Martina Johansson (C) om Avskildhet i anslutning till dygnsvilan - för ökad trygghet och säkerhet på särskilda ungdomshem

Herr talman! Vi kan konstatera att samhället har misslyckats med vården och omsorgen av en del av de barn och unga som behöver någon form av stöd från samhället. Vi ser nu konsekvenserna av att insatser till familjer med behov inte kommit tillräckligt tidigt samtidigt som samhället inte förmått skydda barn och unga utan tidigare problematik från att dras in kriminalitet.

Resultatet av dessa misslyckanden är att vissa barn och unga begår mycket grova brott. Inte sällan handlar det om barn med psykisk ohälsa, neuropsykiatriska diagnoser och social utsatthet. För att de här barnen ska komma på rätt spår i livet och kunna leva ett normalt liv behövs rätt vård och behandling. Begränsnings- eller tvångsåtgärder mot unga ska som huvudregel endast användas i undantagsfall. Barnkonventionen är svensk lag sedan 2020 och innebär att alla beslut ska fattas utifrån barns bästa.

Herr talman! Misslyckandena i samhället har pågått i många år under flera regeringar, flera regionstyren och flera kommunstyren. Barnen och ungdomarna får betala priset för att vuxensamhället har svikit.

Att barn och unga far illa och begår hemska handlingar är inget nytt, men det har inte skett i så stor utsträckning tidigare, och det har inte varit så grova brott. Det är ett tecken på att samhället har misslyckats med att skydda barnen.

Att ge rätt stöd till barn och unga är det vi måste fokusera på dels för att motverka att fler dras in i kriminalitet, dels för att fler ska få framtidstro och kunna leva utan gängen. Fler ska lämna samhällsvården och leva ett så kallat vanligt liv.

En rektor jag träffade i måndags sa något klokt, som jag känner att vi ibland behöver använda oss av i den här debatten. Om en elev inte klarar skolan är det inte elevens fel utan personalen på skolan som inte har gett eleven rätt förutsättningar. Vi borde alltså fokusera på att om en ung person har begått ett brott är det inte den unges fel utan vuxensamhället som misslyckats med att ge rätt stöd i rätt tid.

Herr talman! De barn och unga med störst behov av stöd, vård och omsorg som antingen är dömda för ett brott eller har tvångsomhändertagits med stöd av LVU och är på Sis högst säkerhetsklassade boenden har ett par saker gemensamt. De är barn, det vill säga under 18 år, och vuxensamhället har misslyckats med att skydda dem och ge rätt stöd, vård och behandling tillräckligt tidigt.

Herr talman! Om samhället har misslyckats, är det då barnen som ska bära konsekvenserna av det? Är det barnen som ska straffas med att låsas in på sina rum nattetid för att vi inte har gett rätt stöd i tid till familjen? Är det barnen som ska straffas för att vi inte har tillräcklig kompetens och tillräckliga behandlingsmetoder på våra Sis-hem? Är det barnen som ska straffas för att vi inte har tillräcklig bemanning nattetid som kan skapa lugn även då?

Att låsa in ett barn på hens rum nattetid är inte förenligt med barns rättigheter; det måste vi komma ihåg. Men, herr talman, även jag och Centerpartiet ser tyvärr att vi behöver ta tag i detta i dag, även om begränsningsåtgärder ska vara sista utvägen för att skydda barn och unga.

Centerpartiet har landat i att yrka avslag på lagförslaget som ligger på bordet i dag. Samtidigt föreslår vi en motsvarande lag - fast vi vill tidsbegränsa den. Den ska gälla i ett år. Vi vill att den lagen ska innehålla att hälso- och sjukvårdspersonal ska vara med och fatta beslutet om avskildhet vid dygnsvila, precis som vid vård i enskildhet. Det ska också finnas tydlig dokumentation av riskbeteenden och att andra åtgärder inte är tillräckliga för att upprätthålla säkerheten.

Regeringen bör säkerställa att oberoende barnombud nu införs på Sis och återkomma inom ett år med en redovisning av effekterna av införandet av begränsningsåtgärder - även tidigare sådana - som vi har fattat beslut om, så att vi vet att de ger den effekt vi vill ha.

Herr talman! Regeringen har svarat på en rapport från Riksrevisionen med många bra åtgärder för att förbättra kvaliteten, bland annat på Sis. När besluten får effekt borde behovet av inlåsning minska.

Vi har som sagt beslutat om begränsning av elektronisk kommunikation och besök, men vad har det gett för effekt? Det måste vi få svar på innan jag vill fatta beslut om att Sis ska ha möjligheten att fatta den här typen av beslut tills vidare.

Herr talman! Jag måste be ledamoten Johan Hultberg, som tidigare stod i talarstolen och sa att Centerpartiet är naiva som vill yrka avslag på lagförslaget, att läsa hela vårt förslag. Vi säger faktiskt att den här typen av lagstiftning behövs, men inte att den ska gälla tills vidare. Det måste hela tiden ifrågasättas om detta är vad som behövs. Lagen bör innehålla bestämmelser om vilka som fattar beslut och vilka krav på dokumentation som bör gälla.

Framför allt får vi inte glömma att barnombud på Sis behövs nu. Det här kommer ju att påverka våra barn och unga.

Centerpartiet står bakom alla sina reservationer, och jag yrkar bifall till reservation nummer 9.

Herr talman! Det är skönt att man kan ha ett replikskifte så att vi kan förtydliga vad det är vi står för. Vad är det vi har samsyn om, och var skiljer vi oss åt?

Det är klart att en ny lag är tidskrävande. Men återigen: Jag såg att detta var det verktyg som jag och Centerpartiet kunde använda för att tydliggöra vad vi vill. Vi tycker inte att det här är en begränsningsåtgärd som ska finnas tills vidare.

Låt mig ställa en retorisk fråga till ledamoten och hoppas att Moderaterna och regeringspartierna kan ta den utsträckta hand som jag i nuläget ändå ger. Jag skulle vilja se att vi kunde jobba gemensamt, för jag är helt övertygad om att vi då skulle komma ännu längre. Vi skulle få ännu bättre tidiga insatser, vård och behandling av de barn och unga som behöver det - för det är vi ju helt överens om.

Jag har ett antal gånger frågat varför inte regeringen kommer med tydliga återkopplingar på de insatser som regeringen gör och som är bra. Jag frågar igen: Vad ger de för effekt? Det är viktigt att veta för att vi inte ska bomma eller missa någonting. Vi ska inte ha insatser som inte ger det vi vill ha.

Jag avslutar med denna retoriska fråga och en önskan om gemensamma arbeten så att vi vet att vi verkligen gör allt vi kan för att inte fler barn ska hamna i kriminalitet och för att fler barn ska återgå till samhället.