Kjell-Arne Ottosson (KD) om (forts. från § 9) Skärpningar av regelverket för invasiva främmande arter och naturvård (forts. MJU13)

Fru talman! I tidigare inlägg från liberaler hör vi att äganderätten står väldigt högt i kurs. Man sätter inte kollektivet framför individen.

Därför hoppas jag att samma princip gäller individ och riskkapitalbolag. Jag hoppas att regeringen, som nu har fått hela Vättern och Norra Kärr på sitt bord, kommer att stå upp för äganderätten för de tusentals berörda som har varit oroliga i uppemot 17 år över om de kan investera i sin gård – kanske är det lika bra att bara sälja allt och flytta någon annanstans? Ska ett kanadensiskt företag övertrumfa deras framtida möjlighet att bedriva sin verksamhet?

Fru talman! Jag tycker att vi ska stå upp för äganderätten och vara proportionerliga i detta. Jag tycker att vi ska värna äganderätten och dessa personers framtid. Deras äganderätt ska prioriteras framför utländska företag.

Fru talman! För två generationer sedan såg Sverige annorlunda ut. Då fanns det liv i vår natur och en artrikedom som vi inte ser i dag. Det fanns en frihet i att kunna fiska och äta sin egenfångade fisk och att skörda just de frön som människan tillsammans med naturen har format under lång tid. Det fanns en direktkontakt med naturen, och naturen sågs som ett extra skafferi.

Men landskapen har förändrats. Minnena börjar blekna. Såg inte skogen annorlunda ut när jag var liten? Nappade det inte bättre när vi fiskade? Fanns det inte fler smågårdar?

Fru talman! I generationer har vi människor brukat landskapet och samtidigt varit en del av det. Men under de senaste decennierna har balansen rubbats. Under en livstid har Sveriges natur, som den svenska folksjälen är så oerhört stolt över, förändrats och degraderats. Möjligheten att plocka bär i skogen är något som många tar för givet, men blåbären trivs inte i dagens täta planterade skogar. Sedan 1950 har blåbärsförekomsten minskat med 50 procent. Ålen som man förr åt i överflöd är nu akut utrotningshotad. Ängsblommor hotas av igenväxning. Den vackra blåkråkan är klassad som nationellt utrotad i Sverige.

Men, fru talman, det finns hopp. Livet vill leva. Vi behöver samla kraft för att inte bara skydda naturen utan också steg för steg reparera den. Det handlar om att slå ängar, släppa bete på marker, släppa fram strömmande vattendrag och släppa fram vildheten och skönheten i Sveriges natur.

Fru talman! Vi behöver restaurera och laga naturen. Lyckligtvis finns det lagstiftning som säger att till 2030 ska 20 procent av land- och havsområden restaureras. Städer ska bli grönare. Det handlar om både landsbygd och biologisk mångfald och att få dem att blomstra samtidigt. Nio av tio svenskar välkomnar detta, men regeringen har satt sig på tvären. Först har man urvattnat förslaget steg för steg, och sedan har man röstat nej till alltihop. Man har gjort det med hänvisning till konsekvenser för skogsindustrin. Men vad ger bäst ekonomi och stolthet, egentligen? Är det att ett fåtal stora företag ska exportera pappersmassa, eller är det möjligheten för fler att bygga egna hus från svenskt skogsbruk?

Fru talman! I stället för att ta chansen har regeringen låtit skogsindustrins önskemål diktera villkoren för implementeringen. Regeringen har beordrat myndigheter att utnyttja alla kryphål som finns och lägga sig på EU:s miniminivå.

Frågan om kostnad är relevant. Det är viktigt att markägare får stöd, ersättning och förutsättningar för att bidra. Det är ett tack för det jobb de gör. Utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv är detta en väldigt bra investering. För varje krona som investeras i natur och naturrestaurering får man mellan 8 och 38 kronor tillbaka i samhällsnytta i form av renare vatten, minskade översvämningar, pollinering, klimatanpassning och bättre hälsa. Men ju längre vi skjuter upp det här, desto dyrare kommer investeringen att bli.

Fru talman! Bävrarna i Sverige utrotades på 1800-talet, men för drygt 100 år sedan gjorde de comeback. I dag kan vi också se lövgroda i träden och havsörn i skyn tack vare att det har visats handlingskraft i rättan tid och att vi har bestämt oss för att värna de arter som kan ses i Sverige i dag. Det här är konkreta exempel på vad just restaurering kan leda till. Med det vill jag yrka bifall till reservation 7.

Jag vill också säga några ord om skogen. Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sverige är kritiskt. Det är inte en åsikt utan en samlad bedömning från Skogsstyrelsen, baserad på forskning. Totalt har minst 66 levande arter försvunnit helt från den svenska naturen. Deras livsmiljöer, de gamla skogarna, fortsätter att försvinna.

År 2022 avverkades 6 000 hektar av de mest skyddsvärda skogarna i Sverige. Nu är vi uppe i 26 000 hektar. Om detta höga avverkningstryck fortsätter utan förändring kommer all naturskog i Sverige utanför de skyddade områdena att vara borta inom 25 år. Vi pratar alltså inte om flera generationer framöver, utan om 25 år. Vi kan fortsätta på den inslagna vägen – regeringen har aviserat att de vill göra det och därmed accelerera utvecklingen – eller så kan vi ta det här på allvar.

Herr talman! Jag vill också säga några ord om lodjuren, som är en viktig del av naturvården i Sverige. Det är med stor sorg som jag kan konstatera att vi kommer att mista 11 procent av lodjursstammen i Sverige. Lodjur är fridlysta. Det är en rödlistad art. Den klassas som hotad och löper risk att dö ut. Ändå ska det skjutas 153 lodjur i Sverige. Det är inte en jakt som är till för att dämpa konflikter med dem som håller tamboskap. I de fallen finns det skyddsjakt. Det skulle jag säga är en icke-fråga. Vi är alla överens om att skyddsjakt behövs.

En opinionsundersökning från SLU visar att 80 procent av svenska folket gillar att det finns lodjur i Sverige. Ibland motiveras jakten med att den skulle kunna minska den illegala jakten, men studier har visat att en legal jakt tvärtom kan öka den illegala jakten.

Herr talman! De 153 lodjur som ska skjutas skjuts för sin päls och sitt kranium. De skjuts för att det är kul. Det är en ren nöjes- och troféjakt.

Herr talman! Vi har berört flera olika lagar redan: jaktlag, minerallag, skogsvårdslag, EU-kvoter för fiske med mera. Det är hög tid att ta ett samlat grepp och föra en samlad politik för att vända de här trenderna. Vi behöver ett naturpolitiskt ramverk och tydliga nationella mål för skydd och restaurering av naturen i linje med Kunming–Montreal-avtalet. Vi behöver vetenskapligt baserade referensvärden och en uppföljning som säkerställer att politiken faktiskt ger resultat och är effektiv miljöpolitik.

Herr talman! Jag vill också nämna någonting om säkerhet. Jag vet att många partier i Sveriges riksdag med lätthet ignorerar vetenskapliga artiklar och larmrapporter från myndigheter. Men säkerheten är någonting som berör oss alla, oavsett vilket politikområde vi jobbar med.

Herr talman! Det är värt att understryka att Storbritanniens underrättelsetjänst har belyst och pekat ut miljön som central för säkerhet och beredskap. Det är ganska logiskt. Det handlar ju om elförsörjning, vatten, transporter, livsmedelsförsörjning och digital infrastruktur. Om en klimatrelaterad störning sker i ett system kan det snabbt sprida sig till andra. Det kan påverka sjukvård och betalningssystem. Det är alltså viktigt att ta den här frågan på allvar även för helt andra politikområdens skull.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det enkla svaret är nej, vi vill inte gå tillbaka till någonting. Uppmaningar om att bespruta med hormoslyr är ju fullständigt vansinne, trots att skogsindustrin hävdade att man kunde göra det. Man kunde till och med dricka det i tv för att visa hur ofarligt och kanske till och med nyttigt det var – och senare kanske drabbas av cancer.

I Miljöpartiet blickar vi framåt. Vi tar till oss kunskap och larmrapporter. Vi tar till oss det markägare säger som vill någonting annat än att sälja sin skog billigt för att den ska bli papper. Vi vill ta vara på den stolthet och det entreprenörskap som finns på landsbygden och inte låta skogsindustrin diktera villkoren.

Det finns nämligen ett entreprenörskap som inte kommer till uttryck i dag och som inte verkar kunna reflekteras av de flesta partier här. Man står väldigt ensidigt på skogsindustrins sida. Det är därför vi behöver tänka långsiktigt och restaurera det som är skadat i dag. Oavsett vilka ekosystem det gäller finns mycket att vinna på det. Om vi pratar effektiv miljöpolitik är det mest effektiva att inte hugga ned de sista ur, natur- och kontinuitetsskogar som finns i Sverige.

Hormoslyr var något väldigt dumt. Dagens kamp står vid kalhyggena. Frågan är om Liberalerna tänker ändra sin syn på det. Eller tänker man klamra sig fast vid att kalhyggen är bra för miljön? På samma sätt propagerade man ju envist för att hormoslyr var bra för miljö och hälsa.

Herr talman! Då tolkar jag det som att Liberalerna kommer att sätta hårt mot hårt i fråga om Vättern och etableringen av en gruva där. Om man värnar äganderätten måste det betyda att man går på den sida där det finns tusentals markägare som inte vill ha en gruvetablering och som inte vill ha ett dagbrott på sina gårdar. Det skulle vara ett väldigt bra besked, för då står man verkligen upp för äganderätten. Annars blir det bara tomma ord.

Det blir också väldigt svårt att ta ledamoten på allvar när hon säger att markägare ska få ersättning om man konstant och vid varje givet tillfälle sänker ersättningen i budgeten. Det går inte ihop. Ju mindre pengar som finns i statens budget som ska gå till att ersätta markägare, desto större nonchalans visar man inför alla de markägare som har räckt upp handen och väntat i flera år på att få ersättning för den skog som de har valt att få skydda. Det här går inte ihop.

Man kan inte säga att man värnar äganderätten och i nästa andetag säga att man ska sänka ersättningen till de personer som inget annat vill än att få ersättning för den skog som ska skyddas.

Det är att dumförklara en stor del av de svenska skogsägarna genom att säga: Det ni väljer att göra med er skog – att skydda – tycker inte Liberalerna om. Ni ska sälja er skog till så lågt pris som möjligt till den hungriga pappersindustrin.

Det tycker jag, herr talman, är ett förhållningssätt som vi från politikens sida ska hålla oss långt borta ifrån. Vi ska se till att det finns pengar att ersätta de markägare som inget annat vill än att skydda sin skog och förväntar sig en ersättning för det. De behöver kunna lita på att staten och regeringen inte drar undan mattan för dem.

Herr talman! Jag måste få rätta ledamoten. Vi har inte sagt eller påstått att lodjursstammen ligger under gynnsam bevarandestatus, så som gynnsam bevarandestatus är satt i dag med dagens referensvärde.

Det finns ingenting som jag har sagt i mitt anförande som inte stämmer. Ledamoten är välkommen att kontrollera alla uppgifter som finns.

Gynnsam bevarandestatus är ett begrepp. Vi har också den svenska rödlistan. Där är lodjuret rödlistat och klassat som sårbart. Det var det som jag framförde i mitt anförande.

Herr talman! Låt oss höja oss lite och blicka bortom gynnsam bevarandestatus och rödlistekriterier. Vi i Miljöpartiet menar att troféjakt, där man skjuter djur bara för nöjes skull, inte är moraliskt och etiskt försvarbart. Vi tycker att det är exakt lika illa och vidrigt att skjuta lodjur i Sverige som vi menar att det är att skjuta lejon eller tigrar någon annanstans. Lodjuret är Europas motsvarighet till Asiens tigrar och Afrikas lejon.

Det handlar som sagt inte om skyddsjakt, som är en helt annan diskussion. Det handlar inte om att försöka mota bort illegal jakt, för i så fall är det en väldigt dålig strategi. Det handlar inte om att skapa acceptans, eftersom 80 procent av svenska folket tycker om att vi har lodjur i Sverige. Det handlar heller inte om en jakt där man tar vara på köttet. Utan det är en jakt där samtliga lodjur som skjuts i Sverige flås för att man ska ta vara på den vackra pälsen. Det är en troféjakt. Vi accepterar inte troféjakt på hotade djur vare sig i Sverige eller någon annanstans.

Herr talman! Vad gäller de fall som inträffar gång på gång, som ledamoten nämner i sitt anförande, finns skyddsjakten som verktyg. Många av de lodjur som nu ska skjutas – 11 procent av lodjursstammen – har troligtvis aldrig ens varit i närheten av det som ledamoten beskriver. Väldigt många lodjur som ska skjutas under den här troféjakten finns i södra Sverige, där det är väldigt svårt, kanske till och med för ledamoten själv, att försvara lodjursjakten. Man kommer inte undan; det handlar inte om fårägare.

Ta Östergötland – åtta lodjur ska skjutas. Hur många får har rivits av lodjur det senaste året? Tre stycken. Jakten går inte att motivera genom att säga att den sker för fårägarnas skull.

Det skulle också vara klädsamt om ledamoten och hans parti kunde löpa linan ut. Vill man ha licensjakt som en förebyggande åtgärd står detta i direkt strid med EU:s art- och habitatdirektiv. Då får man göra det till en kabinettsfråga och driva en svexit. Det skulle vara mer ärligt att göra det uttalat än att försöka hitta de här kryphålen, som inte ens är lagliga.

Licensjakt får bara tillämpas som en absolut sista åtgärd. Det är väldigt tydligt i EU:s vägledning för just art- och habitatdirektivet och licensjakt. Man kan alltså inte använda det som en förebyggande åtgärd. Även om man har det som ett önsketänk står det i strid med de naturlagar som vi har att förhålla oss till.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 mars.)