Peter Ollén (M) svarade Mats Berglund i en replik om Kulturarv och kulturmiljö i debatten ”Protokoll 2025/26:78 Onsdagen den 25 februari” den 25 feb 2026.
Mats BerglundMP· i en replikJag tackar ledamoten för svaret, som jag tycker är framsynt. Ledamoten nämner det här med klimatförändringarna och vad de innebär för vårt kulturarv. Jag kommer från Stockholms stad och den kulturpolitiken, och där har…Herr talman! Jag står framför porten till Grönby kyrka i Skåne. Den ligger knappa milen från sydkusten och är byggd på 1100-talet av vikingar som åkte ut för att plundra men möttes av en Gud som uppmanade dem att älska sin nästa och vända andra kinden till. 1100-talet var i sanning en omvälvande tid.
Sedan den moderatledda regeringen tillträdde hösten 2022 har stor energi lagts på skyddet av Sveriges kulturarv. Den kyrkoantikvariska ersättningen har höjts för första gången sedan kyrkan år 2000 skildes från staten. Och i höst kommer en ny översättning av Nya testamentet, helt finansierad av insamlade medel.
Herr talman! En annan del av kulturarvet, nämligen det som vårdas på museer, har fått ett stort erkännande. När SOM-institutet mätte medborgarnas förtroende för olika företeelser hamnade museerna på en delad förstaplats med polisen. Glädjande där har varit de senaste årens ökning till runt 20 miljoner årliga museibesök, och de digitala besöken slog rekord i fjol och blev över 32 miljoner.
Ett prioriterat område under mandatperioden har varit att planera för krig och kris. Blue Shield har sedan 1954 varit ett sätt att markera kulturarvet så att det lämnas i fred under en väpnad konflikt. I Ukraina har vi sett hur Ryssland i stället betraktar det som en inköpslista för vad som ska plundras när en plats har intagits.
Nu är museerna i stort sett klara med planer för vad som ska förflyttas, vad som bara ska ned i en källare och vad som måste stå kvar om kriget eller krisen kommer. För antikvarierna har det inte alltid varit lätt att gradera de enskilda föremålen med tanke på att vart och ett har en tillhörande historia, den så kallade proveniensen. En viktig säkerhetsåtgärd har varit att fotografera och klassificera alla föremål så att åtminstone bilder finns kvar om föremålen skulle stjälas. Ju mer detaljerade bilderna är, desto lättare är det att hävda äganderätt om föremålen dyker upp på en auktionssajt eller i någons hem. Oerhört värdefulla föremål från Egypten och Irak har sålts utan att museerna har kunnat bevisa sin äganderätt.
När klassificering och fotografering avklarats väntar nästa stora uppgift. Den väntar inte bara i Sverige utan i stora delar av västvärlden. Det handlar om att komplettera samlingarna så att de på ett heltäckande sätt bevakar 1900- och 2000-talen.
De flesta museer bildades under årtiondena före och efter år 1900. När de bildades tog man tacksamt emot donerade föremål. Sådant som donerats kan sedan inte säljas – inte ens om man har 120 spinnrockar, som en frustrerad museichef sa till mig.
I dag är många museer noga med att bara ta emot donationer där de har rätt att sälja dubbletter eller sådant som på annat sätt inte är relevant för att ingå i samlingarna. Här måste vi få till lagstiftning som befriar museerna från donationsvillkoren. Jag tänker på Armémuseum, som i stort sett bara haft statliga föremål och som därför har kunnat gallra bort uppemot hälften. I gengäld har de nu möjlighet att till exempel visa två Carl-Gustaf granatgevär som sprängt var sin rysk stridsvagn i Ukraina.
Hur starkt det berör när det finns material från 1900- och 2000-talet märkte jag personligen vid ett besök på länsmuseet Jamtli i Östersund. Dit har man flyttat en 70-talsvilla i mexitegel, med sjögrästapeter i hallen, filmstjärnor på väggen i ungdomsrummet och pingisbord i gillestugan i källaren. Det var fascinerade att få minnas kassettbanden, Instamatic-kameran och den bronsfärgade kylen/frysen. Min barndom rullades upp.
Internationella museilagar hindrar regimer från att sälja de delar av samlingarna som inte passar det egna narrativet. Problemet är att samma lagar hindrar att man gör sig av med 100 av de 120 spinnrockarna eller 9 000 av de 10 000 stenyxorna. Samlingarna fyller magasinen och visas aldrig. Vi skulle verkligen behöva en parlamentarisk utredning om gallring i vårt kulturarv så att vi skapar plats för material från de senaste 100 åren. Det är bråttom nu.
Vi måste också lösa ett annat problem. Det gäller för övrigt inte bara museerna utan all offentlig verksamhet. Det handlar om it-system. På varje museum, i varje kommun och i varje region väljer man fritt sitt it-system. Här borde staten rycka in, så som man gjort i Danmark och Norge, så att det blir ett system för att katalogisera kulturarvet, ett system för biljetter, ett lönesystem, ett journalsystem och så vidare. Inom it används inte skattebetalarnas pengar på ett effektivt sätt.
Riksantikvarieämbetet gör ett stort arbete med att samordna sådant som skapats och lägga in det i olika system. Sammanlagt är över 11 miljoner föremål beskrivna, och det ökar med en knapp miljon om året. Det rätta hade naturligtvis varit att låta alla arbeta i samma system från början.
Avslutningsvis vill jag återvända till Grönby kyrka, inte för att den slutade vara relevant på 1100-talet utan för att den påminner om att vi nu gått in i kyrkoårets fastetid. I år sammanfaller den med muslimernas fastemånad ramadan. Kulturarvet lever vidare, men det får nya dimensioner i dagens Sverige. Det är jag tacksam för, herr talman.
Den kulturkanon som vi fick i fjol ska med sina fönster öppna historien för oss, men observera att de flesta av kulturkanonens fönster är tomma. Att fylla dem är en uppgift för oss, våra barn och våra barnbarns barnbarnsbarn.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.
(Applåder)
Herr talman! Tack, ledamoten, för ett jättefint anförande!
Jag kommer att ställa samma fråga till ledamoten som jag tidigare ställde till Sverigedemokraternas ledamot. Det gäller våra 15 världsarv.
Det är svenska staten som har skrivit under den så kallade världsarvskonventionen, det är svenska staten som ansöker hos Unesco om att något ska upptas på världsarvslistan och det är svenska staten som bär ansvaret för att kommunicera och förvalta världsarvens värde.
För detta utgår i praktiken inga statliga resurser. I stället bärs ansvaret av projektmedel, regionala medel, kommunala medel och ett stort mått av i hög grad ideella krafter. Ett tydligt exempel på detta är världsarvet Hälsingegårdarna, där privata gårdsägare själva ansvarar för att guida och berätta om sitt världsarv.
Detta är en helt orimlig situation. Om man jämför med exempelvis Norge blir det rent av pinsamt. Jag vet att ledamoten väl känner till de skillnader som finns i Norden, och jag vill därför fråga ledamoten: Hur ser han och regeringen på våra 15 svenska världsarv och förutsättningarna för dessa i framtiden?
Herr talman! Jag tackar för frågan.
När det gäller Norge börjar de sin budget varje år med hälften av hela den svenska statsbudgeten i form av oljeintäkter. De har råd med saker som vi inte har råd med i Sverige.
Sedan blir det väldigt konkret. I somras hade jag själv förmånen att vara uppe på Hälsingegårdarna och träffa folk där. Det blir helt orimligt när man driver ett lantbruk och råkar ha en hälsingegård på sina ägor. Man får visst stöd från länsstyrelsen om man till exempel ska lägga om taket och så vidare, men när det gäller elkostnader för avfuktning och försäkringar, som är jättedyra för sådana gårdar, ger staten inget stöd. Det är en av de saker som jag hoppas att vi kan lösa under nästa mandatperiod.
När det gäller de privatägda kulturarven får man inte vara så njugg att man i värsta fall tvingar fram att barn inte vill tillträda sina föräldrars arv därför att de inte har råd att driva det vidare. Det är verkligen bra att ledamoten lyfter upp detta.
Herr talman! Tack för svaret, Peter Ollén!
Tyvärr har resurserna till våra världsarv minskat under den här mandatperioden. Mellan 2021 och 2024 kunde Riksantikvarieämbetet i alla fall förmedla 4–5 miljoner till världsarven för samordning och genomförande av den handlingsplan som är kopplad till världsarvsstrategin. Den möjligheten finns dessvärre inte längre.
Bristen på resurser har också lett till att handlingsplanen och därmed strategin inte har kunnat uppfyllas. Ägandet av våra världsarv ser olika ut, precis som ledamoten anför. Det är både statligt, kommunalt och privat. Just därför krävs ett tydligt ansvar och en fungerande nationell samordning.
Jag har haft flera debatter med kulturministern om detta genom skriftliga frågor och interpellationer, men jag tycker inte att jag har fått något tydligt svar om vad Moderaterna och regeringen vill. Sverige har förbundit sig att inte bara bevara världsarven utan också kommunicera värdet av dem, och det kräver finansiering.
Vi socialdemokrater har i våra budgetförslag de senaste åren avsatt 5 miljoner kronor till världsarven. Vi anser att Riksantikvarieämbetet fortsatt ska kunna fördela medel. Det kanske inte är tillräckligt, men det är en början. Jag är glad över att den budgetposten äntligen finns på plats, efter ungefär 40 år.
Jag hörde vad ledamoten sa, men han får gärna upprepa det. Jag ställer frågan igen: Är Moderaterna beredda att ta ett tydligare statligt ansvar för Sveriges 15 världsarv och därmed säkerställa en långsiktig finansiering och en nationell samordning?
Herr talman! När vi tillträdde 2022 var det ingen som förväntade sig att vi skulle behöva hantera en situation där alla våra museer måste planera för att kunna undanföra och skydda kulturarv vid ett krig. Det var en helt orimlig situation man hamnade i. Det har gjorts många prioriteringar som man kanske inte hade valt att göra i fredstid.
Jag tänker på att det har gått ganska stora belopp till digitaliseringen. Nu ligger det 20 nya miljoner i planen för de kommande åren. Det vore önskvärt att man också tittade på de bitarna.
Sedan är det svårt. Jag har pratat med länsstyrelsen, som säger hur mycket man kan gå in och betala från statens sida till något som är privatägt. Det är mycket lättare. En av hälsingegårdarna ägs av en kommun och sköts jättefint. En ägs av en av våra stenrika familjer, som inte har några som helst problem med att hålla den i toppskick. Vi har samma problem i ledamotens eget län med hällristningarna i Tanum, som ligger på privat mark. Det här är verkligen något som vi ska hålla fast vid och driva.
Herr talman! Jag vill precis som ledamoten i det förra replikskiftet tacka ledamoten Peter Ollén för ett fint anförande och för hans stora engagemang för kulturen och inte minst kulturarvet, som vi hörde om här.
Regeringen har tagit ett stort ansvar för skyddet av kulturarv i händelse av krig och kris. Det handlar ju inte bara om krig, utan det är viktigt att påpeka att det är andra typer av kriser också. Det behöver inte vara beväpnade attacker och så vidare.
Ett exempel som jag nämnde är klimatkrisen, som drabbar stora delar av vårt kulturarv runt om i Sverige, till exempel byggnader. Det har inte riktigt tagits med i det här rådet för skydd av kulturarv och dess arbete, vilket också har varit en del av kritiken.
Det som jag tycker att regeringen inte har skött på ett tillfredsställande sätt är det levande kulturarvet och framför allt det som jag nämnde i mitt anförande: kulturarvsinstitutionernas och minnesinstitutionernas fortsatta verksamhet under krig och kris.
Att bibliotekens roll är oerhört viktig såg vi till exempel under pandemin. Det är viktigt att arkiven fortfarande håller öppet på något sätt och att museerna också blir platser för debatt, kunskapsinhämtning och allt det där.
Vi har ett par rapporter som har visat på hur kulturlivet har drabbats av regeringens politik. Vi har DIK-rapporten, som jag nämnde, där bara 4 procent av de anställda anser att deras arbetsplats har tillräckliga resurser för att upprätthålla verksamheten i krig och kris. Och vi har rapporten från länsinstitutionerna, som påtalar lite samma sak.
Herr talman! Tack, Mats Berglund, för de här viktiga frågorna!
Det levande kulturarvet är också otroligt viktigt att arbeta med, och det är mycket mer komplicerat att hålla liv i.
Jag har själv engagerat mig rätt mycket när det har gällt minoritetsspråken och hur man säkrar att de lever vidare. Ofta är barnen inte motiverade att lära sig så länge de är barn, men möjligheten måste finnas. När man i vuxen ålder känner att man inte vill att det här språket går förlorat måste erbjudandet från samhället ligga kvar så att man då kan plocka upp sitt kulturarv. Nu är ledamoten disputerad i historia och har levt med detta i hela sitt liv, men jag tror att vi är många som känner igen det här att det är först i 40- eller 50-årsåldern som det växer fram ett väldigt fokus på vårt kulturarv och våra rötter.
När det gäller biblioteken tycker jag att är det någonstans vi har pumpat in pengar under den här mandatperioden är det i läsande, läsförståelse och allt det med 850 nya miljoner till fysiska läroböcker i skolan, 460 miljoner till bemannade skolbibliotek och flera hundra miljoner till att komplettera skolbiblioteken med böcker. Ju fler bibliotek vi har och ju mer utspridda de är, desto tryggare är vi också vid krig eller kris.
Sedan vill jag säga att när det har gällt till exempel fuktskador på museer kan vi inte hänvisa till krig utan just till kris när det blir större vattenmängder och när föremål blir förstörda i källare och sådant. Där har vi ett stort arbete framför oss.
(Applåder)
Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret, som jag tycker är framsynt.
Ledamoten nämner det här med klimatförändringarna och vad de innebär för vårt kulturarv. Jag kommer från Stockholms stad och den kulturpolitiken, och där har vi under ganska lång tid arbetat med luftföroreningar och med attacker på vårt kulturarv på många olika sätt men också med det förändrade klimatet, som vi ser påverkar vårt kulturarv ganska snabbt.
Jag nämnde också skogsbruket, som ju skövlar vårt kulturarv innan vi ens känner till att det finns ett kulturarv och vad vi har för lämningar där. Det skulle jag gärna vilja att ledamoten kommenterade lite.
Det handlar om att bygga i fredstid för att klara av att upprätthålla verksamheterna på våra museer och bibliotek men också kulturlivet i stort i tider av krig och kris. Den här regeringen har tyvärr dragit ned och stoppat indexuppräkningarna av till exempel kultursamverkansmodellen, och det nämns i rapporten från länsinstitutionerna hur det har drabbat kulturarvet och kulturminnesinstitutionerna.
Jag tänkte också fråga om det danska rådet för kulturell motståndskraft. Jag vet inte om ledamoten är insatt i det – det är ganska nytt, vad jag förstår. Skulle det kunna vara ett intressant objekt att titta på för den svenska regeringen för att stärka kulturlivet som ett skydd? Vi pratar ju om det här med den mjuka makten och allt det.
Herr talman! Jag måste tyvärr erkänna att jag är lika historienördig som ledamoten är, så jag känner till den danska modellen. Vi var också några stycken som träffades i Danmark för att prata om detta.
Det finns saker som jag tycker är väldigt spännande i den danska modellen, bland annat hur man ska göra med det som är gömt. Som ledamoten nämnde är det 80 procent eller mer. Vi vet ju inte vad som är gömt, men det är mycket i Sverige som är oupptäckt.
Jag kommer från Skåne. Man kan direkt jämföra Skåne med Själland, där det förmodligen finns ungefär lika mycket tillgängligt.
I Danmark har man en filosofi att länsmuseerna låter metalletarklubbar gå ut och söka av områden. Det tillåter vi inte i Sverige, och jag hör tunga argument från arkeologerna i Sverige för att inte göra det. Men det finns en dimension av demokratisering i det danska tänket, att vi alla har rätt att söka vårt kulturarv, och jag skulle gärna se en diskussion om den danska modellen i Sverige.
Jag skulle vilja återkomma med en sak om klimatbiten som jag inte hann med förut. När jag besökte Hälsingegårdarna fick jag veta att med det klimat som är nu hoppar temperaturen över och under noll grader, vilket är oerhört skadligt för kulturarvet jämfört med att det blir kallt och sedan är kallt tills det blir varmt igen. Det gör också att belastningen ökar ytterligare.
