Kerstin Lundgren (C) om Avtal om försvarssamarbete med Amerikas förenta stater

Fru talman! Vi debatterar i dag ett militärt avtal mellan Sverige och USA, ett avtal kallat DCA-avtalet. Det är ett avtal som är mer långtgående än något annat avtal som Sverige tidigare undertecknat. Vi ger upp vårt eget territorium och vår egen lagstiftning för ett annat land.

Oavsett vad en tycker om DCA-avtalet, för eller emot, är det viktigt att komma ihåg att dagens beslut är av principiell vikt, skiljer sig från tidigare fattade beslut och förändrar Sveriges säkerhetspolitiska position gentemot vår omvärld. Jag skulle inte gå så långt som att säga att det är mer avgörande än Nato-beslutet. Men det har samma principiella förflyttning som historiskt har varit otänkbar.

Fru talman! Vänsterpartiet avser i dag att rösta avslag på regeringens proposition om att godkänna undertecknandet av DCA-avtalet. Vi gör det av flera skäl, som jag och mina kollegor ska redovisa under dagens långa debatt.

Låt mig börja i det övergripande principiella. DCA-avtalet är inte en del av det svenska Natomedlemskapet, som blev av för drygt tre månader sedan. I stället för att amerikanska soldater ska följa samma regelverk som alla andra stater inom Nato beslutar vi i dag om att amerikanska soldater ska ha en särställning, ett extra förmånligt avtal, med högre tillträde och mindre svensk kontroll än andra Natoländer i Sverige.

Jag kan i grunden tycka det är ett tveksamt sätt att hantera andra Natomedlemmar. Men jag är egentligen inte förvånad då USA har en dominerade ställning, som det dagligen utnyttjar såväl inom Nato som globalt.

Fru talman! Vänsterpartiet har fört fram grundläggande kritik på två punkter mot avtalet sedan det undertecknades. Det gäller bristen på skrivningar om kärnvapen och att amerikansk lagstiftning ska gälla för amerikanska soldater, anhöriga och underleverantörer. Jag ska nu djupdyka i respektive frågeställningar.

På 50- och 60-talet pågick i Sverige inom hemliga delar av vår försvarsmakt ett utvecklande av ett eget svenskt kärnvapen. Våra fysiker och experter låg långt fram i sin kompetens och kunskap på det kärnfysiska området. Sverige hade efter år av forskning och utveckling parallellt med utvecklingen av kärnkraften goda möjligheter att utveckla kärnvapen som annars vid den tiden bara var utvecklat av världens stormakter.

Men svenska politiker gjorde ett vägval. De bestämde att Sverige och världen skulle vara säkrare om Sverige inte utvecklade kärnvapen utan i stället arbetade riskreducerande och för avspänning mellan stormakter i en tid, likt denna, där spänningarna ökade.

Sverige beslutade om att avveckla sitt kärnvapenprogram och om att år 1968 ansluta till Ickespridningsavtalet, NPT. Det var ett historiskt beslut av Sveriges riksdag som har tjänat Sveriges säkerhetsintressen och dess medborgare väl i över femtio år.

Vi spolar fram bandet till nutiden. Sverige har sedan drygt tre månader gått med i militäralliansen Nato. Nato är tydligt i sina doktriner. De bygger på avskräckning, och ytterst med kärnvapen.

Sverige ingår för första gången i vår historia under ett kärnvapenparaply. Kärnvapen skulle kunna, av någon annan stat, användas i vårt namn. Så sent som i förra veckan deltog försvarsminister Pål Jonsson i ett möte med Natos Nuclear Planning Group.

Kärnvapen är inte vilket vapen som helst. Det är ett massförstörelsevapen. Det är ett vapen som de två gånger det har använts dödat hundratusentals och för lång tid förstört miljön för mänskligt liv. Japan kommer aldrig glömma Hiroshima och Nagasaki, och det bör inte vi heller göra.

Vad säger då det svenska DCA-avtalet om kärnvapen? Ja, fru talman, svaret är skrämmande nog ingenting. Det är till skillnad från det norska avtalet, det danska avtalet och det finska avtalet, som hänvisar tillbaka till finsk gällande lagstiftning som förbjuder kärnvapen på finskt territorium.

Det gör att Sverige är det enda land i Norden som saknar avtalsklausuler som ger skydd mot kärnvapen. Men du överdriver Håkan, USA vill inte ställa några kärnvapen på svenskt territorium, säger då anhängarna av avtalet.

Det är förvisso sant. Under den nuvarande amerikanska Bidenadministrationen finns inga tecken på några sådana kärnvapenpropåer. Men Biden kommer inte vara president för alltid i USA. Det är han i max fyra år till, om hans svajande hälsa håller. Men det är också så att vi redan i november vet vi om Donald Trump kommer tillbaka som president i USA, en president vars förra presidentperiod de flesta svenskar minns som klart skakig.

"Min knapp är större än din" är en tweet riktad mot Nordkoreas diktator vi inte ska glömma. Avtal skrivs inte bara för dagar med solsken. Avtal ska också skrivas för dagar med moln, regn och till med storm.

Regeringens hantering av avtalet är inte bara naiv, utan direkt dumdristig. Både Norge, Danmark och Finland har varit noga med att skriva in förbud mot kärnvapen. I Sverige har i stället statsminister Ulf Kristersson öppnat för att kärnvapen på svenskt territorium skulle kunna vara aktuellt i en krigssituation. Det är en oroväckande utveckling i en tid när hybridhot och skillnader mellan krig och fred blir allt otydligare.

Det gör att det socialdemokratiska handslaget om formuleringarna om kärnvapen med Moderaterna är väldigt svagt, eller som moderaten Stefan Olsson uttryckte sig i Sveriges riksdag för två veckor sedan: "Mitt parti står bakom överenskommelsen med Socialdemokraterna så länge vi har den."

Det är ett oerhört uttalande som går helt emot båda vad det svenska folket tycker och vad Sverige har stått för under lång tid.

Vänsterpartiet har länge drivit att Sverige ska införa en lag, lik den finska, som gör det tydligt att vi inte accepterar kärnvapen på svenskt territorium.

Det är viktigt att komma ihåg att det inte bara handlar om oss och om vad vår syn är. Vi vet ju hur vi tänker och hur vi avser att agera. Men vad tror, vet och förstår Ryssland? I vilka lägen uppfattar Ryssland Sverige på fel sätt? Kan vi få vår egen Kubakris då?

Fru talman! Den andra delen av vår kritik mot DCA-avtalet gäller den amerikanska jurisdiktionen, alltså den långtgående förändringen att amerikansk lag ska gälla i Sverige, som om Sverige inte vore en rättsstat. Amerikanska soldater, deras anhöriga och underleverantörer till den amerikanska armén borde såklart prövas i svensk domstol som alla andra.

I och med detta avtal ges de amerikanska styrkorna en liknande immunitet gentemot svensk lag som den som bara utländska diplomater har. Grundtanken är att de vid brott ska straffas enligt amerikansk militärlag. Problem uppstår dock i de fall då denna lag är svagare än den svenska. Synen på sexualiserade brott är ett tydligt sådant exempel. Amerikansk militär strafflagstiftning förbjuder absolut våldtäkt och prostitution, men lagstiftningen är svagare än Sveriges.

USA har till exempel inte en samtyckeslagstiftning, vilket innebär att en utsänd amerikan som begår våldtäkt skulle kunna frias i en amerikansk militärdomstol i fall där man hade dömts enligt svensk rätt. Detsamma gäller sexköp, som enligt amerikansk militärlagstiftning är förbjudet men där det krävs någon form av uppmaning eller tvång för att en person ska dömas. Enligt svensk lag räcker själva sexköpet. Avtalet skulle alltså i praktiken kunna leda till straffrihet för brott som vissa våldtäkter och sexköp.

Men det finns en ventil. Det handlar om att Sverige inom 30 dagar ska notifiera USA om att man tar fallen inom ramen för svensk rätt och jurisdiktion i stället för amerikansk lag. Vilka fall gäller då detta? Ja, regeringen är tydlig i sin proposition med att det verkligen är få undantagsfall där svensk rätt ska gälla. I regeringens proposition står det också: "En medlem av en amerikansk styrka kommer således att vid misstanke om sexualbrott som utgångspunkt prövas under amerikansk militär strafflagstiftning."

Vad innebär det för brottsoffret? Jag tänker på om det sker ett krogslagsmål på Stadshotellet i Kristinehamn eller en våldtäkt i Halmstad. Vad innebär det vid ett sexköp där säljaren inte kommer från Sverige eller när en amerikansk partner utsätts för sex utan samtycke?

Ja, i utskottets behandling blev detta en diskussion, och utskottet landade i delvis nya skrivningar, bland annat formuleringen: "Vidare vill utskottet understryka vikten av att rättssäkerheten för brottsoffer i Sverige värnas."

Det är ett steg i rätt riktning som kan göra att framtida regeringar gör bedömningar som kan göra att fler fall hamnar i svensk domstol, inte amerikansk. Vi borde vara överens om att straffrihet inte ska råda, inte någonstans i världen. Men enligt mig hade det bästa varit att aldrig överlåta jurisdiktionen till USA över huvud taget.

Det är också viktigt i sammanhanget att komma ihåg den inverkan som avtalet mellan Sverige och USA kan ha för tredje land. Om inte ens vi som är en av världens starkaste demokratier och rättsstater klarar av att stå upp mot USA när det gäller domsrätt, hur ska då ett utvecklingsland klara av att göra det?

På global nivå leder detta till straffrihet för amerikanska soldater. Vi har sett det många gånger, i många olika krig. Afghanistan är det som dyker upp som ett tydligt exempel i närtid för mig. När Internationella brottmålsdomstolen, ICC, försökte utreda amerikanska soldaters eventuella brott i Afghanistan införde Trump sanktioner mot chefsdomaren och hennes man. Reste de till USA skulle de gripas. När USA agerar på detta sätt leder det till straffrihet och till att brottsoffer inte får upprättelse.

Fru talman! Jag tror att vi alla, både förespråkare för och motståndare till detta avtal, är överens om att det är ett omfattande avtal. Liknande avtal har tecknats med Norge, Danmark och Finland. Men det svenska avtalet är det avtal som innehåller flest baser för amerikanerna.

I såväl propositionen som i utskottets betänkande står det att det inte rör sig om permanenta amerikanska baser i Sverige utan att det i stället handlar om förhandslagring av amerikansk materiel för de fall de skulle behöva komma till Sverige.

I remissyttrandet från Stockholms universitets juridiska fakultet förs ett resonemang om vad som är en permanent bas och inte. Den juridiska fakulteten konstaterar att DCA-avtalet med USA är motstridigt och otydligt.

De rättigheter som ges till den amerikanska styrkan är långtgående. Den amerikanska styrkan, dess anhöriga och underleverantörer ges tillåtelse att bygga byggnader utan att svensk tillsyn råder, att köra bil med amerikanskt körkort och att skippa bilprovningen. Amerikansk arbetsrätt ska gälla. Barnen ska inte omfattas av svensk skolplikt. De kan till och med använda amerikanska frimärken. Vill USA kan de utan problem bygga ett parallellsamhälle till det svenska.

Är det en permanent bas? Kanske, kanske inte. Även om det inte är en permanent amerikansk bas som kommer att etableras i Sverige innebär DCA-avtalet en permanent amerikansk närvaro i Sverige.

Den svenska regeringen bygger mycket av sin argumentation på ett ord i DCA-avtalets artikel 1 - samtycke. Det som amerikanerna ska göra ska ske med svenskt samtycke. Även i denna del har den juridiska fakulteten vid Stockholms universitet ett intressant resonemang.

I det norska avtalet verifieras att USA måste efterleva norsk rätt och norska folkrättsliga förpliktelser internationellt. Ingenting i USA:s agerande får gå emot dessa norska principer.

Enligt den juridiska fakultetsnämndens slutsats är "den rimligaste tolkningen av denna vaga formulering därför inte att den begränsar USA vad gäller vilka aktiviteter som ska utföras eller hur".

Även om regeringen är benhård mot USA kan samtycket alltid utmanas. Det kan göras i praktisk handling, det vill säga att man agerar först och ber om ursäkt i efterhand. Man kan då säga att USA uppfattade att det fanns ett samtycke. Mer sannolikt, särskilt om det blir ett presidentskap för Trump, är att man använder sig av alla tänkbara metoder för att sätta press på Sverige till att samtycka.

Ett bättre förhandlat avtal från regeringens sida hade byggt på tydliga begränsningar och avgränsningar för den amerikanska styrkan, inte samtycke.

Jag kan tycka lite synd om Socialdemokraterna i detta. Jag är övertygad om att de är genuina i sin tro på att Sverige blir säkrare utan kärnvapen på vårt territorium och utan utländska baser i Sverige. De förhandlar och gör upp med regeringspartierna - Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna - för en politik som håller över tid, över flera mandatperioder, och de lyckas. Men sedan går det bara dagar, veckor och månader innan den ena efter den andra liberalen och moderaten uttrycker att de vill ha både utländska baser och kärnvapen i Sverige. Frågan är då vad dagens förhandlingar och handslag kommer att vara värda i framtiden.

Vänsterpartiet begär i dagens debatt att frågan om bordläggning ska prövas i enlighet med regeringsformen 2 kap. 22 §, vilket innebär att om en sjättedel av riksdagens ledamöter så begär ska ett ärende vilandeförklaras i ett år innan det kommer upp till omröstning på nytt. För att detta lagrum ska kunna användas behöver någon av de grundläggande friheterna i vår grundlag inskränkas som en konsekvens av de lagändringar som föreslås.

I detta fall rör det sig om friheten att röra sig fritt inom Sverige för svenska medborgare, som fastslås i regeringsformen 2 kap. 8 §, den så kallade rörelsefriheten.

Avtalet om försvarssamarbete med USA ger genom artikel 6 amerikanska styrkor rätt av vid exceptionella omständigheter vidta nödvändiga och proportionerliga åtgärder bortom den omedelbara närheten av de överenskomna anläggningarna, alltså de 17 baserna, för att upprätthålla och återställa säkerheten för och försvaret av de amerikanska styrkorna. Vilka omständigheter detta är beskrivs inte närmare. Det är en väldigt långtgående rättighet vi ger till amerikanska styrkor.

När ett annat land ges makt att agera utan ett direkt godkännande utanför de militära baserna, begränsa allmänhetens tillträde till tidigare öppna områden och spärra av eller stängsla in mark äventyras svenska medborgares rörelsefrihet. Sådana inskränkningar bör föregås av noggranna överväganden avseende proportionalitet, effektivitet och nödvändighet. Det har inte gjorts i detta fall, menar vi, och därför bör konstitutionsutskottet och Lagrådet få granska denna fråga närmare.

Därför har tio ledamöter från Vänsterpartiet begärt att Sveriges riksdag i dag också ska ta ställning till bordläggning vid dagens votering.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 2 från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, med tillhörande särskilda yttrande 1 från Vänsterpartiet. Jag yrkar även bifall till reservationerna 3, 5 och 7 från Vänsterpartiet samt till det inkomna yrkandet om bordläggning.

(Applåder)

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten Berglund, för en väldigt bra fråga!

Jag skulle säga att det bygger på två delar. Lagrådet har yttrat sig, medan konstitutionsutskottet har valt att inte yttra sig i samband med behandlingen av det här betänkandet. Däremot har det varit tydligt att många svenska medborgare har hört av sig. Jag vet inte exakt hur Jörgen Berglunds mejlkorg ser ut, men jag vet hur min egen ser ut och jag skulle tippa att det har kommit ett och annat mejl om dagens debatt och beslut.

Min uppfattning som företrädare för det näst största oppositionspartiet i riksdagen är att om det finns en stark folklig vilja att ha upp frågan om bordläggning på bordet för att man önskar mer debatt är det viktigt för mig som riksdagsledamot och folkets främsta företrädare att lyssna på de kraven.

Det var grunden till att jag började titta på bordläggningsfrågan och såg att vi hade agerat på liknande sätt vid liknande avtal med Nato och USA vid tidigare tillfällen. Även gällande lagen om utlandsspioneri förekom denna bordläggningsdiskussion. Därför tyckte jag att det var rimligt att ställa det under proposition.

Vi får se vad riksdagens ledamöter tycker. Det krävs faktiskt bara att en sjättedel av riksdagens ledamöter ställer sig bakom yrkandet, och jag tycker att de ledamöter som funderar på om det ändå inte finns vissa oklarheter i det här avtalet ska ta chansen och välja bordläggning i dag. Det betyder inte att man är emot avtalet, men det innebär att vi har en långsammare process och att vi kan vänta in det amerikanska presidentvalet, vilket jag tycker är ganska avgörande för hur vi ser på implementeringen av det här avtalet - en fråga som vi ska ställa oss i morgon.

Jag tycker alltså att det finns goda skäl att argumentera för en bordläggning i dag. Dessutom är jag glad att ha fått lära mig att det var en liberal som en gång i tiden såg till att det här står i vår grundlag.

Fru talman! Även det var en klok fråga från ledamoten Berglund. Sverige är ju den nyaste medlemmen i Nato av alla Natos medlemmar, och jag tror att vi har ganska mycket att göra bara med den Natoimplementering som vi håller på med.

Jag åkte själv på mitt första möte med Natos parlamentariska församling, och det var väl ungefär som jag väntat mig. Men det var ändå bra att för första gången vara i rummet och förstå hur Nato funkar inifrån på ett annat sätt. Jag tror inte att konsekvenserna blir så stora, för vi har väldigt mycket annan implementering att göra till följd av Natobeslutet, och jag tror att vi kan fördjupa vår nordiska samverkan med Danmark, Norge och Finland på ett bra sätt även vid en bordläggning.

Jag vill också säga att vi förvarnade kammarkansliet några dagar innan om att vi avsåg att göra detta, och det har också skett viss utredning av i vilka lägen man kan begära bordläggning. Kammarkansliet har nu kommit fram till en vidare bedömning av i vilka fall frågan om bordläggning kan bli aktuell, vilket väl är väl bra att ha med sig för framtida eventuella lagändringar kopplat till det svenska Natomedlemskapet. Det är ju ändå i grunden en principiellt väldigt viktig förändring av svensk säkerhetspolitik.

Jag accepterar att vi förlorade den omröstningen. Jag är fullt medveten om det, men jag menar att en implementering av det svenska Natobeslutet behöver ske på ett korrekt och bra sätt. Jag ser framför mig att den regering som Jörgen Berglund företräder som ledamot av riksdagen kommer att komma med en del propositioner innan vi stänger här inför valet 2026.

Fru talman! Jag tror helt ärligt att det inte finns någon direkt konkurrens om att vara den största Natomotståndaren. Jag tror att det priset går till mig. Jag brukar tänka på det de få gånger jag har varit på Natos parlamentariska församling att det nog inte finns någon där inne som är så mycket emot Nato som jag.

Det är jag ganska stolt över. Jag tycker att det var en viktig debatt att föra i svensk politik, och det ledde i ett avgörande säkerhetspolitiskt skede för Sverige till att vi hade en bredare diskussion än vad man hade till exempel i Finland.

I det här betänkandet har man tagit copy and paste, för att använda ett engelskt uttryck, från Natobetänkandet som vi behandlade i riksdagen för 15 månader sedan och på nytt fört in de skrivningar man har om utländska baser och kärnvapen för att verifiera det anslaget mellan Centerpartiet, Socialdemokraterna, regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Det som jag tycker är relevant här är inte vad som står utan vad som inte står. Det är därför jämförelsen med det norska avtalet, det danska avtalet och det finska avtalet är så relevant - för att där står det om kärnvapen. Det gör det inte i det svenska avtalet, av någon anledning som ännu ingen lyckats förklara för mig.

Det jag också saknar i det är en amerikansk verifiering av att man inte avser att föra in kärnvapen på svenskt territorium.

Det finns också i debatten om det här och även i texten tydliga uttalanden att det bara rör sig om fredstid. Det gör att vi helt saknar regleringar av vad som sker vid krigstillstånd eller i den typ av gråzonsproblematik vi i dag rör oss i med hybridhot. Det gör att jag tycker att statsministerns uttalande är ytterst oroväckande.

Det är absolut så att rörelsefriheten kom in på slutet. Det handlar om att man för att bordlägga någonting i riksdagen behöver hänvisa till någon av de grundlagsskyddade rättigheter vi som svenska medborgare har, och då bedömer vi att det är rörelsen som hindras genom det amerikanska tillträdet.

Fru talman! Jag tycker faktiskt att Kerstin Lundgren gör en helt felaktig tolkning av Sveriges säkerhet. Jag skulle säga att varenda ledamot av den här riksdagen står upp för Sveriges säkerhet och territoriella integritet och för att Sverige ska vara fritt från ockupanter. Det gäller oavsett om man är för eller mot ett Natomedlemskap.

Det är därför som riksdagens alla partier i bred enighet har kommit överens i Försvarsberedningen om att öka anslagen till det militära försvaret av Sverige. Det visar på att vi alla tar säkerhet på allvar i oroliga tider.

Vänsterpartiet vill se en ökad regionalisering inom Nato. Vi tror att vi bäst försvarar oss tillsammans med våra grannar, som är mer likatänkande än till exempel Ungern och Turkiet är. På sikt vill vi bygga en motvikt för att kunna lämna Nato, som har ett starkt inslag av USA-dominans.

Vi måste verka riskreducerande och hitta vägar fram mot det som Kerstin är inne på, som jag håller med om vartenda ord om. Det är Ryssland som är hotet mot oss. Det är Putin som har startat krig i Ukraina. Det är han som höjer temperaturen i vårt närområde.

Vi behöver hitta vägar, och det är inte helt enkelt vilka vägar det ska vara. I dag lägger ni fram en väg som ni tror på. Jag tror på en annan väg.

Jag tycker att det är bra att ni hänvisar till NPT, icke-spridningsavtalet. Det är ett sätt att visa på det.

Jag tycker att Sverige borde skriva under FN:s kärnvapenkonvention och tillsammans med andra länder globalt öka pressen på kärnvapenstaterna att nedrusta och verka för avspänning.

Vi borde införa kärnvapenfria zoner både i vårt närområde och i andra delar av världen. Det skulle leda till att effekten av att man tror på kärnvapen, tilltron till det, skulle minska. Det behöver vi jobba med både i relation till oss själva och i relation till Ukraina och hela världen globalt. Där har vi ett viktigt arbete som vi absolut inte får tappa nu när vi är medlemmar i Nato och undertecknar ett avtal med världens näst största kärnvapenmakt. Den största heter Ryssland.