Fru talman! I dag debatterar vi regeringens skrivelse Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2021. Redovisningen omfattar Åklagarmyndighetens, Ekobrottsmyndighetens, Polismyndighetens, Tullverkets och Säkerhetspolisens tvångsmedelsanvändning under det nämnda året.

Låt mig inledningsvis påminna om att det brutala gängvåld som blivit allt värre främst är ett symtom på en gängkriminalitet som är en del av en större organiserad brottslighet. Denna brottslighet är systemhotande. Det innebär att den ytterst hotar vår demokratiska samhällsordning och vår förmåga att här inne fatta självständiga beslut som efterlevs. För att bekämpa denna brottslighet är det nödvändigt att polisen kan använda hemliga tvångsmedel. Det handlar bland annat om att kunna se vem som ringt vem och när så skett, läsa meddelanden och avlyssna samtal.

I en rättsstat är det samtidigt grundläggande att rätten till skydd för privat- och familjeliv respekteras. Det krävs en avvägning mellan detta och nödvändigheten av en effektiv brottsbekämpning. En del av den effektiva brottsbekämpningen är hemliga tvångsmedel. Det är en självklar utgångspunkt att bestämmelserna om tvångsmedel och deras tillämpning ska leva upp till högt ställda rättssäkerhetskrav. I skrivelsen från regeringen är det också tydligt att så är fallet.

Kraven för att använda tvångsmedel är höga. De förutsätter viss misstankegrad och visst minimistraff, det sker en prövning i domstol, det finns offentliga ombud, underrättelse sker till den som utsatts, det finns strikta regler om överskottsinformation och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden utövar tillsyn.

Utgångspunkten är att hemliga tvångsmedel bara kan accepteras om behovet och nyttan är tillräckligt stor. Vid avvägningen mellan enskildas rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv och samhällets intresse av en effektiv brottsbekämpning är det betydelsefullt att med tillräcklig precision bedöma vilka resultat som användningen av hemliga tvångsmedel har lett till.

Vid en genomgång av myndigheternas redovisning konstaterar regeringen i denna skrivelse att tvångsmedel fyller en viktig funktion för det brottsutredande arbetet.

De hemliga tvångsmedlen har inneburit en reell nytta. När det till exempel gäller hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation har det bidragit till att den misstänkte har kunnat åtalas i 40 procent av ärendena.

Hemliga tvångsmedel bidrar även att till att bekämpa annan brottslighet än den organiserade. Till exempel kan det vara av stor betydelse vid utredning av grov kvinnofridskränkning. Samtalslistor som visar hur ofta och när gärningsmannen kontaktat den utsatta kvinnan kan utgöra viktig bevisning.

Regeringens bedömning är sammanfattningsvis att myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel under 2021 var ett ändamålsenligt och nödvändigt instrument i brottsbekämpningen.

Mot denna bakgrund är det också positivt att regeringen kommer att se till att hemliga tvångsmedel användas oftare, i förebyggande syfte samt mot personer under 15 år.

Fru talman! Den organiserade brottsligheten och gängvåldet är så omfattande att många i dag inte längre tror att det går att lösa. Man tror inte att Sverige åter kan bli ett tryggt land. Man tror att vi inte kan återupprätta lag och ordning. Det är fel. Vi kan och vi kommer att vända utvecklingen.

Låt mig påminna om våren 2021. Då minskade plötsligt skottlossningarna. Detta var ingen slump, utan det berodde i hög utsträckning på att fransk polis knäckt krypteringstjänsten Encrochat. I ett svep häktades 200 personer.

Tyvärr blev effekten kortvarig. Andra med kriminella ambitioner tog plats. Häktade kriminella släpptes. Många av dem som dömdes fick korta straff och försattes snart på fri fot. Våldet fortsatte, och det har blivit värre.

Men här finns en viktig erfarenhet. Vi vet vad som kan åstadkommas. Vi vet att med ett kontinuerligt tryck, med polisiära resurser och med hemliga tvångsmedel kan vi bryta ned de kriminella nätverken. Det handlar inte om att skapa ett övervakningssamhälle utan om riktade insatser mot kriminella aktörer.

I kombination med rejäla straff kommer det att ge effekt. Det blir fler som döms till längre fängelsestraff och fler som utvisas. Det blir då tydligt för såväl vuxen som ung att brottslighet inte lönar sig. Den kriminella livsstilen blir då mindre attraktiv.

Repression är nödvändigt, men det räcker inte. Vi behöver en minimerad invandring, ökad social stabilitet, starkare socialtjänst, fler i arbete och en skola med mer ordning. Vi behöver ett samhälle där unga som växer upp bibringas sunda värderingar. Så kan vi bryta ned gängen och gangsterkulturen. Detta är vägen framåt. Vi kan och vi kommer att vända utvecklingen.

Fru talman! Det är betryggande att regeringen verkar för detta paradigmskifte som krävs på det kriminalpolitiska området. En korrekt användning av hemliga tvångsmedel är här en central del. Regeringens skrivelse påvisar också detta.

Med det, fru talman, ber jag att få yrka bifall till justitieutskottets förslag i betänkandet och föreslår kammaren att skrivelsen läggs till handlingarna.

Fru talman! Oavsett vilka verktyg vi ger polisen och oavsett vilka lagändringar vi gör landar vi ändå alltid någonstans i att det måste finnas fysiska personer som kan se till att de nya lagarna efterlevs. Och då tänker jag på hela rättskedjan: polis, tull, kustbevakare, väktare, ordningsvakter, skyddsvakter, åklagare, domstolar och kriminalvård.

Men vad är syftet med att skärpa lagar, med att ge polisen nya verktyg, med hårdare straff och med mer förebyggande arbete? Varför behövs det? Jag tror att det handlar om att vi vill ha ett tryggare samhälle, ett säkrare samhälle - ett samhälle där gator och torg, skolor, arbetsplatser, fritidsgårdar och idrottsplatser och även hem är platser där vi kan känna oss trygga.

När vi skärper lagar och stiftar nya lagar gör vi det för att samhället utvecklas och för att samhället förändras. Även kriminaliteten förändras. Om brottsbekämpningen ska vara effektiv måste den också få nya verktyg och följa med i förändringen.

Vad är då brottsbekämpning? Många kanske tänker att det är när polisen utreder brott, när polisen spanar och ingriper mot brott eller när polisen åker på pågående brott. Och så är det. Det är brottsbekämpning.

Men brottsbekämpning är också det förebyggande arbetet. Jag hör ofta politiska företrädare prata om att polisen måste arbeta mer förebyggande. Inte lika ofta hör jag hur det förebyggande arbetet ska bedrivas. Låt oss därför försöka bena ut det.

Jag har sagt det här förut i den kammaren. Polisen jobbar på tre sätt: förebyggande, ingripande och utredande. Ju mer polisen kan jobba förebyggande, desto mindre behöver de jobba ingripande och utredande. På så sätt kan vi flytta resurserna mer till det förebyggande arbetet.

Fru talman! Jag tror att de flesta ställer upp på det här och tycker att det låter bra att vi ska jobba mer förebyggande. Men återigen: Vad är då det förebyggande arbetet, och hur ska det utföras?

För polisen handlar det förebyggande arbetet om att förhindra brott innan de utförs, och helst innan de ens planeras. Det brottsförebyggande arbetet kan även sägas börja i skolan. Men då är det andra myndigheter som ska ha ansvaret, och jag ber att få utveckla det vid ett annat tillfälle.

Ett sätt att jobba förebyggande för polisen, som vi också vet är effektivt, är att vara närvarande i områden och på platser där det ofta begås brott. Det kan till exempel handla om att polisen finns på plats utanför krogar och nöjeslokaler i samband med stängning. Det har ofta en dämpande effekt på ordningsstörningar, och det brukar inte sällan ta bort kamplusten hos berusade kombattanter som annars kanske hade hamnat i bråk med varandra.

Vi har sett hur den typen av brottslighet faktiskt till och med minskar med åren. Vi kan alltså dra slutsatsen att polisiär närvaro, risk för upptäckt och kanske en olust inför att gripas av polisen bidrar till att folk drar sig för att begå brott.

Men om polisen ska jobba brottsförebyggande mot den grova brottsligheten, som narkotikasmuggling, som inte sällan är gränsöverskridande, utpressning och även det dödliga våldet, måste den också få lov att använda sig av metoder som vissa kan uppfatta som integritetskränkande. Exempel på detta kan vara hemlig avlyssning av rum, av telefon eller av datorer.

Polisen måste finnas på nätet. Polisen måste få jobba digitalt, där brotten ofta planeras och diskuteras. Om vi inte kan få avlyssna kan vi inte heller förhindra. Jag vet att det här är känsliga metoder, och det är viktigt att de används korrekt.

När jag läser Åklagarmyndighetens årliga redovisning av hur de olika typerna av hemlig avlyssning har genomförts noterar jag att antalet tillstånd under åren på 10-talet ökade för att på senare år faktiskt ha minskat. Utredare på polisen, Säkerhetspolisen och Ekobrottsmyndigheten vittnar om att de hemliga telefonavlyssningarna är nödvändiga för att man ska kunna bedriva effektiv brottsbekämpning och för att kunna jobba förebyggande och förhindrande.

Fru talman! Jag vill poängtera och understryka att jag tycker att det är viktigt att de här arbetsmetoderna även i fortsättningen ska vara föremål för insyn och kontroll. Det känns också någonstans som att den politiska oviljan mot hemliga avlyssningar inte riktigt finns längre. Det är ett ingrepp i den personliga integriteten att samla in information om en person, men det är också ett ingrepp i den personliga integriteten att bli utsatt för brott. Där måste vi börja tänka mycket mer på brottsoffren, och jag får en känsla av att vi numera också gör det.

Det var inte många som direkt var kritiska när polis och åklagare i Sverige fick ta del av de uppgifter som i huvudsak fransk polis hade fått fram när de för ett par år sedan lyckades avkryptera, infiltrera och avläsa Encrochat. Vi har också hört ledamöter tala om detta tidigare. Uppgifterna som kom från Encrochat ledde inte bara till att mord kunde lösas utan även till att mord kunde förhindras.

Fru talman! Kriminella har i allra högsta grad flyttat in i den digitala världen. Man kommunicerar, planerar och agerar mycket mer digitalt i dag. Då måste också de brottsbekämpande myndigheterna få verktyg så att de kan spana digitalt.

Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2021

Polisen ligger redan i dag ofta ett eller två steg efter de kriminella på grund av att nya lagar och nya verktyg tar tid att få fram. Men att vara emot hemlig avlyssning eller hemlig dataövervakning är detsamma som att stänga dörren och låta de kriminella härja fritt. Och så ska vi inte ha det.

Hemliga tvångsmedel är brottsförebyggande arbete i det digitala brottsbekämpande polisarbetet. Det är bra att våra myndigheter har dessa verktyg.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)

2022 års redogörelse för tillämpningen av lagen om särskild utlänningskontroll