Karin Rågsjö (V) om (forts. från § 9) Hälso- och sjukvårdens organisation (forts. SoU16)

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 2 under punkt 1 om hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering.

För Centerpartiet är målet att vi ska ha en jämlik och tillgänglig vård i hela landet. Tillgången och kvaliteten på vården ska inte påverkas av var du bor; antingen du bor i glesbygd eller i storstad måste vården vara nära, god och tillgänglig. Men det är den inte i dag. Det påverkar hur ofta man söker sig till vården och vilken vård man får. I grunden handlar det om hur vården är organiserad och hur resurserna fördelas.

Centerpartiet vill se en tydlig utveckling av primärvården, få bort operationsköerna och stärka resurserna på våra landsbygder.

Navet, herr talman, i den svenska vården är primärvården. Det är dit man i första hand ska vända sig som patient, det är där man ska ha en läkare som man känner igen och det är där bedömningen ska göras om man behöver specialistvård eller inte.

Förutsättningarna för att det här ska fungera är att primärvården är tillgänglig och patientnära. Men det är den inte i tillräckligt hög grad i dag. Två av tre patienter säger att man vill ha en fast läkarkontakt, men bara en av tre patienter upplever att man har det. På våra landsbygder är det bara en av fem patienter som upplever att man har en fast läkarkontakt. Det här är naturligtvis inte rimligt.

När avstånden till vården blir längre riskerar även besöken att bli färre, vilket kan leda till att sjukdomar förblir obehandlade eller inte upptäcks i tid. Svensk sjukvård behöver en politik för att tillgängliggöra vården och fylla igen de vita fläckarna på kartan.

Centerpartiet vill därför införa en ny del inom primärvården, som vi har valt att kalla landsbygdsläkare. I praktiken handlar det om små läkarledda enheter som till sitt minimum kan bestå av en läkare och en sjuksköterska, som ska täcka upp där det är glest mellan vårdcentralerna i dag. Själva poängen är att man därför inte behöver alla de kompetenser och resurser som annars krävs på en fullgod vårdcentral med de specialistfunktioner man måste ha där.

Även tillgänglighet till vårdcentralerna måste se olika ut på olika ställen i vårt land. Vi i Centerpartiet bejakar därför den tekniska och digitala utvecklingen. Med hjälp av egenmonitorering och digital uppkoppling kan patienten komma i kontakt med sin läkare antingen direkt i hemmet eller via mindre mottagningar. Vi vill även se att kompetensen på apoteken utnyttjas på ett betydligt bättre sätt än vad som sker i dag, vilket inte minst skulle vara bra för vården på våra landsbygder.

Genom att ge farmaceuter möjlighet att förlänga recept, lämna ut vissa förskrivningsläkemedel direkt via ett farmaceutiskt sortiment och införa farmaceut på distans skulle vården avlastas. I förlängningen vill vi även se på möjligheten att utföra vaccinationer på apoteken och låta apoteken fungera som digitala hubbar till vårdcentralerna på orter där avstånden är långa.

Herr talman! Navet i den svenska vården är, som sagt, primärvården. Men när man behöver hjälp av specialistvården ska man få det inom rimlig tid. Precis som när mandatperioden började är köerna till specialistvården fortfarande olagligt långa i Sverige. I februari månad var det 49 917 patienter som hade väntat mer än 90 dagar på operation eller annan åtgärd. Det är förvisso en nedgång jämfört med för fyra år sedan men ett helt oacceptabelt och dessutom olagligt resultat.

För att komma till rätta med det här vill Centerpartiet stärka patienternas makt i systemet. I dag måste man som patient invänta att vårdgarantins 90 dagar har passerat innan man har rätt att vända sig till en annan vårdgivare för att få sin operation utförd. Vi vill ge en patient som har fått en remiss den makten redan från dag ett. Genom att information om vårdköerna och kvaliteten på vården tillgängliggörs via 1177 kan patienten själv välja om man vill att operationen ska utföras i den egna hemregionen eller om man vill vända sig till en vårdgivare i en annan region där väntetiderna är kortare. På så sätt skapas en större dynamik i systemet än i dag, och patienter behöver inte vänta 90 dagar på att få vända sig till en snabbare vårdgivare.

Herr talman! Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ta upp frågan om sjukvårdens organisation på en övergripande nivå. Vården ska naturligtvis även fortsättningsvis skötas av våra 21 regioner. Där har man som medborgare direkt närhet till de beslutsfattare som styr vården.

Att kasta in vården i ett gigantiskt omorganisationskaos för tio år framåt genom att förstatliga den skulle vara en fullständig katastrof för svensk hälso- och sjukvård. Det skulle framför allt slå hårt mot våra lands- och glesbygder. Om vårdens 350 000 medarbetare skulle styras av en generaldirektör i Stockholm skulle det inte gynna landsbygden och ännu mindre glesbygden. Vi skulle sannolikt få se en nedläggningsvåg av aldrig skådat slag när det gäller små sjukhus och vårdenheter skölja genom vårt land. Därför är det betryggande att sex av åtta partier har sagt bestämt nej till detta kaos.

Det finns däremot vissa områden, herr talman, där det behövs större nationell styrning än i dag för att öka likvärdigheten över landet. Dit hör screening, läkemedel, vaccinationer, kompetensförsörjning, dimensionering av utbildningsplatser och inte minst ansvar för luftburna ambulanstransporter. Det sistnämnda är en särskilt viktig fråga för att kunna ge snabb tillgång till ambulans även i våra glesbygder och landsbygder. Men dessa förändringar har fördröjts på grund av utredningen om ett totalt förstatligande av vården.

(forts. § 11)

Herr talman! Tack, ledamoten Karin Rågsjö, för möjligheten att ha ett replikskifte mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet!

Synen på de privata vårdgivarna är en tydlig skiljelinje där vi från Centerpartiets sida väldigt tydligt företräder möjligheten till valfrihet, något som vi vet är väldigt bra för patienterna och väldigt bra för utvecklingen och kvaliteten inom vården.

Den specifika frågan från ledamoten handlar om privata sjukförsäkringar och inte om den offentliga vården. Från Centerpartiets sida har vi inga synpunkter på att det finns privata sjukförsäkringar. Det måste vara upp till var och en om man vill ha det, och det måste vara upp till varje arbetsgivare om man vill erbjuda det.

Däremot kan man möjligen se det som ett symtom på att den svenska hälso- och sjukvården inte är tillräckligt tillgänglig och inte håller tillräckligt bra kvalitet. Det är någonting att bära med sig, och vi kan inte se att det har blivit några stora förbättringar under den här mandatperioden i alla fall.

Hur det fungerar på den enskilda vårdcentralen och om man trycker en etta eller en tvåa för att komma till den offentliga respektive den privata vården har jag egentligen inga synpunkter på. Däremot måste det när regioner tecknar avtal med de privata vårdgivarna garanteras att den offentliga vården inte trängs undan av de privata vårdgivarna. Det är dock en fråga för det avtal som skrivs mellan regionen och den privata vårdgivaren, och det är där den frågan måste regleras. Sedan får man trycka en etta eller en tvåa efter behag.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ytterligare frågor.

Först får jag väl konstatera att ledamoten, precis som hon själv misstänkte, övertolkade mig när det gäller de privata vårdförsäkringarna och vårdgivarna. Det kan naturligtvis vara möjligt att ha vårdverksamhet både gentemot privata sjukförsäkringar och gentemot det offentliga. Min poäng är att det måste vara en väldigt tydlig rågång däremellan och att det måste regleras från regionens sida.

Vad gäller den andra frågan, som handlade om nätläkarna, är det ett exempel på att kvaliteten i vården och tillgängligheten till vården har utvecklats på ett fantastiskt sätt. Det hade förmodligen inte skett om vården enbart hade varit offentligt driven. Nätläkarverksamheten har gjort att patienter har vant sig vid att kunna komma i kontakt med en läkare digitalt. Man kan se läkaren på monitorn och behöver inte ta sitt sjuka barn med sig och åka in till vårdcentralen eller akuten. Man kan direkt på nätet vända sig till en läkare för ett digitalt vårdbesök och sedan hantera situationen därefter.

Detta har dock varit en relativt oreglerad verksamhet, och i förlängningen har det system med utomlänstaxa som vi har i dag inte fungerat. Därför behöver man se över hur nätläkarverksamheten kan bli en integrerad del av primärvården. Vi ska nämligen inte ta bort funktionen, utan den ska vara kvar. Man ska kunna nå sin läkare digitalt lika väl som fysiskt, men det måste in i den normala primärvårdsstrukturen nu när det här systemet har utvecklats.