Andrea Andersson Tay

Herr talman! Regeringen skär i sin budget ned kraftigt på skydd av värdefull natur. Samtidigt har Sverige fastslagna miljömål som inte har förändrats.

Målet Levande skogar anger att den biologiska mångfalden i skogen ska skyddas. Trenden för målet är negativ. Nuvarande styrmedel är inte tillräckliga för att nå det. Ändå anser regeringen att ett frivilligt formellt skydd i fortsättningen ska vara utgångspunkten. Ansvaret för att bedöma vilka skogar som ska skyddas kommer framöver att ligga på de enskilda markägarna, och pengarna som ska ersätta dem för detta minskar kraftigt.

Min fråga till klimat- och miljöministern är: Kan du lova att inga skogar med höga naturvärden kommer att avverkas, och kommer de skogsägare som vill få sina skogar formellt skyddade att få ersättning?

Fru talman! I likhet med majoriteten i miljö- och jordbruksutskottet välkomnar Vänsterpartiet EU:s strategi för hållbara och cirkulära textilier. Men vi tycker att strategin brister när det gäller framför allt sociala krav, vilket vi har tydliggjort i en motivreservation tillsammans med Miljöpartiet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT EU:s strategi för håll-bara och cirkulära textilier

Produktion och konsumtion av textilier orsakar stor klimatpåverkan och även andra miljöproblem genom att tillverkningen konsumerar stora mängder resurser, energi, vatten och kemikalier. EU-kommissionens nya textilstrategi innebär ett framsteg i arbetet för att tackla dessa problem.

Ur ett globalt perspektiv har EU:s medborgare en hög konsumtion av textilier och därför ett stort ansvar för de problem som textilindustrin orsakar. Sverige har också goda möjligheter att ligga i framkant och bidra till de åtgärder som kommissionen aviserar i textilstrategin.

Tyvärr har strategin för lite fokus på de sociala problem som textilbranschen orsakar. Jag beklagar att kommissionen inte tar tillfället i akt att adressera dem. Vi har inte tid att lösa ett problem i taget. När produktionen ställer om till ökad miljöhänsyn måste också hänsyn till mänskliga rättigheter bli en integrerad del av de cirkulära affärsmodellerna. EU måste ställa skarpa krav på europeiska klädföretag så att de tar ansvar för sin påverkan på miljö och mänskliga rättigheter.

Strategin missar tyvärr frågor som orättvisa handelsmetoder och levnadslöner - aspekter som är viktiga för att göra textilbranschen rättvis och hållbar. Varumärken använder den ojämna maktbalansen mellan sig och sina leverantörer för att skapa fördelar för sig själva, exempelvis genom att sätta inköpspriser som är lägre än produktionskostnaderna, förkorta ledtiderna eller genomföra designändringar i sista minuten. Det här agerandet pressar tillverkarnas marginaler och ger lite eller inget utrymme att investera i hållbar produktion och bättre arbetsvillkor.

Av de anställda i klädindustrin är 75 procent kvinnor. Jämställdhetsperspektivet måste därför vara centralt i alla åtgärder. Det är inte tillräckligt att kommissionen hänvisar till förslaget om tillbörlig aktsamhet för företag, särskilt med tanke på att det förslaget endast beräknas omfatta 1 procent av företagen. Även små och medelstora företag måste omfattas för att vi ska få se verklig förändring i textilbranschen.

Strategin skulle behöva mer konkreta krav gällande företagens ansvar för klimatomställningen, bland annat genom bindande krav på företag att ta fram och genomföra omställningsplaner i linje med Parisavtalet och krav på att företag hanterar klimatrisker i sina värdekedjor. Om företag inte följer de krav som ställs på dem ska de inte ha tillgång till EU:s marknad.

Produkter måste utformas på ett sådant sätt att delar och material kan återanvändas och återvinnas utan att gifter cirkulerar vidare. Därför är det bra att kommissionen prioriterar textilier i förslaget till förordning om ekodesign för hållbara produkter.

Utöver detta vill Vänsterpartiet att det införs ett förbud mot att förstöra osålda eller återlämnade varor.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets och Miljöpartiets gemensamma reservation.

(Applåder)

Fru talman! Vi kan börja med att konstatera att det inte är ambitiöst och effektivt att skjuta upp nödvändiga utsläppsminskningar i 20 år.

Regeringen ägnar sig åt det som inom näringslivet brukar kallas social washing, vilket på svenska kanske bäst kan översättas som rättvisetvätt. I likhet med det mer välbekanta greenwashing innebär social washing att man vilseleder allmänheten genom att skönmåla sitt eget arbete.

Regeringens företrädare, däribland klimat- och miljöministern, rättvisetvättar sin klimatskadliga politik genom att låtsas att den syftar till att förbättra levnadsvillkoren för vanligt folk. I själva verket är det på det stora hela de redan rika som gynnas.

I verkligheten är en snabb klimatomställning allra viktigast för de människor som har minst resurser. Det är de som drabbas hårdast av klimatkrisen. Ställer vi inte om nu riskerar vi att hamna i ett läge där framtida regeringar i panik tvingas ta till extrema åtgärder för att hantera en alltmer kaotisk situation. Då blir det också de resurssvaga som får betala priset, medan de rika flyr ansvar. Alternativet är en snabb, kontrollerad och rättvis omställning - just en sådan omställning som Vänsterpartiet förespråkar.

Fru talman! Klimat- och miljöministern har under hösten gjort flera uttalanden som har förbryllat mig. I samband med att hon tillträdde sa hon till SVT att regeringen inte har några sänkta ambitioner på klimatområdet utan att klimatpolitiken ska vara vetenskapligt förankrad. Men bara några veckor senare sa hon till Svenska Dagbladet att det viktiga inte är att nå klimatmålet till 2030 utan att nå målet om nettonollutsläpp till 2045.

Dessa två uttalanden går inte ihop. Forskningen är tydlig med att utsläppen måste minska kraftigt nu om vi ska kunna förhindra klimatkrisens värsta konsekvenser. Vi har en begränsad koldioxidbudget att förhålla oss till. Beräkningar visar att de svenska utsläppen måste minska med i storleksordningen 20 procent per år från och med nu för att vi ska hålla oss inom budgetens ramar. De svenska utsläppen kommer dock att öka kraftigt nästa år till följd av regeringens politik.

Därför vill jag fråga ministern: Hur ska regeringen se till att vi håller oss inom koldioxidbudgetens ramar? Att hänvisa till en klimathandlingsplan som kommer först om ett år duger inte. Med regeringens nuvarande politik kommer utsläppen vid det laget att ha ökat, vilket får till följd att extremt stora årliga utsläppsminskningar krävs under resten av mandatperioden för att budgeten ska kunna hållas.

Fru talman! När klimat- och miljöministern får frågor om hur regeringen mitt under brinnande klimatkris kan driva en politik som ger ökade utsläpp hänvisar hon ofta till den svåra situation Sverige befinner sig i, med kraftigt ökade kostnader för hushållen. Vänsterpartiet delar regeringens bild att det ekonomiska läget är svårt, men däremot skiljer sig våra lösningar radikalt från regeringens.

Medan vi vill stärka a-kassan och införa ett särskilt tillägg i barnbidraget för ensamstående - åtgärder som skulle underlätta mycket för de mest ekonomiskt utsatta familjerna - är regeringens största budgetsatsning sänkt skatt på bensin och diesel. Det är ett stöd som i stor utsträckning kommer att gå till höginkomsttagare i storstädernas kranskommuner.

Regeringen har alla möjligheter att rikta stöd till de personer som verkligen drabbats hårt av den ekonomiska krisen, men i stället för att fördela resurserna till dem som behöver det bäst och i stället för att satsa på att minska de ekonomiska klyftorna väljer regeringen, tillsammans med Sverigedemokraterna, att låta klimatpolitiken klä skott för den bubblande frustrationen över samhällets orättvisor.

Detta är ingenting annat än en skenmanöver för att dölja att högerpartierna i grund och botten driver samma politik som de alltid har gjort: en politik utformad för att gynna de rikaste i samhället. Klimat- och miljöministern säger att hon bryr sig om hur vanliga svenskar har det samtidigt som hennes regering sänker skatterna för höginkomsttagare och slaktar välfärden.

Om regeringen hade velat visa verklig omsorg om folket hade den i stället intagit en ledande roll i det internationella klimatarbetet och samtidigt säkrat försörjning och välfärd för människor i hela vårt land. Det vore fullt möjligt att göra det, och det har vi i Vänsterpartiet visat med våra budgetsatsningar. Min andra fråga till ministern blir därför: Varför ska klimatpolitiken offras i den ekonomiska krisens namn när det vore fullt möjligt att hjälpa de mest utsatta utan att öka utsläppen?

Fru talman! Klimatkrisen är i dag den mest avgörande frågan för mänskligheten. Trots det har vi precis gått igenom en valrörelse där klimatkrisen av många partier har behandlats som en icke-fråga.

Europa har varit i chock över den historiska torka som drabbat kontinenten. I Pakistan har en tredjedel av landets yta lagts under vatten. Klimatkrisen är global, men det är som att svenska politiker, från sverigedemokrater till moderater och socialdemokrater, tror att Sverige på något sätt skulle vara förskonat och att det inte gäller oss.

Tyvärr är det inte så. Den heta sommaren 2018, översvämningarna i Gävle förra året och återkommande vattenbrist - det tar inte slut där; det är bara början.

Klimatforskningen visar att vi har ett mycket begränsat utrymme för fortsatta utsläpp av växthusgaser innan vi når nivåer som innebär stora risker för den mänskliga civilisationen. Beräkningar visar att de svenska utsläppen måste minska med i storleksordningen 20 procent per år för att nå Parisavtalets mål om att hålla den globala uppvärmningen långt under två grader. Arbetet för att nå målet borde ha satt igång på allvar för länge sedan, och vår situation i dag har blivit så mycket svårare för att det inte har gjorts.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen gjorde inga seriösa försök att minska utsläppen i den takt som krävs, och dess klimat- och miljöminister sa resignerat att hon betraktade det som nästan omöjligt.

Föga förvånande ser det ut att fortsätta på samma sätt med den nya regeringen. Högerpartierna lägger alla ägg i samma korg och satsar på att kärnkraften ensam ska rädda oss från klimatkrisen. Även om de mest optimistiska antagandena om hur snabbt nya kärnkraftverk kan vara på plats skulle visa sig vara sanna kommer Sveriges utsläppsutrymme redan att vara förbrukat vid det laget. Med nuvarande utsläppstakt är den svenska koldioxidbudgeten slut om fyra år, 2026.

Fru talman! Klimatkrisen är en av de frågor som oroar svenska folket mest. Trots det har vi återigen fått en regering som flyr sitt ansvar. När politiker abdikerar från ledarskap lägger de samtidigt hela tyngden av klimatkrisen på enskilda medborgares axlar.

Människor vill kunna leva utan klimatpåverkan, men för att det ska bli verklighet behöver vi en regering som klarar av att styra oss dit, som vågar göra de investeringar och införa de regleringar som krävs. Ulf Kristerssons regering är inte den regeringen.

Högerpartierna nämner i sitt slottsavtal ingenting om järnvägen eller kollektivtrafiken, ingenting om jord- och skogsbrukets klimatomställning och ingenting om hur vi ska få bukt med utsläppen från de varor vi konsumerar.

Så vem ska ta ansvar för det? Människor i hela landet är beroende av att tåg och bussar går. Människor borde kunna lita på att maten de äter och kläderna de har på sig inte eldar på klimatkrisen och på att svenska företag minskar sina utsläpp i den takt som krävs.

Det är regeringens ansvar att se till att det blir så. Men den här regeringen kommer, precis som tidigare regeringar, inte att ta det ansvaret.

Fru talman! I min generation och bland de som är yngre än jag råder skriande brist på framtidstro. Ett fast jobb och en trygg bostad framstår för många som ouppnåeliga drömmar. Lika ouppnåelig ter sig drömmen om att slippa leva sitt liv i klimatkrisens skugga. Den nya regeringen vill inte göra något för att ändra på det. Nu är det upp till oss andra att vända utvecklingen trots regeringen.

(Applåder)