Jan Riise

Fru talman! Tack för frågan, Mauricio Rojas!

Nej, det tycker jag inte att vi gör. Att ha dubbla medborgarskap, varav ett är svenskt, ger faktiskt möjlighet att vara svensk medborgare. Man måste se det svenska medborgarskapet inte som något slags ge-och-ta-effekt utan som ett väldigt tydligt exempel på verktyg för integration, delaktighet i ett samhälle och så vidare.

Att det i den här gruppen medborgare finns ett antal som ägnar sig åt kriminella aktiviteter stämmer ju. Det finns det bland svenska medborgare födda i Sverige av svenska föräldrar också; det är liksom inget som skiljer den som har fått det som sitt andra medborgarskap från den som har det som sitt första medborgarskap. Vi måste alltså se medborgarskapet på det sättet, tänker jag – som i första hand ett verktyg för integration.

Med det sagt: Jag har förstått att det finns en ganska bred syn att väldigt många använder sitt svenska medborgarskap som skydd för brottslig verksamhet. Det är naturligtvis olyckligt, och vi har vid upprepade tillfällen pratat om det här i dag.

För att kriminalisera detta måste vi ha en tydlig beskrivning av vilka brott vi talar om. Bland våra grannländer känner jag till Norge något, och där handlar det om väldigt allvarliga kriminella handlingar, såsom förräderi i krig, spioneri i krigssituation och så vidare. Det vi talade om i den här utredningen är ju mer en lång lista av brott, och det tycker jag är olämpligt. Det är därför Miljöpartiet säger nej till att diskutera de frågorna.

Fru talman! Jag ska be om ursäkt å mina egna och mitt partis vägnar. Vi sjabblade lite med byten av roller här i dag, för det fanns fler roller att spela än vi hade ledamöter. Därför kom jag in lite sent och försökte återta den plats jag hade från början.

Jag ska på fyra minuter försöka förklara lite om vår inställning till abort. Jag har ju talat i repliker om det andra.

Vi vet ju att rätten till abort inte regleras i regeringsformen, men det finns vissa bestämmelser som behandlar vad som kan sägas vara närliggande frågor. Det handlar i första hand om den enskildes hälsa och välfärd i det så kallade målsättningsstadgandet i 1 kap. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för offentlig verksamhet. Det allmänna ska särskilt trygga rätten till arbete, bostad och utbildning och verka för social omsorg och trygghet samt goda förutsättningar för hälsa.

Det finns också bestämmelser gällande skydd för kroppslig integritet i 2 kap. Det är ett antal bestämmelser som rör skyddet för den kroppsliga integriteten: förbud mot dödsstraff, kroppsstraff och tortyr samt skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp och kroppsvisitation. Dessa fungerar i betydande utsträckning som en förstärkning av skyddet för opinionsfriheten.

Bestämmelserna ger också uttryck för den respekt för den enskilda individens integritet som är utmärkande för ett rättssamhälle. Detta skrevs alltså in i en proposition 1975, det vill säga för 50 år sedan.

Jag vill också säga att abort i början av 50-talet var förbjudet i flertalet länder i Europa. Det är alltså inte jättelänge sedan, och några av oss har upplevt åtminstone delar av 50-talet. Abort är numera tillåtet i de allra flesta stater som skrivit under Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I den finns som ni känner till också artikeln om rätten till privatliv och familjeliv.

Fru talman! Som andra ledamöter har varit inne på har en del människor hört av sig om sin oro för att rätten till abort ska bli grundlag. Jag har också fått alla dessa mejl, och jag inser att det finns en sådan etisk problematik som Hans Eklind var inne på nyss.

Jag landar ändå i att den förändring vi har sett över ett ganska stort antal decennier leder hit. Det finns väldigt få länder i dag som inte har aborträtt. En del av dem som skriver säger att de vill ha aborträtten, men inte i grundlagen. Det är ju den vägen vi går.

Jag landar i Europakonventionen och i FN-konventionerna om mänskliga rättigheter, till exempel. I 1 § i FN:s konvention om mänskliga rättigheter står det för övrigt att alla människor är födda fria. Jag är fullt medveten om att det finns diskussioner bakom detta, men det var vad man landade i, alltså att det är där det börjar räknas.

Jag delar alltså bedömningen att aborträtten bör ges ett uttryckligt skydd i regeringsformen. Ett sådant skydd markerar tydligt att rätten till abort är en grundläggande fri- och rättighet som inte kan göras illusorisk genom politiska svängningar. Samtidigt instämmer jag i de synpunkter som flera remissinstanser har framfört om att det föreslagna grundlagsskyddet riskerar att bli alltför tunt i praktiken om lagstiftaren ges alltför stort utrymme att inskränka rättigheterna genom vanlig lagstiftning.

Det är därför av stor vikt att regeringen i det fortsatta lagstiftningsarbetet säkerställer att aborträtten inte blir bara ett formellt utan också ett reellt innehåll, i enlighet med Sveriges internationella åtaganden.

Med det yrkar jag bifall till reservation 3 under punkt 1.

Fru talman! Jag ska be om ursäkt å mina egna och mitt partis vägnar. Vi sjabblade lite med byten av roller här i dag, för det fanns fler roller att spela än vi hade ledamöter. Därför kom jag in lite sent och försökte återta den plats jag hade från början.

Jag ska på fyra minuter försöka förklara lite om vår inställning till abort. Jag har ju talat i repliker om det andra.

Vi vet ju att rätten till abort inte regleras i regeringsformen, men det finns vissa bestämmelser som behandlar vad som kan sägas vara närliggande frågor. Det handlar i första hand om den enskildes hälsa och välfärd i det så kallade målsättningsstadgandet i 1 kap. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för offentlig verksamhet. Det allmänna ska särskilt trygga rätten till arbete, bostad och utbildning och verka för social omsorg och trygghet samt goda förutsättningar för hälsa.

Det finns också bestämmelser gällande skydd för kroppslig integritet i 2 kap. Det är ett antal bestämmelser som rör skyddet för den kroppsliga integriteten: förbud mot dödsstraff, kroppsstraff och tortyr samt skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp och kroppsvisitation. Dessa fungerar i betydande utsträckning som en förstärkning av skyddet för opinionsfriheten.

Bestämmelserna ger också uttryck för den respekt för den enskilda individens integritet som är utmärkande för ett rättssamhälle. Detta skrevs alltså in i en proposition 1975, det vill säga för 50 år sedan.

Jag vill också säga att abort i början av 50-talet var förbjudet i flertalet länder i Europa. Det är alltså inte jättelänge sedan, och några av oss har upplevt åtminstone delar av 50-talet. Abort är numera tillåtet i de allra flesta stater som skrivit under Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I den finns, som ni känner till, också artikeln om rätten till privatliv och familjeliv.

Fru talman! Som andra ledamöter har varit inne på har en del människor hört av sig om sin oro för att rätten till abort ska bli grundlag. Jag har också fått alla dessa mejl, och jag inser att det finns en sådan etisk problematik som Hans Eklind var inne på nyss.

Jag landar ändå i att den förändring vi har sett över ett ganska stort antal decennier leder hit. Det finns väldigt få länder i dag som inte har aborträtt. En del av dem som skriver säger att de vill ha aborträtten, men inte i grundlagen. Det är ju den vägen vi går.

Jag landar i Europakonventionen och i FN-konventionerna om mänskliga rättigheter, till exempel. I 1 § i FN:s konvention om mänskliga rättigheter står det för övrigt att alla människor är födda fria. Jag är fullt medveten om att det finns diskussioner bakom detta, men det var vad man landade i, alltså att det är där det börjar räknas.

Jag delar alltså bedömningen att aborträtten bör ges ett uttryckligt skydd i regeringsformen. Ett sådant skydd markerar tydligt att rätten till abort är en grundläggande fri- och rättighet som inte kan göras illusorisk genom politiska svängningar. Samtidigt instämmer jag i de synpunkter som flera remissinstanser har framfört om att det föreslagna grundlagsskyddet riskerar att bli alltför tunt i praktiken om lagstiftaren ges alltför stort utrymme att inskränka rättigheterna genom vanlig lagstiftning.

Det är därför av stor vikt att regeringen i det fortsatta lagstiftningsarbetet säkerställer att aborträtten inte blir bara ett formellt utan också ett reellt innehåll, i enlighet med Sveriges internationella åtaganden.

Med det yrkar jag bifall till reservation 3 under punkt 1.

Fru talman och Mauricio Rojas!

Det är naturligtvis ett fullständigt hårresande påstående att vi skulle försvara kriminella aktiviteter. Det vi är ute efter är att brottsbeskrivningen ska vara så tydlig eller att det kriminella ska beskrivas så tydligt att det inte kan riskeras bli något godtyckligt ingripande mot sådant som är i ytterkanten av detta. Vi har därför funnit det bättre att rikta in oss på själva handlingarna som är kriminella och på, i den mån det finns, handlingar som inte är kriminella men som borde vara det eller som borde betraktas som mer allvarliga, som exempelvis att engagera barn till olika typer av grova brott. Låt oss då göra det – självklart!

Det finns inom Miljöpartiet inget som helst försvar för grov brottslighet och inte från mig heller, det är självklart. Jag blir lite förvånad över att en liberal debattör som Mauricio Rojas kan komma till den slutsatsen. Han borde väl möjligen inse att det är ett orimligt antagande.

Fru talman och Mauricio Rojas! Det är naturligtvis ett fullständigt hårresande påstående att vi skulle försvara kriminella aktiviteter. Det vi är ute efter är att brottsbeskrivningen ska vara så tydlig eller att det kriminella ska beskrivas så tydligt att det inte kan riskeras bli något godtyckligt ingripande mot sådant som är i ytterkanten av detta. Vi har därför funnit det bättre att rikta in oss på själva handlingarna som är kriminella och på, i den mån det finns, handlingar som inte är kriminella men som borde vara det eller som borde betraktas som mer allvarliga, som exempelvis att engagera barn till olika typer av grova brott. Låt oss då göra det – självklart!

Det finns inom Miljöpartiet inget som helst försvar för grov brottslighet och inte från mig heller; det är självklart. Jag blir lite förvånad över att en liberal debattör som Mauricio Rojas kan komma till den slutsatsen. Han borde väl möjligen inse att det är ett orimligt antagande.

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men eftersom ledamoten Rojas angrep mitt parti är jag tvungen att svara.

Jag kanske inte kan återge ordagrant vad det handlade om, men det var någonting om att vi har skrivit i vårt svar att vi hellre satsar på brottsbekämpning än på att jaga kriminella föreningar – eller föreningar som kan misstänkas ägna sig åt kriminell verksamhet. Jag kan inte se hur detta innebär en oansvarig inställning till kriminalitet. Ledamoten Rojas får gärna berätta lite mer om hur den tankegången går.

I mitt tidigare replikskifte hade jag uppe detta med precision i beskrivningen av de brott som vi tycker ska utgöra grund för ett eventuellt återkallande av medborgarskap – eller för den delen för lagföring av medlemmar, sympatisörer eller de som råkar vara i närheten av föreningar eller grupperingar som kan kallas kriminella.

Jag vill upprepa att det där i viss mån kan ge möjlighet till godtycke, och det är detta jag och vi i Miljöpartiet vänder oss mot. Vi kan inte ha den sortens saker.

Vi deltog i diskussionerna om medborgarskapet och hade nog kunnat acceptera eller diskutera att återta medborgarskap på grunden att man har fått sitt medborgarskap på felaktiga grunder eller genom någon form av otillbörlig påverkan. När det sedan drog iväg till att handla om allsköns typer av brott blev vi dock tvungna att säga: Nej, det här är för oexakt och precisionslöst. Vi måste backa angående detta och stå kvar där vi är tills vi har ett bättre förslag.

Mauricio Rojas får gärna svara på min fråga.

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men eftersom ledamoten Rojas angrep mitt parti är jag tvungen att svara.

Jag kanske inte kan återge ordagrant vad det handlade om, men det var någonting om att vi har skrivit i vårt svar att vi hellre satsar på brottsbekämpning än på att jaga kriminella föreningar – eller föreningar som kan misstänkas ägna sig åt kriminell verksamhet. Jag kan inte se hur detta innebär en oansvarig inställning till kriminalitet. Ledamoten Rojas får gärna berätta lite mer om hur den tankegången går.

I mitt tidigare replikskifte hade jag uppe detta med precision i beskrivningen av de brott som vi tycker ska utgöra grund för ett eventuellt återkallande av medborgarskap – eller för den delen för lagföring av medlemmar, sympatisörer eller de som råkar vara i närheten av föreningar eller grupperingar som kan kallas kriminella.

Jag vill upprepa att det där i viss mån kan ge möjlighet till godtycke, och det är detta jag och vi i Miljöpartiet vänder oss mot. Vi kan inte ha den sortens saker.

Vi deltog i diskussionerna om medborgarskapet och hade nog kunnat acceptera eller diskutera att återta medborgarskap på grunden att man har fått sitt medborgarskap på felaktiga grunder eller genom någon form av otillbörlig påverkan. När det sedan drog iväg till att handla om allsköns typer av brott blev vi dock tvungna att säga: Nej, det här är för oexakt och precisionslöst. Vi måste backa angående detta och stå kvar där vi är tills vi har ett bättre förslag.

Mauricio Rojas får gärna svara på min fråga.

Fru talman! Tack, Lars Andersson, för svaret på min reflektion!

Låt oss gå in på det lite mer detaljerat. Ingen ska sväva i tvivelsmål om att Miljöpartiet naturligtvis är emot all organiserad brottslighet och att vi gärna skulle se att den minskade, men jag är ute efter exaktheten i beskrivningarna. Vad för typ av brottslighet talar vi om?

När det talades om föreningsfriheten användes begrepp som ”allvarlig brottslighet” och ”kriminella sammanslutningar”. ”Systemhotande brottslighet” har det också talats om. Detta ska användas som underlag för beslut om att förbjuda det ena eller det andra, och jag tycker inte att det är tillräckligt detaljerat. Det ger utrymme för godtycke och för förändringar över tid, ett utrymme som vi kanske inte ska lämna.

Det skapar dessutom ett mycket stort utrymme för rättspraxis att utvecklas i takt med det. Det var därför vi tycker att det är bättre att stanna där vi är.

Vi är ju inte alls ensamma om denna åsikt. Flera remissinstanser av dem som vi räknar som tyngre, till exempel Institutet för mänskliga rättigheter, Sveriges advokatsamfund, Civil Rights Defenders, fackföreningar och Uppsala universitet, har varnat för en sådan godtycklig tillämpning.

Jag vill fortfarande gärna få ett svar, och jag ska försöka formulera det i en ordentlig fråga. Hur ser ledamoten Andersson och partiet Sverigedemokraterna på definitionerna av ”systemhotande brottslighet”, ”allvarlig brottslighet” och ”vitala intressen”? Det måste finnas någonting som gränsar av det hela mot någonting som vi i förväg kan förstå inte är tillåtet utan går över gränsen.

Fru talman! Tack, Lars Andersson, för svaret på min reflektion!

Låt oss gå in på det lite mer detaljerat. Ingen ska sväva i tvivelsmål om att Miljöpartiet naturligtvis är emot all organiserad brottslighet och att vi gärna skulle se att den minskade, men jag är ute efter exaktheten i beskrivningarna. Vad för typ av brottslighet talar vi om?

När det talades om föreningsfriheten användes begrepp som ”allvarlig brottslighet” och ”kriminella sammanslutningar”. ”Systemhotande brottslighet” har det också talats om. Detta ska användas som underlag för beslut om att förbjuda det ena eller det andra, och jag tycker inte att det är tillräckligt detaljerat. Det ger utrymme för godtycke och för förändringar över tid, ett utrymme som vi kanske inte ska lämna.

Det skapar dessutom ett mycket stort utrymme för rättspraxis att utvecklas i takt med det. Det var därför vi tycker att det är bättre att stanna där vi är.

Vi är ju inte alls ensamma om denna åsikt. Flera remissinstanser av dem som vi räknar som tyngre, till exempel Institutet för mänskliga rättigheter, Sveriges advokatsamfund, Civil Rights Defenders, fackföreningar och Uppsala universitet, har varnat för en sådan godtycklig tillämpning.

Jag vill fortfarande gärna få ett svar, och jag ska försöka formulera det i en ordentlig fråga. Hur ser ledamoten Andersson och partiet Sverigedemokraterna på definitionerna av ”systemhotande brottslighet”, ”allvarlig brottslighet” och ”vitala intressen”? Det måste finnas någonting som gränsar av det hela mot någonting som vi i förväg kan förstå inte är tillåtet utan går över gränsen.

Fru talman! Tack för möjligheten att ge replik till ledamoten Andersson.

Jag hade nöjet att delta i den grundlagsutredning som kom fram till förslagen om möjligheten att återta medborgarskap och begränsa föreningsfriheten, samt om aborträtten som vi återkommer till senare.

Det som vi i Miljöpartiet hade som ingångsvärde, både i diskussionen om föreningsfrihet och om återtagande av medborgarskap, var ett krav på precision i beskrivningarna. Ledamoten Rojas var också inne på detta utan att närmare precisera vad det egentligen handlar om, så nu ställer jag frågan till Lars Andersson.

Vi kände från vår sida att vi i förväg behöver veta exakt vad det handlar om, eller åtminstone avsevärt mycket mer än vad resultatet blev i propositionen och för all del även i den utredning som så småningom lades fram.

Jag är medveten om att det finns vitala intressen i konventioner och annat, men i den situation som vi befinner oss i måste man veta vilken typ av brottslighet det i så fall ska omfatta och att det inte kan dras åt olika håll. Därför valde vi när det gäller båda förslagen att backa tillbaka till det vi har för att inte försätta oss i en situation där vi behöver bekymra oss om vad en framtida lagstiftare skulle kunna få för sig att göra.

Jag skulle gärna vilja få svar på de frågorna.

Fru talman! Tack för möjligheten att ge replik till ledamoten Andersson!

Jag hade nöjet att delta i den grundlagsutredning som kom fram till förslagen om möjligheten att återta medborgarskap och begränsa föreningsfriheten, samt om aborträtten som vi återkommer till senare.

Det som vi i Miljöpartiet hade som ingångsvärde, både i diskussionen om föreningsfrihet och om återtagande av medborgarskap, var ett krav på precision i beskrivningarna. Ledamoten Rojas var också inne på detta utan att närmare precisera vad det egentligen handlar om, så nu ställer jag frågan till Lars Andersson.

Vi kände från vår sida att vi i förväg behöver veta exakt vad det handlar om, eller åtminstone avsevärt mycket mer än vad resultatet blev i propositionen och för all del även i den utredning som så småningom lades fram.

Jag är medveten om att det finns vitala intressen i konventioner och annat, men i den situation som vi befinner oss i måste man veta vilken typ av brottslighet det i så fall ska omfatta och att det inte kan dras åt olika håll. Därför valde vi när det gäller båda förslagen att backa tillbaka till det vi har för att inte försätta oss i en situation där vi behöver bekymra oss om vad en framtida lagstiftare skulle kunna få för sig att göra.

Jag skulle gärna vilja få svar på de frågorna.

Herr talman! Tack till föregående talare för stödet för minoritetsspråken!

I torsdags förra veckan var jag på Konserthuset här i Stockholm och lyssnade på Sveriges nationalorkester, som inte är Filharmonikerna utan Göteborgs Symfoniker. Efter Sibelius femte symfoni, som skrevs under första världskriget, följde en fantastisk timme med Katarina Barruk och dirigenten och soloviolinisten Pekka Kuusisto, med sånger och dikter på samiska till musik av bland andra Philip Glass. Jag ska återkomma lite kort till detta sedan.

Vi i Miljöpartiet välkomnade Riksrevisionens granskning av statens arbete med de nationella minoritetsspråken. Rapporten bekräftar att de satsningar som gjordes fram till 2024 hade behövt en mer långsiktig och strategisk finansiering.

Jag behöver göra en liten utvikning med en gång. Det är viktigt att hålla i minnet att minoriteter och minoritetsspråk inte är riktigt samma sak och inte behandlas i samma konventioner. När det gäller landsdels- och minoritetsspråk är det en konvention från Europarådet som skyddar och främjar dessa språk. För svensk del handlar det som nämnts om romani chib, jiddisch, finska, meänkieli och samiska. Den europeiska stadgan syftar till att främja och skydda dessa språk och givetvis också andra europeiska landsdels- och minoritetsspråk.

Språken hänger naturligtvis nära samman med de olika minoriteter som talar dem, men inte helt och fullt. Det finns samer som talar meänkieli, tornedalingar som talar samiska och sverigefinnar som talar svenska. Jiddisch är för många judar inte ett vardagsspråk utan kanske mer ett kulturarv, och romani chib omfattar ett tjugotal olika dialekter eller varieteter.

Men i vilket fall: Språkstadgan är till för att skydda och främja landsdels- och minoritetsspråken. Stadgan talar om användning i rättsväsen, förvaltning, medier och kulturliv. Den ratificerades av Sverige 2000 och skiljer sig alltså från konventionen om minoriteter genom sitt fokus på språket som en kulturell resurs.

Herr talman! Sverige har genom lagstiftning och internationella åtaganden förbundit sig att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Trots detta har Sverige under lång tid fått återkommande kritik från bland annat Europarådet för brister i genomförandet av minoritetspolitiken. Dessutom pågår samtidigt en tydlig språkbytesprocess som gör att allt färre talar minoritetsspråken.

Regeringens kortsiktighet har försvagat språkpolitiken. Under perioden 2022–2024 fördelades, efter beslut av den rödgröna regeringen, 90 miljoner kronor per år för att stärka minoritetsspråken, med en uttryckligen långsiktig ambition. Riksrevisionens iakttagelse att delar av dessa resurser inte hann nyttjas fullt ut är viktig men ska inte nödvändigtvis tolkas som att resurserna var överdimensionerade. Tvärtom visar granskningen att uppbyggnad av fungerande strukturer, verksamheter och kompetens tar tid och kräver stabila och förutsägbara villkor över tid.

För mig och Miljöpartiet är det centralt att statens roll i detta sammanhang är just att skapa långsiktiga och goda förutsättningar för minoriteternas självstyre och egenmakt. Det är inte statens uppgift att detaljstyra hur resurser används, men staten behöver, i samråd med språkbärarna, ange en tydlig riktning och säkerställa stabila ramar över tid.

I sammanhanget är det även viktigt att betona betydelsen av att minoritetsspråken står självständiga och likvärdiga. I Sverige ägs inte respektive minoritetsspråk exklusivt av en viss nationell minoritet. Som jag nämnde hänger det inte alltid ihop: Finska romer har finska som sitt språk, och samer i norra Tornedalen har inte sällan meänkieli som sitt språk. Rätten till ett minoritetsspråk har inte minoriteten utan minoritetsspråkets språkbärare.

Herr talman! Språkcentrum spelar en avgörande roll i arbetet med att revitalisera de nationella minoritetsspråken. Riksrevisionen bedömer att både Institutet för språk och folkminnen, Isof, och Sametinget arbetar effektivt med språkcentrum när förutsättningarna finns, bland annat genom att involvera språkbärare och anpassa insatserna efter språkens olika behov. Det är därför glädjande om regeringen bidrar till att säkerställa långsiktiga och instruktionsenliga uppdrag för denna verksamhet. De brister Riksrevisionen pekar på handlar i huvudsak om kortsiktighet och ryckighet, inte om att ambitionsnivån har varit för hög.

Även Samiskt språkcentrum har påverkats negativt. Sametinget lade betydande resurser på att rekrytera personal och bygga upp verksamhet på fler orter och för fler samiska språk för att därefter tvingas säga upp personal och skala ned verksamheten igen till följd av minskade anslag. Osäkerheten kring finansieringen har lett till tappad kontinuitet och minskad handlingskraft.

Herr talman! Sedan har vi detta med brister i undervisning och samordning. Tillgång till undervisning i de nationella minoritetsspråken är lag. Bristen på behöriga lärare gör att effektiv nationell samordning är avgörande, inte minst genom fjärrundervisning. Men Skolverkets möjligheter att samordna undervisningen begränsas av bristande styrning, otillräcklig information om var behoven är som störst och ett regelverk som inte fullt ut stöder målet att hålla minoritetsspråken levande.

Diskrimineringsombudsmannen har i flera granskningar visat att barns rätt till undervisning i sitt nationella minoritetsspråk inte alltid tillgodoses i praktiken trots tydliga rättigheter i lag. När barns rätt till undervisning i nationella minoritetsspråk i praktiken varierar mellan kommuner innebär det en urholkning av dessa rättigheter.

Även Diskrimineringsombudsmannen har pekat på behovet av tydligare ansvar och bättre uppföljning när det gäller minoriteternas rättigheter. Utan en samlad och långsiktig uppföljning finns en uppenbar risk att rättigheterna urholkas i praktiken trots att de är reglerade i lag.

Herr talman! För att summera: Miljöpartiet delar inte regeringens bedömning att nuvarande styrning och resursnivåer är tillräckliga och ändamålsenliga. Kortsiktighet, ryckighet och neddragna resurser riskerar att ytterligare försvaga minoritetsspråkens ställning.

De nationella minoriteternas kulturer och språk måste stödjas brett, som en del av svenskt kulturarv och mångfald. Flera instanser, däribland språkcentrum, behöver bidra med möjligheter att använda språken. Och det allmänna måste tillhandahålla relevant och korrekt information om de nationella minoriteternas språkliga rättigheter.

Allra sist: Umesamiska talas i dag av ett fåtal personer. Det är kanske inte riktigt så illa som dirigenten Kuusisto uttryckte det under konserten förra veckan: ett språk som talas av Katarina och hennes bror. Men läget är allvarligt.

Jag tänkte läsa ett par rader av Katarina Barruk, dock inte på umesamiska, för det kan jag inte. De är översatta till svenska. Det handlar om hennes gammelmormor, som hon berättade om vid den här konserten, som jag tyckte var fantastiskt bra:

Min mor var tvungen att ge sig av för att vi skulle få stanna. Hon var tvungen att ta den långa vägen söderut för rätten att stanna i vårt eget hem.

Hon talade alltså om detta med att behöva gå till kungs, som det då hette, för att få rätten att stanna kvar på de platser där de bodde.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Tack till tidigare talare! Man förleds att tänka på John Cleese, som ibland inledde med ”Och nu någonting helt annat!”

Detta betänkande omfattar, som flera har påpekat, en ganska lång rad olika viktiga frågor, från statsskick till maktutredningar, public service och författningsdomstolar. Det har också utskottets andra ledamöter förmedlat. Därför tänkte jag hålla mig till två ärenden av vitt skilda slag, nämligen public service och transpersoners behov av förtydliganden i diskriminerings- och grundlagstexter. Jag börjar med public service.

Att säkerställa och upprätthålla befolkningens försvarsvilja är kärnan i det psykologiska försvaret, och en viktig del av detta är att värna och upprätthålla åsiktsfriheten och fria medier.

Försvarsberedningen publicerade 2023 skriften Kraftsamling, där man pekar på att public service har en särställning genom sitt breda uppdrag, sin stabila finansiering, sina höga krav på tillgänglighet och det höga förtroende som allmänheten hyser för företagens verksamhet. En viktig del av det psykologiska försvaret är således att värna public services finansiering och långsiktiga styrning samt företagens möjlighet att finnas där människor är.

Men vårt höga förtroende för public service – åtminstone hos många av oss – är ingenting som kan tas för givet, särskilt när finansieringen inte är tillräcklig. Miljöpartiet hade velat se att större hänsyn tagits till public services särställning inom beredskapen när de föreslagna ramarna för finansieringen för den kommande tillståndsperioden sattes av Public service-kommittén.

Vi i Miljöpartiet menar också att public service behöver riktade medel för beredskap och en stärkt digital infrastruktur i enlighet med den anmodan som Försvarsberedningen har lämnat.

I tider av kris är public service centralt för att snabbt nå ut med information och nyheter till hela befolkningen. Samtidigt vet vi att det finns grupper som inte nås av public service. Ambitionen att nå dessa grupper för att stärka beredskapen borde synliggöras ännu tydligare i public services uppdrag.

Miljöpartiet vill därför också stärka public services oberoende ytterligare genom ett grundlagsskydd. Även om dagens public service-företag ges ett starkt oberoende i nuvarande lagstiftning kan lagar ändras med ett klubbslag i riksdagen. Det bör därför i grundlag införas ett skydd för public services oberoende så att dess oberoende kräver två tredjedels majoritet för att kunna ändras.

Herr talman! För drygt ett år sedan presenterades utredningen Några frågor om grundläggande fri- och rättigheter. Utredningen skulle enligt direktivet utreda några frågor om det skydd för grundläggande fri- och rättigheter som gäller enligt regeringsformen. Kommittén skulle överväga om detta skydd i vissa delar borde ändras och om helt nya grundläggande fri- och rättigheter borde införas. Ledamoten Malin Björk har talat en del om resultatet av det här.

I en motion som Miljöpartiet lämnade in förra året föreslog vi att den då arbetande utredningen skulle kunna få ett tilläggsdirektiv gällande frågan om att inkludera könsidentitet och könsuttryck i regeringsformen. Vi sa också att om ett sådant tilläggsdirektiv inte kunde ges borde en ny utredning övervägas. Detta finns alltså i den motion där utskottet föreslår avslag. Här förordar vi att en ny utredning tillsätts men med ett något breddat uppdrag jämfört med tidigare förslag.

Diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet och uttryck är den senast tillkomna diskrimineringsgrunden, och det är också den enda som explicit kan sägas saknas i den uppräkning av diskrimineringsgrunder som görs i 1 kap. 2 § regeringsformen, där det står att ”det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”.

Även om uppräkningen inte är exakt överensstämmande med de andra diskrimineringsgrunderna kan samtliga sägas täckas in av regeringsformens skrivning medan den sist tillkomna diskrimineringsgrunden som avser att skydda transpersoner inte täcks in. Denna skevhet i lagstiftningen tycker vi borde rättas till genom ett tillägg i regeringsformen.

I 2 kap. 12 § finns en inte lika omfattande uppräkning, men även här anser vi att ett tillägg borde göras för att tydliggöra att lagar och föreskrifter inte får missgynna transpersoner.

Dessa tillägg är angelägna, inte minst eftersom just transpersoners rättigheter allt oftare ifrågasätts i den offentliga debatten. Kampen för rättigheter är inte över för att en strid är vunnen och en lag är klubbad. Utvecklingen i Sverige och exemplen från Europa visar att vi inte bara kan blicka framåt och arbeta för nästa reform utan att rättigheter som redan finns behöver skyddas.

Att stärka skyddet för en utsatt minoritet i Sverige är en angelägen uppgift för politiken. Sedan vi lämnade in motionen förra året har den offentliga debatten tyvärr hårdnat ytterligare, och inom hbtqi-gruppen är det särskilt transpersoners rättigheter och existens som attackeras.

Miljöpartiet menar att ändringar i grundlagen ska göras med återhållsamhet. Alla rättigheter ska inte skyddas just där. Förra året förordade vi därför endast ovanstående tillägg så att redan existerande diskrimineringsgrunder också inkluderas i regeringsformen. I årets motion, efter ytterligare ett år av en debatt där särskilt transpersoners rättigheter attackeras, förordar vi nu att den utredning som tillsätts gällande ändringar får ett något bredare uppdrag.

Vi vill att utredningen får i uppdrag att, på ett liknande sätt som rätten att avsluta sin graviditet nu föreslås inkluderas, också inkludera rätten att ändra juridiskt kön, en möjlighet som faktiskt har funnits i Sverige sedan 1972 men som aldrig varit så ifrågasatt som i dag, samt rätten att ingå äktenskap och rätten att vara vårdnadshavare tillsammans oavsett juridiskt kön.

Herr talman! Jag står självklart bakom våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 18 under punkt 30.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Jag tänkte framför allt prata om de statliga servicekontoren, men jag måste ändå reflektera lite över vad som har sagts här.

Det jag tar med mig från diskussionen är den tydliga och ganska kraftfulla ansatsen att lite svepande angripa statliga och andra tjänstepersoner i offentlig sektor för att de skulle vara antingen ansvarslösa eller aktivister. Jag kan tycka att det är lite ofint att gå på så hårt när det inte är närmare specificerat med vare sig exempel eller platser. Det innebär att ett stort antal människor i dag kan känna att de utan någon som helst orsak blivit lite angripna.

Vi får anledning att återkomma till detta. Jag tar naturligtvis också med mig att jag får gå hem och vässa mina argument i sammanhanget så att vi kan ha förtjänstfulla debatter i ärendet framöver. Jag tycker att det är väldigt viktiga frågor.

Vi har tidigare i debatten hört om de statliga servicekontoren, och jag är inte bättre än att även jag vill säga något om dem.

De senaste decennierna har den statliga närvaron i regioner och kommuner uppmärksammats på olika sätt. Vi som har varit med ett tag minns de stora statliga satsningarna i städer och kommuner för att bidra till att motverka utflyttning och arbetslöshet. Det fanns regionala stödområden, huvudsakligen i norra Sverige, för att genom olika former av stöd uppmuntra företag att starta eller fortsätta verksamheter där. På 80-talet inrättade man regionala utvecklingsfonder för att bidra till den regionala utvecklingen genom förmånliga lån och annan support till mindre och medelstora lokala företag.

Man började även diskutera utlokalisering av statliga myndigheter till regionala centralorter som Karlstad, Borlänge och Norrköping för att på så vis skapa arbetsplatser på orter som bedömdes ha både potential för och behov av utveckling.

Vid den tiden utökades också antalet lärosäten i landet med högskolor i städer som Skövde, Halmstad, Östersund och Kristianstad. Detta är inte längre särskilt kontroversiellt. Tidigare motståndare till nya högskolor har fått se dem växa, bedriva viktig forskning och utbilda allt fler, till allas glädje.

En viktig punkt är att närvaron av statliga verksamheter tycks ha positiv inverkan på jämställdheten mellan män och kvinnor på den regionala arbetsmarknaden. Löneskillnader över landet samvarierar med andelen statligt anställda; staten antas ha en mer jämställd lönestruktur, medan den kanske är något mindre jämställd i privata verksamheter. Kommuner och regioner ligger däremellan.

Det har också visat sig att regionerna med de minsta andelarna statligt anställda, och därmed också de största skillnaderna, utgörs av ett band över södra Sverige, från Halland via Jönköping och Kronoberg till Kalmar län. Det är ett av flera skäl till att de statliga servicekontoren är så viktiga.

De statliga servicekontoren, som är verksamheter som är gemensamma för Skatteverket, Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten och Försäkringskassan, och ibland även Migrationsverket, har byggts upp under de senaste åren. Avsikten var att bibehålla närvaro på orter med mindre underlag genom samverkan mellan flera myndigheter för att på så vis kunna finnas kvar och bidra till att göra det enklare för människor att bo och verka där de vill.

Olyckligtvis har flera av dem lagts ned under nuvarande regering. En återgång till ett större antal orter med servicekontor är angeläget av flera skäl, framför allt som stöd för regional och lokal utveckling men också för att bidra till en ökad jämställdhet i regioner och kommuner.

Miljöpartiets motion om de statliga servicekontoren kom att beredas och debatteras i näringsutskottet. Jag har inga invändningar mot det, men jag tar förstås tillfället i akt att lyfta upp ärendet också här.

Herr talman! Steget från Statens servicecenter till länsstyrelserna är inte så stort, åtminstone inte i tanken. Länsstyrelserna säkerställer en statlig och regional delaktighet i länens utveckling och kan företräda staten på viktiga områden. Detta ser vi på många håll i Sverige, och som jag sa tidigare är den statliga närvaron i sig betydelsefull. Det innebär att förslag och motioner om att på sikt avveckla länsstyrelserna bör avslås eller argumenteras emot, beroende på situation.

Det är angeläget att länsstyrelsernas roll som samordnare och regionalt nav för utvecklingsfrågor tas till vara och utvecklas. Vad jag förstår av möten på hemmaplan med ”min” länsstyrelse i Halland finns det områden som kan utvecklas, både administrativt och verksamhetsmässigt. I sammanhanget spelar förstås också finansieringen av såväl kärnuppdrag som extra uppdrag en viktig roll.

Herr talman! Slutligen tänkte jag ta upp digitalisering och AI. Det är i och för sig två olika områden, men de har klara beröringspunkter.

Jag noterar att regeringen beslutade om en digitaliseringsstrategi under 2025, och lite senare kom även en AI-strategi. Portalparagrafen i båda strategierna är enkel: Sverige ska vara världsledande inom både digitalisering och AI. Det är självklart lovvärda ambitioner. Varför ska man inte vara bäst?

Men ändå, det finns många insatser att lägga kraft och resurser på för att komma närmare en pallplats i det globala digitaliserings- och AI-racet. Ett stort område är förstås medborgarens kommunikation och kontakter med förvaltningar, myndigheter och ”det allmänna” i bred bemärkelse.

Här finns en del att hämta i Danmark, som utvecklat system som är gemensamma för flera myndigheter och departement. Igenkänningsfaktorn är hög mellan olika kontaktpunkter, och inte minst förhållandet att man bara behöver lämna sina uppgifter en gång känns som något önskvärt.

Utskottet föreslår avslag på de motioner som väckts bland annat med hänvisning till arbete som pågår – som alltid, kan man säga – men det kommer helt säkert fler och mycket bra förslag från ledamöter redan till hösten igen. Då gäller det att det finns en öppenhet för detta.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Fru talman! En stark och levande demokrati är ett bygge med flera bärande hörnstenar. I grunden finns en väl avvägd tanke om hur den gemensamma verksamheten ska ordnas, med domstolar, allmänna val och fri åsiktsbildning.

Till detta hör fria medier, fri kultur, föreningsfrihet och en fri akademi. Utan dessa saker skulle vår gemensamma tillvaro bli fattigare och uppmuntra betydligt mindre till utveckling, både individuell och samhällelig, i form av dialog, diskussion, upplevelser, upptäckter, kunskap, kreativitet, reflektion och respekt. En del av detta finns redan skyddat i vår grundlag – i regeringsformen – men inte allt. Vi har också pågående diskussioner om att utöka och förtydliga avsnitten om fri- och rättigheter.

Jag hade tänkt börja med att säga några ord om den akademiska friheten, men jag känner mig nödsakad att ge en alternativ beskrivning av det som ledamoten Westmont tog upp här förut om att vi är på väg att ordna ett minoritetsstyre när det gäller lagstiftning, även om ledamoten nu har lämnat kammaren.

Sverigedemokraterna är naturligtvis i sin fulla rätt att beskriva verkligheten på det sätt de önskar, men sanningen är att det handlar om ett förslag till grundlagsändring där det ställs krav på kvalificerad majoritet för att kunna fatta beslut. Det handlar inte om att en minoritet ska kunna bestämma vad som sker. Den kan möjligen bestämma att något inte ska genomföras men inte beskriva hur lagarna ska se ut.

Man kanske också kan säga att Martin Westmonts parti har fått igenom ganska mycket genom Tidöregeringen, med hjälp av en mycket liten majoritet.

Jag tackar ledamoten Svärd för påpekandet att sju av åtta partier faktiskt står bakom det grundlagsförslag som återkommer till hösten.

Nu ska jag gå över till den akademiska friheten. Till att börja med är akademisk frihet mer än enbart den nu grundlagsskyddade friheten att fritt välja forskningsfrågor, forskningsmetod och publicering av resultat. Akademisk frihet omfattar även högre utbildning, lärosätenas organisering och finansiering och utnämningar av styrelser och rektorer. Akademisk frihet är också studenters rätt att välja väg – vilka kurser och program de vill följa – och deras rätt att ställa kritiska frågor och ha ett inflytande.

Det finns en undersökning som Universitetskanslersämbetet gjorde 2024, kallad Akademisk frihet i Sverige. Nästan alla forskare, lärare och doktorander sätter stort värde på den akademiska friheten, men hälften av dem är samtidigt oroliga för att den håller på att urholkas. Det kollegiala värderas högt men upplevs också trängas undan av administrativa bördor och tydligare styrning genom både politik och finansiering.

Man får komma ihåg, fru talman, att praktiskt taget alla länder satsar statliga pengar på forskning och högre utbildning. Det hade man knappast gjort om det inte uppfattades som lönsamt och bra för staten. Den som lyckas räkna ut mer exakt hur mycket en satsad krona ger kommer förmodligen att få fina priser, men att det är ett plus är alla överens om. Av bland annat dessa skäl menar vi att skyddet för den akademiska friheten behöver stärkas i grundlagen.

Fru talman! Arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige har förvisso gått framåt de senaste åren, inte minst med bildandet av Institutet för mänskliga rättigheter för fyra år sedan. Institutet ska följa, undersöka och rapportera om hur mänskliga rättigheter respekteras och förverkligas i Sverige.

Institutet har i sina årsrapporter pekat på ett antal brister vad gäller mänskliga rättigheter i Sverige. Det finns många exempel, men bland annat avsätts ett omfattande avsnitt i verksamhetsberättelsen för 2024 till att diskutera äldres rättigheter, ett område som annars kanske inte diskuteras så mycket.

Vi föreslår i en reservation avseende den här punkten bland annat att det ska skapas en mekanism för uppföljning och rapportering av olika åtaganden. Vi har också ett förslag som avser hur styrelseledamöter utses. Minnesgoda kollegor minns fjolårets KU-granskning av regeringens hantering av just detta.

Slutligen, fru talman, ska jag säga något om naturens rättigheter. Jag inser och förstår att detta för många låter som en tankevurpa av ganska svårartat slag. Hur skulle det gå till? Men det finns sätt att se på vår värld som att den också har rättigheter att leva och utvecklas på ett hållbart sätt.

I mitt tidigare arbete i det internationella forskningsprogrammet om urbana framtider användes begreppet ”synvända”. Jag noterar att Svenska Akademien inte känner till uttrycket, men det betyder att se saker på ett annat sätt.

I Ecuador infördes begreppet ”naturens rättigheter” i landets konstitution för snart 20 år sedan.

Något år senare följde Colombia efter och erkände Amazonas som ett juridiskt subjekt med rättigheter, varefter en grupp unga stämde staten för att den pågående avskogningen påverkar klimatet och därmed deras rätt till en frisk miljö, mat och vatten.

I Nya Zeeland fick floden Whanganui och berget Taranaki juridiska rättigheter för knappt tio år sedan. Det är rättigheter som är baserade på urfolket maoriernas världsbild.

Jag förstår att en synvända kan ta tid, men det är en intressant fråga att fundera över. Hur skulle det gå om vi utsåg Lagan eller Torne älv, eller varför inte båda, till nationalälvar och gav dem ett sådant skydd? Det skulle innebära att de ekosystem och livsformer som förknippas med älvarna inte är rättslösa och underordnade människan utan egna rättssubjekt. Det kan vara något som faktiskt behövs för att skapa en hållbar framtid. Vår nuvarande regeringsform fyllde ju 50 häromåret. Kanske är det när den fyller 100 fullständigt självklart att den också omfattar en paragraf om naturens rättigheter, om älvarnas rätt till restaurering och återhämtning liksom rätten att existera och utvecklas. Det som är otänkbart i dag är kanske inte det i morgon.

Avslutningsvis vill jag nämna att vi har reservationer gällande trossamfundens trygghets- och säkerhetsarbete, diskrimineringsskyddet, grundlagsskydd för hbtqi-personers rättigheter, skyddet för den akademiska friheten och arbetet med mänskliga rättigheter. Jag står självklart bakom alla dessa men yrkar bifall endast till reservation 15 om naturens rättigheter.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)

Fru talman! Den första meningen i vår svenska grundlag regeringsformen lyder som bekant: ”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.”

Av detta följer ett visst intresse för hur den allmänna och lika rösträtten faktiskt ska uttryckas rent praktiskt. Valsystemet debatteras ibland. Det kommer motioner om förändringar med jämna mellanrum, och vi som sitter med i Valprövningsnämnden vet att nuvarande system inte alltid fungerar fullt ut. Vid varje val är det några som måste lämna vallokalerna med oförrättat ärende för att deras namn redan var markerade i röstlängden. Det har också handlat om köer, svårigheter för funktionshindrade och insatser för att bevara valhemligheten.

Detta är naturligtvis djupt olyckligt. Felprocenten är förvisso mikroskopiskt liten, men den borde kunna minskas eller allra helst elimineras helt.

Vi i Miljöpartiet är, precis som ledamöterna Ulrik Nilsson och Peter Hedberg, delaktiga i Valsedelskommittén – inte jag, men en av mina partikollegor – som ser över och utvärderar olika tänkbara förbättringar. Vi är förvånande nog av det lite försiktiga slaget här; att skynda långsamt är vår ingång i det hela, och vi finner det absolut rimligt att vi avvaktar det slutbetänkande som väntas senare i år. Sedan får de ledamöter som tar över i höst fortsätta det viktiga arbetet.

Men, fru talman, det finns andra angelägna reformer att ta tag i. Att bredda och fördjupa demokratin genom att fler yngre får möjlighet att delta anses generellt vara fördelaktigt för den demokratiska utvecklingen i ett samhälle. Det har vid flera tillfällen under senare år föreslagits att utreda möjligheten att sänka rösträttsåldern till 16 år även i Sverige. Det här är något som flera länder, delstater, regioner eller kommuner har genomfört, bland annat i Österrike och USA.

I somras beslöt även det brittiska parlamentet att sänka rösträttsåldern till 16 år och därmed följa exemplen från Skottland och Wales.

Vi i Miljöpartiet har vid flera tillfällen lyft fram en sänkt rösträttsålder som en väsentlig del i arbetet med att få fler att engagera sig i frågor om demokrati, rättvisa och en hållbar utveckling. Civilsamhällesorganisationer med ungdomsfrågor på dagordningen har tagit upp frågan. I Sverige är det främst ungdomsorganisationer som Youth 2030 som står bakom och driver på, men även exempelvis Unicef.

Vi har hört att Demokratiutredningen för tio år sedan föreslog en försöksverksamhet med rösträtt för 16-åringar i kommunalval – naturligtvis med efterföljande utvärdering. Vi menar att förutsättningarna för en försöksverksamhet i kommuner och regioner finns, och vi föreslår att frågan utreds med sikte på att det till kommun- och regionvalen 2030 finns en försöksverksamhet på plats.

Fru talman! Det finns forskning som pekar på ett ökat engagemang i samhällsfrågor hos ungdomar som får rösträtt tidigare. Det är inte själva röstandet som är det viktiga, utan det är rösträtten.

Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, och den är sedan 2020 svensk lag, bland annat därför att barns och ungas kunskaper verkligen ska tas till vara. En åsikt som förs fram mot en sänkning av rösträttsåldern handlar just om barns och ungas kunskaper och motivation att delta i val och att det skulle kunna ha negativa konsekvenser för demokratin. En undersökning av 16-åringar i Österrike – där nationella val genomförts med 16-årsgräns – visade att andelen röstande i gruppen varit något lägre men att de röster som ungdomarna avgivit i stort liknar vuxna väljares. Ungdomarna röstar på ett sätt som gynnar deras intressen och som speglar en vilja att delta på lika villkor.

Begreppet agens tolkas ofta som förmåga att genom medvetna handlingar åstadkomma effekter eller resultat inom ett givet sammanhang. Barns och ungas agens diskuteras av forskare och profession inom både barnomsorg, socialtjänst och utbildning. En enkel sammanfattning är att barns och ungdomars agens tenderar att underskattas; det råder inga tvivel om att även barn och unga har förmåga att uttrycka vad som är bra för dem.

Fru talman! Miljöpartiet har, som jag nämnde tidigare, föreslagit att man ska utreda möjligheterna att genomföra en försöksverksamhet med rösträtt för 16-åringar på frivillig basis i några kommuner och regioner. När det gäller val till riksdagen krävs det en grundlagsändring.

För två år sedan fick regeringen slutbetänkandet Förändring genom försök från utredningen om försöksverksamhet i den kommunala sektorn. Där diskuteras ett antal möjliga försöksverksamheter men inte just rösträtt för 16-åringar, annat än som referens till en motsvarande utredning i Norge. I fråga om Norge avspeglades erfarenheterna från Österrike där också, men man lade till att det också blev fler unga som valdes in i de lokala och regionala parlamenten.

Jag tycker ändå att utredningen får betraktas som en öppning avseende kommunal och regional försöksverksamhet på flera områden över tid.

Fru talman! Med det sagt vill jag yrka bifall till reservation 4, som handlar om just rösträtt för 16-åringar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)

Fru talman! Offentlighet, sekretess och integritet är tre nyckelord i svensk förvaltning och för alla oss som bor här i landet. Det borde egentligen vara en mycket bredare allmän diskussion om dessa frågor, men de utgör någon sorts bas som vi kanske tar för given. Då och då uppkommer dock funderingar kring antingen att de lagar och regler vi har gör det möjligt att genom lättillgänglig information utnyttja välfärdssystemet på ett olagligt sätt eller att vi som samhälle skulle kunna göra mer, inte minst för barn och unga som behöver oss, om vi bara fick göra den lättillgängliga informationen ännu mer lättillgänglig.

Nu pågår flera olika utredningar. Utskottet föreslår därför att motionsyrkandena avslås med hänvisning till de förslag som ska komma. Mitt parti och jag har inga reservationer. Vi skulle ha kunnat ha det, men vi avvaktar kommande förslag.

Fru talman! Vi har i grunden en åtminstone ganska trygg förvissning om att det är viktigt att värna den enskildes privatliv och familjeliv. I Europakonventionen, som nu är svensk lag, heter det att var och en har rätt till sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Men om korrespondensen också omfattar bilder och filmer på barn som utsätts för sexuella övergrepp eller om hemmets väggar skyddar den som använder våld mot sin partner, sina barn eller för den delen sina djur blir det en annan sak, tycker vi. Då behöver polis kopplas in. Länsstyrelsens djurinspektör måste kunna förmedla information, barnens skolor måste göras uppmärksamma och så vidare.

Det är givetvis inte min avsikt att förringa brottslighet som sker i gränslandet mellan det offentliga och det privata. Det vi behöver göra är att finna de bästa, eller minst dåliga, formerna för hur vi ska kunna uppnå det som vi intuitivt känner är riktigt. När det innebär att sekretess behöver brytas får vi göra det på bästa möjliga sätt.

Fru talman! År 2018 fick vi GDPR, General Data Protection Regulation, eller dataskyddsförordningen. Den innebär att alla som hanterar personinformation måste följa en uppsättning regler, lika över hela Europa, med utgångspunkt i den registrerades rättigheter. Jag minns hur det var då. Jag var på Chalmers vid den tiden. Man räknade snabbt ut att de hotande böterna för eventuella fel skulle kunna uppgå till många miljoner. Det handlade om procentsatser på omsättningen. Det blev inte så mycket av det, men det var oroligt ett tag.

Med det som bas kan man säga att utvecklingen går rasande fort. Det kan man säga även av många andra skäl. Det här var för åtta år sedan – det är ingenting. Sedan den allmänna motionstiden det här riksmötet har det gått fem månader. Hade det varit i dag hade jag säkert skrivit en motion om AI, offentlighet, sekretess och integritet till det här betänkandet. Men det jag vet nu visste jag inte i september.

Fru talman! När det gäller den enormt snabba utveckling vi ser inom AI-området finns det förstås skäl att vara både orolig och försiktig. Den svenska AI-kommissionen manade till förenklingar av regler och annat, och detsamma görs i andra länder. Skälet är att man inte ska hamna på den ökända efterkälken. Det ligger förstås mycket i det. Men samtidigt får det inte ske till priset av en förlorad integritet och en överföring av alltmer integritetskänsliga uppgifter till de stora techbolagen.

När kakorna introducerades på hemsidorna presenterades det som att det skulle göra min användarupplevelse bättre. Nu visar det sig att de snarare är till för att skrapa ihop så mycket information om oss som möjligt för att sälja den till tänkbara kunder. Jag blir ärligt talat mörkrädd när jag letar fram det finstilta som handlar om vad jag tillåter när jag lite slentrianmässigt godtar kakor. Det kan röra sig om hundratals så kallade partner, alla med för mig helt okända namn, som gissningsvis bearbetar mina data – min sökhistorik på webbplatsen, hur mycket tid jag tillbringar där, var jag är någonstans och mycket annat – för att sälja dem vidare. Allt detta finns hos ett fåtal mycket stora aktörer, huvudsakligen amerikanska, vars algoritmer är hemliga.

Som jag sa tidigare: Hade detta varit lika uppmärksammat i september 2025 som det är i dag hade jag antagligen skrivit en särskild motion om det. Nu meddelar jag er detta här och nu i stället – och gissningsvis även techbolagen, eftersom de ju skannar våra protokoll, och hela omvärlden. Det kan bli en motion om detta till hösten, om väljarna vill.

Herr talman! Till att börja med är det ett nöje för mig att få delta i den här debatten; det är inte min vanliga komfortzon. I vanliga fall är det konstitutionsutskottet, men miljöpartister förenas ju av ett stort intresse för både land och vatten och det liv som finns på båda ställena. Här känner vi oss hemma.

Med det sagt är det också vissa saker som jag reagerar närmast instinktivt på. Jag tänker på situationen när väldigt många vet att någonting verkligen behöver göras, men där det ändå dröjer för att någon utredning pågår eller, som i mitt tidigare arbete, där det alltid behövdes mer forskning. När jag läste betänkandet kom det över mig emellanåt. Vi vet att fiskbestånden är hotade, vi vet att det vore bra att minska fisket under en period för att få bestånden att återhämta sig och att vi därefter kan arbeta efter en mer hållbar plan.

Herr talman! Vi välkomnar förstås tillskapandet av en havspakt inom EU som ett stort steg närmare ett hållbart fiske i de europeiska haven. Utskottet anser emellertid – apropå det jag nyss sa – att med havspakten på ingång kan vi släppa taget lite grann och låta saker och ting ha sin gång. Vi – i betydelsen Emma Nohrén, jag och Miljöpartiet – tycker att regeringen snarare måste driva på för att EU ska anta en återhämtningsplan för att snabbt bygga upp fiskbestånden både på kort och på lång sikt i unionens hav, inklusive de svenska. Återhämtningsplanen måste vara lagligt bindande och långsiktig.

På samma sätt är det med trålgränserna. Jag vill minnas att vi hade en diskussion om detta i KU också för ett år sedan, och vi var väl av åsikten att en inriktningsproposition inte riktigt är detsamma som ett beslut. Det som lät så bra var inte riktigt det.

Herr talman! Sverige har möjlighet att nationellt skydda fiskbestånden inom tolv nautiska mil från baslinjen, där EU har delegerat beslutanderätten. Genom artikel 20 i kombination med artikel 8 i grundförordningen om den gemensamma fiskeripolitiken kan Sverige reglera fisket i territorialvattnet, exempelvis genom redskapsbegränsningar i lek- och uppväxtområden eller genom att flytta ut trålgränsen. Vi kan också använda kvotfördelningsinstrumentet för att gynna fiskare som använder skonsamma metoder.

För att skydda sill och strömming anser mitt parti och jag att trålgränsen omedelbart ska flyttas ut till tolv nautiska mil längs hela kusten, utan undantag. Samtidigt måste vi avskaffa de så kallade inflyttningsområdena där ett omfattande fiske fortfarande bedrivs. Under 2025 flyttades trålgränsen ut vid stora delar av ostkusten, vilket är välkommet men inte tillräckligt eftersom man nu kan se att fisket i stället flyttar till andra delar av kusten. Vi menar att regeringen kanske ska omformulera uppdraget till Havs- och vattenmyndigheten så att det blir en permanent utflyttning av trålgränsen längs hela ostkusten.

De stora industritrålarna har under lång tid tagit upp enorma mängder sill och strömming ur havet. Upp till 95 procent av fångsten används inte som livsmedel utan blir djurfoder. Vi måste minska fisketrycket och stoppa denna trålning. Innan vi gick med i EU var storskalig trålning för industriella ändamål, som fiskmjölsproduktion, förbjuden i Östersjön. Vi i Miljöpartiet menar att regeringen kanske måste verka för att återinföra förbudet mot industritrålning i Östersjön och i stället premiera småskaligt fiske där fångsten går till humankonsumtion. Det har flera andra sagt här.

Det är förvisso så att även övriga länder runt Östersjön behöver ta steg framåt, men det är inte så att vår svenska regering inte kan göra mer än det den redan gör inom fiskepolitiken. Verktygslådan är inte tom, herr talman. Faktum är att nuvarande lagstiftning ger Sverige många och omfattande möjligheter att agera här och nu för att vända utvecklingen i Östersjön. Av miljömässiga skäl kan regeringen besluta att den svenska kvoten enbart ska gå till det småskaliga kustfisket och till dem som fiskar för mat på våra tallrikar.

Vi har pratat om ålen. Det kanske inte är rätt att säga att diskussionen har blivit polariserad, men åtminstone en minister och en statssekreterare har varit i olika former av blåsväder angående fiske och konsumtion av ål. På andra sidan har vi vetenskapen och fiskhandlare som Susanna i Ljungskile som helt enkelt vägrade ta in och sälja ål och fick debattera detta i tv med landsbygdsministern. Jag tyckte att hon vann!

Ålen är akut utrotningshotad – 99 procent av den europeiska ålen har försvunnit sedan 1950-talet. Beståndet är i dag en spillra, och artens komplicerade livscykel gör den särskilt sårbar. En parasit, en sjukdom eller ett varmare hav kan räcka för att knäcka beståndet under återhämtningsnivå. Skyddet för ålen måste därför bli avsevärt striktare, både i Sverige och i EU.

Det pågående arbetet med att miljöanpassa vattenkraften kan på sikt skapa fler fria vandringsvägar, men det tar tid. Försiktighetsprincipen måste därför tillämpas fullt ut, och alla möjliga åtgärder måste nu vidtas, inklusive ett totalt fiskestopp. För en art i akut kris är varje individ viktig. Emma Nohrén, jag och Miljöpartiet kräver därför att allt ålfiske i Sverige och EU pausas tills arten har uppnått en god bevarandestatus.

Jag vill gärna lägga till att det finns lösningar värda att titta närmare på. I Falkenberg lyckades man öppna upp Hertingforsen och kunde därmed stänga ett av de två kraftverken i centrala Falkenberg, till förmån för ett återskapande av ett mycket omtyckt rekreationsområde. Samtidigt skapades nya lösningar för fiskens möjligheter att vandra både uppåt och nedåt i Ätran, och antalet fiskar uppströms den nygamla forsen har faktiskt fördubblats.

Detta är en lösning som kan implementeras även på andra håll. Exempelvis finns det en stark opinion i Laholm för att åter öppna en del av Lagan uppströms från orten. Det skulle kunna generera mycket stora värden för sportfisket.

Herr talman! Granskningar har gång på gång visat omfattande felrapporteringar av fångster och systematiskt fusk inom EU:s fiskeflotta. Detta undergräver de beståndsberäkningar som Ices rådgivning bygger på och hotar både ekosystem och fiskbestånd. Trots att EU har infört utkastförbud, alltså krav på att all fångad fisk ska landas och rapporteras, följs inte reglerna.

EU har beslutat om skärpta regler för fiskerikontroll. Dessa måste snabbt införas även i Sverige, och kontrollen måste byggas ut, med tillhörande finansiering. Mitt parti och jag kräver att bristerna i inrapporteringen åtgärdas, att efterlevnaden säkras och att regeringen avsätter tillräckliga resurser för ändamålet. Det måste säkerställas att utkastförbudet följs, exempelvis genom fullt dokumenterat fiske med kameror.

Herr talman! I en kommittémotion från Miljöpartiet lämnas förslag om att skärpa den tekniska regleringen av fiskeredskap så att bästa möjliga teknik används vid fiske för att eliminera bifångst och motverka bottenpåverkan. Det är i och för sig ett arbete som bedrivs på olika sätt, men vi menar att Sverige bör ta en mer aktiv roll för att driva på arbetet i denna fråga inom EU och, där det behövs, införa hårdare tekniska regleringar för att minimera både bifångster och skador på havsbotten.

Under 2025 ändrade Sverige lagstiftningen så att det är möjligt att förbjuda fiske i marina skyddade områden även om det inkräktar på fisket. Nu måste genomförandet ske mer skyndsamt. Jag och mitt parti vill se ett totalförbud mot bottentrålning i skyddade områden och att undantag bara medges i strikt vetenskapliga syften.

Herr talman! Den uppmärksamma lyssnaren kan ha noterat att jag har talat om Östersjön, vilket är självklart eftersom det är ett angeläget ärende, men också gett exempel från Bohuslän och Halland – eller Skagerrak och Kattegatt, om man så vill. Problematiken och utmaningarna är desamma. Det är troligen också lösningarna, åtminstone till stor del. Det är viktigt att komma ihåg.

Med det sagt önskar jag yrka bifall till reservation nummer 1 under punkt 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 mars.)

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Jag har stor förståelse för kulturarvsdiskussionen och är lite engagerad i det som sker när det gäller fisket i Öresund och mina hemtrakter Kattegatt och Skagerrak.

Stora delar av den fiskekultur som fanns när jag var liten finns inte kvar. Då kunde man gå och handla en rad olika sorters fiskar direkt från båten. Jag säger inte att man måste vara nostalgisk och vilja ha allt som det var förut, men jag är nog ändå av den uppfattningen att vi måste göra en uppoffring under en period för att vara helt säkra på att vi ska få tillbaka ålen. Jag är inte säker på att perioden blir så lång att alla kunskaper om ålfiske och beredning av ål hinner går förlorade.

När det gäller kraftverken har vi en stor uppgift framför oss. Jag var och tittade på Hertingforsen i Falkenberg för inte så länge sedan. Det är ett jättefint ställe där man har lyckats återspränga dammar. Man har stängt ett av två kraftverk i centrala Falkenberg, och så har man skapat vandringsvägar. Man fick den genialiska idén att sätta gallret i 45 graders vinkel i stället för tvärs över, för då kan de fiskar som är väg nedströms visas ut på ett ganska smärtfritt och smidigt sätt.

Vi måste använda alla sätt. Vi måste ta kraftverken på allvar. Vi måste försöka hitta lösningar på detta så att fler kan åstadkomma det. I lagarna har vi det motsatta problemet. Där vill man inte att något ska göras från kraftverkens sida. Vi måste hitta ett sätt att bevara kulturarvet utan att äta ål under en period.

Herr talman! Tack, ledamoten, för inlägget! Jag blev en aning förvånad efter hand som det utvecklades till ett försvar för ålfisket.

Jag är av den diametralt motsatta uppfattningen att enda sättet vi kan rädda ålen på är att inte fiska den och därmed inte äta den under en period. Det finns en liten spillra kvar, som en del uppskattar till cirka 1 procent av den mängd ål som vi har haft tidigare och som har kunnat sysselsätta de ålfiskare som finns i Östersjön och för all del också på västkusten.

Jag undrar hur Sverigedemokraterna och ledamoten Tiblom ställer sig till detta. Vore det inte bättre att helt sluta fiska, sluta sälja och sluta äta ål under en period? Det är så man har gått fram på andra håll i världen med andra fiskar – man har stoppat det helt. Såvitt jag förstår finns det en EU-överenskommelse om förbud mot ålfiske under en längre period i alla medlemsländer, för att ålen ska få en chans att återhämta sig.