Fredrik Malm

Fru talman! Det var ingen hejd på alla hemskheter som rabblades upp i den första halvan av Åsa Westlunds anförande. Barnens pengar går till skärgårdstomter, det är vinstjakt, systemet är absurt, det är sämre kvalitet, det är betygsfusk, det råder tystnadskultur i svensk skola, det saknas meddelarskydd, skolorna är utsatta för angrepp från främmande makt och så vidare. I nästa stycke säger man att den här regeringen inte har gjort någonting.

Det sägs att vi inte har gjort någonting åt det, men vems är då ansvaret för att det ser ut så här? Den här regeringen har suttit i ett halvår, fru talman. Åsa Westlunds parti satt dessförinnan i regeringen i åtta år i sträck! Allt det som Åsa Westlund räknar upp är ju konsekvensen av Socialdemokraternas skolpolitik de senaste åtta åren. Det är orimligt att skylla på de partier som har suttit i opposition och ägnat de senaste åtta åren, varav mitt parti sex och ett halvt, åt att skriva reservationer! Det är väl inte deras ansvar att det ser ut så här.

Socialdemokraterna har styrt. Ni har haft hela Utbildningsdepartementet, och ni har kunnat söka majoriteter i kammaren. Det har till och med förenklats av att ni har face ID. Man behöver bara hålla upp telefonen så öppnas den. Sedan är det bara att ringa till Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna eller, gud förbjude, Sverigedemokraterna om man tvingas till det.

Man ringer och säger: Nu har vi lite bekymmer här. Vi är utsatta för främmande makt, barnens pengar går till skärgårdstomter, det är vinstjakt, systemet är absurt, det är sämre kvalitet, det är betygsfusk, det är tystnadskultur och det saknas meddelarskydd. Kan vi göra någonting åt det här?

Men Socialdemokraterna har inte gjort det, fru talman. Ni har suttit och rullat tummarna i åtta år så att den nya regeringen med Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna tillsammans med Sverigedemokraterna kommer att få åtgärda allting.

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar med den sista; den är lättast att komma ihåg. Jag glömmer bort den andra, men den kommer jag ihåg om en liten stund.

När det gäller frågan om vinst har vi liberaler varit väldigt tydliga med att vi vill begränsa vinstuttaget, särskilt de första åren för att få bukt med eventuella kortsiktiga ägare i friskolesektorn. Den fråga som Camilla Hansén ska ställa sig, fru talman, är hur det kommer sig att hennes parti satt i regering under större delen av de senaste två mandatperioderna och inte gjorde något åt detta. Vi kommer nu att genomföra de här förändringarna, som borde ha gjorts mycket tidigare.

Fru talman! Det blir lite slängigt att säga: Regeringen vill inte dela bördan. Varje regering, i alla år, delar bördan med kommunerna genom olika typer av statsbidrag. Och kommunerna delar bördan med varandra genom ett kommunalt skatteutjämningssystem. Men det är ingen slump att de som nu ska protestera i Stockholm för att det saknas 260 miljoner kronor i skolans budget i vänsterledda Stockholms stad kommer att protestera utanför Stadshuset i Stockholm. Det är helt rätt att de gör det, för det är Stadshuset som är ansvarigt för skolan i Stockholm. Den är nämligen kommunaliserad.

De riktade statsbidragen till skolan utgör ungefär 8 procent av det som satsas på skolan i Sverige, fru talman. Lägger man på statsbidragen generellt kommer det väl upp i ungefär 20. Det är alltså fortfarande så att nästan 80 procent av all finansiering av skolan sker i kommunerna.

Kommunerna har också reserver. Stockholms stad har egna tillgångar på 60 miljarder. Ibland kanske kommuner inte riktigt vill använda reservpengar för att de är oroliga för att det kan driva upp räntor och annat eller för att de vill få kompensation från statens sida. Detta ansvar är alltså delat. Vi måste verkligen ställa upp från riksdagens och regeringens sida i denna svåra tid, men kommunerna måste också ta sitt ansvar i detta.

Fru talman! Camilla Hansén säger att hon inte bryr sig om huruvida det är Socialdemokraternas eller Liberalernas fel att det finns vinstincitament i skolan. Det var väl faktiskt i rätt hög grad Miljöpartiets fel att man likställde skolpengen till kommunala och fristående skolor samtidigt som den kommunala skolan har ett delvis annat och bredare ansvar än en fristående skola har. Man har ju skolpliktsansvaret.

Man kan gå tillbaka till 1990-talet, då friskolereformen infördes. Det var ett oerhört tryck i Skolsverige för att få en förändring. Man ansåg att den offentliga skolan var rigid. Lärare och rektorer ville ha större inflytande över sin arbetssituation. Föräldrar var besvikna på den skola där deras barn gick och såg inga alternativ.

Det fanns alternativa pedagogiker - till exempel Waldorf, Montessori och annat - och det fanns ett antal skolor som hade något slags statlig sanktion att vara friskolor, men de var väldigt få. Och så fanns det några privatskolor som var väldigt dyra att gå i.

Sedan öppnade man upp systemet och fick en stor expansion av fristående skolor. Då var reformen ung och ny. Det var många blommor som blommade, och många tog initiativ och startade livsverk som de kanske fortfarande driver i dag. Men i dag har vi en annan situation. Nu har reformen funnits i 30 år, och vi ser en helt annan marknadsstruktur vad gäller friskolesektorn än vad som fanns 1995, 1996 eller 1997. Vi kommer att behöva genomföra reformer framöver.

Fru talman! Det är lite svårt att hänga med i Daniel Riazats resonemang. Å ena sidan pratar han om allt hemskt som ska hända med Liberalernas skolpolitik. Å andra sidan framstår han som väldigt bekymrad över att vi inte har kunnat klubba allt detta i riksdagen. Det är något här som inte riktigt hänger ihop.

Sanningen är ju den att om man vill veta vad regeringen kommer att göra på skolområdet är det bara att googla fram Tidöavtalet och läsa det. Det står väldigt konkret i Tidöavtalet vad vi har enats om i de tre regeringspartierna och med Sverigedemokraterna. Där står det tydligt om gemensamt skolval och att det ska bli avsevärt mer restriktivt när det gäller att ställa barnen i kö, till skillnad från vad Daniel Riazat säger i talarstolen här. Det står tydligt att det ska införas en nationell skolpengsnorm, så att de kommuner som lägger en väldigt låg skolpeng kommer att behöva satsa mer på sin skola.

Det är också tydligt vad gäller speciallärare, undervisningstid och att vi kommer att göra om läroplanerna. Dessutom - vilket jag tror att Daniel Riazat är än mer entusiastisk över än jag - kommer det att genomföras regleringar av friskolesektorn. Det kommer dock inte, fru talman, att bli som Daniel Riazat vill fullt ut.

Daniel Riazats mål är att knäcka ryggen på de privata alternativen. Det har egentligen varit hans partis motto ända sedan partiet bildades 1917. Det började med att hela ekonomin skulle förstatligas. Nu är man aningen mer modest, men man vill ändå att elever och föräldrar inte ska ha möjlighet att välja fristående skolor. Det är målsättningen för Vänsterpartiets skolpolitik. Den målsättningen har inte jag.

Men det kan inte vara High Chaparral och vilda västern i friskolesektorn. Det behövs därför tydliga regleringar. Det kommer vi att återkomma med till riksdagen.

(Applåder)

Fru talman! Jag noterar att Daniel Riazat i den här debatten är kvar i förstamajläge, så att säga. Men om man lyssnar på mitt anförande och tittar till exempel på vad vi har skrivit i Tidöavtalet och hur jag och andra företrädare för Liberalerna och även andra partier argumenterar inser man att detta inte stämmer.

Daniel Riazat talar om att vi vill värna ett segregerande skolval - det vill vi inte alls. Liberalernas ståndpunkt är att man ska korta köerna till ett år före skolstart. Det är ett väldigt restriktivt system, även jämfört med andra länder.

Daniel Riazat talar om att vi gör nedskärningar på skolan - nej, det gör vi inte. Det som gör att praktiskt taget alla verksamheter i Sverige i dag har det väldigt tufft är inflationen, som är en följd av Vladimir Putins folkmordskampanj mot den ukrainska nationen, staten, kulturen, identiteten, ekonomin och infrastrukturen samt den ukrainska befolkningen. Det är detta som har skapat väldigt tuffa situationer i alla verksamheter.

Det varje ansvarsfull regering har att hantera i detta är balansen mellan att bekämpa inflationen och samtidigt göra lättnader för hushållen. Jag noterar att alla partier i denna kammare klarar av detta rätt hyggligt utom två, nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som vill elda på de offentliga utgifterna något oerhört, vilket skulle driva upp inflationen, urgröpa köpkraften ännu mer och göra det ännu svårare för skolor, förskolor, äldreboenden och så vidare.

Jag har väldigt svårt att se att 9 000, eller om det var först 5 000 och sedan 7 000 - jag har till och med tappat räkningen, för det är så många - platser till regionalt yrkesvux är en nedskärning. Tusentals platser till regionalt yrkesvux är väl ingen nedskärning? Jag har i alla fall svårt att se det så.

Fru talman! Låt mig börja med det sista. Jag ser framför mig att det vore väldigt bra om vi kunde komma överens om en statlig, nationell skolpengsnorm i utskottet. Det vore, tycker jag, väldigt bra om även Centerpartiet, som har aviserat en omläggning av sin skolpolitik, närmade sig de positionerna.

Generellt är det väldigt bra för svensk skolas utveckling om det finns bredare överenskommelser och breda kompromisser. Det borgar för att saker och ting håller över tid. Det har annars varit så i Sverige att den ena sidan genomför något med knapp majoritet, och den andra sidan är jättearg. Sedan blir det val, och så vinner den andra sidan men ändrar inte så mycket. Och så ligger det kvar. Men det är bättre om man är överens om färdriktningen.

Jag vill dock säga, fru talman, att frågan om skolpeng inte heller är helt enkel. Formellt sett finns det faktiskt ingen laglig skyldighet för en kommun att fördela resurserna på just det sättet, men det har blivit så. Vi har 290 kommuner i Sverige, och det finns, vad jag har kunnat läsa mig till, ungefär 250 olika modeller för att räkna ut skolpengen. Det är klart att det inte heller är helt enkelt att få lite ordning i ett sådant system, som är så rörigt och snårigt och där man räknar ut saker och ting och prissätter saker och ting på olika sätt.

Nu svarar jag faktiskt på alla Niels Paarup-Petersens frågor, fru talman - notera det!

När det gäller finansieringen av skolan tror jag faktiskt att den som tittar lite noggrannare ser att detta kan vara den budget där pengarna har störst relativ andel någonsin av statsbudgeten. Det rör sig nog om en av de i särklass största satsningarna på skolan någonsin, som andel av bruttonationalprodukten. Så visst satsar den här regeringen på skolan.

Fru talman! Vi har väl under den här mandatperioden knappt stakat oss ut från det där stora fältet i Sälen på väg till Mora. Vi har ens kommit till Mångsbodarna under den här mandatperioden.

Det dröjer lite ibland i politiken när man ska processa fram utredningsdirektiv och sådana saker. Alla partier och alla som har suttit i regering vet att det är så.

Jag är inte särskilt bekymrad över det, vill jag säga, fru talman. Jag tycker att det viktigaste är att vi får robust, långsiktigt hållbar och bra lagstiftning. Om detta innebär att det kommer att behöva utredas lite längre, att det blir något tilläggsdirektiv, att det behöver processas några varv till i Regeringskansliet eller att vi behöver några fler beredningstillfällen i utbildningsutskottet i riksdagen bekymrar inte det mig särskilt mycket. Det är mycket bättre att vi gör ett ordentligt arbete för att få till stånd en bra och fungerande lagstiftning än att vi får hasta fram detta.

I grund och botten handlar detta om flera olika delar, fru talman. Det är inte nödvändigtvis en jättestor utredning man talar om, eller ett jättestort lagförslag eller betänkande, utan det är olika delar.

Det handlar till exempel om dels frågan om den nationella skolpengsnormen, där även frågor om tilläggsbelopp och andra saker ingår, dels frågan om ägarprövning när det gäller fristående skolor, dels frågan om att förhindra betygsinflation. När det gäller urval handlar det om att kunna få till stånd ett gemensamt, obligatoriskt skolval. I Tidöavtalet är det också tydligt att kötiden ska göras mer restriktiv, till exempel.

Detta kommer alltså att komma löpande under mandatperioden.

Fru talman! Det finns ett bekymmer med Åsa Westlunds resonemang, och det är att det inte är sant. Jag var mycket tydlig med att systemet med att kunna ställa sig i kö till en skola ska göras kraftigt mer restriktivt.

Nu är det så att den här frågan var uppe i riksdagen för nästan exakt ett år sedan. Då var förhållandena i den här kammaren som sådana, fru talman, att tre partier - Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet - sa att ingen ska ha rätt att intresseanmäla till en skola; det ska bort. Det var bara det att det inte fanns någon majoritet för detta.

Sedan fanns det fem partier till i den här kammaren som i varierande grad ville strama åt systemet. Centerpartiet, om jag inte minns fel, hade en modell som jag tycker är rätt rimlig: att man kunde ta in ungefär hälften av platserna på kö och ställa barn i kö från tre års ålder. Mitt parti har en uppfattning som jag också tycker är rimlig och kan utredas. Den är mer restriktiv än Centerpartiets och innebär att ett år före skolstart skulle man kunna ställa i kö. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna hade alla i olika uttalanden signalerat att de ville göra det här systemet mer restriktivt.

Det finns alltså, fru talman, åtta partier i Sveriges riksdag som vill strama åt det här systemet - och Socialdemokraterna lyckas inte få ihop en kompromiss. Det ledde till att Socialdemokraterna lade fram det enda förslaget som saknar majoritet i riksdagen, och det föll. Det gör att vi nu står med ett helt oreglerat system som är precis det Åsa Westlund vill bli av med.

Det övergår nästan mitt förstånd hur en socialdemokratisk regering kan ha 349 ledamöter som vill gå åt samma håll och misslyckas med att få igenom detta i kammaren. Åsa Westlund får gärna svara på hur man har hamnat där.

(Applåder)

(TREDJE VICE TALMANNEN: Det svaret får anstå, för detta var en slutreplik.)

Fru talman! Vi har ett system i dag där kösystemet är i stort sett oreglerat. Det innebär att till vissa skolor som är väldigt populära kan föräldrarna ställa barnen i kö redan på BB, i stort sett, eller redan i februari eller mars året efter att barnet föds.

Det är klart att det har en utestängningseffekt. Det innebär ju att en familj som flyttar till en ny kommun när barnen är tre eller fyra år gamla kanske inte har en chans att få in barnen på vissa skolor. Och personer som kommer till Sverige och känner att den kommunala skolan i det utsatta område där de hamnat och bor i fjärde hand inte är så bra och i stället vill kunna sätta barnen i en annan skola, de stängs också ute från detta.

Å andra sidan finns det ett intresse av att föräldrar och elever ska kunna göra aktiva val. Då kan det vara så att man funderar på en skola; man tittar runt och ser vad det finns för olika skolor och vill kunna anmäla intresse till en skola. Vi ska inte förakta det heller. Då är det rimligt att vi får till en avvägning, och en rimlig avvägning är att göra reglerna för köbildningen ganska rejält mer restriktiva. Några år eller kanske något år före skolstart får man börja köa.

Det är bara det, fru talman, att det finns en majoritet för detta i riksdagen. Socialdemokraterna hade bara behövt lyfta telefonluren och ringa till Centerpartiet och Liberalerna eller Moderaterna. De hade inte behövt ringa Sverigedemokraterna om de inte ville det. De hade kunnat ringa andra partier och få ihop en majoritet för detta. Men det valde Socialdemokraterna att inte göra. I stället lade man fram ett förslag som betyder att man helt ska avskaffa alla köer och förbjuda det, och det förslaget föll i riksdagen. Därför har vi ett helt oreglerat system i dag. Det är ert fel, Åsa Westlund.

Fru talman! Vi har nu att debattera diverse olika skolfrågor som finns på vårt område i utbildningsutskottet. Låt mig fokusera på några av dessa. Vi börjar med det som rör en jämlik och likvärdig skola. Detta är bland det absolut viktigaste för den svenska skolan. Det handlar om att alla elever ska få samma möjligheter att lära sig och få stöd utifrån sina förutsättningar, och det har att göra med att alla elever har rätt till kunskap. Detta förutsätter att det råder höga förväntningar, att det finns behöriga och duktiga lärare samt att det är lugn och ro i klassrum och korridorer. Det handlar om lärarledd undervisning med läroböcker. För allt detta krävs ett starkt ledarskap av hög kvalitet i svensk skola.

Men likvärdighet ska inte förväxlas med lika resurser. En del elever behöver mer stöd och större utmaningar än andra. Skolan har alltid varit, och kommer alltid att vara, kompensatorisk för att garantera lika förutsättningar och möjligheter. Det är också viktigt att vi i skoldebatten inte ser frågan om likvärdighet som något i sig självt. Snarare måste vi definiera och fokusera på hur vi uppnår likvärdighet. Likvärdighet är därmed både ett mål och ett medel, men det är genom att ha ett kunskapsfokus som vi kan nå upp till målet.

För drygt 30 år sedan drev Socialdemokraterna igenom en kommunalisering av den svenska skolan. Följden av detta har blivit försämrade kunskapsresultat, att läraryrkets status har försvagats och att många kommuner inte klarar av sitt ansvar för skolan. Den socialdemokratiska kommunaliseringen har blivit ett dråpslag mot likvärdigheten i den svenska skolan. Och det kommer att ta lång tid att vända utvecklingen för svensk skola, men det är en nödvändig uppgift. Steg för steg måste staten öka sitt ansvar för skolan, för att bana väg för ett framtida statligt huvudmannaskap. Det är omöjligt att klara skolans uppdrag för likvärdighet utan en ökad statlig styrning.

Övergripande skolfrågor

Det är logiskt att det är så eftersom kommunaliseringen innebar att beslut och befogenheter decentraliserades och slogs ut på hundratals olika huvudmän och förvaltningar. Decentralisering, bör tilläggas, kan ofta vara bra även i offentligfinansierade verksamheter, men i en så viktig verksamhet som skolan, både för den enskilda eleven och för Sverige som nation, kan inte enskilda kommuners prioriteringar eller ekonomiska problem få påverka negativt på det sätt som sker i dag. Vi talar inte om snöröjning - även om den också kan leda till upprörda känslor. Kommunaliseringen har slagit hårt mot de kommuner som har störst utmaningar i skolan, och vi ser i dag stora skillnader i skolpeng mellan kommuner och även vad gäller bedömningar om exempelvis tilläggsbelopp för extra stöd.

Regeringen tar nu stora steg för att öka likvärdigheten i svensk skola i och med Tidöavtalet och flera utredningar vi har satt igång, inte minst genom att införa en skolpengsnorm i fråga om stora satsningar på ordning och reda i klassrummen, satsningar på fler speciallärare och mycket annat.

Fru talman! Ett annat område som berörs i betänkandet är de fristående skolorna. Även friskolereformen har, precis som kommunaliseringen, funnits i drygt 30 år. Friskolorna är viktiga i svenskt skolväsen. De garanterar att det finns en valfrihet, vilket är nödvändigt och bra för att främja aktiva val och för att elever ska hitta en skola där de trivs. Valfriheten är till för eleverna och elevernas behov, på samma sätt som valfriheten inom till exempel äldreomsorgen finns för de årsrika.

Från Liberalernas sida, fru talman, är vi tydliga med att vi står bakom rätten att välja skola. Vi värnar de fristående skolorna, på samma sätt som vi värnar till exempel folkhögskolor, privata yrkesutbildningar och andra typer av utbildningar som inte drivs av det offentliga. Vi vill kort och gott ha ett system som fungerar med olika alternativ med eleverna i fokus.

Men vi ser också flera problem med friskolesystemet som faktiskt måste åtgärdas. Den här regeringen kommer därför att göra den största omregleringen av friskolereformen sedan den infördes 1992. Det handlar om förändringar som syftar till att höja kvaliteten, att garantera långsiktiga ägare, att stärka inspektionerna, att få bukt med betygsinflation och en hel del annat.

Jag skulle verkligen önska att detta hade gjorts tidigare, men tyvärr har mycket lite skett de senaste åtta åren. Det som har genomförts har genomförts sent. Ett exempel är den skärpta ägar- och ledningsprövningen. Den borgerliga regeringen tillsatte en utredning om detta 2012. Den blev klar några år senare. Därefter gjorde Socialdemokraterna ingenting under flera år eftersom man i stället prioriterade den så kallade Reepalu-utredningen, som man inte ens hade stöd för i riksdagen. Den skärpta ägar- och ledningsprövningen infördes först 2019; sju år efter att man hade börjat utredningen.

När det gäller andra delar av friskolesystemet, till exempel att reglera köer till skolor eller resursfördelningen, lyckades inte Socialdemokraterna göra något alls på åtta år. Faktum är att Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons regeringar aldrig har försökt att få stöd i riksdagen för dessa förändringar. Orsaken är att man vill använda friskolefrågan som slagträ i valrörelser i stället för att faktiskt reformera systemet. För Socialdemokraterna har det varit viktigare att fäktas med ord och retorik i debatten än att faktiskt åtgärda brister i friskolesystemet. Men detta har nu väljarna sett igenom.

År efter år sorterar man papper och strosar runt på Utbildningsdepartementet. Det är ingen slump att de senaste åtta åren har varit de bästa åren för friskolekoncernerna. Vår regering kommer nu att genomföra nödvändiga och viktiga reformer på friskoleområdet, sådant som borde ha gjorts mycket tidigare. Vi gör detta därför att vi ser behovet av förändringar, inte minst eftersom det har gått 30 år sedan friskolereformen infördes, och på så lång tid hinner mycket hända. Vi kommer att genomföra dessa reformer för att valfriheten ska fungera bättre, för att det ska leda till högre kvalitet och kunskapsresultat samt för att det ska bli svårare för oseriösa och kortsiktiga ägare och företag att driva friskolor.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

(Applåder)

Fru talman! Jag trodde att Centerpartiet var en folkrörelse som fattar sina beslut demokratiskt. Men här frångår man ett beslut bara genom att riva sönder en lapp.

Jag noterar dock, fru talman, att Niels Paarup-Petersen bara för tio minuter sedan stod i den andra talarstolen och konstaterade att han stod bakom alla partiets reservationer. Det som förs till protokollet är väl inte om man river sönder en papperslapp utan snarare det man yrkar bifall till i talarstolen och det man säger i sitt anförande.

Det är också så, fru talman, att Niels Paarup blandar ihop två saker här. Modersmålsundervisning är en sak. Det handlar om att barn som har ett annat modersmål än svenska ska kunna få undervisning i det språket. Vad Centerpartiet föreslår är något helt annat, nämligen att nyanlända barn inte ska behöva läsa ämnen som svenska, engelska, matematik eller andra kärnämnen på svenska utan kunna läsa dem på sitt modersmål. Jag menar att det är en väldigt stor förändring av rätt viktig principiell karaktär.

Vi talar här om tiotals olika språk. Vi har inte behöriga lärare i alla dessa ämnen. Vi har inte läromedel. Hur ska vi kvalitetssäkra undervisningen?

Detta viftar Niels Paarup-Petersen bort och säger att Liberalerna inte vill tala om det som är viktigt. Nej, jag talar om det som står i betänkandet. Det råkar finnas en reservation från Centerpartiet som handlar om detta. Därför vill jag gärna veta hur Centerpartiet tänker.

Det finns ett subjekt i det här sammanhanget, nämligen de nyanlända barnen och ungdomarna. Det är de som är viktiga här. De har faktiskt rätt, precis som alla andra elever i svensk skola, att få undervisning av behöriga lärare.

Jag undrar: Var finns alla dessa lärare? Kan Niels Paarup-Petersen berätta var de finns, vem som utbildar dem och vilka läromedel som ska användas? Vi sviker generationer av nyanlända om vi skulle genomföra detta. Jag tycker att det är ganska allvarligt.

Fru talman! Centerpartiet har i det betänkande vi nu debatterar en reservation med innebörden att man vill att nyanlända elever ska kunna läsa in kärnämnena i skolan även på sitt modersmål. Detta är en principiellt rätt viktig fråga, skulle jag säga. Det handlar om vad man har för syn på svenska språket och dess roll för integrationen. Jag tror att det vore mycket olyckligt att göra så som Centerpartiet vill.

Det är principiellt viktigt också därför att det handlar om synen på nyanlända elever och deras rätt. De har nämligen samma rätt som alla andra elever att få undervisning av behöriga lärare.

Jag har två frågor till Centerpartiet med anledning av det här förslaget. Vi talar här om kanske mellan 50 och 100 olika språk som Centerpartiet menar att svensk skola ska organisera ämnesundervisning på. I reservationen står det att det gäller kärnämnena, och på Centerpartiets hemsida står det till och med ämnesundervisning, vilket är ännu bredare. Vilka ska undervisa dessa elever? Finns de här lärarna i dag? De här eleverna har rätt att få undervisning av behöriga lärare, som alltså dessutom ska vara tvåspråkiga - och det handlar om alla olika modersmål som nyanlända människor i Sverige har.

Den andra frågan, fru talman, är: Varför ska den grupp som behöver det svenska språket allra mest, nämligen de som har varit här kort tid och inte lärt sig svenska, i Centerpartiets skola läsa svenska minst?

Jag har väldigt svårt att se hur detta ska fungera organisatoriskt och varför det skulle vara önskvärt. Jag tror att det här finns en väldigt djup klyfta när det gäller hur vi ser på svenska språket, integrationen och undervisningen.

Fru talman! Det är mycket märkligt att oppositionen i alla replikskiften som handlar om skolan nu argumenterar ungefär som om skolan hade ett statligt huvudmannaskap i dag - som om det var staten som finansierade hela skolan. Jag ska erkänna en sak: Jag och mitt parti vill det. Vi önskar det. Miljöpartiet är hjärtligt välkommet att ansluta sig till den uppfattningen, och det är de andra partierna i oppositionen också - förutom Vänsterpartiet, som redan tycker så.

Faktum är dock att skolan i Sverige är kommunaliserad. Vi har kommunpolitiker som också har ansvar för skolan; ungefär 8 procent av ekonomin i skolan kommer från staten. Jag skulle önska att alla kommuner prioriterade skolan mer, även de kommuner där mitt parti sitter med och styr och alla kommuner där Camilla Hanséns parti Miljöpartiet är med och styr - och oavsett vilken majoritet de kommunerna har. Men det är orimligt att stå i riksdagen och hävda att det skulle vara regeringens fel att det finns kommuner i Sverige som inte prioriterar skolan tillräckligt, för det är det inte.

Vi gör historiskt stora satsningar på svensk skola. Som andel av bruttonationalprodukten är detta en av de mest omfattande skolbudgetarna någonsin i vårt lands historia. Det har väl inte undgått någon att trenden i svensk skola de senaste 10-15 åren är ett gradvis och stegvis ökat statligt ansvarstagande genom diverse olika reformer, statsbidrag och andra satsningar på olika utbildningar, förstelärarreformer och en hel del annat. Orsaken till detta är att kommunerna inte har tagit sitt ansvar. Det är därför staten hela tiden måste öka sitt ansvar för svensk skola.

Fru talman! Jag drömmer inte så mycket. Jag är mer intresserad av att vi gräver där vi står, att vi genomför reformer, att vi genomför förändringar och att vi kan lyfta kunskapsresultaten i svensk skola. Om vi ska göra det är det faktiskt som min partiledare Johan Pehrson har uttryckt det. Det kommer man inte ifrån. Det kan vara jobbigt för en miljöpartist att höra detta. Men det är faktiskt så att alla moment i skolan inte alltid är roliga. Det kan vara rätt jobbigt att traggla glosor. Det kan vara rätt jobbigt att sitta still under lektioner när det spritter i fingrarna och man egentligen vill hålla på med mobiltelefonen eller vill göra någonting annat. Allting i skolan är inte roligt. Allting i livet är inte roligt. Allting i arbetslivet är inte kul. Jag kan erkänna en sak, och det är att det inte heller är så roligt att vara riksdagsledamot varenda dag.

Vi måste ha höga förväntningar i svensk skola. Det innebär också att vi måste förvänta oss att man anstränger sig. Det är jätteviktigt för att kunna höja kunskapsresultaten.

Men Miljöpartiet är delvis på en annan bog, fru talman, för de tycker att det där med betyg inte är så viktigt och att det där med prov och läxor inte är så viktigt utan att man kan vara lite mer mañana, mañana, så att säga. Jag är inte så säker på att vi lyfter svensk skola med den attityd som Miljöpartiet har.

Med detta sagt ska det också framhållas att vi har jättemånga skolor i Sverige som är fantastiskt bra. Vi har massor, tiotusentals, lärare i alla olika ämnen som gör ett fantastiskt jobb. Vi har lärare som varje dag går till jobbet och är jätteglada. Men vi har också rätt stora arbetsmiljöproblem, och vi har rätt många elever som inte trivs i skolan. Och vi måste klara av att också adressera dessa problem för att kunna lyfta svensk skola och för att kunna få den skola som jag tror att vi alla i slutändan ändå strävar efter att vi ska få.

Fru talman! Denna regering lägger historiskt stora belopp på den svenska skolan. Det är en av de största och mest omfattande satsningarna på svensk skola någonsin, om vi mäter i andel av till exempel bnp.

Samtidigt har vi ett väldigt tufft ekonomiskt läge. Det vet vi alla. Det vet Niels Paarup-Petersen, det vet jag och det vet alla andra här i kammaren. Vi har att hantera inflationen. Men vi har också ett ansvar, menar jag som liberal politiker, att freda skolan i dessa ekonomiskt tuffa tider.

Eftersom svensk skola tyvärr är kommunaliserad innebär det att man inte kan säga att det bara är statens uppgift att garantera detta. Kommunerna har en skyldighet att prioritera sin skola. Kommunerna har en sådan skyldighet.

För mig spelar det ingen större roll om det är en röd majoritet, en blå majoritet, en rödblå majoritet, en grön majoritet eller någon annan majoritet. Jag tycker att alla kommuner ska prioritera skolan. Och det är väldigt viktigt att de gör det. Då finns det andra verksamheter som kan vara mycket angelägna men inte lika angelägna som skolan. Då måste man tvingas göra dessa avvägningar.

Fru talman! Jag noterar också när det gäller det som replikskiftet initialt i alla fall handlade om, nämligen Centerpartiets förslag, att Niels Paarup-Petersen menar att om man halkar efter i ett ämne ska man i stället kunna tillgodogöra sig dessa kunskaper på sitt modersmål. Jag kan förstå den tanken. Jag bara undrar hur detta ska organiseras. Vilka lärare ska undervisa dessa barn? Vilka läromedel ska man använda? Detta är ju en jättereform som Centerpartiet öppnar för i svensk skola som jag tror att man inte riktigt förstår vidden av. Den kommer att innebära att generation efter generation av nyanlända inte kommer att få samma möjligheter att lära sig svenska språket och därmed inte få samma möjligheter att tillgodogöra sig sin undervisning i skolan. Det är det som jag är väldigt rädd för.

(Applåder)

Fru talman! Jag diskuterar inte Centerpartiet. Jag diskuterar ett förslag från Centerpartiet. Det ligger i en kommittémotion från partiet, som även är undertecknad av partiets partiledare. Det är en fråga som partiet dessutom driver och som man dessutom har en reservation om.

Det är ett förslag från ert parti. Och jag menar att detta skulle vara mycket skadligt för svensk skola. Det skulle innebära att vi ger upp tanken på att nyanlända elever verkligen ska lära sig svenska språket, att de ska göra det snabbt och att de ska omges av svenska språket. Man säger då: Nej, men du kan läsa in alla kärnämnen på ditt modersmål. Men med vilka lärare? Var finns dessa lärare, Niels Paarup-Petersen? Hur har Centerpartiet tänkt att detta ska organiseras?

Om vi ska genomföra detta måste man utbilda tusentals lärare som ska undervisa i olika ämnen på alla möjliga språk. Är det inte bättre att i stället använda de pengarna till att stärka svenskundervisningen för nyanlända?

Om man inte har språket med sig får man väldigt svårt att lära sig andra ämnen. Och även om dessa elever läser in till exempel matematiken på sitt modersmål i början kommer de sedan att komma in på gymnasiet, och då ska de läsa matematiken på svenska.

Jag tror att detta är mycket, mycket feltänkt. Och jag tror att vi sviker väldigt många nyanlända om vi inte har ett väldigt tydligt fokus på att stärka det svenska språket.

Därtill, fru talman, har jag aldrig upplevt att det finns någon särskilt stor efterfrågan på denna reform. Jag har suttit i riksdagen i fyra mandatperioder, och jag har aldrig någonsin fått ett mejl från någon väljare som har sagt: Jag vill läsa in alla kärnämnen på ett annat språk än svenska.

Inte ens engelska skolan, som vi har, har svenskundervisning på engelska. De har det på svenska, för de har förstått att ska man lära sig svenska är det bra att göra det på svenska.

Fru talman! Vi har nu att diskutera utbildningsutskottets betänkande nummer 7 under detta riksmöte, Lärare och elever. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Svensk skola står inför stora utmaningar och ett stort behov av reformer. Det handlar om att höja kunskapsresultaten så att fler elever klarar skolan och så att alla kan lära sig mer. Detta är nödvändigt för att varje individ ska kunna nå sin fulla potential och kunna växa med kunskap och bildning.

En bra skola är också centralt för att vi ska kunna klara av andra utmaningar som vi har i Sverige, inte minst när det gäller rättssamhället, den sociala utslagningen och den höga arbetslösheten.

I dag lämnar 16 000 elever grundskolan utan gymnasiebehörighet. Ungefär var fjärde 25-åring i Sverige saknar slutbetyg från gymnasiet. Dessa siffror är alarmerande höga. Vi har också omfattande problem med stök, skolfrånvaro, respektlöst beteende, sexism, våld och kränkningar i svensk skola. Detta skapar otrygghet, rädsla och psykisk ohälsa.

Enligt Skolinspektionens skolenkät för 2022 upplever en sjättedel av de svarande i årskurs 8 att de inte alls eller endast till viss del känner sig trygga i skolan. Lärarnas bild av trygghet överensstämmer dessutom med elevernas bild.

Vilka drabbas hårdast om det är kaos i korridorerna, med mobbning och mycket grovt språkbruk, och om elever kommer och går som de vill, inte lyssnar på lärarna och så vidare? En sådan skolmiljö slår skoningslöst mot de elever som har det tuffast i skolan. De som är mest utsatta drabbas alltid mest om skolan sviker.

Fru talman! De elever som inte klarar skolan har ofta problem också utanför skolan. Det kan handla om en svår familjesituation eller om att eleven helt enkelt har slutat att gå till skolan. En viktig åtgärd är därför ett ökat samarbete mellan skola och socialtjänst. Därför är det väldigt bra att regeringen nu initierar en statlig satsning på sociala team för att bidra till trygghet och studiero. Vi satsar också på akut- och jourskolor för att bättre kunna hantera och ge undervisning till elever som kan utgöra en fara för andra elever och skolpersonal.

Lärare ska också ges bättre möjligheter och fler verktyg för att agera mot ordningsstörningar i skolan. Vi gör insatser för att öka antalet speciallärare, förstärka lovskolan och mycket annat.

Vi fokuserar väldigt mycket, vilket är fullt förståeligt, på de elever som har svårt att nå målen och som behöver mycket extra stöd. Det nämns också i flera avseenden i detta betänkande. Men det bör i debatten sägas att vi också har elever i den svenska skolan som är mycket högpresterande.

Den som är väldigt, väldigt duktig i till exempel matematik eller språk ska kunna nå riktigt långt redan i grundskolan och på gymnasiet. Det är därför mycket bra att försöksverksamheterna med spetsklasser i grundskolan och gymnasiet nu ska bli permanenta och utvecklas.

Fru talman! Jag ska ta upp ett annat ämne också. När jag läste de motioner som hör till detta betänkande studsade jag till lite. Det handlar framför allt om Centerpartiets motion om integration. De har också en reservation till förmån för detta.

Centerpartiet menar nämligen att nyanlända barn ska kunna läsa in alla kärnämnen i skolan på sitt modersmål i tvåspråkiga klasser. Jag menar att detta är feltänkt. Dessutom tror jag att det skulle leda till ett - för att uttrycka mig milt - formidabelt kaos i svensk skola om man skulle genomföra detta.

Den allra viktigaste insatsen vi kan göra för nyanlända barn och ungdomar är att ge dem tillgång till svenska språket. Språket är nyckeln till integration. Det är nyckeln till att kunna kommunicera och kunna förklara och beskriva hur man känner. Det är nyckeln till arbetsmarknaden. Det är nyckeln till att kunna förstå det svenska samhället, till att kunna följa med i medier, det offentliga samtalet och informationsflöden, till att kunna hänga med i politiken och mycket annat.

Det är också nödvändigt att lära sig svenska för att kunna lära sig de andra ämnena.

Nu har jag, fru talman, lite svårt att förstå exakt vilka ämnen det är Centerpartiet menar att man ska kunna läsa in på sitt modersmål. I grundskolan betraktas svenska, engelska och matematik som kärnämnen. Men hur är det om man inte lär sig svenska? Man läser ju då det på sitt modersmål. Och man måste ha godkänt i ytterligare minst fem ämnen för att bli behörig för ett yrkesförberedande program på gymnasiet, till exempel.

I gymnasieskolan heter det inte längre kärnämnen. De kallas nu för gymnasiegemensamma ämnen, men det är samma sak. Det är nio ämnen. Förutom svenska, engelska, matte och idrott och hälsa är det naturkunskap, religion, samhällskunskap och historia. Det är nästan 700 poäng vi talar om, som man då möjligen, om det är det Centerpartiet avser, ska kunna läsa in på ett annat språk.

Vi talar dessutom, fru talman, om tiotals olika modersmål - minst. Vilka lärare ska undervisa på dessa språk och dessutom vara behöriga för att göra det och dessutom vara tvåspråkiga? Hur många engelsklärare finns det i Centerpartiets skola som ska undervisa på urdu, tigrinja, thai, arabiska, polska, persiska, portugisiska, azerbajdzjanska eller vilket språk som helst? Vi får ju knappt modersmålsundervisningen eller studiehandlingen att fungera på många orter i Sverige.

Vilka läromedel har Centerpartiet tänkt ska användas, som är kompatibla med svensk läroplan? Hur ska kvaliteten säkras? Och hur har Centern tänkt att detta ska finansieras?

Fru talman! Jag kan förstå att detta kan kännas lockande för en del centerpartistiska riksdagsledamöter. Det är lite hejsan, hoppsan - alla kan gå i svensk skola och på vilket språk man vill. Men det borde finnas någon sorts minimikrav på att de förslag man lägger fram på riksdagens bord i alla fall i någon liten del ska vara realistiska.

Om man skulle genomföra dessa förslag skulle Sverige slussa generation efter generation av nyanlända in i ett djupare utanförskap. Och dessa barn skulle inte få undervisning av samma kvalitet som andra elever.

Lösningen, fru talman, är att man gör motsatsen. Nyanlända barn och ungdomar måste så snabbt som möjligt lära sig svenska. Det görs allra bäst genom att de omges av det svenska språket, och det går fortast i en svenskspråkig miljö. Om detta hoppas jag att det i alla fall finns en så bred enighet i riksdagen att vi kan fortsätta med detta mycket viktiga arbete för att kunna hantera och bekämpa utanförskapet och den stora segregationsproblematik som vi har i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Vi måste ju se detta som en helhet. Socialdemokraterna är oerhört fokuserade på en ganska liten del, som dessutom var försöksverksamhet. Jag försöker se helheten i frågorna om både den gymnasiala och den eftergymnasiala yrkesutbildningen, yrkeshögskolans roll och regionala yrkesvux roll. Omställningsstudiestödet har jag inte nämnt här. Det debatterade vi tidigare. Det är också en väldigt viktig del i detta.

Jag är rätt övertygad om att om vi klarar av att pressa ned inflationen, får lite mer fart på jobben i Sverige framöver och klarar av att fortsätta investera i utbildning, både i bredd och i spets, kommer vi att ha större möjligheter att se till att vi har den typ av yrkeskompetens som vårt land behöver. Det är inte bara våra företag utan ofta även privatpersoner som efterfrågar yrkeskompetens på olika sätt när de behöver den.

Vi ska ta det här framåt, så ska det gå så bra som möjligt.

Fru talman! Jag tror inte att jag fick samma fråga fyra gånger. Däremot fick jag betydligt fler än fyra frågor i varje enskild replik. Därför finns alltid en hel del att svara på.

Fru talman! Det vi ser är ett arbetsmarknadsläge i Sverige som ökar trycket på yrkesutbildningar generellt. Fler behöver ställa om. Vi riskerar att fastna i hög arbetslöshet om vi inte får till en större omställning. Under lång tid i Sverige har vi också utbildat för få personer inom praktiska yrkesutbildningar, både på gymnasial nivå och på eftergymnasial nivå.

Väldigt mycket av den kompetensen hämtas in utifrån med utstationeringsdirektiv och annat som Socialdemokraterna alltid varit emot. De har inte brytt sig så mycket om att utbilda människor i praktiska yrkeskunskaper i Sverige, och sedan har de varit jätteirriterade när det kommer folk från Polen och Litauen och gör de jobben i stället.

Totalt sett har vi brist på den här kompetensen i Sverige. Då får vi se sektorn som en helhet. Branschskolorna var en försöksverksamhet. Men totalt sett har vi i dag inom regional yrkesvux över 70 000 platser. Vi fyllde på med över 7 000 platser i vårändringsbudgeten och ytterligare tusentals platser i budgetpropositionen i höstas för innevarande år. Dessutom har vi yrkeshögskolan, och vi har en del andra möjligheter till yrkesutbildning.

Sammantaget skulle jag säga att behovet fortfarande är mycket stort och kommer att växa ytterligare. Det kommer att finnas ett fortsatt tryck att växla upp och skala upp, skulle jag säga. Men jag tror att de åtgärder som regeringen nu vidtar totalt sett bör täcka behovet i ganska stor utsträckning - även om vi kommer att behöva göra lite mer framöver.

Fru talman! Vi har nu att diskutera utbildningsutskottets betänkande 9 för detta riksmöte, och det handlar om vuxenutbildning.

Fru talman! Vuxenutbildningen är viktig för vårt land. Den är viktig för både individen och samhället i stort. Vuxenutbildningen innebär att många människor får en andra chans, kan läsa in en behörighet man inte hade innan eller kan få ett studiebevis. Vuxenutbildningen i Sverige innebär också att det aldrig är för sent, även om man helt saknar grundskoleutbildning.

Vuxenutbildningen är också viktig för att kunna tillgodose arbetsmarknadens behov av utbildad arbetskraft. För mig som liberal är det viktigaste att den som saknar jobb kan få ett jobb. Om man behöver utbildning för detta, och många behöver det, måste det finnas utbildning av hög kvalitet tillgänglig.

Det finns en rad utmaningar i Sverige i dag. Vi har en åldrande befolkning, och det kommer att ställa stora krav på att fler människor arbetar och att vi lyckas bryta bidragsberoendet. Fler kan jobba längre. Annars kommer vi inte att kunna finansiera den gemensamma välfärden som vi är så stolta över, och då tvingas vi i stället till antingen stora skattehöjningar eller att sänka ambitionerna för välfärden, äldreomsorgen och så vidare. Något sådant är verkligen inte något som jag, mitt parti eller något annat parti vill. Det gäller i alla fall att inte sänka ambitionen; några är mer entusiastiska inför att höja skatten.

Fru talman! Var femte invånare i Sverige har en annan bakgrund än svensk. Många har också svårt att ta sig in i på arbetsmarknaden, vilket ofta hänger ihop med att man inte har lärt sig svenska tillräckligt bra eller inte har kunnat utbilda sig i hemlandet. Det finns också fler människor som behöver ställa om, byta jobb eller byta bana i livet. Även här spelar vuxenutbildningen en viktig roll.

Yrkeskraven är högre i dag än vad de har varit tidigare. Samtidigt är det många som vill läsa en yrkesutbildning, eller snarare skulle kunna göra det, men som inte uppfattar den som tillräckligt attraktiv.

Sedan finns en annan grupp av personer som står långt från arbetsmarknaden som gärna skulle vilja läsa en yrkesutbildning men som saknar kapacitet att klara utbildningen. Det finns en rad utmaningar vad gäller matchning, utbildning och ett antal demografiska faktorer som gör att frågor om vuxenutbildning blir allt viktigare.

Ett annat problem vi har sett över en längre tid är bristande kvalitet i vuxenutbildningen. Detta gäller förstås inte alla utbildningar. Det finns massor av utbildningar inom sfi, inom yrkesvux och kommunal vuxenutbildning som håller bra kvalitet, men vi ser också brister.

I min valkrets, Stockholms stad, uppmärksammades förra året en vuxenutbildning där aktören knappt bedrev någon utbildning. Hade det handlat om grundskolan hade det nog varit lättare att upptäcka den typen av problem och kvalitetsbrister, men det har delvis att göra med upphandlingsformen. Utbildning på till exempel grundskolenivå är inte upphandlad på det sättet.

Det är för krångligt, fru talman, och det tar för lång tid att stänga en utbildning som inte upprätthåller en viss kvalitet. Det är helt enkelt för lätt att göra ett dåligt jobb. Men det som många kommuner inte heller vill tala om är att man ofta väljer det som är billigast, inte nödvändigtvis det som är bäst för målgruppen. Här måste man hitta lösningar så att kommuner inte ska behöva satsa pengar på sådant som inte ger resultat. Det är månader och år som går till spillo om kvaliteten är låg.

Fru talman! Det är också viktigt att det finns många olika aktörer: egen regi, privata aktörer, yrkeshögskola, folkhögskola och så vidare. Inte minst är det viktigt för att nå alla målgrupper. Chansen att lyckas på komvux är mycket större om det finns en mångfald av utförare. Det är inte alla som kan erbjuda att det går att plugga samtidigt som man jobbar. Det kan också handla om att undervisningen inte bedrivs likadant överallt eller att det finns aktörer som har större erfarenhet av att jobba med nyanlända.

Fru talman! Det ekonomiska läget har ändrat förutsättningarna på arbetsmarknaden. Det finns en ökad efterfrågan på yrkesutbildning för vuxna. Regeringspartierna - mitt eget parti Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna - och Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget har därför nått en överenskommelse i vårändringsbudgeten som innebär att 400 miljoner kronor tillförs det regionala yrkesvux. Det tillkommer även nästan en kvarts miljard för studiestöd, och ytterligare 70 miljoner kronor tillförs yrkeshögskolan. Det här innebär motsvarande 7 400 fler helårsplatser inom regionalt yrkesvux, och det motsvarar nästan 1 000 platser inom yrkeshögskolan, som vi debatterade i kammaren förra veckan.

Behovet av personer med en yrkesutbildning på gymnasial nivå kommer att fortsätta att vara mycket stort. Det råder brist på utbildade personer inom många yrken, till exempel undersköterska, kock, industritekniker, elektriker och yrkesförare. Samtidigt har antalet sökande till kommunernas yrkesutbildningar ökat markant under senare år. För att utbudet inom regionalt yrkesvux ska vara brett och motsvara det behov som finns i olika delar av landet planeras utbildningarna i samråd med bland annat Arbetsförmedlingen och företrädare för arbetsgivare. Den största yrkesinriktningen sett till antalet deltagare är vård och omsorg. Yrkesinriktning mot barn och fritid samt industriteknisk inriktning har också vuxit sig stora under senare år.

Vi kan notera att intresset för yrkesvux är särskilt stort bland utrikes födda. Inom arbetskraften i Sverige, 20-64 år, är ungefär 25 procent av befolkningen utrikes födda eller har utrikes bakgrund, men inom regionalt yrkesvux är det ungefär varannan person som har utländsk bakgrund. Det gör att verksamheten är viktig även för integrationen i Sverige.

Fru talman! Kunskap är makt. I Liberalerna tror vi på kunskap, och vi tror på utbildning. Vi gör det därför att vi vet att varje människa bär på en inneboende potential. Det är därför vi prioriterar utbildningssystemet hela vägen från förskoleklass till forskarseminariet.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)