Lotta Johnsson Fornarve

Fru talman! Sverige är ett rikt land som har råd med både ett starkt bistånd och en väl utbyggd välfärd. Det är fullt möjligt att uppnå om rätt prioriteringar görs och om vi tar ett gemensamt ansvar, men då går det inte att prioritera skattesänkningar för höginkomsttagare.

Regeringens budget innebär ett avsteg från en lång tradition av svensk biståndspolitik. Det etablerade enprocentsmålet överges och ersätts med ett mål satt i kronor och ören. I ett första steg fryser man biståndet strax under den tidigare nivån, men prognosen visar att det snabbt kommer att bli en betydande sänkning i förhållande till bni.

För första gången på årtionden ökar fattigdomen i världen. Bara under 2022 ökade antalet människor i extrem fattigdom till 719 miljoner, enligt Världsbanken. Det gör att 9,3 procent av hela världens befolkning lever i fattigdom.

Det pågår just nu en hungerkatastrof i världen. Enligt FN lider 345 miljoner människor av akut undernäring, en siffra som har fördubblats sedan 2019.

Det är 46 miljoner barn som befinner sig på flykt. Många lever under helt omänskliga förhållanden i flyktingläger under lång tid. Orsaken är en rad globala kriser - klimatkrisen, coronapandemin och ett växande antal krig och konflikter.

Att sänka biståndet i en tid när globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst innebär ett slag mot de människor som har det allra svårast i världen. Det är tydligt att regeringen inte har några ambitioner om att Sverige ska fortsätta ta ansvar för den globala utvecklingen. De länder i EU som på senare år har ökat sitt bistånd med hänvisning till Sverige kommer inte längre att kunna se Sverige som ett föredöme - något som hade behövts i en tid när det samlade biståndet långt ifrån räcker för att uppfylla de behov som finns.

Det är uppenbart att vi står inför en tydlig kursändring när det gäller biståndet. I Tidöavtalet som regeringen förhandlat fram med Sverigedemokraterna slås fast att biståndet ska användas för att uppnå migrationspolitiska syften. Människor ska med andra ord tvingas tillbaka till det ställe de flytt ifrån. Det är ett avsteg från själva grundprincipen för bistånd, som säger att biståndet ska gynna mottagaren och inte givaren.

Regeringen talar även om att biståndet ska utgå från möjligheten att gynna svensk handel och näringsliv. Denna inriktning är ett omodernt, kostsamt och ineffektivt sätt att använda bistånd. Enligt OECD är bistånd som binds till krav på att handla med företag i givarlandet 15-30 procent dyrare, och därför har OECD beslutat att avveckla bundet bistånd. Ett bistånd som är knutet till exportfrämjande arbete riskerar att bli mindre effektivt eftersom man bortser från faktiska behov i samarbetsländerna. Utifrån biståndets målsättningar ska biståndet utgå från mottagarnas behov och perspektiv, inte från möjligheten att gynna svenskt näringsliv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

GPEDC är det globala ramverk vi har för att gemensamt arbeta med biståndseffektivitet. De fyra principerna innebär lokalt ägarskap, fokus på resultat, inkluderande partnerskap samt transparens och gemensamt ansvarstagande. Principerna bygger på decennier av erfarenhet av vad som är effektivt bistånd.

Vi vet att det långsiktiga utvecklingsbiståndet är effektivt. Utvecklingsbistånd är smart för att förebygga kriser och konflikter. Det är därför oroande att regeringen nu säger sig vilja prioritera det humanitära biståndet. Både det humanitära biståndet och utvecklingsbiståndet är viktiga, men för verklig förändring måste biståndet vara långsiktigt.

Detta har vi sett många exempel på; till exempel har Argentina nu en lag som ger kvinnor rätten till sin egen kropp och rätt att göra abort. Det hade aldrig hänt utan långvarigt stöd till olika kvinnoorganisationer i Argentina. Sverige har en lång historia av att stödja folkrörelser i partnerländer.

Det demokratiska utrymmet minskar i världen. Jämställdheten har gått tillbaka under pandemin. Kvinnor har förlorat jobbet i större utsträckning, våldet mot kvinnor har ökat och fler kvinnor har fallit ned i fattigdom. Flickors tillgång till utbildning har minskat samtidigt som könsstympning och barnäktenskap har ökat.

Nu kommer oroande signaler om att regeringen är på väg att fasa ut viktiga strategier. Det handlar om globala strategier som samlar insatser för jämställdhet, hälsa, sexuella och reproduktiva rättigheter, rent vatten och sanitet samt utbildning och stöd till människorätts- och kvinnonätsorganisationer för människor som lever i extrem utsatthet, exempelvis i Guatemala och Myanmar.

Det ser ut som att regeringen kommer att få svårt att leva upp till orden i regeringsförklaringen där man lovade fortsatt prioritering av demokratibistånd till människorättsförsvarare och demokratikämpar, ett utökat och effektiviserat klimatbistånd samt fokus på kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter.

Att minska stödet till FN och skära ned på kärnstödet, som regeringen aviserat, är inte heller ett effektivt bistånd. Kärnstödet medger en flexibilitet som krävs i en föränderlig värld med uppblossande kriser och konflikter, som till exempel de i Ukraina och Afghanistan. FN spelar också en viktig samordnade roll i världen, och en stor del av de medel som kanaliseras via FN går till stöd till kvinnor och SRHR. Ett starkt kärnstöd står inte i motsättning till ett starkt stöd till civilsamhället; tvärtom är de en förutsättning för varandra.

Det är den fattigaste delen av världen som drabbas hårdast av klimatkrisens effekter. Klimatmålen måste gå före kortsiktiga vinstintressen, och den rika delen av världen måste ta sitt historiska ansvar. För att kombinera en effektiv fattigdomsbekämpning med ekologisk hållbarhet krävs satsningar på miljövänlig och hållbar produktion av energi och livsmedel samt omställning till en mer miljövänlig transport- och industrisektor. Vänsterpartiet vill därför se ett nytt additionellt klimatbistånd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Ukraina behöver självklart få ett starkt stöd från omvärlden för att bygga upp landet. Här kan Sverige spela en viktig roll, men behoven är gigantiska. Det beräknas kosta 600-700 miljarder dollar samtidigt som världens samlade bistånd uppgår till mindre än 200 miljarder dollar. Det är uppenbart att världens länder måste hitta andra medel än biståndet för att bistå Ukraina i deras viktiga arbete med att återuppbygga landet.

Det talas ibland, helt felaktigt, om biståndet som ett svart hål. Sverige har i dag ett relativt bra bistånd som är både transparent och effektivt och som ses som en förebild globalt. Samtidigt finns det näst intill inget fokus på kapital- och skatteflykt som ett svart hål. Detta berövar länder hundratals miljarder dollar varje år i uteblivna skatteintäkter. Här behövs krafttag. Vi behöver även införa en effektiv land-för-land-rapportering för multinationella företag.

Kursändringen gällande svenskt bistånd görs utan någon som helst analys, dialog eller ordentlig utvärdering. Senast biståndet förändrades gjordes en ordentlig analys, och omställningen föregicks av en dialog med både riksdagen och biståndsgivare på bred front. Inte minst civilsamhället var inblandat. Nu överger regeringen både enprocentsmålet och en i det stora hela fungerande biståndspolitik utan någon som helst dialog. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

Sverige ska vara en röst för solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter i världen. I Vänsterpartiets budgetmotion både återställer vi enprocentsmålet och lägger fram förslag om ett additionellt klimatbistånd som omfattar 500 miljoner kronor för år ett och sedan trappas upp till 1 miljard kronor för de nästkommande åren. Detta gör vi för att motverka effekterna av klimatkrisen och bidra till en rättvisare, mer demokratisk och jämställd värld.

Eftersom riksdagsmajoriteten i det första steget av budgetprocessen har gett budgetpolitiken en annan inriktning än den Vänsterpartiet önskat avstår jag från ställningstagande på utgiftsområde 7. Jag hänvisar i stället till Vänsterpartiets särskilda yttrande.

(Applåder)

Herr talman! Det låter bra, men när man nås av signaler om att det kommer att ske stora nedskärningar och utfasningar av viktiga strategier som handlar om jämställdhet och de allra mest utsatta kvinnoorganisationerna i till exempel Guatemala och Myanmar blir man djupt oroad.

Jag fick inget tydligt svar på om man tänker skära ned på biståndet till kvinnor och flickor och till demokrati- och kvinnorättskämpar runt om i världen eller om man tänker behålla biståndet på samma nivå. Annars är det ytterligare ett löfte som regeringen inte lever upp till, och de som får betala det högsta priset är kvinnor, flickor och barn i världen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Den stora omställning av biståndet som nu sker görs utan någon egentlig analys grundad på fakta, erfarenhet och gedigen konsekvensanalys, inte minst en barnkonsekvensanalys. Även Eba, den fristående expertgruppen för biståndsanalys, påpekar i en artikel i Altinget den 9 september att stora omläggningar av biståndet måste utredas. Varför vill ni inte göra en ordentlig analys av omläggningen av biståndet, Magdalena Thuresson?

Det är minst sagt anmärkningsvärt att inte involvera vare sig riksdagen, aktörerna eller mottagarna av biståndet i detta. Omläggningen kan få väldigt stora konsekvenser om man inte gör någon egentlig analys eller för en dialog med dem som kan bistånd.

Herr talman! Vi ser nu hur behovet av bistånd är större än någonsin. Fattigdomen ökar, och hungerkatastrofen är ett faktum. Kvinnor, flickor och barn har drabbats särskilt hårt. Ett exempel är Afrikas horn, som nu står inför den värsta hungerkrisen på 40 år, och bara i Somalia läggs ett barn i minuten in för behandling mot undernäring.

Fler barn än någonsin befinner sig på flykt. Det demokratiska utrymmet minskar i världen. Jämställdheten har gått tillbaka under pandemin. Kvinnor har förlorat jobbet i större utsträckning, våldet mot kvinnor har ökat och fler kvinnor har fallit ned i fattigdom. Flickors tillgång till utbildning har minskat samtidigt som könsstympning och barnäktenskap ökat. Stödet särskilt till kvinnor, flickor och barn behöver öka, inte minska.

I regeringsdeklarationen utlovades en prioritering av "demokratibistånd till människorättsförsvarare och demokratikämpar; utökat och effektiviserat klimatbistånd samt kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter" liksom ett ökat stöd till civilsamhället.

Jag blir oroad när det kommer signaler från olika håll om att regeringen planerar att fasa ut viktiga strategier. Det handlar om globala strategier som samlar insatser för jämställdhet, hälsa, sexuella och reproduktiva rättigheter, rent vatten och sanitet, utbildning samt stöd till människorätts- och kvinnorättsorganisationer där man lever i extrem utsatthet, till exempel i Guatemala och Myanmar. Men även de stora nedskärningarna på FN är naturligtvis oroande.

Kommer Moderaterna att se till att biståndet till kvinnor och barn samt demokrati och människorättsorganisationer värnas och inte skärs ned?

Herr talman! Tack för svaret, Tomas Eneroth!

Jag hade gärna sett att den samlade oppositionen hade kunnat stå upp för enprocentsmålet i praktiken, här och nu, för det behövs. Visst hade det varit möjligt om den politiska viljan hade funnits.

För oss i Vänsterpartiet är enprocentsmålet en självklarhet, och vi avsätter också 1 procent i vårt budgetförslag. Vi vill dessutom ha ett additionellt klimatbistånd. Jag hörde att Tomas Eneroth pratade mycket om klimatförändringarna och vikten av stöd till klimatet. Jag undrar om Socialdemokraterna också skulle kunna tänka sig ett additionellt klimatbistånd i framtiden.

Jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna så snart som möjligt kommer tillbaka till enprocentsmålet i praktiken, för det behövs i denna tid när vi ser hur gapet mellan bistånd och behov ökar.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Tomas Eneroth för ett mycket bra anförande som jag håller med om till stora delar.

Jag hade gärna sluppit den här repliken, men jag kan inte låta bli att fråga Tomas Eneroth varför Socialdemokraterna i sitt budgetförslag inte avsätter 1 procent av bni till det internationella biståndet.

I en tid när biståndet är viktigare än någonsin, när vi ser hur fattigdomen ökar mycket snabbt i världen, hungerkatastroferna är ett faktum och demokratin och jämställdheten går tillbaka avsätter Socialdemokraterna inte 1 procent till biståndet. Hur kan det komma sig? Socialdemokraterna har under decennier värnat och stått upp för enprocentsmålet, men tydligen inte längre.

Jag blir därför både förvånad och besviken. När ni hade regeringsmakten gjorde ni även stora avräkningar på biståndet för att använda till flyktingmottagande, vilket urholkade biståndet avsevärt. Och nu detta.

I er skuggbudget frångår ni enprocentsmålet och avsätter endast 0,91 procent till bistånd. Varför står ni inte upp för enprocentsmålet i praktiken och avsätter de medel som krävs?

Herr talman! Ledamoten Christiansson påstår att det svenska biståndet skulle vara undermåligt eller dåligt. Det stämmer faktiskt inte. Det är helt felaktigt. Svenskt bistånd får ofta toppbetyg globalt sett. Vi har ett bistånd som både är transparent och effektivt. Att påstå någonting annat är faktiskt inte sant. Sedan finns det alltid saker som kan bli bättre. Men i det stora hela får det svenska biståndet toppbetyg.

Nu vill man alltså förändra någonting som fungerar och har fungerat väldigt bra under lång tid. Utifrån biståndets målsättning ska biståndet utgå från mottagarens behov och perspektiv, inte från att gynna svenska intressen och svensk handel som ledamoten här gärna vill prata om.

Det finns ett regelverk, GPEDC, där det talas om just biståndeffektiviteten. Och de fyra principerna innebär lokalt ägarskap, fokus på resultat, inkluderande partnerskap och transparens och gemensamt ansvarstagande. Principerna bygger på decennier av erfarenhet av vad som är just ett effektivt bistånd.

Tycker Sverigedemokraterna att vi ska avstå från dessa principer? Ska vi inte fortsätta att leva upp till dessa viktiga principer för biståndet?

Herr talman! För första gången på årtionden ökar fattigdomen i världen. Bara under 2022 ökade antalet människor i extrem fattigdom till 719 miljoner, enligt Världsbanken. Det betyder att nästan var tionde person i världen lever i fattigdom.

Det pågår just nu en hungerkatastrof i världen. Enligt FN lider 345 miljoner människor av akut undernäring. Det är en siffra som mer än fördubblats sedan 2019. Det är 46 miljoner barn som befinner sig på flykt. Många lever under helt omänskliga förhållanden i flyktingläger under lång tid. Orsaken är en rad globala kriser: klimatkrisen, coronaepidemin och ett växande antal krig och konflikter.

Sverigedemokraterna har tillsammans med regeringen kommit överens om att sänka biståndet. Ni vill egentligen sänka biståndet ännu mer. Ni ville halvera det från början. Att sänka biståndet i en tid när globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast i världen. Det visar tydligt vilken sorts parti Sverigedemokraterna är.

I Tidöavtalet som regeringen förhandlade fram med Sverigedemokraterna slås fast att biståndet ska användas för att uppnå migrationspolitiska syften. Människor ska med andra ord tvingas tillbaka till varifrån de flytt. Det är ett avsteg från själva grundprincipen för bistånd, som säger att biståndet ska gynna mottagaren och inte givaren. Jag undrar hur det ska gå till.

Fru talman! Ministern säger att storleken på biståndet kanske inte spelar så stor roll. Men jag tycker att det är viktigt hur mycket pengar man ger i bistånd. Det är klart att det får en effekt om vi skär ned på biståndet i en tid när biståndet behövs mer än någonsin och vi står inför både en svältkatastrof och ett ökande antal människor som lever i fattigdom.

Jag håller med om att biståndet ska vara effektivt, men ett effektivt och bra bistånd måste ju utgå från mottagarnas behov och perspektiv. Där tycker jag fortfarande inte att jag får svar. Kommer det svenska biståndet att utgå från mottagarnas behov och perspektiv och inte i första hand från svenska intressen och vad som gynnar svenskt näringsliv?

De fyra principerna för bistånd slås fast i det globala ramverket GPEDC. Det är bra att ministern säger att man vill stå fast vid dem. Jag hoppas verkligen att det stämmer. I ett läge där demokratin och jämställdheten backar är det oerhört viktigt att regeringen står upp för att det långsiktiga förebyggande stödet till kvinnor och människorättsförsvarare inte skärs ned.

Det finns ingen motsättning mellan ett starkt kärnstöd och stöd till civilsamhället. Pandemin har visat att FN-systemets förmåga att ställa om på grund av krisen har varit väldigt beroende av kärnstöd. Vid den här typen av kriser behövs resurser och kapacitet som snabbt kan omdirigeras. Kärnstödet har bidragit till att olika FN-organ snabbt kunnat vara på plats.

Ukraina behöver självklart ett starkt stöd från omvärlden för att bygga upp landet. Men behoven är gigantiska. Det beräknas kosta omkring 600-700 miljarder dollar, samtidigt som världens samlade bistånd uppgår till mindre än 200 miljarder dollar. Det är uppenbart att världens länder måste hitta andra medel än biståndet för att bistå Ukraina i det viktiga arbetet med att återuppbygga landet.

Ett effektivt bistånd är viktigt, men ska vi kunna utrota fattigdomen och komma bort från biståndsberoendet måste vi stoppa utflödet av kapital från utvecklingsländer. Multinationella företags skatteflykt dränerar utvecklingsländer på hundratals miljarder per år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Fru talman! Ministern säger att Sverige fortfarande har ett generöst bistånd, men vi kan ju inte frångå att vi kommer att sänka biståndet och att vi lämnar det viktiga enprocentsmålet som har framstått som en föregångare för många andra länder. Det är att ge fel signaler i en tid när biståndet behöver höjas, inte sänkas.

Fru talman! Jag hör inte att biståndsministern säger att biståndets mål faktiskt ska utgå från mottagarens behov och perspektiv, något som är fundamentalt för biståndet. GPEDC är det globala ramverk vi har för ett gemensamt arbete med biståndseffektivitet, där de fyra principerna innebär lokalt ägarskap, fokus på resultat, inkluderande partnerskap, transparens och gemensamt ansvarstagande. Principerna bygger på decennier av erfarenhet av vad som är just ett effektivt bistånd. Kommer Sverige att frångå dessa viktiga principer?

Vi vet också att ett långsiktigt utvecklingsbistånd är effektivt. Utvecklingsbistånd är smart för att förebygga kriser och konflikter. Det är därför oroande att regeringen nu säger sig vilja prioritera det humanitära biståndet. Det är också viktigt, men det långsiktiga biståndet är det mest effektiva. Det har vi sett många exempel på. För att ta ett exempel har Argentina nu en lag som tillåter kvinnor rätten till sin egen kropp och rätten att göra abort. Detta är något som troligtvis aldrig hade hänt utan ett starkt stöd till kvinnoorganisationer i Argentina.

Sverige har en lång historia av att stödja folkrörelser i partnerländer. Det demokratiska utrymmet minskar nu i världen. Jämställdheten har gått tillbaka under pandemin. Kvinnor har förlorat jobbet i större utsträckning. Våldet mot kvinnor har ökat. Och fler kvinnor har fallit ned i fattigdom.

I regeringsförklaringen lovade regeringen att fortsatt prioritera "demokratibistånd till människorättsförsvarare och demokratikämpar, utökat och effektiviserat klimatbistånd samt kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter". Kommer regeringen att hålla löftet att prioritera stöd till kvinnorättsorganisationer och demokratikämpar i till exempel Guatemala och Kambodja?

Att minska stödet till FN och skära ned på kärnstödet så som regeringen aviserat är inte heller ett effektivt bistånd. Kärnstödet medger en flexibilitet som krävs i en föränderlig värld med uppblossande kriser och konflikter som i till exempel Ukraina och Afghanistan. FN spelar också en viktig samordnande roll mellan olika aktörer i världen. En stor del av de medel som kanaliseras via FN går också till stöd för kvinnor och SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Ett starkt kärnstöd står inte i motsättning till ett starkt stöd till civilsamhället. Tvärtom är de en förutsättning för varandra.

Det talas ibland felaktigt om biståndet som ett svart hål. Sverige har i dag ett relativt bra bistånd som är både transparent och effektivt och som ses som en förebild globalt. Samtidigt är det näst intill inget fokus på kapital- och skatteflykt som ett svart hål som berövar länder på hundratals miljarder dollar varje år i uteblivna skatteintäkter. Här behöver krafttag göras. Vi behöver även införa en effektiv land-för-land-rapportering för multinationella företag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Kommer biståndet att utgå från mottagarnas rättigheter och behov? Jag vill ha ett klargörande där.

Kommer regeringen att vidta krafttag mot kapital- och skatteflykt, och kommer regeringen att stå upp för att det långsiktiga, förebyggande stödet till kvinnor och människorättsförsvarare inte skärs ned?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Fru talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation! Jag håller helt med ministern om vikten av att ha ett så effektivt bistånd som möjligt och vikten av samarbete mellan olika aktörer.

Men jag måste också säga att jag är oroad över den kursändring som jag ändå kan se i det svenska biståndet, där regeringen aviserar att biståndet i större utsträckning ska kopplas till handel och näringsliv. Det behöver inte vara negativt, men jag ser uppenbara risker med att biståndet blir mer uppknutet till svenska intressen.

Jag är också djupt oroad över den kraftiga nedskärningen av biståndet och beslutet att frångå enprocentsmålet. Det sker i en tid när behoven är större än någonsin - något ministern också hänvisar till. För första gången på årtionden ökar fattigdomen i världen. Bara under 2022 ökade antalet människor i extremfattigdom till 719 miljoner, enligt Världsbanken, vilket gör att 9,3 procent av hela världens befolkning lever i fattigdom. Det är nästan var tionde person.

Det pågår just nu en hungerkatastrof i världen. Enligt FN lider 345 miljoner människor av akut undernäring - en siffra som har mer än fördubblats sedan 2019. Orsakerna är en rad globala kriser som överlappar varandra. Det är klimatkris, coronaepidemi, krig och konflikter. I det här läget behöver biståndet höjas och inte sänkas, som Sverige nu vill göra. Jag tycker att det är ganska skamligt.

Detta innebär också att länder i EU som på senare år har ökat sitt bistånd med hänvisning till Sverige inte längre kan se Sverige som ett föredöme. Jag är djupt oroad över vad det betyder på sikt att Sverige nu överger det ekonomiska åtagandet om 1 procent. Det innebär också att alla mottagare av svenskt bistånd kommer att uppleva en större oförutsägbarhet. Förutsägbarhet är en hörnpelare för biståndets kvalitet och effektivitet.

Beslutet att överge enprocentsmålet verkar inte heller ha analyserats eller utretts över huvud taget - något som till exempel Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, påpekar.

Bistånds- och utrikeshandelsministern poängterar att regeringen vill fokusera på kvalitet, resultat och effektivitet. Jag håller med om att det är bra. Men vad är då ett effektivt bistånd? Jag tycker fortfarande inte att jag får något riktigt tydligt svar på det.

Regeringen talar nu om att biståndet ska utgå från svenska intressen för att uppnå migrationspolitiska mål och för att gynna svensk export. Det är ett både omodernt, kostsamt och ineffektivt sätt att använda biståndet. Enligt OECD är bistånd som binds till krav på att handla med företag i givarländer 15-30 procent dyrare. Därför har OECD beslutat att avveckla bundet bistånd. Att knyta biståndet till exportfrämjande riskerar att göra biståndet mindre effektivt. Man bortser från faktiska behov i samarbetsländerna, och i många fall är handel ett sätt för en styrande elit att behålla makten.

När Sverige inte utgår från lokala behov bryter vi mot internationella överenskommelser om biståndseffektivitet - överenskommelser som Sverige tillsammans med mottagarländer, givare, internationella organisationer, Världsbanken, näringsliv och forskare utvärderat under årtionden.

Anser inte ministern att biståndet måste vara långsiktigt och utgå från mottagarnas behov och prioriteringar? Kan ministern förklara varför Sverige nu skär ned på biståndet och lämnar enprocentsmålet i en tid när behovet av bistånd är gigantiskt?