Karin Rågsjö (V) om Folkhälsa

Fru talman! Folkhälsa är stort. Den stora bärande frågan för mig inom området folkhälsa, som jag har jobbat med en stor del av mitt liv, är de stora skillnader som vi kan vi kan se i hälsa och livslängd och som beror på klass. Då kanske det inte räcker med enstaka kampanjer om tobak eller fetma, även om det kan vara bra. Man måste göra fler saker samtidigt.

Fru talman! Vi kan nu se att kvinnor med låg socioekonomisk status, exempelvis med kort utbildning, har haft en negativ utveckling. I gruppen har medellivslängden till och med sjunkit. Det är väldigt allvarligt. Det borde sända en enorm signal till ett samhälle. Samtidigt kan man också se att deras ekonomiska standard har sjunkit. Det har påverkat hälsan för dem och deras barn, och det kommer att göra det på lång sikt.

Mer än vart femte barn till personer med kort utbildning lever i en situation där inkomsterna under flera år inte har räckt till de nödvändigaste utgifterna. I samma grupp är det ungefär 40 procent som har gått i gymnasiet. Då förstår ni - det här är folkhälsa. Vad ska vi göra åt det? Det kan man fundera på. Det krävs många insatser samtidigt, men det krävs definitivt inte nedskärningar för den här gruppen, som vi kommer att se nu de kommande fyra åren om inte något mirakulöst inträffar.

Fru talman! Det är väldigt oroande att hälsan försämras för den här gruppen kvinnor och deras i runda slängar 65 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet. Detta är en fråga som borde väcka enormt engagemang och som borde har gjort det länge. Det här handlar inte om en utveckling som har varit under sex månader, utan det är en utveckling som har varit under en väldigt lång period.

SNS har gjort en forskningsrapport som heter Hellre rik och frisk - om familjebakgrund och barns hälsa. Där går forskarna igenom väldigt många utredningar och så vidare. I rapporten står det att barn till de föräldrar som har högst inkomst och utbildning har upp till 40-45 procents lägre sannolikhet att hamna på sjukhus och bli sjuka.

Det behövs alltså verkligen ett förebyggande arbete. Jag tror att det behövs en annan lagstiftning. Folkhälsoarbete är ju ingenting som vi behöver jobba med i regionerna eller i kommunerna, det vet ni, utan det borde finnas en nationell folkhälsolag, liknande de som finns i Norge, Finland och Danmark. Vi borde ha en folkhälsolag som man kan implementera, där folkhälsa blir någonting på riktigt, där regionerna jobbar med detta och där det händer något. Det vill vi se.

Sedan över till vaccinationerna, fru talman. Vi har ju ett väldigt stabilt barnvaccinationsprogram. När det gäller just barnvaccinationerna ligger vi väldigt högt. Det är bra. Det har funnits tendenser till att man inte vill vaccinera, men de har eliminerats, tycker jag.

Men sedan har vi vaccinationer för äldre, som jag har pratat om tidigare här i replikskiftet: pneumokocker för personer som är 65 plus, bältros, som är en extremt dyr åtgärd - 2 000 kronor per vaccinationstillfälle, vilket gör 4 000 - och TBE, som också är en oerhört viktig vaccination.

Pneumokocker är intressant att titta på. Enligt Folkhälsomyndigheten är pneumokocker den vanligaste orsaken till lunginflammationer för de yngsta och de äldsta individerna i samhället. För barn har pneumokockvaccin ingått i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn sedan 2009. Från 2022 ingår vaccination mot pneumokocker för äldre också i programmet, men då ska man vara 75 år eller äldre. Folkhälsomyndigheten rekommenderar vaccination mot pneumokocker till personer som är 65 år och äldre. Så det är en diff där på tio år. Trots det erbjuds inte gruppen vaccinet i det särskilda vaccinationsprogrammet.

Det är intressant att jämföra länder. Danmark brukar ibland hyllas här av olika skäl av olika partier. Där vaccinerar man personer över 65 år. Där har man en vaccinationstäckningsgrad på 73 procent, medan vi har 36 procent för samma grupp. Det tycker jag att man kan fundera på.

Vi måste göra något åt detta, och därför vill vi att regeringen ger lämplig myndighet i uppdrag att ta fram ett vaccinationsprogram för äldre. Därför vill jag yrka bifall till reservation nummer 12.

Sedan tänkte jag prata lite om hiv och aids, som på 80-talet var något man dog av. Om man fick hiv var man på något sätt predestinerad att avlida av aids. I dag kan vi tack vare forskning se att rätt behandlad hiv inte längre är en överförbar sjukdom. Det finns effektiva läkemedel för att undvika hivinfektion, och ett av de mer effektiva är så kallade Prep-läkemedel, som kan användas om man är en person i riskzon.

Man har tittat på detta i USA och England och sett att det har funkat alldeles utmärkt, men i Sverige är det lite svårare. Det är bara ett antal kliniker i Sverige som skriver ut Prep, fast läkare har förmåga och möjlighet att göra det. Biverkningarna är minimala, så detta är något som vore toppen att skriva ut till riskgrupper. Man kan fundera på varför det inte sker, om det är för att det är mer moralkonservativa läkare som sitter vid bordet eller något annat. Det är enorma väntetider för att få Prep-behandling runt om i Sverige. Detta har vi försökt jobba med i några år, och nu är det fler partier som gör det, vilket är bra.

Sedan handlar det om att barns och ungas psykiska mående har försämrats, som vi alla vet. Vi har också, precis som jag nämnde tidigare, väldigt få ingångar för barn och unga inom hela psykiatrin. Alla barn kan inte hamna på barn- och ungdomspsykiatrin. Det är inte möjligt, utan vi måste ha bättre ingångar när det gäller barn- och ungdomshälsan. Exempelvis kan man rusta ungdomsmottagningarna, ha bra skolhälsovård och så vidare. Detta ska vi diskutera senare under våren.

Jag tycker att psykisk hälsa är en oerhört viktig fråga, både hos vuxna och hos barn och unga. Det finns mycket mer vi kan göra för att få flera trygga vägar in i vården. Det är en förutsättning för att fånga in dessa barn tidigt.

Fru talman! Jag begärde inte replik på dig, Jakob Olofsgård, för jag ville vara snäll.

Jag tycker att hela Tidöavtalet är sorglig läsning, men vi är positiva till fritidskortet. Det var några från oppositionen som inte var det, men vi är det. Vi tycker att det kan vara en smart idé.

Jag lever i Stockholm, som ni hör, och man kan undra var klubbarna finns. Var finns Scouterna, simklubbarna och de bra fotbollsklubbarna? De finns väldigt sällan i eftersatta områden, utan de finns i mer välbeställda områden. Detta tycker jag är sorgligt. Det måste handla om att försöka styra över verksamheter på det sättet eller ge dem likvärdiga förutsättningar.

Att vara med och spela fotboll kostar, som sagt. Det är fotbollsskor och så vidare, och det kan bli dyrt. För familjer som verkligen lever på marginalen behövs stöttning för att barn ska komma ut i ett sammanhang. Jag tror väldigt mycket på fritidsaktivitet för barn - att vara med i ett sammanhang på olika sätt eller att vara med och spela teater. Det behöver inte handla om sport, utan det kan vara att lära sig att spela ett instrument eller sjunga tillsammans - whatever, bara det är ett sjyst sammanhang.

Vi har varit väldigt dåliga på att erbjuda barn i eftersatta områden detta, och man kan undra varför. Man kan undra varför Scouterna inte har mer verksamhet i Rinkeby, Tensta eller Botkyrka. Nu pratar jag om Stockholm - det blev väldigt stockholmskt.

Det behövs stora satsningar, men det behövs också satsningar ekonomiskt på de föräldrar som lever med barnen. Om du är en mamma eller pappa och har fyra jobb för att få världen och livet att snurra runt har du väldigt lite tid för att se till att dina barn går på aktiviteterna. Det är en klassfråga.