Sten Bergheden (M) svarade Emma Nohrén i en replik om Vapenfrågor i debatten ”Protokoll 2025/26:61 Onsdagen den 21 januari” den 21 jan 2026.
Emma NohrénMP· i en replikTack, ledamoten, för frågorna! Jag tror att jag har fått med alla tre. Ja, vi tror nog fortfarande att Naturvårdsverket ska ha den uppgiften, men de ska ju följa de lagar och förordningar som finns. Det borde alltså inte…Herr talman! Vi är här i dag för att debattera vapenfrågor. Men i år gäller förenklad beredning, vilket gör att de flesta av de här frågorna har bäring på jakt. Det är också min ingång i frågan i dag.
Vi har tre reservationer. En handlar om lämplighetsprövning när det gäller vapenlicenser. Där ser vi att det skulle behövas ett mer samordnat system, så att det går att flagga också inför framtida delar. Det finns till exempel inget förbud mot att ljuga för sin läkare om man skulle få en fråga om något som kanske skulle behöva fångas upp, exempelvis psykisk instabilitet som inte vore lämplig när det gäller vapeninnehav i framtiden.
Vi har också en reservation om skjutvapnens lämpligheter vid jakt som jag kommer att återkomma till. Och vi har en reservation om vapenamnesti, som Vänsterpartiet förtjänstfullt redogjorde för och som vi står bakom.
För tids vinnande kommer jag att yrka bifall endast till reservation 1.
Herr talman! Jag är jägare och vapeninnehavare i Sverige, som är ett land där det jämfört med andra länder finns väldigt många jägare och väldigt många vapeninnehavare. Vi har en traditionell allmogejakt, som inte finns i många andra länder, och vi har en allemansrätt, som ger allmänheten tillgång till nästan all natur i vårt land.
I Sverige har vi en hög acceptans för jakt. Den står också ut om jämfört med andra länder. Och vi har ett högt förtroende för vår jägarkår. Men ett förtroende kan raseras ganska snabbt.
År 2023 ändrade Naturvårdsverket sina föreskrifter och gjorde så att det gick att få licens för halvautomatiska vapen med militärt utseende. Man tyckte att det var för svårt att utverka vad som var militärt utseende eller inte. Det rasslade direkt till med fler licensansökningar, framför allt om sådana vapen som har varit uppe i debatten, som AR-15 eller med större kaliber som AR-10, men också andra.
De vapnen ser verkligen militära ut. Det gjorde att jag blev uppmärksammad på frågan och även fick frågan: ”Ska jägarna ha det? Det vill vi inte möta i skogen.” Det blev en liten debatt. Jag blev tillfrågad av medierna att kommentera. Men ofta blev det inget, eftersom ingen på den andra sidan i politiken ville stå upp för de vapnen. Då fanns ingen att debattera med. Till slut skrev Svenska Dagbladet en artikel där jag och en företrädare för Sverigedemokraterna pratade om vapnet från olika håll. Förra året skrev jag också en motion, som togs upp förra året, om att återinföra förbudet. Frågan puttrade på.
Sedan hände det fruktansvärda dådet i Örebro, för ganska exakt ett år sedan. Frågan tog fart, trots att det inte var ett sådant vapen som användes. Men man ser att skolskyttar, ensamvargar som begår våldsdåd, har en fäbless för just de här vapnen. AR-15 är det absolut vanligaste vapnet vid skolskjutningar. Det användes i Christchurch i Nya Zeeland. Magarörelsen har också föreslagit att det ska bli nationalvapen i USA. Det har ett symbolvärde.
Det är inte farligare än andra vapen, förutom att det snabbt kan laddas om. Om man sätter in ett större magasin kan man skjuta många skott samtidigt. Men om man ska jaga med det är det inte farligare än något annat. Men det har ett signalvärde och ett utseende som jag och mitt parti anser att vi inte ska gynna och inte ha ute i samhället.
Det är helt okej att det finns i sportskyttevärlden. Där finns det tävlingar, ordnade former och andra licensförfaranden. Men det har ingenting i skogen att göra. Om du är ute och plockar svamp eller är ute med din hund och möter en jägare ska du inte behöva bli rädd utan kunna fråga: Åt vilket håll ska jag gå? Jägaren ska stå med brutet vapen. Men om någon kommer med ett vapen som ser ut som något från ett tv-spel tror jag att de allra flesta ryggmärgsreflexmässigt blir rädda eller känner obehag.
Det kletar i sin tur ned jägarkåren, anser jag, och vi kanske inte får det där förtroendet. Det blir en annan syn på vem som ska ha vapen och inte. Redan här ser man motsättningarna när det gäller vad de här vapnen åstadkommer.
För min del är det självklart att ett sådant vapen hör hemma på en skyttebana eller bland dem som har de behoven, men inte i jägarkåren. Därför vill vi se till att förbudet kommer till stånd. Jag trodde nog i min enfald att vi redan skulle ha förbjudit det efter förra året, då alla partier utom Centerpartiet var överens om att det skulle förbjudas. Nu inser vi att det blir ytterligare en debatt innan det kommer till. Och de vapen som redan är i bruk och som skulle lösas in får tydligen vara kvar ute i samhället. Jag är inte så rädd för att de ska hamna i kriminella kretsar, men de 7 000 licenser som är ute och de vapen som finns ute i skog och mark tror jag kan fläcka ned jägarkåren och minska allmänhetens förtroende för vapenägare.
Med detta, herr talman, skulle jag återigen vilja yrka bifall till både reservation 1 och reservation 2.
(Applåder)
Herr talman! Nu fick jag chansen att ställa min fråga till Emma Nohrén.
Först och främst vill jag ställa en kanske mer avgörande fråga med tanke på det arbete som ligger framför oss. Tycker Emma Nohrén att det är Naturvårdsverket som ska avgöra vilka jaktvapen vi ska godkänna och använda här i Sverige, eller vill ledamoten att uppgiften att avgöra vilka vapen som är ändamålsenliga för jakt ska övergå till polisen? I dag har vi ordningen att Naturvårdsverket tar fram listor över de vapen som är godkända. Vill ledamoten ändra på detta, eller är den ordningen bra?
Nästa fråga: Hur ser ledamoten på att vissa funktionsnedsatta faktiskt behöver de här vapnen och vädjar om att de ska få finnas kvar i dessa sammanhang? Hur ser ledamoten på det? Ska de sluta jaga för att de uppfattas som farliga när de kommer ut i skogen och ska jaga med de här vapnen?
Sedan har vi den tredje frågan. Precis som jag sa används de här vapnen. I Finland, till exempel, får den som har licens för ett skyttevapen per automatik använda det även till jakt. I Sverige har vi delat upp det i skyttevapen och jaktvapen. I Finland är det automatiskt. Där vet man att den som har tillstånd för ett vapen är godkänd för det och får använda det till det som är funktionsmässigt möjligt.
Detta blir lite märkligt. Svampplockare, som Emma Nohrén pratade om här, är rädda för de här vapnen i svenska skogar. Är inte Finlands och övriga Europas svampplockare lika rädda för de här vapnen ute i sina skogar? Är just svenska svampplockare extremt rädda för de här vapnen?
Herr talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Jag tror att jag har fått med alla tre.
Ja, vi tror nog fortfarande att Naturvårdsverket ska ha den uppgiften, men de ska ju följa de lagar och förordningar som finns. Det borde alltså inte bli någon skillnad om uppgiften övergick till polisen, utan det skulle vara samma förordningar och samma lagstöd som man använde sig av. När man tar fram lagar, regler och förordningar har man ofta remissrundor och hör med de expertmyndigheter som är inne i detta. Så som det är nu tror jag är en bra ordning, men det borde inte bli någon förändring om det var polisen som hade uppgiften. De skulle ha samma bakgrund att ta ställning till.
När det gäller funktionshindrade jägare finns det redan vissa anpassningar man ibland får göra när det gäller motorfordon och annat. Det skulle kanske kunna finnas möjlighet till vissa specialtillstånd för vapen. Men jag kan inte se att detta skulle vara ett skäl för att ge ett allmänt tillstånd – att det med tanke på den gruppen borde bli tillgängligt för alla. Det skulle eventuellt kunna finnas möjlighet att få ett undantag gällande vissa delar. Man har väl också specialanpassade kolvar, stöd och annat, om jag inte missminner mig.
Är Sveriges svampplockare mer rädda? Nej, det tror jag inte. Men jag tycker att vi som samhälle har ett ansvar att se till att våra medborgare känner sig så trygga som möjligt. Jag tycker också att vi har ett ansvar när det gäller symbolvärdet, som jag ser det, hos dessa vapen; de har inte i samhället att göra. Vi har en allmogejakt som är ganska lik den i Finland, men i övriga Europa ser det ofta ut på ett annat sätt – man möter kanske inte allmänheten på samma sätt när man jagar. Jag ser ingen anledning för dem heller att använda detta vapen, men vi kan bara styra över Sverige. Det är det jag kan uttala mig om.
Herr talman! Jag fick inte ett helt tydligt svar på frågan om polisen eller Naturvårdsverket, men jag uppfattar det ändå som att Emma Nohrén tycker att det är bättre att uppgiften ligger kvar på Naturvårdsverket. Detta omfattas av den remissrunda som har varit, och polisen vill ta på sig något som man kallar ventilen i detta sammanhang: att återigen kunna avgöra vilka vapen som ska ut av olika anledningar. Då har vi i så fall gjort en förflyttning. Det blir kanske en intressant diskussion framledes, och vi får se var vi landar.
När det gäller den andra frågan tror jag faktiskt inte att svenska svampplockare är mer rädda än vare sig finska eller europeiska. Jag förstår att Emma Nohrén försöker värna om svampplockarna. Jag plockar själv svamp och tycker att det är trevligt. Men jag blir inte rädd när jag möter de här jägarna i skogen.
De här vapnen används mer för att pyrscha. Man använder dem kanske inte i sammanhang där man är ute med många jägare samtidigt, utan det är mer ett precisionsvapen för att kunna jaga rådjur och annat. Därför tror jag inte att det har funnits så många bland svampplockarna ute i naturen. Jag har i alla fall inte hört att någon svampplockare har varit rädd för det. Men det är möjligt.
Då kommer jag till den sista frågan, och den vill jag ha svar på. Socialdemokraterna har länge, sedan 2016 tror jag, jobbat i Europa för att förbjuda halvautomatiska vapen. Står Miljöpartiet bakom även den idén, att förbjuda alla halvautomatiska vapen? Dem har vi haft i Sverige i drygt 40 års tid. Ska de försvinna om det blir ett regeringsskifte genom att man fortsätter att plocka bort de halvautomatiska vapnen från landets jägare?
Herr talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Detta är en intressant diskussion – jag ser fram emot betänkandet, när det kommer. Jag sitter egentligen inte i det här utskottet, så jag är inte lika insatt i de senaste turerna. Det blir spännande.
Egentligen är det inte svampplockarna jag är rädd om, utan jag är faktiskt rädd om jägarkårens anseende och det höga förtroende man har för dem. Om jägarna börjar se ut som någon paramilitär organisation när de är ute tror jag nog att det kan minska förtroendet för all jakt. Det är det jag ser som det stora.
Det finns andra delar och andra vapen att tillgå, som inte har det här utseendet. De eventuella fördelar som finns överväger inte. Det har ingenting med jakten att göra; det är bara att ta bort dem från jaktsammanhang.
När det gäller andra halvautomatiska vapen har vi, som ledamoten själv säger, haft sådana i 40–50 år. Det var visserligen ett sådant som användes vid skolskjutningen i Örebro, men jag ser ingen anledning till att vi ska förbjuda alla halvautomatiska vapen över en natt. Däremot ska vi nog se till att de vapen som är ute är ändamålsenliga och avsedda för jaktbruk så att vi inte börjar blanda ihop precisionsskytte och sportskytte med jaktskytte. Vi har jaktvapen som fungerar för eftersöksjägare och andra.
Ledamoten säger att det ofta är ensamjägare som använder dessa vapen vid pyrschjakt och sådant. Jag skulle säga att de flesta nog blir ännu mer rädda om de ser en ensam person med ett sådant här vapen som står alldeles tyst vid en vägkant. Det är väl inget bra argument.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 11.)