Lotta Johnsson Fornarve

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation även om jag inte känner mig särskilt nöjd med det.

I svaret på min interpellation säger ministern att regeringen har en löpande dialog med organisationer i det civila samhället och att man även i fortsättningen avser att ha det. Men jag har under hösten och vintern träffat en lång rad representanter för biståndsorganisationer i det civila samhället och ingen av dem har varit särskild nöjd. De har snarare varit kritiska till bristen på information och kommunikation om förändringarna av biståndet. I själv verket hölls ju ett informationsmöte först i januari, flera veckor efter att regleringsbrevet presenterades och nedskärningarna redan var ett faktum.

Ministern säger också i svaret att regeringen har förståelse för att neddragningen inom strategin för information och kommunikation påverkar organisationerna i det civila samhället men anser att det svenska biståndet i högre utsträckning ska användas för att finansiera insatser utanför Sveriges gränser. Jag tycker att detta tyder på dålig kunskap om hur informationsbiståndet används.

Informationsstödet har ett brett användningsområde och används för att granska, informera och bidra till debatt om biståndet, något som är helt avgörande för att säkra kvaliteten i biståndet och inte minst transparensen.

Som exempel på vad pengarna användes till under 2022 kan nämnas tidningen Sveriges Naturs granskning av hur fackliga företrädare mördas i svenska Vattenfalls jakt på billigt kol i Colombia, tidningen Arbetets avslöjande att AP-fonderna köper statsobligationer i diktaturer och bevakningen av Rysslands invasion av Ukraina. Anser inte ministern att det är viktigt att sådan information kommer fram och blir känd?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Informationsstödet har långt ifrån enbart använts för att arrangera konferenser. Det har exempelvis också använts för att bidra till fred och utveckling. Ett exempel är organisationen Operation 1325 som bedriver utvecklingssamarbete med organisationer i bland annat Jemen för kvinnors inkludering i fredsprocesser. Ett annat exempel är den svenska MR-fonden som har bidragit till fredsprocessen i Colombia.

Informationsstödet har alltså bidragit till att säkra fred och rädda liv. Stödet har också använts för att bjuda in människorättskämpar från olika delar av världen som kan informera om situationen i det egna landet. Det är information som kanske annars aldrig hade blivit känd. Det kan röra sig om kvinnorättsaktivister från Sydamerika som har kunnat resa till Europa och samtala med bland annat svenska makthavare.

De väldigt stora nedskärningar som nu sker, från 155 miljoner till 20 miljoner, slår undan benen för civilsamhällets möjlighet att informera om, granska och sprida kunskap om svenskt bistånd, något som i förlängningen riskerar att bidra till ett minskat stöd för internationellt bistånd hos den svenska allmänheten. Det viktiga arbete som många biståndsorganisationer byggt upp under mycket lång tid riskerar att slås sönder och avbrytas. Det tycker jag inte är ett effektivt sätt att använda biståndet.

Vilken konsekvensanalys har regeringen egentligen gjort av de drastiska nedskärningar av informationsstödet som nu sker? Jag tycker inte att jag fått något riktigt bra svar på frågan. Varför har inte ministern på ett bättre sätt konsulterat biståndsorganisationerna innan man gjort de här dramatiska förändringarna?

Herr ålderspresident! För första gången på årtionden ökar fattigdomen i världen. Det pågår just nu en hungerkatastrof. Enligt FN lider 345 miljoner människor av akut undernäring, en siffra som har mer än fördubblats sedan 2019. Samtidigt fortsätter demokratin och jämställdheten att gå tillbaka. Orsaken är en rad globala kriser, klimatkrisen, coronapandemin och ett växande antal krig och konflikter.

När världen befinner sig i detta oerhört utsatta läge väljer regeringen att minska biståndet och överge enprocentsmålet samt skära ned på stödet till FN och kärnstödet. Detta är inget annat än skamligt och ett hårt slag mot de människor som har det allra svårast i världen.

Herr ålderspresident! Kränkningar av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna. Världen över begränsas kvinnors liv av diskriminerande lagstiftningar och samhällsnormer. Könsdiskriminering är en stor orsak till fattigdom. Och kvinnor, som oftast har det verkliga försörjningsansvaret för familjen, saknar ofta de mest basala rättigheterna.

I skrivelsen går det att läsa hur 2020 i stället för att bli ett märkesår för jämställdheten präglades av en tillbakagång för den globala jämställdheten. En orsak var att coronapandemin slog hårdast mot kvinnor och flickor, men det fanns också ett aktivt motstånd mot kvinnors, flickors och hbtqi-personers mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer

FN uppskattar att våldet mot kvinnor har ökat med 20-30 procent under pandemin. Det innefattar både våld i nära relationer och politiskt våld mot kvinnor. Kvinnors möjligheter till försörjning har minskat, och kvinnor tjänar betydligt mindre än män. Varje år tvingas 12 miljoner flickor under 18 år att gifta sig. Och under pandemin har barnäktenskapen ökat betydligt, precis som könsstympningarna.

Färre flickor går i skolan. I låg- och medelinkomstländer har stängda skolor och inställda utbildningar lett till att upp till 70 procent av tioåringarna inte kan läsa eller förstå en enkel text. Det är en ökning med 17 procent sedan pandemin startade. Värst drabbar utbildningskrisen flickor.

Kvinnors rättigheter är en nyckel till utveckling. Att öka kvinnors möjligheter till utbildning och försörjning bidrar till att förbättra den enskilda kvinnans ställning och främja jämställdhet i stort, vilket bidrar till hela samhällets utveckling. Jämställdhetsperspektivet måste omsättas i praktiken genom hela det svenska multilaterala utvecklingssamarbetet. Sverige bör därför ha som mål att minst 50 procent av det multilaterala biståndet ska gå till flickor och kvinnor.

Sverige bör också verka för att EU, relevanta FN-organ, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna förstärker sitt jämställdhetsarbete med målet att minst 50 procent av allt utvecklingssamarbete ska gå till flickor och kvinnor.

Vi har också sett en tillbakagång när det gäller tillgången till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Ett exempel är inskränkningar i aborträtten i flera länder, även i vårt närområde, till exempel i Polen. Även i vissa delstater i USA har kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp inskränkts.

Enligt skrivelsen utgjorde det samlade svenska stödet till SRHR 3,2 miljarder kronor år 2020, vilket motsvarade 6,1 procent av det totala biståndet. Det är inte tillräckligt. Behovet av ett ökat engagemang för att till exempel förhindra mödradödlighet och öka tillgången till sexualundervisning och moderna preventivmedel är mycket stort, inte minst på grund av att sådant ofta tvingades stå tillbaka under coronapandemin.

Det finns också ett tydligt samband mellan väpnade konflikter och ökad mödradödlighet, barnäktenskap och sexualiserat våld. I dag pågår flera utdragna konflikter runt om i världen, och fler människor än någonsin tidigare befinner sig i dag på flykt. Behoven är enorma i konfliktområden och flyktingläger.

Vi menar att minst 10 procent av Sveriges totala biståndsbudget ska öronmärkas för SRHR. Det är ett mål som även den internationella parlamentarikerkonferensen om implementering av handlingsprogrammet från FN:s konferens om befolkning och utveckling ställde sig bakom i sin slutdeklaration Stockholm Statement of Commitment. Samma målsättning bör gälla för de medel som går till multilateralt bistånd. Regeringen bör säkerställa att andelen multilateralt bistånd som avsätts för arbete med SRHR uppgår till minst 10 procent av det multilaterala biståndet samt verka inom EU och FN för att övriga biståndsgivare följer Sveriges exempel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer

Att, som regeringen aviserat, minska stödet till FN och skära ned på kärnstödet är inte heller ett effektivt bistånd. Kärnstödet medger en flexibilitet som krävs i en föränderlig värld med uppblossande kriser och konflikter. Ett tydligt exempel är coronapandemin som krävde ett stort mått av flexibilitet och akuta insatser. FN är den organisation som finns på plats både före, under och efter kriser.

FN finns i de mest utsatta länderna där andra har svårt att verka, som Afghanistan, Myanmar, Jemen och många andra länder med utdragna konflikter. Det blir svårt att agera ansvarsfullt som biståndsgivare utan att man har ett fortsatt omfattande stöd till multilaterala aktörer.

FN-organet UNDP var det organ som hade den mest omfattande verksamheten i Ukraina när invasionen skedde, vilket var oerhört viktigt för att få fram stöd i ett tidigt skede av konflikten. Det underlättade även för andra humanitära organisationer att snabbt kunna etablera sig i landet. UNDP var även avgörande när det gällde att förhandla om upprättandet av humanitära korridorer i de värst drabbade områdena.

FN spelar med andra ord en viktig samordnande roll i världen. En stor del av de medel som kanaliseras via FN går också till stöd för kvinnor, något som vi hörde tidigare här. Ett starkt kärnstöd står inte i motsättning till ett starkt stöd till civilsamhället, utan tvärtom är dessa stöd en förutsättning för varandra.

Kärnstödet behövs för att det multilaterala biståndet ska kunna bedrivas långsiktigt och effektivt. Kärnstöd är dessutom mer demokratiskt då det är organens beslutande församlingar som styr över budgetar i stället för de länder som betalar mest. I skrivelsen kan vi läsa hur Sverige har verkat för att vissa prioriteringar som demokrati, SRHR, klimat och miljö ska få genomslag i multilaterala sammanhang. Det tycker vi är väldigt bra, och vi välkomnar det.

Finansieringen av FN:s verksamhet bör även reformeras för att gynna just kärnstödet. Sverige har som ett av få länder fortsatt att ge ett betydande kärnstöd till flera av de multilaterala biståndsgivarna och lyfts ofta fram som en positiv förebild. Sverige bör verka för att fler länder ökar sitt kärnstöd till det multilaterala biståndet. Sveriges regering bör snarast tänka om och inte skära i kärnstödet.

Jag står självklart bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 1.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Det är just för att det här är så känsliga och svåra och komplicerade frågor som de behöver avgöras i en förvaltningsdomstol och inte av regeringen.

I domstolen finns det personer som verkligen kan hantera den här typen av frågor på ett rättssäkert sätt. Därför menar vi att det är både rättssäkert och mycket bättre att domstolen hanterar den här typen av känsliga och sekretessbelagda ärenden. De har kunskaper om och erfarenheter av detta, och jag är helt övertygad om att domstolen kan hantera det på ett sådant sätt att det inte riskerar säkerheten utan tvärtom stärker säkerheten för den som är åtalad.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

För oss är det väsentliga rättssäkerheten och att den åtalade och dess advokat får möjlighet att få tillgång till all information för att se till att man kan bemöta anklagelserna på ett korrekt och riktigt sätt. Jag tycker inte att det är så konstigt.

Så är det ju inte i dag. Vi har sett flera fall där till exempel kurder har utvisats på ganska märkliga grunder, till exempel att de har haft en nära koppling till ett demokratiskt parti i Turkiet, såsom HDP, som inte på något sätt kan påstås vara terrorister. Det finns alltså all anledning att se till att den utvisningshotade och den personens advokat får möjlighet att få tillgång till all information. Vi sätter rättssäkerheten i det främsta rummet.

Fru talman! Tack, ledamoten, för den kompletterande frågan!

Man måste nog se det från fall till fall huruvida man ska utvisas på livstid eller inte. Jag kan inte ge dig något riktigt bra svar på frågan. Jag är ganska ny i justitieutskottet och har inte följt de här frågorna så nära under lång tid, men jag tror att man får se detta från fall till fall.

Det viktiga för oss är ändå att ingen utvisas utan grund. Det måste ske på ett rättssäkert sätt. Det är otroligt viktigt för oss. Det är också otroligt viktigt för oss att den utvisningshotade får tillgång till all information så att den kan försvara sig. För så är ju inte fallet i dag. Vi har sett fall där det har varit mycket tveksamt.

Fru talman! Jag tackar för frågorna.

Det var ett tag sedan Lena Olsson skrev den motionen. Mycket har hänt sedan dess. Det säkerhetspolitiska läget har förändrats. Vi befinner oss nu i en helt annan situation. Vänsterpartiet har såklart omprövat och utvecklat vår politik på området.

Det vi framför allt är kritiska mot är precis det som jag redogjorde för, det vill säga hur domarna fastställs. Vi vill att det ska ske i en förvaltningsdomstol och att det inte ska göras av regeringen. Det är i förvaltningsdomstolarna expertisen och kunskapen finns. Där vet man hur den sortens mycket känsliga frågor ska hanteras.

Det betyder inte att vi är emot utvisningar, precis som jag sa. Men det måste ske rättssäkert. Vi värnar rättssäkerheten. Det är det viktiga i vår skrivelse och vår uppfattning i frågan.

Fru talman! Vänsterpartiet har denna gång valt att inte motionera utan har endast förklarat vårt ställningstagande i ett särskilt yttrande. Vår kritik kvarstår dock när det gäller utvisningsärenden enligt lagen om särskild utlänningskontroll och förändras inte av skrivningen.

Jag vill däremot klargöra att Vänsterpartiet inte vill underlätta för terrorism på något sätt. Vi är inte heller emot att utvisa terrorister. Men vi vill att det ska ske på ett rättssäkert sätt.

Vänsterpartiet föreslog i en motion 2020 att regeringen skulle ge ett tilläggsdirektiv till den då pågående utredningen om lagen om särskild utlänningskontroll. Man borde se över rättssäkerheten för den enskilde och möjligheterna att överföra beslutanderätten om utvisning i samtliga säkerhetsärenden till en allmän förvaltningsdomstol.

Vi anser fortfarande att en sådan översyn behöver göras. På så sätt skulle rättssäkerheten för de utvisningshotade och allmänhetens möjlighet till insyn i processen stärkas, även om vissa delar av förhandling eller dom skulle vara sekretessbelagda med hänsyn till exempelvis rikets säkerhet. Vi står fast vid vår tidigare inställning att domstolarna behöver få ta del av all utredning som Säpo har i ett ärende. I dessa ärenden bör samma höga beviskrav gälla som i brottmålsprocessen.

En förvaltningsdomstol har erfarenhet av och kompetens för att hantera både känsliga och sekretessbelagda ärenden och dokument på ett betydligt mer rättssäkert sätt än en regering. Därför bör beslutanderätten om utvisning i samtliga säkerhetsärenden flyttas till allmän förvaltningsdomstol. Rättssäkerheten i prövningen förstärks och risken för politisk påverkan minskar när en allmän förvaltningsdomstol hanterar känsliga ärenden.

Den årliga redovisning som regeringen lämnar till riksdagen gällande tillämpningen av den nuvarande lagen är tämligen innehållslös. Detta gör det svårt för riksdagen att få verklig insyn i hur lagen används. Denna problematik försvinner om ärenden enligt den nya lagen skulle hanteras av förvaltningsdomstolarna.

Av samma skäl avstyrkte företrädare för Vänsterpartiet regeringens förslag om ett nytt regelverk för kvalificerade säkerhetsärenden. De bärande invändningar som i dessa fall lyfts fram mot den tidigare lagen om särskild utlänningskontroll kvarstår.

Jag anser att rättssäkerheten blir lidande när de beslutande instanserna inte får ta del av allt underlag som Säkerhetspolisen har i ärendet. Jag menar även att det i princip är omöjligt för en utvisningshotad person att försvara sig mot de anklagelser som framförs. I flera fall har till exempel kurder utvisats till Turkiet. Det kan röra sig om upp till 30 personer, enligt kurdiska organisationer.

Förutom utvisning kan beslut inkludera besöksförbud i Sverige under tio år. I de uppmärksammade fallen har även makan eller maken till personen som misstänks utgöra ett säkerhetshot utvisats. Det vi vet om de svenska medborgarna med kurdisk bakgrund som stämplats av Säpo och fått sin maka eller make utvisad på grund av detta är att de har sympatiserat med det turkiska vänsterpartiet HDP. Det är ett demokratiskt parti med koppling till flera svenska riksdagspartier. Auktoritära regimers uppfattning om demokratiska partier får inte påverka beslut om uppehållstillstånd i Sverige.

Civilsamhällesorganisationer som Amnesty har pekat på vikten av att en person som fått beslut om utvisning får ta del av grunden för det. Det är nödvändigt för att upprätthålla principen om proportionalitet och global säkerhet.

Migrationsverket har utfärdat beslut om utvisning efter att de fått hemligstämplad information av Säpo om att en person utgör ett säkerhetshot mot Sverige. Varken Migrationsverket, Migrationsöverdomstolen eller den utvisningshotade personen har fått ta del av allt underlag som Säpo har i ärendet. Detta har medfört ett underskott på information och bristande rättssäkerhet för den utvisade personen.

Det är olämpligt att regeringen är högsta instans i denna typ av ärenden. Dessutom avhjälps inte dessa brister genom den redovisning som regeringen årligen lämnar till riksdagen. Även om Vänsterpartiet nu har valt att inte motionera i frågan är detta vår uppfattning. Vänsterpartiet anser fortfarande att det vore önskvärt med en utredning som ser över möjligheterna att överföra beslutanderätten om utvisning i samtliga säkerhetsärenden till allmän förvaltningsdomstol.

Vi kommer att noga följa det fortsatta arbetet med frågorna och återkomma med förslag om det finns skäl för det.

Herr talman! Fredrik Malm vet precis som jag att biståndet inte går till stater i första hand, utan det går till multilaterala organisationer, civilsamhället, demokratiarbete, jämställdhetsarbete och liknande. Att skära ned på biståndet gör inte biståndet mer effektivt. Det svenska biståndet har globalt sett dessutom varit ett mycket bra och transparent bistånd.

Det finns saker som kunde ha gjorts bättre, men det blir ju inte bättre av att man skär ned det dramatiskt, speciellt inte vad gäller stödet till civilsamhället och informationsstödet. Det används just för att forska i och utreda hur biståndet används och informera det svenska samhället om hur biståndet fungerar. Det används även till att bjuda in representanter från exempelvis demokratirörelsen i olika delar av världen för att informera om bistånd och för att de ska kunna söka bistånd.

Jag kan inte förstå hur Liberalerna kan stödja en sådan stor nedskärning av informationsstödet och stödet till civilsamhället.

Herr talman! Tack, Fredrik Malm, för anförandet! Biståndet har varit en av Liberalernas paradgrenar under årens lopp. I valrörelsen stod Liberalerna upp för enprocentsmålet. Ni skulle absolut inte ge er på den punkten. Nu har dock enprocentsmålet lämnats av den regering som Liberalerna är en del av.

Särskilt allvarligt är det att stödet till civilsamhället, som ju skulle prioriteras, skärs ned. Och särskilt allvarlig är den kraftiga neddragningen på informationsstödet. Det skärs ned med nästan 90 procent, från 155 miljoner till 20 miljoner. Det här slår undan fötterna på en stor del av biståndsorganisationerna.

Hur kan det komma sig att Liberalerna ställer upp på en sådan politik?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Biståndet till civilsamhället har också minskat. Inte minst har informationsstödet till biståndsorganisationerna minskat dramatiskt. Detta slår givetvis hårt mot civilsamhällesorganisationernas möjlighet att bedriva biståndsarbete.

Svenskt bistånd till Palestina går inte till palestinska myndigheter utan framför allt till just civilsamhället och till att främja demokrati, utbildning, sjukvård och elförsörjning samt till människorättsorganisationer som ger stöd till dem som har drabbats av förtrycket.

När man skär ned drastiskt på biståndet till Palestina, 40-60 procent, riskerar utvecklingen att försämras i stället för att förbättras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Jag tackar Yusuf Aydin för anförandet.

Ledamoten nämnde inte biståndet. Jag vill ändå ta upp det, för biståndet har varit en viktig fråga för Kristdemokraterna, som varit ett av de partier som tidigare stått upp för enprocentsmålet - men tydligen inte längre.

Min fråga gäller biståndet till Palestina. Vi befinner oss i ett läge där Israels övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, folkrätten och det palestinska folket inte bara fortsätter utan blir allt grövre, särskilt efter att den nya regimen har kommit på plats. Blockaden av Gaza fortskrider och även byggandet av den mur som sedan länge fördöms av FN. Antalet illegala bosättningar på ockuperad mark växer obehindrat, och palestinier fördrivs i stor omfattning från sina hem.

Borde inte biståndet i denna situation öka i stället för att minska?

Fru talman! Mycket av det Fredrik Malm säger stämmer faktiskt inte. Vänsterpartiet har verkligen stått upp för de mänskliga rättigheterna överallt i världen, och vi har varit de första som har gått ut med kritik när de mänskliga rättigheterna har kränkts.

När det gäller Venezuela stöder vi inte på något sätt den regimen, utan vi menar att det venezuelanska folket själva ska få bestämma sin framtid i demokratiska, fria val. Den ska inte beslutas av Fredrik Malm eller någon annan, utan det är det venezuelanska folket som själva ska besluta om sin framtid. Det står vi bakom.

När det gäller Ukraina: Ja, i den första omröstningen röstade vi nej till att skicka vapen till Ukraina. Det gjorde vi av principiella skäl. Men nu står vi sedan länge bakom att ge stort stöd till Ukraina, inklusive militärt stöd. Det råder ingen som helst tvekan om det.

Fru talman! Jag tackar Fredrik Malm för frågan.

Vänsterpartiet står upp för de mänskliga rättigheterna överallt och i hela världen. Så fort de mänskliga rättigheterna hotas är vi de första att stå upp för dem; det spelar ingen roll var i världen de mänskliga rättigheterna hotas, så att säga.

Att vi tycker att det är okej att ge stöd till Kuba beror på att vi vill se en demokratiutveckling i landet. Vi ser att det finns stora inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna i Kuba. Vi ser att det har skett vissa framsteg när det gäller sociala satsningar och satsningar på miljön, men vi ser att det fortfarande finns stora problem när det gäller de demokratiska fri- och rättigheterna. Därför tycker vi att det är bra att man fortsätter att stödja till exempel demokratirörelsen i Kuba.

Fru talman! Mina tankar går först till offren för den fruktansvärda jordbävningskatastrofen i de kurdiska delarna av Turkiet och Syrien. Omvärlden, inklusive Sverige, måste självklart fortsätta att bistå de drabbade på alla tänkbara sätt.

Jag tänkte i mitt anförande fokusera på det internationella biståndet. Men jag ska först säga några ord om en alltför bortglömd konflikt, nämligen den i Västsahara.

I 48 år har Marockos illegala ockupation av Västsahara tillåtits fortgå, en ockupation som strider mot folkrätten, FN:s vilja och Internationella domstolen i Haag. I samband med Marockos anfallskrig tvingades ett stort antal västsaharier på flykt ut i Saharas öken, där de fortfarande lever under svåra omständigheter. De västsaharier som bor kvar i landet utsätts för ständiga trakasserier och förföljelser av ockupationsmakten.

Situationen har ytterligare förvärrats efter att vapenvilan bröts av Marocko i november 2020. Det var en vapenvila som slöts 1990 efter att parterna, det vill säga Polisario och Marocko, kommit överens om att hålla en FN-ledd folkomröstning om landets självständighet - en folkomröstning som ännu inte ägt rum på grund av Marockos ständiga sabotage. Världssamfundet har misslyckats med sitt uppdrag, och Marockos ockupation och plundring av landets råvaror kan fortgå.

Nu riskerar kriget att trappas upp som ett resultat av dessa misslyckanden. Det är hög tid att FN och EU börjar ställa krav på Marocko om att acceptera folkomröstningen. Det är också hög tid att EU lyssnar på sin egen domstol och slutar ingå avtal som innefattar det ockuperade Västsahara och på det sättet legitimerar ockupationen. Sverige kan bidra till en lösning genom att erkänna den västsahariska staten, enligt riksdagens beslut från 2012, samt gå i spetsen för att få FN och EU att agera med kraft gentemot Marocko.

Fru talman! Att skära ned på biståndet och lämna enprocentsmålet är att skicka helt fel signaler till omvärlden. I en tid då 790 miljoner människor i världen lever i extrem fattigdom samtidigt som demokrati och jämställdhet minskar behöver biståndet öka, inte minska. När världen drabbas av katastrofer som den i Turkiet och Syrien behövs det svenska biståndet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Att främja svensk export, öka återvandring och minska migrationen är inte ett bra bistånd. Ett bra bistånd är långsiktigt och utgår från mottagarnas behov och perspektiv enligt det ramverk som i dag finns. Att regeringen har ställt om biståndet utan att konsultera och diskutera med biståndsgivare är minst sagt anmärkningsvärt. Det är också minst sagt anmärkningsvärt att regeringen väljer att kraftigt skära ned på informationsstödet till biståndsorganisationer, något som kommer att göra det svårt att analysera, forska och informera om hur biståndet används.

Regeringen vill fokusera biståndet till Europa och framför allt Ukraina. Självklart ska det hårt drabbade ukrainska folket få bistånd och hjälp att bygga upp sitt land, men behoven är enorma. Därför behövs det en långsiktig plan för återuppbyggnaden där det tillskjuts extra medel som inte belastar det nuvarande biståndet. Att fokusera alltför mycket på Europa riskerar dessutom att öppna för ett ökat inflytande från Ryssland och Kina i till exempel Afrika och Sydostasien. Genom ett effektivt och långsiktigt bistånd kan vi i stället bidra till utveckling och demokrati.

Jämställdhet är en nyckelfaktor för utveckling. Tyvärr har jämställdheten stagnerat eller gått tillbaka i världen. Exempelvis har mödradödlighet och sexuellt och genusbaserat våld ökat som en följd av pandemin. Den allvarliga demokratiska tillbakagången och auktoritära regimers våld och förtryck, som i Iran och Afghanistan, slår särskilt hårt mot flickor, kvinnor och hbtq-personer.

Utbildning är grunden för jämställdhet. Genom skolan får barn kunskap om sina rättigheter. Många flickor kom inte tillbaka till skolan efter pandemin, och våld mot barn, barnäktenskap och tonårsgraviditeter ökade. Utbildning fungerar som ett skydd mot detta. Jag ser därför med oro på signalerna om att strategin för hållbar social utveckling, där utbildningsstödet ingår, riskerar att fasas ut.

Tillgång till rent vatten, sanitet och hygien är också viktiga jämställdhetsfrågor. FN-rapporter varnar för att vi är alarmerande långt ifrån att nå globala mål för jämställdhet. I detta läge måste jämställdhetsagendan vara en utgångspunkt för alla delar av utrikespolitiken, inklusive biståndet.

Jag är också djupt oroad över att biståndet till demokratirörelser i Myanmar och Guatemala riskerar att fasas ut i ett läge där det behövs mer än någonsin.

I ett läge där Israels övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, folkrätten och det palestinska folket inte bara fortsätter utan blir allt grövre, där antalet illegala bosättningar på ockuperad mark växer obehindrat och där palestinier tvångsförflyttas väljer regeringen att skära ned på biståndet till Palestina. Det är också djupt oroande.

Vänsterpartiet står i solidaritet med världens fattiga. Vi accepterar inte en svensk biståndspolitik som inte tar hänsyn till människors behov och lidanden världen över. Vi står upp för enprocentsmålet och vill att minst hälften av biståndet ska gå till kvinnor och att 10 procent ska gå till SRHR. Vi vill inte heller att biståndet urholkas genom avräkningar till flyktingmottagande.

Det är den fattigaste delen av världen som drabbas hårdast av klimatkrisens effekter. Den rika delen av världen måste därför ta ett klimatansvar. För att kombinera en effektiv fattigdomsbekämpning med ekologisk hållbarhet krävs satsningar på miljövänlig och hållbar produktion av energi, rent vatten och livsmedel. Därför behövs det även ett additionellt klimatbistånd, som går utöver enprocentsbiståndet.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Att kraftigt skära ned på biståndet och överge enprocentsmålet ger knappast ett bättre och mer effektivt bistånd, tvärtom. Och att gynna svensk handel och svenska intressen på biståndets bekostnad är inte heller ett bra bistånd.

Självfallet kan handelsfrågor spela en viktig roll för utveckling, men då ska det vara ett bistånd utifrån mottagarnas behov, inte utifrån svenska intressen. Bundet bistånd och biståndsinitiativ baserade på givarländernas exportfrämjande ger, enligt studier från OECD med flera, sämre biståndsresultat. Det är dessutom ett mycket dyrare bistånd. Detta rimmar illa med orden om ett effektivt bistånd.

Det internationella samfundet har sedan decennier överenskommelser om att avstå från bundet bistånd. Delar Moderaterna den uppfattningen?

Fru talman! Jag tackar för anförandet. Magdalena Thuresson nämnde inte biståndet, men jag vill ändå ta upp det.

Inte nog med att regeringen skär ned på biståndet i ett läge när det behövs som allra mest och lämnar enprocentsmålet, utan man lägger också om biståndet så att det i högre grad kommer att gynna svenskt näringsliv och svenska intressen. Att främja svensk export genom ett mer bundet bistånd, ökad återvandring och minskad migration är inte ett bra bistånd.

Ett bra bistånd är långsiktigt och ska utgå från mottagarnas behov och perspektiv, enligt det ramverk som finns i dag. Anser Moderaterna att Sverige ska följa dessa överenskommelser när det gäller principerna för biståndet, och vill regeringen se till att satsningen på handel inom biståndet stärker lokala marknader och särskilt småskaliga producenter och hållbar produktion?

Fru talman! Tack, ledamoten, för det svaret! Men biståndet blir ju inte bättre eller mer effektivt om man halverar det, om man skär ned det dramatiskt.

Vi behöver mer stöd och mer bistånd i denna svåra situation när vi ser en tillbakagång på så många olika områden, inte minst vad gäller jämställdhet, till exempel till följd av pandemin, runt om i världen. Då behöver Sverige som ett rikt land stå upp för biståndet och stödja demokratiutveckling och jämställdhet i världen, och det gör vi inte genom att skära ned på biståendet.

Fru talman! Markus Wiechel talar om stöd till kvinnor i Iran. Jag håller med om att det är viktigt att stödja kvinnorna i Iran. Men det finns kvinnor i andra delar av världen som också behöver stöd, till exempel i Afghanistan, Guatemala och Myanmar. Då kan man fråga sig: Varför vill ni sänka biståndet så mycket som ni vill göra?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Ni har tidigare från Sverigedemokraternas sida sagt att ni vill halvera biståndet. Det skulle verkligen innebära stora nedskärningar av biståndet till exempelvis jämställdhet och kvinnor i många delar av världen. När vi nu ser hur jämställdheten och demokratin går tillbaka och fattigdomen ökar behövs biståndet mer än någonsin. Står ni fortfarande fast vid att halvera biståndet i den här svåra situationen?

Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för svaret.

Jag håller som sagt med om att det är viktigt att vi minskar avräkningarna, men Vänsterpartiet hade helst sett att det inte hade skett några avräkningar över huvud taget.

Gudrun Brunegård sa att man minskar biståndet marginellt, men på sikt kommer det ju att bli en ganska kraftig sänkning av biståndet i och med att man fryser biståndet i kronor och ören. På sikt kommer detta att innebära ganska kraftiga nedskärningar av biståndet; så är det ju.

Jag måste säga att jag tycker att det är ett svek mot era väljare att ni inte stod upp för enprocentsmålet, vilket ni i valrörelsen tydligt och klart sa att ni skulle göra. Det är ju de mest utsatta i världen som drabbas av detta svek.

Jag undrar var ni egentligen vill skära i biståndet. Är det i stödet till flickors utbildning, som har gått tillbaka kraftigt efter pandemin? Är det i stödet för att förhindra våld mot kvinnor och barn och för att minska könsstympning? Är det i stödet till människorätts- och demokratiaktivister runt om i världen? Var ska ni skära?

Ni säger att civilsamhället är viktigt och ställer detta lite grann i motsättning till FN och kärnstödet. Jag tycker att detta är fel att göra, för båda behövs. Civilsamhället säger också att man beklagar att biståndet till de multilaterala organisationerna och kärnstödet minskar, för de är avhängiga av varandra. Kärnstödet har varit otroligt viktigt under pandemin för att snabbt kunna ställa om, sätta in medel och vara flexibel. Båda dessa stöd är väldigt viktiga och står inte alls i motsättning. Jag skulle vilja höra några kommentarer om detta från Gudrun Brunegård.

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för anförandet!

Det var mycket som Gudrun Brunegård framförde som jag kan hålla med om. Jag tycker att det är bra att man har fått ned avräkningarna av biståndet, även om jag helst hade sett att det inte hade gjorts några avräkningar över huvud taget. Jag anser att bistånd ska användas just till bistånd och inte till andra saker.

Vi ser nu att behovet av bistånd är större än någonsin. Fattigdomen ökar. Hungerkatastrofen är ett faktum. Flickor, kvinnor och barn har drabbats särskilt hårt. Jämställdheten minskar igen, och våldet mot kvinnor ökar. Det finns minst sagt stora behov inom biståndet, inte minst när det gäller demokrati- och rättighetsbistånd.

Både liberaler och kristdemokrater lovade före valet att enbart stödja en budget där 1 procent av bni går till bistånd. Att detta löfte nu kastas över bord tycker jag är ett svek både mot väljarna och mot de miljontals människor i världen som är i behov av internationellt bistånd.

Hur förklarar ni detta svek för väljarna? Att sänka biståndet i en tid då globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst är inte rimligt, anser jag. Jag vill gärna ha ett svar på hur ni resonerar om sänkningarna av biståndet.