Madeleine Atlas

Fru talman! Människan är en märklig varelse. En gång i tiden levde varje individ så som hon själv ville leva. Man hade frihet att styra sitt eget liv. Självklart var fokus på att skaffa mat, sovplats och sociala kontakter. Men hur, när och var – det var den frihet man hade.

I dag har vi inte bara förslavat de djur vi påstår att vi älskar, utan vi har också förslavat oss själva. I dag är det systemet som styr från födseln till döden. Allt är uträknat. Det är normer och förväntningar, och det är konsumtionstryck och pengar.

Fru talman! Låt oss en gång i livet få ta del av den frihet vi en gång hade! Låt pensionsåren bli den friheten! Tyvärr är det inte alla som har förmånen att få bli pensionärer. Tyvärr är det inte alla som har tillräckligt god hälsa för att kunna njuta av tiden som pensionär. Men friska seniorer, som många ändå är, ska med all rätt få känna frihet. Kan gasen ge lite klirr i kassan, så låt det ske!

Jag kan för all del förstå kritikerna, som är tveksamma till att använda gasen då vi står inför en osäker framtid. Det är en osäkerhet som är större än någonsin. Det är krig och klimatkatastrofer som skapar en väldig turbulens, men det handlar också om demografin. Det blir allt färre som ska betala in till pensionssystemet, och det är allt fler som blir äldre.

Att vi blir färre beror på att vi föder färre barn, att vi utvisar personer i arbetsför ålder och att vi har en hög arbetslöshet. Vi kan göra det enkelt för oss och helt enkelt höja pensionsåldern ordentligt. Fråga den hårt arbetande hantverkaren, undersköterskan eller industriarbetaren om det! Jag tror inte att det blir så bra. Vi kan också se till att vi skaffar fler barn. Men då vi redan överbefolkar vår planet tror jag inte att det heller blir så bra.

Det vi kan göra är att minska arbetslösheten och behålla arbetande personer i vårt land. Det gäller då inte bara dem som tjänar över 35 000 i månaden utan även dem som tjänar 23 000, 32 000 eller 26 000.

Just nu menar jag dock att det spann som finns mellan gas och broms är tillräckligt för att utjämna upp- och nedgångar. Det räcker kanske inte för dem som vill ha både livrem och hängslen. Men för mig räcker det med ett brett och starkt bälte.

Vi är alla medvetna om att seniorer som grupp har fått det bättre, och många har det faktiskt ganska bra. Och det är de värda. Jag hade dock önskat att den friheten skulle kunna spridas ut under fler tillfällen i livet – en revolt mot vårt inrutade och styrda liv!

Det finns en hel del kvar att göra för en bättre ålderdom som gasen inte kan lösa. Men ett styrande centerparti kan lösa det. Jag talar om fler hållbara och klimatsmarta boenden och fler trygghetsboenden. Jag talar om bättre vård och omsorg och en tryggare tillvaro. Jag talar om att motverka den utbredda åldersdiskriminering som finns i vårt samhälle.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag tackar också för min korta tid här i riksdagen. Ni pratar om fyra, åtta och tolv år. Själv har jag nu snart avverkat sju månader. Tack för det!

(Applåder)

I detta anförande instämde Anders W Jonsson (C).

Herr talman! Regeringens förslag kan skapa ett mer effektivt återvändande och ökad kontroll. Det är inget ”nja”, som KD säger, utan vi säger ja till förslaget.

Det är viktigt att åtgärderna för att effektivisera verkställigheten är proportionerliga, inte minst när det kommer till barn. Det är inte tillräckligt att som i förarbetena konstatera att barnets bästa ska beaktas i enskilda fall. Det måste också säkerställas att barnets bästa i praktiken beaktas i enskilda fall och att lagstiftningen inte leder till att barns rättigheter systematiskt åsidosätts. Det bör därför genomföras en oberoende uppföljning av lagändringarna ur perspektivet om barnets bästa och perspektivet barnkonventionen. Jag yrkar bifall till reservation 4.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 24 under punkt 9.

Barnbidraget infördes 1948 för att uppmuntra till högre barnafödande. Detta var efter kriget och efter införandet av preventivmedel och en påbörjad jämlikhet på arbetsmarknaden. Ekonomin var ganska mager, och det fanns inte så stora incitament att skaffa barn.

I boken Kris i befolkningsfrågan av Alva Myrdal och Gunnar Myrdal, som kom ut 1934, beskrivs den politik som fanns på den tiden kring familjesituationen. Den handlar om den sjunkande fruktsamheten i Sverige på den tiden. Man kan läsa att en konstant befolkning i Sverige kräver en hög genomsnittlig fruktsamhet på tre barn i – hör och häpna – äktenskaplig fruktsamhet; det är lite fint.

De menade att allmänheten solidariskt skulle ta del av barnkostnadsbördan, samtidigt som man betonade att stora barnkullar icke är socialt önskliga. Boken bidrog till att man 1937 införde ett kostnadsprövat barnbidrag. Cirka tio år senare övergick detta till ett allmänt barnbidrag, i likhet med det vi har i dag, på hela 260 kronor per barn och år. Det motsvarar ungefär 6 000 kronor i dag.

Har vi samma läge i dag? Man kan läsa i tidningarna att vi föder för få barn. Vi har det lägsta barnafödandet på 23 år, och varje kvinna föder i genomsnitt bara 1,43 barn. Man kan märka att oron över detta är påtaglig – men vill vi verkligen uppmuntra till högre barnafödande när vi i dag belastar jordklotet med på tok för många människor och vi förorenar, fördärvar och gör vad vi kan för att göra slut på vår värld? Vi har inte ens mat till alla människor.

Självklart kommer responsen att bli att det är de andra länderna som har för stor befolkning, medan vi i Sverige har barnabrist. Samtidigt skickar vi dock ut barn från vårt land. Är det bara jag som inte förstår detta?

Ett barn kostar staten miljontals kronor, och när barnet blir vuxet är denna individ i många fall en kassako. Att öka Sveriges befolkning genom inflyttning av barn i högre åldrar, alltså unga vuxna, hade gett klirr i kassan.

Men, fru talman, tillbaka till barnbidraget! Om en familj vill och kan ta sig an den stora och fantastiska uppgiften att skaffa barn är barnbidraget såklart en stor lättnad. Det kan bidra till att skapa lite större möjligheter att ge barn en mer jämlik barndom.

Centerpartiet vill stärka ekonomin för de familjer som behöver det mest. Vi vill ha ett barnbidrag som finns där utan krånglig byråkrati eller misstro. Samtidigt behöver man se över hur systemet kan stärka de familjer som behöver det allra mest. Vi måste ha i bakhuvudet att den här rättvisan inte håller i sig speciellt länge.

Jag har haft ekonomisk möjlighet att lägga undan lite av barnbidraget till mina fyra barn så att de när de har uppnått mogen ålder – alltså blivit myndiga – har kunnat få ta del av dessa pengar. Jag har också väldigt många vänner som har kunnat lägga undan hela barnbidraget, och deras barn har fått det när de har blivit myndiga. De barnen har kunnat köpa egna lägenheter, och det är många i dag som inte kan köpa sin egen lägenhet.

Helt plötsligt har vi nu skapat en jättestor klyfta mellan de barn som kommer från ekonomiskt stabila familjer och de som inte gör det. Det är en ojämlikhet som vi kanske inte löser här i dag, men jag tycker ändå att det kan vara värt att ha med sig.

Vi i Centerpartiet kommer framöver att stå bakom dagens modell med ett generellt barnbidrag för alla, men vi tycker att man ska se över flerbarnstillägget. Det har visat sig att tillägget till barn nummer två inte ger någon riktig träffsäkerhet, och då är det kanske bättre att fundera på om man kan använda de pengarna till något bättre.

Jag vill också passa på att nämna en annan sak i förslaget. Självklart måste man hålla sitt eget företag vid liv om man är föräldraledig. Det var för egen del helt avgörande att jag kunde ge mitt företag lite kärlek under tiden jag hade barn. Att starta eget företag handlar nämligen om att våga ta steget, och en icke gynnsam familjeplanering kan tyvärr vara det som gör att man inte vågar.

Slutligen vill jag nämna att propositionen, med Centerpartiets förslag, är bra.

Herr talman! Lunds universitet har nyligen rankats etta i världen inom hållbarhet. Det är imponerande. Universitetets utbildning och forskning är en fjäder i hatten för oss i Sverige.

Nu tycker jag att vi ska rida på vågen och se till att ingenjörsutbildningarna blir ledande inom alla sina områden – hållbarhet, energi, AI. Vi ska helt enkelt sträva efter att bli ett teknik- och innovationsland i framkant. Men då behöver vi fler ingenjörer. SCB bedömer att vi behöver en ökning med 40 procent fram till år 2035. Vi behöver öka matematikkunskaperna. Det duger inte att vi har ett ständigt sjunkande Pisaresultat. Och vi behöver komma till rätta med att studenter avbryter sin utbildning.

Jag undrar hur statsrådet tänker kring att öka ambitionen i fråga om den tekniska utbildningen.