Åsa Eriksson (S) om Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Herr talman! Den friske har tusen önskningar, men den sjuke har bara en. Det är så sant som det är sagt.

I dag debatterar vi betänkande SfU1, Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Det här är ett viktigt och stort budgetområde som omfattar ungefär 106,5 miljarder kronor.

Den 18 oktober, för drygt två månader sedan, tillträdde den nya moderatledda borgerliga regeringen. Regeringen tillträdde i en svår tid med flera parallella kriser. Det är hög inflation i Sverige och omvärlden, en sjunkande tillväxt, och Sverige bedöms gå in i en lågkonjunktur under 2023. Detta sker samtidigt som många människor och företag utsätts för rejäla kostnadsökningar samt höga bränsle- och energipriser.

Utöver detta har vi stora problem och utmaningar med kriminalitet, ökade utsläpp och långa vårdköer. Arbetslösheten i Sverige är fortfarande hög. Vi hörde i debatten före vår debatt att arbetslösheten är den femte högsta i Europa trots att den före detta socialdemokratiska regeringen lovade att Sverige skulle ha Europas lägsta arbetslöshet. Antalet sjukskrivna i Sverige är fortfarande högt. I december förra året var det 188 700 personer. Under hela förra året hade 620 000 personer mottagit sjukpenning eller rehabpenning.

Herr talman! För att möta dessa stora problem och utmaningar behöver alla som kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Vi behöver fler som arbetar, fler som bidrar till välfärden och fler som bidrar till vård, skola och omsorg. Arbete skapar välstånd och motverkar enskilda människors fattigdom.

I dag debatterar vi sjukförsäkringen, och jag vill gärna citera från Tidöavtalet:

"Sjukförsäkringen ska ge ekonomisk trygghet för den som på grund av sjukdom inte kan arbeta. Fokus ska vara på rehabilitering och utformningen ska motverka onödigt många sjukskrivningar, särskilt långa sådana, bland annat genom tydligt definierade avstämningstillfällen. Åtgärder sätts in för att motverka ohälsa."

Herr talman! Den som är sjuk eller skadad och inte kan arbeta ska självklart ha rätt till ersättning, vård och rehabilitering. Vi moderater är övertygade om att möjligheterna och drivkrafterna att agera för att hjälpa människor tillbaka till arbetslivet måste stärkas för samtliga aktörer inom ramen för sjukförsäkringssystemet. Det är fråga om den försäkrade, arbetsgivaren, vården och Försäkringskassan.

Mycket kan göras inom det förebyggande arbetet, men det finns en del sjukskrivningar som inte kan förebyggas. När någon drabbas av bröstcancer är ett sådant exempel.

En närstående till mig drabbades av bröstcancer för ett och ett halvt år sedan. Det var ett omvälvande besked både för min närstående och för alla anhöriga. Tack och lov upptäcktes cancern tidigt vid ett screeningtillfälle. Då är man tacksam för att man bor i Sverige och att dessa screeningar görs med stor kontinuitet. Likväl blev det behandling med först operation, sedan strålning och sedan cellgifter.

Möjligheten till sjukskrivning var klart avgörande för min närstående. Men jag skulle vilja påpeka att möjligheten till att i den utsträckning som min anhöriga själv kunde och ville arbeta också var viktig.

Att ha rutiner är viktigt även när man har cancer, sa min närstående. Att jobba och känna sig behövd är lika viktigt oavsett om man har cancer eller inte, berättade hon vidare. Det handlar om att känna att man är en del av någonting och inte bara en patient i sjukvården. Vidare handlar det om att få det sociala sammanhanget, utanför familjen och vännerna, som arbetet är. Oro och stress kan uppkomma både vid beskedet och inför behandling. Då är det skönt att någonting är som vanligt och att kunna gå till sitt arbete i den utsträckning det går.

Det handlade inte om att min närstående tvingades att arbeta. Tvärtom. Utifrån läkarens erfarenhet gjordes rekommendationer om hur mycket man brukar orka jobba under behandling, och justeringar gjordes efter hand. Jag fick med mig oerhört många nya perspektiv på sjukskrivning genom att se allt detta på nära håll och verkligen förstå hur viktigt det är att se till varje individs egna möjligheter och önskningar.

På tal om önskningar, herr talman - så här när det lackar mot jul är det väl dags att framföra sina önskningar. Jag önskar mig att alla ledamöter i kammaren lägger en ansenlig del av sitt anförande på att prata om hur vi ska förebygga sjukskrivningar och hur vi på bästa sätt ska rehabilitera.

För att vara säker på att denna önskan delvis går i uppfyllelse tänkte jag därför nu prata om det förebyggande arbetet och rehab.

Jag ska kort nämna tre rapporter. År 2021 kom Riksrevisionens rapport om förebyggande sjukpenning och arbetslivsinriktat rehabiliteringsstöd.

Låt mig ge en kort förklaring för er som eventuellt lyssnar på debatten. En arbetsgivare kan ansöka om bidrag för att förebygga sjukfrånvaro eller underlätta för medarbetaren att komma tillbaka i arbete. Det kan handla om att utreda, planera, initiera, genomföra och följa upp arbetsplatsinriktade åtgärder.

Granskningen visade att dessa två verktyg är lågt prioriterade internt inom Försäkringskassan. Riksrevisionen bedömde därför att myndighetens möjligheter att med hjälp av dessa ersättningar påverka sjukpenningtal och ohälsotal var begränsade.

Det här är oerhört allvarligt. Sjukskrivningar ska ju, enligt målet som vi pratat om här tidigare, ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå. Och ur ett mänskligt perspektiv är det alltid bättre med tidiga insatser som kan bidra till att sjukfrånvaro inte uppkommer.

Förra året kom den andra rapporten, en IFS-rapport med granskning av arbetsgivares upprättande av en sådan här plan för återgång till arbetet. Den visade att inte ens hälften av arbetsgivarna gör det inom föreskriven tid.

År 2020 kom en annan ISF-rapport om förebyggande sjukpenning. Förebyggande sjukpenning har funnits i 30 år. Trots det visar rapporten tydligt att vid kortare insatser såsom kbt-terapi funkar inte den förebyggande sjukpenningen. Man måste vara sjukskriven på 25 procent, och det fungerar inte när det gäller till exempel kbt-terapi vid psykisk ohälsa.

Avslutningsvis vill jag säga att jag hoppas och tror att regeringens tydliga fokus genom Tidöavtalet på förebyggande av sjukskrivningar och rehabilitering kommer att vända den negativa trend som vi kan se i alla dessa tre rapporter, som visar att det finns verktyg men att de inte används i tillräcklig utsträckning för att förebygga sjukskrivningar eller för rehabilitering.

Den förra regeringen har bevisligen inte lyckats öka det förebyggande arbetet. Den nuvarande regeringen måste lyckas med detta.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten så mycket för frågan och för att hon tar upp den oro hon känner gällande sjukförsäkringen. Jag vet att ledamotens engagemang började med just bortre tidsgräns i sjukförsäkringen.

Det finns en del forskning om det här med avstämningstillfällen och tidsgränser. Bland annat säger ESO - Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, som ledamoten säkert känner till - ungefär så här: Om kompensationsgraden är hög, kontrollen är svag och en bortre tidsgräns saknas kan sjukfrånvaron förväntas bli högre än om kompensationsgraden är lägre, kontrollen är stark och en tidsgräns finns.

Jag tänker att lite oavsett vad man tänker om den bortre tidsgränsen är det viktigt att prata om de här avstämningstillfällena. Det är det som gör just det som står i Tidöavtalet - att vi vill undvika många sjukskrivningar och särskilt de långa. Då är det oerhört viktigt med avstämningstillfällen under tiden som man är sjukskriven så att man så snabbt som möjligt kan komma tillbaka i arbete. Den åsikten hoppas jag att vi delar, jag och ledamoten.

Jag tror att fokus ska vara på just de här avstämningstillfällena. De finns redan i dag men behöver bevisligen förbättras, bland annat kopplat till det jag tog upp tidigare om en av de här tre rapporterna där man ser att arbetsgivarna inte i tillräcklig utsträckning gör till exempel en plan för återgång till arbete. Det är något som oroar mig oerhört mycket.

Herr talman! Ja, det var en intressant diskussion och debatt som vi hade för några veckor sedan.

Jag kan säga att min oro kvarstår. Jag tänker på hela historiebeskrivningen och hur läget var en 15 år tillbaka i tiden. Då hade vi, lite beroende på hur man räknar, i vart fall 100 personer som förtidspensionerades varje dag. En del siffror pekade till och med på att det var 140 personer som förtidspensionerades varje dag i Sverige. Det var också ett sätt att säga till alla dessa människor som kanske var 30, 40 eller 50 år gamla: Du kommer aldrig mer att kunna arbeta.

Jag är rädd, ledamoten, att de förändringar som Socialdemokraterna gjorde under förra mandatperioden - det som ledamoten kallar trygghetspension men som jag tycker snarare börjar likna det som var förtidspension - gör att man lämnar människor i sticket. Det gör att för dem som är fyllda 60 gör man inte de insatser som skulle behöva göras, för man vet att det finns en annan väg ut. Jag har fortfarande den oron.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för en bra och angelägen fråga som jag inte kommer att kunna svara på fullt ut i dag.

Den moderata och nyligen tillträdda regeringen - det är nästan så att vi fortfarande behöver ha en ny-på-jobbet-lapp - ser just nu över alla de utredningar som är genomförda och alla de utredningar som pågår utifrån hur de ska fortsätta och om direktiven ska ändras. När man sedan har en klar bild av just denna kombination får man återkomma i frågan.

Jag tycker att ledamoten tar upp ett viktigt ämne, bristen på flexibilitet i sjukförsäkringen, som också vidimerades av min anhöriga.

Jag kan inte i dag lova vad regeringen kommer att göra framöver, men den utredning ledamoten nämnde kommer att vara en av de saker man tittar på.