Nadja Awad

Fru talman! Enligt Socialstyrelsens årliga enkät om kvaliteten i äldreomsorgen har kvaliteten fallit de senaste tio åren. Äldreomsorgen är nu, enligt den årliga enkäten, som sämst på tio år. Och det är något som de äldre uppger; det är de som har besvarat enkäten.

Om äldreminister Anna Tenje och regeringen tycker att äldreomsorgen är en prioriterad fråga, varför har då äldreomsorgen inte blivit betydligt bättre under de senaste två åren än den var åren före? Man kan inte lägga skulden på alla andra. Jag tycker inte att det är ett hederligt sätt att debattera på.

Om äldreomsorgen är en prioriterad fråga, låt oss prata om äldreomsorgen och hur den kan bli bättre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tänker att vi behöver adressera att de anställda i äldreomsorgen behöver öka med drygt 30 procent, 58 500 personer, fram till 2031 på grund av den demografiska utvecklingen. Ungefär lika många antas gå i pension. Det innebär att sammantaget 111 000 personer behöver anställas, enligt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR. Den demografiska utvecklingen på landsbygden kommer också att leda till att personalförsörjningen inom välfärden på landsbygden sätts under press.

Huvudfaktorn är att se till att personalen stannar inom äldreomsorgen och att fler kommer till äldreomsorgen. Hur ska regeringen göra det, när det sker nedskärningar inom alla kommuners äldreomsorg, över hela landet? Det är ganska magstarkt av regeringen att välja att prioritera skattesänkningar för miljarder och åter miljarder till de allra rikaste framför att säkerställa att kommunerna har tillräckliga resurser.

Därför önskar jag få veta ett antal saker från äldreministern. Hur ser äldreministern på en indexering av statsbidragen, så att de kan följa såväl befolknings- som prisutvecklingen? Tillräckliga, stabila och långsiktiga statsbidrag är viktiga för äldreomsorgens kontinuitet. Det var den första saken.

Den andra saken gäller att Vänsterpartiet vill se nationella bemanningsriktlinjer inom äldreomsorgen. Heltid ska vara norm, och allmän visstidsanställning ska avskaffas. Genom att förbättra arbetsvillkoren kan fler lockas tillbaka till yrket och att stanna kvar i äldreomsorgen. På så vis kan personaltätheten öka. Vad anser äldreministern om det?

Den tredje saken, som egentligen nämnts tidigare, gäller den nya studien från Göteborgs universitet som visar att icke vinstdrivande organisationer överlag är bäst på äldreomsorg i Sverige. De organisationerna sysslar nämligen inte med vinstutdelning utan återinvesterar sitt ekonomiska överskott i verksamheten.

Vänsterpartiet anser att vinster i välfärden ska förbjudas och att företagens fria etableringsrätt ska avskaffas. Valfrihet ska gälla för de äldre, inte för vinstdrivande aktörer, fru talman.

Det är jättebra att regeringen har gett Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, i uppdrag att stärka sitt arbete mot oseriösa aktörer inom omsorgen, även om Vänsterpartiet anser att resurserna till Ivo behöver öka. Men privatiseringen har resulterat i många timvikarier, lägre bemanning, hög personalomsättning och sämre löner. Därtill fortsätter de alarmerande rapporterna om vanvård att komma in när det gäller vinstdrivande aktörer.

Anser äldreminister Anna Tenje att vinstuttag på bekostnad av de äldre och personalens arbetsvillkor ska få fortsätta?

Fru talman! Tack, äldreminister Anna Tenje, för svaret!

Fru talman! Jag tycker att den här regeringen undviker en väldigt stor fråga. På vilket sätt är det okej att statsminister Ulf Kristersson ger sig själv en skattesänkning på 3 900 kronor varje månad? Varför ska äldreminister Anna Tenje och alla andra ministrar i högerregeringen ge sig själva skattesänkningar på minst 3 000 kronor varje månad? Varför ska ni ge era moderatkompisar som tjänar över 60 000 kronor varje månad en skattesänkning?

Jag tycker att man borde svara på dessa frågor. Det är denna prioritering regeringen gör framför att lägga pengar på kommunernas äldreomsorg och framför att sänka skatten för omsorgspersonalen. Undersköterskan får en skattesänkning på bara 150 kronor varje månad. Varför är hon uppenbarligen betydligt mindre värd än ministrarna och deras moderatkompisar enligt regeringen?

Jag anser att det är respektlöst av regeringen att prioritera på det här sättet, fru talman.

Det är inte bara jag som tycker att regeringen prioriterar fel. Man hittar ingen rapport, inget faktaunderlag och inga siffror om äldreomsorgen där det inte nämns att det sker besparingar och nedskärningar inom äldreomsorgen för att regeringen tillför för lite resurser.

Av totalt 60 miljarder kronor i regeringens budget går nästan hälften, 27 miljarder, till skattesänkningar som gynnar rika män i Sverige. Den kvinnodominerade välfärden - vården, skolan och äldreomsorgen - får inte ens en tredjedel av den summan. Varför ska de rikaste i samhället få spendera med de nya skattesänkningarna medan äldreomsorgen tvingas till besparingar och nedskärningar som påverkar både personalen och de äldre, fru talman?

Kommunal varnar för massflykt från äldreomsorgen. Personalen upplever att arbetet är för fysiskt och psykiskt påfrestande, trots att de älskar sina arbetsuppgifter och brinner för att göra skillnad för våra äldre. Det är kronisk underbemanning, låga löner, dåliga arbetsvillkor och dålig arbetsmiljö. Allt fler väljer därför att lämna yrket. De vill till och med gå i pension i förtid på grund av dålig arbetsmiljö.

Om regeringen på riktigt menar att arbetet för jämställdheten i Sverige ska tas på allvar och inte få ett rejält dråpslag ska man ju satsa på våra välfärdsarbetare så att varje kvinna och varje arbetare i Sverige får en bra lön, en bra arbetsmiljö, bra arbetsvillkor och en god pension - inte satsa på att göra rika män rikare, fru talman.

När äldre personer anpassar sina förväntningar och önskemål efter personalens arbetssituation, som nästan genomgående beskrivs som tidspressad och tung, hamnar de äldre i en beroendesituation i förhållande till personalen. De gör avkall på sina rättigheter, för de ser att personalen har för bråttom eller att det är personalbrist, fru talman. Så här kan vi inte ha det i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Är det så här regeringen och äldreminister Anna Tenje vill att äldreomsorgen ska se ut - i Sverige, på 2000-talet? Ta ert ansvar som regering och sluta skylla allt på kommunernas ansvar!

Fru talman! Jag kan bara konstatera att skolminister Lotta Edholm och Tidöregeringen inte tar nedskärningarna i den svenska skolan på allvar, trots att nedskärningarna nu är de största på 30 år. Jag tycker att det säger något att de är de största på 30 år.

Man prioriterar inte svensk skola, som är vår gemensamma välfärd, utan man prioriterar skattesänkningar och bidrag för de rika och att underhålla flygbolagens verksamhet.

I debatten här har man konstaterat att staten ska ta ett större ansvar för skolan, men jag har svårt att tro på det som sägs, för regeringen tar ju inte ens sitt eget ansvar just nu, och då menar jag det finansieringsansvar som regeringen ändå har gentemot kommunerna och kommunernas skolor för att skolorna ska kunna bibehålla nuvarande kvalitet och till och med förbättra den. Det saknas tiotals miljarder kronor. Detta är inget som Vänsterpartiet har hittat på, utan det konstateras av facken och av Sveriges Kommuner och Regioner.

Vad är det då som händer? Vi kan ju inte behålla skolpersonalen. Just nu sägs personal upp. Grupperna blir större och större. Eleverna får allt större skolfrånvaro. Kommunerna kan inte ta allt ansvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen kan inte lägga all skuld på kommunerna och säga att kommunerna ska dra det tyngsta lasset. Jag tycker att det blir skevt när regeringen säger så.

Fru talman! För att tydliggöra: När våra barn och unga inte får den skolgång de har rätt till orsakas ett enormt personligt lidande för eleven och elevens familj. Skolpersonalen får slita och betala med sin egen hälsa. Hela samhället förlorar på det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är ett resultat av nedskärningar inom svensk skola. Det är inte så att skolorna bara helt plötsligt har det väldigt tufft, utan det är ett resultat framför allt av att den här regeringen lägger fram nedskärningsbudgetar som innebär att svensk skola just nu lider.

Jag hör inte att skolminister Lotta Edholm pratar om dessa nedskärningar. Jag tycker att man ska göra det - prata om nedskärningarna, som just nu är de tuffaste på 30 år. Något väldigt allvarligt har uppenbarligen hänt som har lett till att nedskärningarna är rekordstora. Jag nämnde skattesänkningar och bidrag för de rikare och miljardsatsningen till flygbolagen. Det är detta man just nu prioriterar före våra barns och ungas skolgång så att de kan lyckas och må bra i skolan.

Det är jättebra att skolminister Lotta Edholm poängterar att Vänsterpartiet och Liberalerna står ganska nära varandra när det gäller att regeringen måste ta ett ökat statligt ansvar för finansieringen. Men vad tycker Moderaterna? Vad tycker Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna? Jag är ganska osäker på om de håller med Liberalerna i detta fall. Och hur blir det då? Hur kommer de kommande två åren fram till nästa nationella val 2026 att se ut?

Det är helt klart fel prioriteringar som nu görs av regeringen inom skolan. Akutskolor och lovskolor ska etableras, men den ordinarie skolan ska gå igenom nedskärningar. Menar de verkligen allvar, fru talman? Och så säger skolminister Lotta Edholm att regeringen vill satsa på speciallärare, skolsociala team och särskilda undervisningsgrupper. Men jag undrar med vilka pengar. Var ska pengarna komma ifrån?

Det saknas tiotals miljarder kronor, vilket innebär att skolpersonal tvingas sägas upp och att elevgrupperna bara blir större och större. Detta är inte hittepåsiffror. Men det är exakt så regeringen behandlar dessa väldigt allvarliga siffror i stället för att ta dem seriöst.

Det är viktigt att regeringen tar detta på allvar, nu när vi vet exempelvis att elever med NPF saknar rätt stöd och anpassningar i skolan och går miste om betyg. En fjärdedel av dessa barn är hemma från skolan hela eller större delen av tiden. Detta visar en färsk undersökning från Riksförbundet Attention. Och det kommer bara att bli värre och värre.

Avsaknad av betyg och hög frånvaro i skolan leder till ett dåligt psykiskt mående som gör att mängder av unga med NPF inte kommer vidare till studier eller arbete. Det orsakar, som jag sa tidigare, ett enormt personligt lidande för eleven och elevens familj. Skolpersonalen sliter och betalar med sin egen hälsa, och hela samhället förlorar på det.

Så jag ställer frågan igen: Varför tar inte skolminister Lotta Edholm och regeringen nedskärningarna inom svensk skola på allvar?

Fru talman! Jag vill inleda debatten från mitt håll med att ställa frågan hur det kommer sig att nedskärningarna inom svensk skola är de tuffaste på 30 år. Kan skolminister Lotta Edholm svara på den frågan?

Något väldigt allvarligt har uppenbarligen hänt över tid som har lett till att nedskärningarna i dag är rekordstora. De har ju inte bara uppstått ur tomma intet. De är framför allt ett resultat av den här regeringens politik.

Skolministern säger att trygghet och studiero i skolan är prioriterade frågor. Det ska säkerställa att eleverna mår bra och lyckas i skolan. Det håller jag och Vänsterpartiet helt med om. Men, fru talman, på vilket sätt blir skolorna mer trygga, på vilket sätt ska skolorna präglas av studiero och på vilket sätt ska eleverna få förutsättningarna att lyckas i skolan och må bra av skolan när det just nu runt om i landet sägs upp skolpersonal som ska skapa de här förutsättningarna och när elevgrupperna blir större och större? Jag får inte ihop den ekvationen, och det gör inte heller svenska folket.

Och vilka elever drabbas mest av dessa nedskärningar? Det är självklart elever med olika funktionsnedsättningar såsom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism.

Det som kommer att hända och som vi redan har sett är att de elever som inte får den skolgång de behöver för att lyckas i stället stämplas som bråkstakar och exempelvis tvingas gå igenom regeringens akutskolor och lovskolor helt i onödan, när det bara handlade om att få anpassningar och särskilt stöd - alltså de stödinsatser som de har rätt till enligt skollagen och diskrimineringslagen - i den ordinarie skolundervisningen.

Det krävs rätt och tillräckligt mycket skolpersonal, mindre undervisningsgrupper och att stödinsatserna sätts in i tid. Detta säger evidensen, och det kräver pengar. Det kräver att den svenska skolan får de statsbidrag den behöver av regeringen. Detta klarar kommunerna inte av helt själva, och det ska de inte heller behöva göra. Varken de generella eller de riktade statsbidragen räcker till just nu under rådande konjunktur. Det saknas tiotals miljarder kronor för att skolan ska kunna bibehålla nuvarande nivå, som är otillräcklig. Och summan blir bara större och större. Detta kräver att svenska staten tar ett ökat ansvar för finansieringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men vad prioriterar regeringen, fru talman? Den prioriterar skattesänkningar och bidrag för de allra rikaste och en miljardsatsning riktad till flygbolagen. Varför ska regeringen finansiera flygbolagens verksamhet när den åtminstone borde börja med att finansiera den svenska skolan? Varför ska regeringen finansiera rikas kakelläggning i köket eller hushållsstädning före den svenska skolan? Och varför ska regeringen finansiera skattesänkningar för dem som inte ens behöver dem före den svenska skolan? Detta tycker Vänsterpartiet är helt obegripliga prioriteringar.

Därför är mina frågor till skolminister Lotta Edholm: Varför stoppar inte regeringen nedskärningarna inom svensk skola? Varför tar man inte ett ökat statligt ansvar? Varför tar inte regeringen sitt finansieringsansvar och skjuter till de statsbidrag som krävs för att alla elever - våra elever, våra barn och unga - ska få den skolgång de har rätt till så att de kan lyckas och må bra i skolan?

Fru talman! Vi vet alla varför den här regeringen vägrar ta fajten mot Israels ockupation och folkmord. De är knähundar till barnamördare, extremister och kriminella. Att denna regering inte skäms.

Det har ansökts om en arresteringsorder mot mördaren Netanyahu. Det kom ett beslut om att Israels ockupation är olaglig och om att Israel ska förhindra ett folkmord.

Varken Sveriges statsminister eller Sveriges utrikesminister har uttalat sig om detta. Denna regering sponsrar till och med folkmordet genom att köpa och sälja krigsmateriel med Israel. Mitt under folkmordet tecknas ett vapenavtal med israeliska Elbit Systems på 1,7 miljarder kronor. Detta är utöver att regeringen tidigare har lagt ned sin röst om vapenvila i FN. De vägrar hjälpa dödssjuka barn från Gaza trots EU:s vädjan.

Varför är Sverige med och stöttar det pågående folkmordet, Billström?

Regeringen har mage att tala om Israels rätt att försvara sig. Israel är en ockupationsmakt. Att ockupera, våldta, mörda och svälta ut är inte självförsvar, Tobias Billström. Det är folkmordspraktiker.

Men sker det minsta brott på andra platser, för att det just handlar om vita européer, är ni snabba på bollen och fördömer det. I Borås när en terrorist kör in i en Palestinademonstration och skadar ett tjugotal fördömer inte ens Sveriges statsminister attacken.

Fru talman! Israel ska hållas ansvarigt för folkmord. Israel ska ut ur Palestina och lämna tillbaka stulen mark, och palestinierna ska få rätten att återvända. Tills regeringen följer den internationella rättens ordning fortsätter den att stå på barnamördares sida. Den har blod på sina händer.

Fru talman! Det är en jävla skam att Israel kan utföra ett folkmord och en ockupation mitt för våra ögon utan att Sveriges regering gör någonting för att stoppa det men verkar göra allt för att underhålla det.

Regeringen erkänner att tiotusentals palestinier har dött, inklusive tusentals barn, och att det mänskliga lidandet är enormt för palestinierna. Men, utrikesminister Tobias Billström, hur dör palestinierna? Vilka mördar dem? Vilka orsakar det mänskliga lidandet för palestinierna? Säg något om Israels 76-åriga ockupation av Palestina! Det är helt ofattbart att man kan vägra att tala sanning.

Terror har gjorts till ett legitimt verktyg av Israel. Vi har aldrig sett något liknande i den moderna historien, och Sveriges regering är inte ens arg över det vi ser.

Dag för dag ser vi hur det palestinska folket, som inte har någonstans att fly, bombas på platser de har blivit förvisade till av Israel, förvägrade mediciner, vatten, bedövningsmedel och mat. Palestinierna får plocka ihop sina käras kroppsdelar i plastpåsar! Tycker Sveriges regering att det är okej? Är det okej att man hittar bakbundna palestinska barn som har begravts levande i massgravar eller palestinska barn som fängslats och som vittnar om hunger, misshandel, sexuella övergrepp och tortyr? Palestinska män torteras i fängelse och våldtas med rör så att lungorna skadas. Palestinska kvinnor tvingas genomgå kejsarsnitt utan bedövning. Uppenbarligen tycker regeringen att det är okej, för vem försöker sätta stopp för detta?

Israels finansminister säger att det är rättfärdigat och moraliskt att svälta ut två miljoner palestinier. Israels försvarsminister kallar palestinier för mänskliga djur som ska behandlas som sådana. Netanyahu förnekar palestiniernas rätt till en palestinsk stat. Är detta verkligen dem utrikesminister Tobias Billströms regering vill alliera sig med? Är det dem regeringen försvarar - ett gäng barnamördare, extremister och kriminella?

Palestinska barn svälts ut, våldtas och mördas, och Israel är ytterst ansvarigt. Tycker Tobias Billström att man får göra så här mot barn? Får man våldta och mörda barn? Är det ministerns och regeringens värderingar?

Det är dessa extremister som Tidöregeringens representanter har åkt och besökt med våra skattepengar. Det är denna terrormilitär som regeringens representanter har poserat med på bilder och som regeringen till och med vill fördjupa relationen med.

Vad är det för fel på den här regeringen, fru talman? Det är uppenbart att den svenska regeringen är Israels lilla knähund. Regeringen är knähundar till barnamördare, extremister och kriminella - inte försvarare av våra grundläggande mänskliga rättigheter.

Den här regeringen kommer inte att driva på för några sanktioner mot Israel och inte heller verka för att stoppa Israels ockupation eller ens verka för en fri palestinsk stat, för den bryr sig inte ett dugg om palestinska liv och rättigheter.

Min fråga är därför: Hur kan den svenska regeringen och alla riksdagsledamöter som på något sätt försvarar Israel alliera sig med barnamördare, extremister och kriminella?

Herr talman! Jag tackar åter ministern för svaren.

Vi kan konstatera att vi är överens om att vi tycker att det är akut att regeringen stärker funktionsrättskonventionens rättsliga ställning på många olika sätt. Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att Sverige gör konventionen till lag, utvecklar klagomålsmekanismer och tillför resurser för att aktivt involvera den funktionsrättspolitiska rörelsen i beslut.

Jag kan respektera att ministern inte kan presentera någon tidsplan just nu, men det är ju två år kvar av Tidöregeringens styre innan dess förtroende prövas på nytt i de nationella valen 2026. Det är mycket som behöver göras för att personer med funktionsnedsättningar ska uppleva att Tidöregeringen kämpar för deras friheter, möjligheter och rättigheter att leva ett självbestämt liv. Detta är ju någonting som har legat i många år, så det är inte bara aktuellt för den här regeringen utan har varit det även för tidigare regeringar.

Människor ska inte tvingas leva i institutionsliknande miljöer på grund av nedskärningar i det stöd och den service de har rätt till. Människor ska inte behöva leva i fattigdom eller på existensminimum. Människor ska få adekvat vård i tid, och de ska inte bli diskriminerade.

Jag kommer absolut att vilja följa upp Tidöregeringens arbete för att leva upp till funktionsrättskonventionen och de tio rekommendationer som FN har gett.

Jag kan ställa en fråga till: Tror ministern att någonting skulle kunna presenteras före det nationella valet 2026 vad gäller någon av de här rekommendationerna som skulle förbättra dessa människors liv?

Herr talman! Tack för svaret, ministern! Det gör mig glad att ministern välkomnar debatten och att det verkligen uppskattas att vi i mångt och mycket delar den problembild jag gav.

Ministern säger att regeringen sedan den tillträdde har vidtagit åtgärder på flera olika områden för att komma till rätta med de många samhällsutmaningar som Sverige står inför och som berör personer med funktionsnedsättning. Jag tänker då att FN har rekommenderat ungefär tio åtgärder som man gärna vill se att Sverige vidtar. Jag kan nämna dem för de tittare och lyssnare som följer oss i den här debatten.

Det handlar om att ändra hur funktionshinder definieras i lagar och politik för att bättre matcha människorättsmodellen för funktionshinder. Man rekommenderar även att Sverige helt och hållet ska uppfylla de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna enligt konventionen. Konventionen ska göras till en del av svensk lag, och det ska göras en systematisk översyn av lagar, riktlinjer och förordningar för att ta reda på vilka lagändringar som behövs för att leva upp till konventionen.

FN nämner även att det ska upprättas handlingsplaner som grundar sig på mänskliga rättigheter och att samordningen mellan regioner och kommuner i deras arbete med att genomföra konventionen ska förbättras. Det ska inrättas ett slags mekanism på nationell nivå för att övervaka hur regionerna och kommunerna genomför konventionen.

FN nämner också att de gärna vill att Sverige ska förbättra möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att överklaga beslut och kräva sina rättigheter när kommuner och regioner inte följer konventionen. Även formerna för nära samråd med organisationer som representerar personer med funktionsnedsättning, som ministern var inne på, och organisationers möjligheter att medverka i genomförandet av konventionen ska utvecklas.

Sist säger FN att diskrimineringslagen behöver ses över så att den ger uttryckligt skydd mot diskriminering på flera grunder, inklusive intersektionella former av diskriminering.

Jag uppskattar att ministern säger att rekommendationerna bereds inom Regeringskansliet och att man i slutet av maj hade möte med funktionshindersorganisationerna för att ge dem möjlighet att ge sin syn på vilka rekommendationer som är mest prioriterade. Men det jag ändå får som fråga är ifall vi har fått reda på någonting om tidsplanen för när åtgärderna ska presenteras samt vilka av åtgärderna som ska prioriteras. Jag kan tänka mig att vi kommer att behöva ha flera debatter framöver för att få reda på hur det går till i Regeringskansliet, men om socialtjänstministern kunde säga något om tidsplanen skulle det uppskattas.

Nu när Vänsterpartiets Maj Karlsson är här i kammaren och lyssnar på debatten vill jag också nämna att det finns ett flertal liggande utredningar som Vänsterpartiet har banat väg för och som Maj Karlsson har varit flitig i att genomföra, till exempel huvudmannaskapsutredningen och tolktjänstutredningen.

Skolfrågorna ligger inte på ministerns bord, men det finns även en utredning som rör barn och elever med funktionsnedsättning i förskola och skola. Det är viktigt att regeringen plockar upp dessa.

För tillfället utreds också föräldraavdraget inom personlig assistans. Det har visat sig att det görs för stora avdrag, vilket leder till att barn med funktionsnedsättningar inte får den assistans de behöver.

Skulle socialtjänstministern kunna säga någonting kort om dessa utredningar och hur tidsplanen ser ut för dem?

Herr talman! Jag vill inleda med att tydliggöra varför jag över huvud taget efterfrågade den här debatten. Anledningen är de strukturellt horribla livsvillkor som människor med funktionsnedsättningar har i Sverige.

För det första tvingas personer med funktionsnedsättningar till vissa boende- och levnadsarrangemang, och därmed lever de i institutionsliknande miljöer. Det kan innebära att man måste dela personer som ger stöd och service med andra, och man saknar kontroll över vem som ger stödet, när det ges, var det ges och på vilket sätt det ges. Det kan röra sig om avgiftsfri ledsagning, bostadsanpassning, goda hjälpmedel som inte är belagda med avgifter, färdtjänst eller personlig assistans.

Vi vet att det sker nedskärningar inom stöd och service på grund av besparingskrav, kostnadssänkningar, domstolsavgöranden, Försäkringskassans tolkningar av svensk lag och allmänt dåligt utformade lagar. Försäkringskassan och kommuner genomför ofta integritetskränkande undersökningar för att bedöma behov av stöd, som klockning av hur lång tid det tar att gå på toaletten eller att duscha. Rättighetsperspektivet saknas över huvud taget. Oavsett vilket begränsar det friheten och möjligheten att leva ett självbestämmande liv, och det har stora konsekvenser för människors livsvillkor.

För det andra löper personer med funktionsnedsättning större risk att leva i fattigdom, i synnerhet kvinnor. Trots att vi lever i ett välfärdssamhälle - även om det också nedmonteras just nu - är ekonomisk otrygghet en verklighet. För att vi ska minska fattigdomen måste funktionshindersperspektivet inkluderas i alla åtgärder som rör socialförsäkringssystemen, arbetsmarknaden och utbildningsmarknaden.

För det tredje får personer med funktionsnedsättning inte det stöd de behöver för att identifiera vilka vårdbehov de har eller för att upprätthålla en god hälsa. Dålig tandhälsa är mer än dubbelt så vanligt bland personer med funktionsnedsättning som hos övrig befolkning. Väntan på vård för barn och unga med psykisk ohälsa är lång.

För det fjärde saknas tillräckliga rättsmedel till enskilda för att de ska kunna kräva upprättelse för diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen tolkar den svenska lagen mycket restriktivt när det gäller aktiva åtgärder mot bristande tillgänglighet, och anmälningar leder sällan till en bedömning eller till ersättning för diskriminering. Många gånger saknas också nödvändiga anpassningar, och juridisk hjälp är ofta för dyr.

Det finns mycket att rabbla upp, herr talman, men med anledning av den problembild jag ändå har presenterat för socialtjänstministern undrar jag följande:

Hur länge anser statsrådet att en blind eller synskadad person ska hållas institutionslikt isolerad i sitt hem innan det är nog?

Hur länge ska ett barn med en funktionsnedsättning vänta tills hen får särskilt stöd samt de hjälpmedel och anpassningar i skolan som de behöver och enligt skollagen har rätt till?

Hur mycket diskriminering ska en person med funktionsnedsättning utsättas för innan det stoppas?

När är en inkomst för låg för dem med funktionsnedsättning? Hur mycket gratisarbete ska en person med funktionsnedsättning få göra inom daglig verksamhet innan det går för långt? Vad är en för låg lön för en personlig assistent?

Hur många minuter tycker statsrådet att en assistansberättigad ska behöva uppge till Försäkringskassan att hen behöver för att gå på toa eller duscha?

Hur länge ska en person med funktionsnedsättning leva med psykisk och fysisk ohälsa innan den får adekvat vård?

Frågan är helt enkelt: Håller socialtjänstministern med om den problembild som jag har presenterat?

Fru talman! Jag noterar att energiministern och vice statsministern Ebba Busch inte svarar på mina frågor.

Varför är regeringen passiv när det gäller att skydda elkunder, folket och företagen i Sverige från ockerpriser på vår egenproducerade el? I stället för att göra något som gynnar oss alla i Sverige väljer ministern att så split och peka ut en del av folket som ett problem.

Frågan kvarstår: Varför väljer Ebba Busch bort framtiden för hushållen och företagen för att i stället försöka vinna politiska poänger genom att hetsa mot muslimer?

Fru talman! Jag vill ställa en väldigt kritisk fråga till vice statsminister och energiminister Ebba Busch, vars huvudfråga under EU-valrörelsen handlade om att utvisa muslimer från Europa snarare än om människors riktiga samhällsproblem som höjda priser och hyror, urusla arbetsvillkor och klimatkrisen.

Att elpriset kan fluktuera med flera hundra procent för svenska elkunder när de köper vår egenproducerade el är inte bara obegripligt utan också en gigantisk kapitalöverföring som sker. Regeringen väljer också att utmana EU:s regler när det gäller alkoholmonopolet men är passiv när det gäller elpriserna.

Varför utmanar inte energiministern EU och inför Sverigepriser på el, något som skulle gynna hela folket? Och ska ministern be om ursäkt till alla muslimer i Sverige för sina islamofobiska uttalanden?

Herr talman! I dag debatterar vi en rad olika men väldigt fundamentala funktionsrättspolitiska frågor.

För Vänsterpartiets del lägger vi stor tyngd på förslaget om att förverkliga Huvudmannaskapsutredningens slutsatser om att flytta över ansvaret för beslut om och finansiering av personlig assistans till staten.

Denna utredning blev till som ett led av Vänsterpartiets utskottsinitiativ hösten 2020, och vi är väldigt stolta över att vi då lyckades få en majoritet att ställa sig bakom utredningens genomförande.

I dag är huvudmannaskapet för personlig assistans delat mellan stat och kommun, och den ansvarsuppdelningen har inneburit flera olika problem. Kommunen och staten har i vissa fall gjort helt olika bedömningar när det gäller en persons rätt till personlig assistans respektive assistansersättning. Bedömningarna har framstått som rättsosäkra, och de olika utfallen har skapat oro hos de sökande samt misstro mot systemet. Dessutom har de senare årens striktare rättspraxis medfört att allt färre personer kvalificeras för den statliga assistansersättningen. Fler har därmed blivit hänvisade till kommunal assistans.

Många kommuner har absolut en hög ambitionsnivå samt goda resurser och kan på så sätt lösa situationen på bästa möjliga sätt. Men andra, framför allt mindre, kommuner har en snävare ekonomi, vilket medför en risk att grupper ställs mot varandra. Risken är då hög att kommunens budget och inte personens behov styr beslutet om assistans. Det här urholkar intentionen med rättighetslagstiftningen LSS.

Med staten som ensam huvudman skulle förutsättningarna för likvärdiga bedömningar i hela landet öka. Däremot vill Vänsterpartiet tydliggöra en sak: att förstatligandet av assistansen endast bör ske om det säkerställs att människors nuvarande assistans inte luckras upp, omprövas eller resulterar i återkrav. Vänsterpartiet vill inte se människor med funktionsnedsättningar bli av med sin assistans bara för att den har blivit statlig.

Den 1 mars 2023 presenterade utredningen betänkandet Ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans. Det sägs att betänkandet bereds inom Regeringskansliet, men likt många intresseorganisationer, assistansanordnare och assistansberättigade anser vi att det har tagit alldeles för lång tid för regeringen att presentera en proposition.

Herr talman! Ett annat förslag som vi betonar starkt är att regeringen ska ge Socialstyrelsen i uppdrag att identifiera andelen personer som har insatsen daglig verksamhet och som kan vara aktuella för en anställning med lönebidrag men också kartlägga vilka hinder som finns för kommunerna att årligen pröva möjligheten till arbete eller praktikplats samt ta fram stödmaterial som vägledning för kommunerna vid inhämtandet av nödvändigt statistiskt underlag.

Av förarbetena till LSS framgår att målet för den dagliga verksamheten bör vara att utveckla människors möjligheter till förvärvsarbete på kortare eller längre sikt. Trots detta har ingen ordentlig kartläggning gjorts med syfte att ta fram tillförlitlig statistik om hur många personer med insatsen daglig verksamhet som kan vara aktuella för till exempel en anställning med lönebidrag. I olika sammanhang har man dock kunnat utläsa att det handlar om allt från 10 till 30 procent av deltagarna.

I dag har ungefär 40 000 personer insatsen daglig verksamhet enligt LSS, vilket innebär att mellan 4 000 och 12 000 personer skulle kunna klara av en anställning under förutsättning att rätt stöd ges.

Trots förarbetena om målet för insatsen daglig verksamhet och trots att bristen på tillförlitlig statistik är välkänd saknas ett systematiskt arbete i kommunerna med målet att öka antalet övergångar från daglig verksamhet till anställning på den ordinarie arbetsmarknaden. Därför yrkar Vänsterpartiet bifall till reservation 11 om att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att identifiera andelen personer som har insatsen daglig verksamhet och som kan vara aktuella för en anställning med lönebidrag.

Herr talman! För många döva, hörselskadade och personer med dövblindhet är tolktjänst en livsviktig samhällstjänst som är helt avgörande för deras möjlighet att delta i samhällslivet.

Tolktjänsten har länge haft allvarliga brister, särskilt inom arbetslivet. Dagens system är oförutsägbart och godtyckligt och hindrar ofta tolkanvändare från att arbeta. Dels råder oklarhet om vem som ska ha huvudansvaret för finansieringen, dels är diskrimineringsskyddet för personer som behöver tolk i arbetslivet bristfälligt.

Sammantaget påverkar detta vardagen för personer med hörselnedsättning negativt, i synnerhet dessa personers möjligheter att få anställning och att kunna utföra sina arbetsuppgifter på samma villkor som arbetstagare utan hörselnedsättning. Frågan har utretts vid ett flertal tillfällen, men hittills har inga reformer genomförts. Under tiden har tusentals döva, hörselskadade och personer med dövblindhet förlorat jobb, missat karriärmöjligheter och till och med slagits ut från arbetslivet.

Våren 2019 biföll riksdagen Vänsterpartiets motion om att tillsätta en tolktjänstutredning. I mars 2022 presenterade utredningen sitt betänkande.

Funktionsrättsrörelsen har definitivt synpunkter på vissa av utredningens förslag, men sammantaget anser de att de flesta förslagen i betänkandet är ett stort steg i rätt riktning för en positiv utveckling av tolktjänsten och för att öka hörselskadades delaktighet i samhället. Enligt utredningens förslag ska det allmännas stöd till tolk i arbetslivet samlas hos Arbetsförmedlingen inom ramen för en särskild insats om bidrag till tolk för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet.

Någon proposition har regeringen inte aviserat. Regeringen bör skyndsamt genomföra förslagen i betänkandet.

Slutligen, herr talman, tycker Vänsterpartiet att det är positivt att socialutskottet har samlat en majoritet för att föreslå två tillkännagivanden som handlar om avgiftsfri ledsagning och systemet för uppräkning av assistansersättning.

Däremot har jag några korta tillägg till förslagen.

Under den senaste tioårsperioden har antalet personer som kommunerna beviljat ledsagning minskat kraftigt. På tolv år, mellan 2010 och 2022, har ledsagarservice enligt LSS för den grupp där synskadade ingår minskat med 68 procent i landet, enligt Socialstyrelsen.

Det har också under de senaste 20 åren blivit vanligare att kommunerna tar ut avgifter för ledsagning. Därför är det viktigt att säkerställa rätten till avgiftsfri ledsagning för personer med synnedsättning men också att de över huvud taget får det. För många synskadade är pandemin inte över. Allt fler nekas ledsagning, och konsekvensen är att människor isoleras i sina hem. Rätt till ledsagning innebär att synskadade ska ha samma rätt att röra oss i samhället som alla andra har. Lagen måste återställas till vad den en gång var.

Att schablonersättningen motsvarar den allmänna löneutvecklingen är också viktigt, främst för små assistansanordnare. Assistansberättigade personer och deras anhöriga vittnar om att det blir allt svårare att rekrytera assistenter på grund av att schablonen för timersättningen under flera år har varit lägre än de kollektivavtalade löneökningarna.

För att möjliggöra kompetensutveckling, goda arbetsvillkor och avtalsenliga löneökningar för det kvalificerade arbete som personlig assistans är vill Vänsterpartiet höja nivån på schablonen för timersättningen med 2,2 procent per år.

Herr talman! Alla elever i alla skolformer och i fritidshem ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att utifrån sina egna förutsättningar kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

Elever som till följd av funktionsnedsättning eller andra svårigheter i skolsituationen har svårt att uppfylla de kriterier för bedömning av kunskaper som gäller ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.

Elever som lätt uppfyller de kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas ska också ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling. Det betyder att även elever som utvecklas snabbt mot utbildningens mål ska ges utmaningar i skolarbetet.

En differentierad undervisning har en central roll i arbetet med att utveckla en inkluderande lärmiljö för alla elever. Differentiering innebär, för dem som inte vet, en gemensam undervisning och ett gemensamt innehåll men med varierande arbetssätt och uppgifter så att alla elever kan delta på egna villkor utifrån varierande förmågor och funktion.

Men i dag larmas det om att alla elever inte får den ledning och stimulans som de har rätt till. Det gäller både elever som upplever att det är svårt i skolan och elever som upplever att de behöver utmanas. Slutsatsen är att undervisningen inte differentieras i den utsträckning som krävs för att uppfylla elevernas behov och önskemål. Det är därför jag vill lyfta fram lärarnas förutsättningar att kunna fånga upp alla elever inom en differentierad undervisning, herr talman.

Regeringen stöder sig i dagens förslag bland annat på en rapport från Skolinspektionen från 2018, där det framkom att 28 procent av eleverna i årskurs 9 och 23 procent av eleverna i gymnasieskolans årskurs 2 angav att de inte fick tillräckliga utmaningar i sitt skolarbete. Det här behöver inte innebära att alla dessa elever är högpresterande eller särskilt begåvade. Det finns elever som behöver flyttas upp en nivå. Men det kan också handla om att undervisningen de deltar i inte når upp till den kvalitet man kan önska. Ofta är orsaken till det arbetsförhållanden som gör det svårt för lärare att bedriva högkvalitativ undervisning. Det kan röra sig om brist på tid till för- och efterarbete, tung arbetsbelastning med andra arbetsuppgifter än undervisning, stora krav på dokumentation, brist på stöd för elever med behov av sådant med mera.

Det är också viktigt att lyfta fram det faktum att det finns gränser för hur stora variationer som går att klara av i ett klassrum med en lärare och många elever. I en verklighet med allt större klasser och fler undervisningstimmar kan det vara svårt för lärare att tillgodose de krav på individualisering som i dag präglar svensk skola. Det är ett led i underfinansieringen av skolan. Under 2024 är det miljardunderskott på bara ett år. Det leder till att personal sägs upp, att arbetslagen och elevhälsan blir mindre, att undervisningsgrupperna blir större och att tillgången till läromedel och bra lokaler brister. Det är också så att svensk skola inte reglerar undervisningstid, undervisningsgruppernas storlek, planeringstid med mera.

I dag presenteras de förslag som regeringen har om att skapa bättre möjligheter för elever i skolan att bland annat läsa på högre nivå. Vänsterpartiet ser att riksrekryterande spetsutbildningar skulle kunna vara ett sätt att möjliggöra för fler elever att läsa på mer utmanande nivå, inte minst på gymnasiet. Skolverket bedömer också att det inte finns några hinder för att permanenta försöksverksamheten med spetsutbildningar under förutsättning att de problem som framkommit i tidigare utredningar hanteras. Men regeringen presenterar inte i propositionen hur de ska hanteras. Problemen erkänns inte över huvud taget.

Flera grund- och gymnasieskolor lyfter fram att spetsutbildningen kostar mer än motsvarande utbildning. Det beror på utökad undervisningstid, att klasserna inte alltid är fulla och att undervisningen sker i mindre grupper än i helklass. Det beror också på personalkostnader, kostnader för undervisningsmaterial och kostnader relaterade till studiebesök eller föreläsningar. Vänsterpartiet befarar att regeringen inte kommer att ta sitt statliga finansieringsansvar genom att tillskjuta de resurser som krävs.

Ett annat problem är urvalsprocessen och vad som avgör rätten att som till exempel grundskoleelev i matematik få läsa en kurs på gymnasiet. Om detta inte formaliseras och fungerar finns risk för att man på grund av subjektiva intressen försöker påverka rektorn att fatta ett beslut om uppflyttning. Sådana påtryckningar kan till exempel komma från en förälder. Det är viktigt att komma ihåg att det per definition är förknippat med hög status att vara högpresterande. Diskrimineringsombudsmannen menar att det finns risk för att vissa särskilt begåvade elever missas av skolan av skäl som kan ha samband med någon av de i diskrimineringslagens skyddade diskrimineringsgrunderna, exempelvis etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning och kön.

Det har i tidigare uppföljningar lyfts fram att riksrekryteringen försvåras av att skolorna inte har möjlighet att erbjuda elevboende till elever med annan hemkommun. Om i princip all undervisning sker i form av fjärrundervisning säkerställs inte att dessa elever får den undervisning som de behöver för att nå så långt som möjligt i sina studier. Att bedriva utbildning på entreprenad ställer också helt andra krav på huvudmannen än att bedriva utbildning inom ramen för samma organisation och geografiska område.

Ingenstans i propositionen berörs heller de risker och särskilda utmaningar som den skolmarknad Sverige har innebär för förslaget. Det är till och med utformat på ett sätt som marknadiserar ännu större delar av den svenska skolan med risk för ökad vinstjakt och minskad likvärdighet. I praktiken föreslår regeringen att ett helt nytt och obegränsat marknadssystem för spetsutbildningar öppnas upp, trots att det återkommande rapporteras om att många huvudmän har vinst som främsta syfte och agerar för att öka lönsamheten på bekostnad av kvaliteten i elevernas utbildning. Förslaget bortser därför också helt från risken att oseriösa aktörer utnyttjar regelförändringarna. Det är också anmärkningsvärt hur regeringen går fram med att utvidga marknadsskolan när man just nu säger sig utreda ett förbud mot vinstutdelning eller annan vinstutdelningsbegränsning under de första åren.

Sammanfattningsvis är det så att den del av propositionen som rör inrättandet av permanenta och riksrekryterande spetsutbildningar är bristfälligt beredd. Det saknas avgörande riskbedömningar, avgränsningar och konsekvensanalyser. Förslaget om att inrätta särskilda riksrekryterande spetsutbildningar har inte ens ingått i den promemoria som remitterats till en bredare grupp, utan det har kommit i efterhand. Få aktörer har därmed beretts tillfälle att yttra sig om förslaget.

Därför yrkar Vänsterpartiet bifall till reservation 2 om brister i beredningsunderlag och risk- och konsekvensanalyser samt behovet av att genomföra en gedigen utvärdering av försöksverksamheterna.

Herr talman! Jag blir extremt upprörd över att höra Sverigedemokraternas Patrick Reslow måla ut det som att de elever som har det svårt i skolan inte anstränger sig tillräckligt.

Jag var faktiskt rädd för att Patrick Reslow skulle göra tvärtom och inte stå för sina ord, alltså stå upp för det särskilda yttrande där man ställer grupper mot varandra, men Patrick Reslow gör det väldigt tydligt att det är exakt detta man gör. Man skapar en fiktiv konfliktlinje där man ställer grupper mot varandra - barn och unga som alla har rätt till en likvärdig skola och som politikerna har en skyldighet att bereda väg för.

Det är himla upprörande att höra att man pratar om barn och unga på det sättet, men som jag inledde debatten med att säga är det inte konstigt. Det är ju så Sverigedemokraterna alltid har gjort. Man har använt invandrarna, man har använt muslimerna och man har använt klimataktivisterna för att skapa en konfliktlinje, men samtidigt ska man möjliggöra nedskärningar och skattesänkningar som bara gynnar de allra rikaste och de allra mest privilegierade i samhället. Är det verkligen dem som Patrick Reslow vill vända sig till?

Jag vill gå tillbaka till att orsaken till att elever inte når upp till målen i skolan är att de inte anstränger sig. Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism är överrepresenterade bland självmordsbenägna, mycket på grund av den psykiska ohälsa som de får av sin skolgång.

Elever med behov av anpassningar och särskilt stöd får inte detta i tid eller över huvud taget. Elever går ut grundskolan eller gymnasiet utan fullständiga betyg. På vilket sätt kan det underlätta och möjliggöra för oss att skapa en likvärdig skola runt om i landet att ställa dessa elever mot andra elever, som känner att de behöver utmanas i undervisningen? Jag vill jättegärna ha svar på den frågan, Patrick Reslow.

Herr talman! Få har missat Sverigedemokraternas förtjusning i att ställa grupper och frågor mot varandra för att hitta på en konfliktlinje. Det är bara att fråga invandrarna, muslimerna och klimataktivisterna om vad de har fått genomgå i många år med den hätska och konfliktskapande debatt som har pågått både i det öppna politiska landskapet och via anonyma konton.

Nu gör Sverigedemokraterna detta även när det gäller barn och unga och när det gäller elever och deras rätt till en likvärdig skolgång. Sverigedemokraterna skriver i sitt särskilda yttrande att man anser att svensk skola i hög utsträckning har präglats av ett starkt fokus på elever som är i behov av stöd för att klara undervisningen men att högpresterande elever ofta går miste om motsvarande satsningar och att detta på sikt skadar Sveriges internationella konkurrenskraft.

Min fråga till Sverigedemokraternas Patrick Reslow är: Kan ledamoten förklara närmare varför partiet tycker att det är relevant att ställa elever mot varandra när politiken har en skyldighet att skapa en likvärdig skola för alla barn och unga?

Herr talman! Jag noterar att ledamoten Fredrik Malm inte svarade på min fråga. Tycker han att förslaget är bra berett?

Fredrik Malm säger att Vänsterpartiet på något sätt skulle vara emot att alla elever ska få en likvärdig skolgång. Det stämmer inte. Vänsterpartiet har inte sagt något om att elever som har det svårt i skolan eller elever som behöver större utmaningar och behöver läsa på en mer fördjupad nivå inte ska få en likvärdig skolgång.

Det Skolverket i över tio år har pekat på i sina rapporter om dessa spetsutbildningar är att man inte är emot att permanenta dem men att de problem som finns med dagens försöksverksamheter måste åtgärdas. Men detta nämner inte regeringen. Problem som flera grund- och gymnasieskolor tar upp är att spetsutbildning kostar mer är annan utbildning, vilket beror på utökad undervisningstid, att klasser inte alltid är fulla, att undervisning sker i mindre grupp än helklass, att man får ökade kostnader för personal och undervisningsmaterial och så vidare. Ett annat problem är urvalsprocessen och vad som ger exempelvis en grundskoleelev rätt att få läsa en gymnasiekurs i matematik. Här finns en risk att subjektiva intressen spelar in. Möjligheten att erbjuda elevboende är också ett problem.

Om regeringen hade tagit hänsyn till Skolverkets tidigare rapporter och rekommendationer, utöver den som rör att permanenta utbildningarna, hade man kunnat presentera ett mycket bättre förslag. Men det har regeringen inte gjort. Jag frågar därför igen: Tycker ledamoten inte att något borde ha gjorts annorlunda när propositionen togs fram?

Herr talman! Den del av propositionen som rör inrättandet av permanenta och riksrekryterande spetsutbildningar anser Vänsterpartiet är bristfälligt beredd. Det saknas avgörande riskbedömningar, avgränsningar och konsekvensanalyser. Vänsterpartiet tycker inte heller att man har tagit hänsyn till rekommendationerna från Skolverkets tidigare rapporter förutom den som rör att permanenta utbildningarna. Detta är kanske egentligen inte så märkligt, för det skulle ju innebära att man utvidgar marknadsskolan, som Liberalerna och regeringen i stort inte verkar ha något emot. Man definierar inte heller vilken målgrupp som ska gynnas av förslaget.

Förslagen om att inrätta särskilda riksrekryterande spetsutbildningar har inte heller ingått i den promemoria som har remitterats till en bredare grupp, utan det har tillkommit i efterhand. Få aktörer och remissinstanser har därmed beretts tillfälle att yttra sig om förslaget. Det är bara att titta i remissvaren.

Nu är ledamoten Fredrik Malm ordförande i utbildningsutskottet. Min fråga är: Tycker ledamoten att det förslag som nu presenteras är bra berett av regeringen?

Herr talman! Vänsterpartiet har under lång tid pekat på riskerna med nedmonteringen av den svenska välfärden.

Privatiseringar, vinstjakt och krav på ekonomisk effektivitet inom äldreomsorgen har resulterat i många timvikarier, lägre bemanning, hög personalomsättning och sämre löner. Äldre ses inte som individer med egna behov utan som enheter i en redan underfinansierad välfärd som ska generera ett ekonomiskt överskott till aktieägarna i privata företag.

På grund av att regeringen inte tillför tillräckligt mycket i statsbidrag till kommunerna sker det nedskärningar över hela landets äldreomsorg som innebär att äldreomsorgen just nu befinner sig i kris.

Situationen inom äldreomsorgen har genom detta även påmint oss om den ojämlikhet och ojämställdhet som råder.

Givet att antalet personer över 80 år kommer att öka kraftigt är det av vikt att vidta åtgärder nu för att ha beredskap för kommande behov av såväl medicinsk kompetens som tillräckligt antal anställda.

Utan en utbyggd äldreomsorg faller det på anhörigas lott att ta ett ökat ansvar, och det är ett faktum att kvinnor är överrepresenterade både bland personal och bland dem som tar ett stort ansvar för äldre familjemedlemmar. En utbyggd och välfungerande äldreomsorg är därför en förutsättning för ett jämställt samhälle.

Ändå har knappt någon av observationerna eller något av påpekandena och förslagen i Coronakommissionens drygt 300 sidor långa rapport om äldreomsorgen under pandemin lett till åtgärder från regeringen och Sverigedemokraterna. Det innebär att äldreomsorgen befinner sig i ett minst lika utsatt tillstånd som före pandemin och därför är lika exponerad för nya kriser.

Därför har Vänsterpartiet kallat äldreminister Anna Tenje till socialutskottet på grund av regeringens nedprioritering av äldreomsorgen. För att få till en bra äldreomsorg för våra äldre och en bra arbetsplats för våra anställda som ger vård och omsorg krävs ett politiskt ledarskap som regeringen och Sverigedemokraterna enligt Vänsterpartiet inte visar i frågan.

För att få en jämlik äldreomsorg behöver kommunerna tillföras tillräckliga resurser. Livskvalitet för brukare och välbefinnande för anställda ska kosta. Vänsterpartiet har därför konsekvent budgeterat för statsbidrag som Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har efterfrågat och mer därtill för att utveckla verksamheterna mer.

Grundbemanningen måste vara tillräcklig för att kunna ge en vård och omsorg av god kvalitet, samtidigt som anställda ska ha tid till kompetens- och yrkesutveckling på arbetstid. Detta gynnar både brukare och personal. Det ska vara en tillräcklig bemanning på särskilda boenden och i hemtjänsten, inte minst vad gäller vård och behandling av demenssjuka.

Att medarbetarna har möjlighet till kontinuerlig kompetens- och yrkesutveckling är en del i att skapa attraktiva jobb, vilket behövs för att trygga en långsiktigt hållbar kompetensförsörjning. I dag saknas bindande nationella bemanningsriktlinjer.

Kommunal har listat förslag på nationella bemanningsriktlinjer som innefattar krav på 1) ett lägsta antal heltidsanställda per äldre, 2) att 90 procent av personalen ska vara tillsvidareanställd, 3) att heltidsarbete ska vara norm och 4) att 100 procent av personalen ska vara yrkesutbildad inom vård och omsorg eller under utbildning. Vänsterpartiet menar att sådana nationella bemanningsriktlinjer är nödvändiga för att stärka äldreomsorgens kvalitet och öka jämlikheten mellan Sveriges alla kommuner.

Vänsterpartiet vill också ha en hållbar arbetsmarknad, där människor orkar jobba till pensionsåldern utan att slitas ut i förtid. Kortare arbetstid - en generell arbetstidsförkortning - med bibehållen lön vore ett avgörande steg i en sådan progressiv och frihetsvidgande utveckling, tillsammans med möjligheten att påverka sin egen arbetsmiljö och begränsningen av delade turer.

Vänsterpartiet anser också att den svenska äldreomsorgen behöver återgå till att styras med utgångspunkt från hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om vård och omsorg efter behov - för paragrafen efterlevs inte i dag. Äldre får vänta länge på att flytta till äldreboenden i förhållande till deras behov och återstående livslängd. Det innebär att många har en lång väntan innan de kan få den vård och omsorg de behöver.

Ett annat exempel är aktiviteter på äldreboenden, som också spelar roll för de äldres välbefinnande och där ett samband finns när det gäller ängslan, oro och ångest. På äldreboenden med regelbundna aktiviteter upplever brukare färre besvär av ängslan, oro eller ångest jämfört med på äldreboenden som sällan eller aldrig erbjuder aktiviteter. Även möjlighet till utomhusvistelse påverkar äldres välmående.

Goda måltider och måltidslösningar kan förutom att det förebygger undernäring hos äldre även vara ett verktyg för att skapa sociala sammanhang och bryta ensamhet.

Det måste gå att lita på äldreomsorgen, både för dem som behöver stöd, vård och omsorg och för deras anhöriga men även för personalen, som behöver goda arbetsförhållanden. Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med en skrivelse om hur äldreomsorgen har utvecklats efter pandemin samt redogöra för de identifierade behoven. Jag yrkar därför bifall till reservation 3.

Herr talman! Jag vill påminna ledamoten om att regeringen enligt lag har ett finansieringsansvar gentemot kommunerna. Det innebär att regeringen ska tilldela kommunerna och regionerna de resurser de behöver för att kunna bibehålla kvaliteten och även kunna utveckla den vid behov.

Jag vill påminna ledamoten om detta, för Sverigedemokraterna är det största partiet i regeringsunderlaget. Det innebär att partiet har ett stort ansvar för att säkerställa att äldreomsorgen, som vi pratar om i detta fall, får de resurser som behövs för att man inte ska behöva säga upp personal och för att de äldre ska kunna få den vård och omsorg de har rätt till utifrån sina behov.

Det blir dock väldigt svårt för äldreomsorgen att bibehålla kvaliteten och utveckla sin verksamhet när Sveriges Kommuner och Regioner efterfrågade 28 miljarder kronor inför det här året och regeringen, med Sverigedemokraterna i spetsen, bara gav en tredjedel av pengarna.

Det är väldigt ledsamt att höra att regeringens och Sverigedemokraternas prioriteringar efter snart två år vid makten är skattesänkningar och bidrag till de rika. Samtidigt säger regeringen precis som ledamoten Mona Olin säger här: Kommunerna ska ta sitt ansvar.

Menar ledamoten att kommunerna ska höja den kommunala skatten? Det finns nog flera av Sverigedemokraternas väljare som lyssnar nu. Ska kommunerna behöva höja skatten för dem och andra för att äldreomsorgen ska kunna överleva?