Lotta Johnsson Fornarve

Fru talman! Jag tackar så mycket för frågorna.

Självklart måste det långsiktiga målet för biståndet vara att länder blir oberoende av bistånd och klarar sig själva.

Det är inte lätt att på så kort tid svara på frågan hur man ska göra. En viktig sak är naturligtvis att det måste finnas långsiktighet och förutsägbarhet i biståndet. Det går inte att göra stora förändringar på kort tid; därför är det långsiktiga utvecklingsbiståndet oerhört viktigt.

Här ser vi hur regeringen hellre vill satsa på det mer kortsiktiga humanitära biståndet, och det är fel väg att gå. Vi måste fortsätta satsa på ett långsiktigt bistånd där människor får möjlighet till egen försörjning på ett bättre sätt.

Som jag sa tidigare är jag absolut inte emot handel, men den måste ske på mottagarens villkor. Det finns mycket man kan satsa på för att utveckla handel lokalt, till exempel kvinnors möjligheter till ekonomiskt oberoende.

En annan viktig sak i biståndet är att fortsätta stödja det multilaterala systemet, som ju är en förutsättning för ett effektivt och bra bistånd som är flexibelt och kan sättas in snabbt när det behövs, när det uppstår en kris. Det är också en förutsättning för att lägga grunden för samarbete med civilsamhällets organisationer. Man är beroende av varandra, så att säga, så det är naturligtvis väldigt viktigt.

En viktig sak är också att satsa på jämställdhet och kvinnor. Jag menar att en satsning på demokrati och jämställdhet är en förutsättning för utveckling i stora delar av världen.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 2, även om jag självklart står bakom samtliga våra reservationer.

Med ett ansträngt klimatnödläge, enorma globala klyftor, brist på grundläggande demokratiska rättigheter i många länder och brist på basala nödvändigheter såsom rent vatten och mödravård är behoven av bistånd enorma. De väpnade konflikterna har blivit fler och mer långvariga, och många länder har drabbats hårt av de ekonomiska konsekvenserna av coronapandemin. För första gången på årtionden ökar fattigdomen i världen. Bara under 2022 ökade antalet människor i extrem fattigdom till 719 miljoner, enligt Världsbanken.

Behovet av internationellt bistånd är större än på mycket länge. I det här mycket ansträngda läget väljer regeringen att överge, med stöd av Sverigedemokraterna, Sveriges enprocentsmål och ersätter det med ett treårigt mål satt i kronor och ören. I ett första steg fryser man biståndet strax under nuvarande nivå, men prognosen visar att det snabbt kommer att bli en betydande sänkning i förhållande till bni. Det är att skicka fel signaler till andra biståndsgivare, och det är ett stort svek mot de mest fattiga och utsatta människorna i världen. Regeringen bör snarast återinföra enprocentsmålet för svenskt bistånd.

Vänsterpartiet vill inte heller se någon avräkning av biståndet för flyktingmottagande, som både skedde under den förra regeringen och sker under den nuvarande, även om vi konstaterar att den nuvarande regeringen satt ett tak för avräkningen. De medel som var tänkta att gå till bistånd ska gå till världens fattiga, och därför borde Sveriges regering arbeta för att förändra regelverket inom OECD-Dac i syfte att minska möjligheterna till avräkningar för inhemskt flyktingmottagande. Det är också viktigt att avräkningarna redovisas på ett tydligt sätt. Regeringen bör årligen återkomma till riksdagen med en skrivelse där avräkningarna redovisas tydligt och transparent.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt utvecklingsbistånd

Tidöavtalet slår också fast att biståndet ska användas som ett verktyg för att uppnå migrationspolitiska villkor. Det är ett direkt avsteg från själva grundprincipen för bistånd och strider mot principerna om effektivt bistånd. Där slås fast att regeringen inom ramen för bistånds- och utvecklingspolitiken bland annat ska "villkora delar av bistånd med att mottagarlandet tar ansvar för sina egna medborgare och återtar dem när så behövs".

Strax innan årsskiftet enades OECD:s biståndskommitté Dac om ett förtydligande av riktlinjerna för internationellt bistånd i migrationsfrågor. På punkt efter punkt synliggörs hur den politik den svenska regeringen och Sverigedemokraterna kommit överens om står i direkt strid mot det internationella regelverket. För att en insats ska kunna kategoriseras som bistånd måste huvudsyftet vara utveckling och välfärd i låg- och medelinkomstländer. En aktivitet kan inte redovisas som bistånd om den är förknippad med villkor om att uppnå givarens egna migrationspolitiska mål. Biståndsplattformen Concord har på ett förtjänstfullt sätt granskat hur Tidöavtalet står sig i förhållande till OECD-Dacs regelverk. Slutsatsen blir att Tidöavtalet helt enkelt inte är genomförbart.

Klimatförändringen slår redan hårt mot många fattigare länder och driver människor på flykt. FN varnar för att extrema väderhändelser är det nya normala. Regeringen konstaterar att ambitionsnivån behöver öka globalt i klimatarbetet och att utvecklingsländer drabbas hårdast, där klimatförändringarna bidrar till fattigdom och otrygg livsmedelsförsörjning, vilket också kan få allvarliga konsekvenser för fred och säkerhet. Regeringen borde därför dra konsekvenser av det och införa ett additionellt klimatbistånd i enlighet med det Vänsterpartiet föreslår i sin budgetmotion.

Klimatmålen måste gå före kortsiktiga vinstintressen, och den rika delen av världen måste ta sitt historiska ansvar. För att kombinera effektiv fattigdomsbekämpning med ekologisk hållbarhet krävs satsningar på miljövänlig och hållbar produktion av energi och livsmedel samt omställning till en mer miljövänlig transport- och industrisektor.

Vi ser hur demokratin och jämställdheten går åt fel håll i världen. Människorättsaktivister får allt svårare att verka. Kvinnor har förlorat jobbet i större utsträckning, våldet mot kvinnor har ökat och fler kvinnor har fallit ned i fattigdom. Flickors tillgång till utbildning har minskat samtidigt som könsstympning och barnäktenskap har ökat.

Regeringen överger nu den feministiska utrikespolitiken. Det är helt fel väg att gå. Nu kommer också signaler om att regeringen är på väg att fasa ut viktiga strategier. Det handlar om globala strategier som samlar insatser för jämställdhet, hälsa, sexuella och reproduktiva rättigheter, rent vatten och sanitet samt utbildning. Stöd till människorätts- och kvinnorättsorganisationer som lever i extrem utsatthet i till exempel Guatemala och Myanmar är hotade. Det gör mig djupt oroad och upprörd. Vänsterpartiet vill se att minst hälften av biståndet öronmärks till att stödja kvinnor och flickor och att 10 procent öronmärks till SRHR-insatser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt utvecklingsbistånd

En grupp som är särskilt utsatt är hbtqi-personer och deras organisationer. Hbtqi-personer förföljs och trakasseras i många länder. Trots att de riskerar att förlora arbetet, kontakten med familjen och till och med livet organiserar sig människor i hela världen för sina rättigheter. Dessa aktivister har mod och vilja, men de behöver stöd i ofta mycket svåra miljöer. Stödet till organisationer som arbetar med hbtqi-frågor i fattiga länder är i dag inte omfattande mätt i kronor, men för de enskilda organisationerna har det en avgörande betydelse.

Dock finns det ofta hinder för att stödja hbtqi-organisationer. I länder där samkönade relationer är förbjudna finns det stora svårigheter för en hbtqi-organisation att ens registrera sig, och många små hbtqi-organisationer i fattiga länder har haft svårt att leva upp till de höga krav på revision och uppföljning som Sverige ställer. För att Sveriges insatser ska bli meningsfulla är det därför centralt att de projekt och biståndsprogram som genomförs planeras och följs upp i dialog med hbtqi-rörelsen i det berörda landet.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur stödet till hbtqi-organisationer kan förstärkas och göras mer flexibelt.

Ukraina behöver självklart få starkt stöd från omvärlden för att bygga upp landet, men behoven är gigantiska. Det beräknas kosta omkring 1 000 miljarder dollar - det går naturligtvis inte att säga någon exakt siffra - samtidigt som världens samlade bistånd är mindre än 200 miljarder dollar. Det är uppenbart att världens länder måste hitta andra medel än bistånd för att bistå Ukraina i det viktiga arbetet med att återuppbygga landet.

Det talas ibland, helt felaktigt, om bistånd som ett svart hål. Sverige har i dag ett relativt bra bistånd som är både transparent och effektivt och ses som en förebild globalt.

Samtidigt är det näst intill inget fokus på kapital- och skatteflykt som ett svart hål som varje år berövar länder hundratals miljarder dollar i uteblivna skatteintäkter. Här behöver krafttag göras. Vi behöver även införa en effektiv land-för-land-rapportering för multinationella företag.

Den kursändring av svenskt bistånd som nu sker görs utan någon som helst analys, dialog eller ordentlig utvärdering. Senast biståndet förändrades gjordes en ordentlig analys, och omställningen föregicks av dialog med både riksdagen och biståndsgivare på bred front. Nu överger regeringen både enprocentsmålet och en i det stora hela välfungerande biståndspolitik utan någon som helst dialog. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

Sverige ska vara en röst för solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter världen över. I Vänsterpartiets budgetmotion återställer vi enprocentsmålet och lägger fram förslag om ett additionellt klimatbistånd på 500 miljoner kronor år ett för att sedan trappa upp det till 1 miljard kronor de nästkommande åren, detta för att motverka effekterna av klimatkrisen och bidra till en rättvisare, mer demokratisk och mer jämställd värld.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det som ni har hittat på tillsammans med regeringen om att man ska använda migrationspolitiken i biståndet, så att säga, fungerar inte. Strax före årsskiftet enades OECD:s biståndskommitté Dac om ett förtydligande av riktlinjerna för internationellt bistånd i migrationsfrågor. På punkt efter punkt synliggörs hur den politik den svenska regeringen och Sverigedemokraterna kommit överens om står i direkt strid med det internationella regelverket.

För att en insats ska kunna kategoriseras som bistånd måste huvudsyftet vara utveckling och välfärd i låg- och medelinkomstländer. En aktivitet kan inte redovisas som bistånd om den är förknippad med villkor om att uppnå givarens egna migrationspolitiska mål.

Biståndsplattformen Concord har på ett förtjänstfullt sätt granskat hur Tidöavtalet står sig i förhållande till OECD-Dacs regelverk. Slutsatsen blir att Tidöavtalet helt enkelt inte är genomförbart. Det fungerar inte.

Fru talman! Tack, Yasmine Eriksson, för anförandet! Sverigedemokraterna vill halvera det internationella biståndet i en tid när biståndet behövs mer än någonsin - när fattigdomen ökar, demokratin går tillbaka och jämställdheten får stå tillbaka vill Sverigedemokraterna halvera biståndet. Jag tycker att det är skamligt, minst sagt!

Men inte nog med det, utan ni vill också ändra inriktningen på biståndet. Ledamoten säger i sitt anförande att hon vill se ett effektivt bistånd. Då ska man inte göra förändringar av biståndet som syftar till någonting annat, till exempel att uppnå migrationspolitiska villkor. Det är ett avsteg från själva grundprincipen för bistånd och strider mot principen om effektivt bistånd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt utvecklingsbistånd

I Tidöavtalet slås fast att regeringen inom ramen för bistånds- och utvecklingspolitiken bland annat ska villkora delar av biståndet med att mottagarlandet tar ansvar för sina egna medborgare och återtar dem om så behövs. Hur i hela friden ska detta gå till?

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för svaret! Det är på många sätt positivt, även om jag anser att också 8 procent är mycket pengar i avräkning och att vi bör komma ned till ett absolut minimum när det gäller avräkning för flyktingmottagande. Det ska finansieras på annat sätt och inte från biståndet, som redan är oerhört ansträngt.

Jag anser att det vore bra om de pengar som man så att säga har tagit ut för mycket kommer tillbaka redan nu i vårbudgeten, för det behövs. Vi ser ju hur situationen är i omvärlden med ökad fattigdom. Vi ser hur det råder brist på basala nödvändigheter som rent vatten, mödravård och så vidare runt om i världen. Vi ser hur det behövs mer pengar till utbildning för flickor och kvinnor. Det finns hur mycket som helst där det behövs ett stort stöd, så dessa 1,3 miljarder skulle göra stor nytta redan nu.

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för anförandet! Det råder ingen tvekan om att ledamoten är engagerad i just biståndsfrågor. Kristdemokraterna har också stått upp för ett generöst och bra bistånd. Ledamoten säger nu också att ni står fast vid enprocentsmålet. Det gläder mig. Jag hoppas verkligen att ni i regering kommer att kämpa hårt för att regeringen återtar enprocentsmålet i biståndet.

Tyvärr har vi under flera år sett hur olika regeringar har använt biståndsmedel för avräkning till flyktingmottagande. Det gäller inte bara den tidigare socialdemokratiska regeringen. Även tidigare borgerliga regeringar har gjort så.

Bildtregeringen avräknade med 5,1 procent under sin tid. Perssons regering avräknade med 8,1 procent, och Reinfeldts med 13 procent. Regeringen Andersson avräknade med 18 procent. Det är väldigt mycket pengar som har tagits ifrån biståndet och gått till flyktingmottagande.

Från Vänsterpartiets sida är vi väldigt kritiska till att man använder biståndsmedel på det sättet. Biståndsmedel ska gå till fattiga människor och inte till att betala för flyktingar i vårt eget land.

Jag skulle vilja höra ledamotens syn på avräkningar. Under 2023 har regeringen tagit 1,3 miljarder för mycket från biståndet till att asylkostnader i Sverige. Det visar Migrationsverkets och Arbetsförmedlingens februariprognos.

Kommer Kristdemokraterna i regeringen att verka för att de medlen kommer tillbaka till biståndet i vårbudgeten?

Fru talman! Jag håller helt med om att bistånd ska leda till att länder blir mindre beroende av bistånd. Jag är inte heller emot handel, men det måste ske på mottagarens villkor och ska inte i första hand gynna svenska företag. Det ska i stället gynna mottagaren. Det är det som är det viktiga. Det är också viktigt att det finns en långsiktighet i detta. Jag har absolut inget emot att man främjar handel - inte på något sätt.

När det gäller de migrationspolitiska målen strider det helt mot OECD:s biståndskommitté Dacs riktlinjer för hur man får använda internationellt bistånd i relation till migrationsfrågor. Vi ser på punkt efter punkt hur den politik som den svenska regeringen och Sverigedemokraterna har kommit överens om står i direkt strid med internationella regelverk. En aktivitet kan inte redovisas som bistånd om den är förknippad med villkor om att uppnå givarens egna migrationspolitiska mål. Det är ju väldigt tydligt att detta inte kommer att gå att genomföra utan att det är signalpolitik ni ägnar er åt, John E Weinerhall.

Ett bra bistånd är långsiktigt och ger samarbetspartner förutsägbara villkor genom avtal som sträcker sig över flera år. Man ser till att förändringar sker i samarbete och dialog med dem som är berörda. Man gör konsekvensanalyser innan man förändrar. Man prioriterar till exempel lokalt ägarskap och håller fast vid att biståndet ska bidra till att uppfylla målet om att stödja människor som lever i fattigdom och förtryck samt prioritera och integrera arbete för jämställdhet och mot diskriminering av flickors och kvinnors rättigheter i utvecklingspolitikens alla delar. Man stärker civilsamhället.

Det är dessa saker som gör att man får ett bra och effektivt bistånd.

Fru talman! Tack för anförandet, ledamoten!

Regeringen utlovar en reformagenda för biståndet som ska utgå från långsiktighet, transparens och effektivitet, och det låter självklart bra. Men de förändringar för biståndet som regeringen aviserar innebär ju precis det motsatta: ett mindre effektivt bistånd, ett mindre transparent bistånd och ett mindre långsiktigt bistånd.

De stora nedskärningarna på biståndet gör att det blir mindre förutsägbart, vilket hämmar långsiktighet och effektivitet. Inte heller görs det någon konsekvensanalys av vilka effekter de här förändringarna ger. Det tycker jag är högst anmärkningsvärt. Transparensen i biståndet försämras betydligt genom att riksdagen får mindre möjlighet att granska och ge förslag om biståndet, eftersom reformagendan som jag förstår det ska presenteras som en del av budgetprocessen.

Inte heller civilsamhällets organisationer har haft möjlighet att delta i processen när det gäller omläggningen av biståndet. Det är organisationer som har mycket lång erfarenhet och kunskap om hur man bedriver ett långsiktigt och bra, effektivt bistånd.

Regeringen säger sig sträva efter effektivitet i biståndet men talar inte om de internationella erfarenheterna och principerna om ett effektivt bistånd - ett bistånd som utgår från behov hos och prioriteringar som görs av människor som är mottagare av det. I stället talar regeringen om att biståndet ska vara styrt av hela andra mål, som diverse migrationspolitiska mål och att främja svensk export. Det är något som snarare känns som en tillbakagång till 70-talet.

Att använda bistånd för att uppnå migrationspolitiska villkor är ett avsteg från grundprinciperna för bistånd och strider mot principerna för ett effektivt bistånd. Det skulle vara intressant att höra ledamotens respons på detta.

Fru talman! Vi debatterar nu betänkandet Kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete. Det gäller ett nytt lagförslag som går ut på att kommuners ansvar för det brottsförebyggande arbetet stärks och förtydligas. Det är bra och ett steg i rätt riktning. Vi ställer oss därför bakom förslaget. Det är dock helt avgörande att kommuner får tillräckligt med resurser för att detta ska bli möjligt.

Det brottsförebyggande arbetet börjar med en väl utbyggd välfärd för alla, även i så kallade socialt utsatta områden. Om skolan, fritidsaktiviteterna och samhället i övrigt fungerar väl minskar möjligheterna att rekrytera barn och ungdomar in i gängkriminalitet.

Att stoppa nyrekryteringen in i kriminella gäng är centralt. Barn ska gå i skolan och spela fotboll, inte agera narkotikakurirer. Den negativa utvecklingen i socialt utsatta områden måste vändas genom långsiktiga satsningar på bland annat skola, socialtjänst och allmän välfärd. Det handlar även om insatser på kort sikt här och nu.

Tyvärr har vi i stället för satsningar på välfärden under decennier sett stora nedskärningar. Det har lett till ökade ekonomiska klyftor, social utsatthet och ett samhälle som slits isär. Otrygga, ojämlika samhällen är en grogrund för utanförskap och kriminalitet. Det går att skapa trygga, jämlika samhällen om den politiska viljan finns, men då kan man inte, som den nuvarande regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna gör, göra stora neddragningar i just välfärden.

Vänsterpartiet arbetar för ett samhälle där ingen har anledning att se kriminalitet som en lösning. Vi vill ge alla barn en uppväxt som ger dem möjligheter i livet, från förskolan till skolan och det första jobbet. Det är nödvändigt för att minska kriminaliteten och se till att så få som möjligt drabbas av brott.

Det nya lagförslag som vi nu debatterar innebär att kommuner får ett visst ansvar för samordning av det brottsförebyggande arbetet. Kommuner ska även kartlägga brottsligheten och ta fram en åtgärdsplan. Allt detta är bra och nödvändigt, men då krävs som sagt att kommuner får de resurser som krävs för att göra detta.

För att det brottsförebyggande arbetet ska vara effektivt och framgångsrikt krävs att samtliga relevanta aktörer på lokal nivå samverkar, både när det gäller att kartlägga brottsligheten och de problem som finns lokalt och när det gäller att ta fram en åtgärdsplan. Dessa aktörer är polis, skola, socialtjänst, civila samhällsorganisationer, trossamfund, fritidsverksamhet med flera. Det är viktigt att jobba systematiskt och långsiktigt utifrån ett helhetsperspektiv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete

En bra skola är helt avgörande för det brottsförebyggande arbetet. I dag har vi tyvärr fått en alltför segregerad skola. Skolan ska bidra till ökad jämlikhet, inte sortera och dela upp som dagens vinstdrivande marknadsskola gör. Rika skolkoncerner flyttar våra skattepengar utomlands, medan våra skolor i förorten och på landsbygden får stå tillbaka.

En ung människa som klarar gymnasiet går sällan med i ett kriminellt gäng. Vi måste se till att skolan har tillräckligt många vuxna för att fånga upp de barn som riskerar att hamna snett, och fånga upp dem i tid. Vi måste se till att skolan har resurser och kraft att utbilda unga till jobb och studier.

Ett viktigt brottsförebyggande arbete som inte får glömmas bort i sammanhanget är att förhindra våld mot kvinnor och barn i nära relationer. Vi vet att det våld som drabbar kvinnor oftast sker i hemmet och utförs av en närstående man. Det förebyggande arbetet måste även här ske brett. Det handlar bland annat om att utbilda personal som kan komma i kontakt med utsatta flickor och kvinnor. Det handlar om att stödja kvinnor som utsatts och att stödja tjej- och kvinnojourer. Det handlar också om att elever i skolan får goda kunskaper om jämställdhet, lär sig att kritiskt granska maktstrukturer kopplade till kön och våld samt får kunskap om hur de kan få hjälp om de blir utsatta.

Vänsterpartiet har föreslagit att utsatta kvinnor som vill lämna sin bostad ska få hjälp via inrättandet av trygghetsteam från socialtjänsten, polisen och kommunen, vilka ska jobba efter en konkret handlingsplan. Teamet ska se till att polisen hjälper kvinnan att lämna bostaden men kunna bo kvar i området, och att bostadslösningen då blir långsiktig, kombinerat med redan beslutat kontaktförbud av åklagare. Polisen ska också ha ett särskilt uppdrag att bevaka att kvinnan är trygg.

Vi vill även införa ett sluta-slå-program liknande det man redan i dag jobbar med i North Carolina, Domestic Violence Intervention. Syftet med programmet är att skydda utsatta kvinnor och barn mot våldsamma män samt göra det lättare att få rätt stöd för den som vill komma bort från ett våldsamt liv och sluta slå.

För ett väl fungerande brottsförebyggande arbete krävs en lokal och närvarande polis - en polis som känner sitt geografiska ansvarsområde, som skapar trygghet och stabilitet, som känner människor som bor där och som människor som bor där känner och har förtroende för; en polis som är engagerad i sitt arbete, som har hög kompetens om lokala förutsättningar och lokal brottsproblematik och som kan både förhindra dödsskjutningar och prata i bostadsområdets skola; en polis som har god kontakt med den lokala socialförvaltningen, de lokala skolorna, fritidsgårdarna och fältassistenterna och det lokala föreningslivet; en närvarande polis.

Många poliser gör i dag ett utmärkt arbete. Vi vet också att polisyrket är utsatt. Det är dock uppenbart att den nuvarande polisorganisationen har utmaningar och brister. Vi anser därför att hela polisorganisationen behöver ses över.

Det finns redan i dag mycket bra brottsförebyggande arbete att dra lärdom av. Brottsförebyggande rådet, Brå, har utvecklat den så kallade fasmodellen som kan tillämpas vid långsiktiga samverkansprojekt mot brottslighet och otrygghet i utsatta områden. Den har bland annat används i Gottsunda i Uppsala med gott resultat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete

Ett annat exempel som ökat tryggheten och livskvaliteten för de boende i Gårdsten i Göteborg har varit inrättandet av så kallade trygghetsgrupper och trygghetsvärdar som finns till hands för att lösa problem och också fungera som goda förebilder för barn och ungdomar i området, samtidigt som de skapar trygghet för äldre personer.

Det finns många fler exempel på liknande arbete runt om i landet. Det som är gemensamt är långsiktighet, lokal närvaro, samordning och brett samarbete. Men då krävs prioritering av det förebyggande arbetet och att det avsätts tillräckligt med resurser till skola, socialtjänst, fritidsverksamhet, lokal polisnärvaro, trygghetsskapande åtgärder, service och upprustning av bostäder, lokaler, och yttre miljöer. Görs inte detta blir det brottsförebyggande arbetet bara en massa vackra ord på ett papper.

Fru talman! Tack, Peter Hultqvist, för svaret! Självklart ser jag hotet från Ryssland, och självklart är jag djupt orolig när Putin går ut och hotar med att använda kärnvapen. Det är naturligtvis någonting som man måste ta på allra största allvar.

Jag vill inte se några kärnvapen, vare sig ryska, amerikanska, engelska eller andra, på svenskt territorium. Risken för att kärnvapen ska användas mot oss blir större om vi har kärnvapen på vårt eget territorium. Därför ökar säkerheten om vi ser till att befästa att vi inte får några kärnvapen på vårt territorium. En väldigt bra grej då är att se till att Norden blir en kärnvapenfri zon och att vi tar initiativ till det och förhandlar med de andra nordiska länderna.

Det var ett bra förslag en gång i tiden, på 80-talet, när vi också hade en kärnvapenrustning. Det fanns hot från både Ryssland och andra. Varför kan vi inte gå tillbaka till det viktiga förslaget, som bland annat drevs väldigt kraftfullt av socialdemokratin på den tiden? Jag tror att det skulle vara en framgångsrik sak att göra.

Fru talman! Tack, Peter Hultqvist, för anförandet och historiebeskrivningen! Jag tänkte också bli lite historisk och ta upp ett förslag som har många år på nacken: Norden som en kärnvapenfri zon.

Förslaget kom redan på 60-talet. Urho Kekkonen drev det, och Gro Harlem Brundtland, den socialdemokratiska statsministern i Norge, anslöt sig. Även vår egen statsminister Olof Palme ställde sig bakom Norden som en kärnvapenfri zon. Det här var i en tid när kärnvapenupprustningen var som tuffast och när vi befann oss i ett kallt krig.

Överenskommelser om kärnvapenfria zoner är några av de allra mest effektiva verktygen mot kärnvapen och kärnvapenspridning. Om länder kan förvissa sig om att andra stater inte har kärnvapen dämpar det viljan att skaffa egna. Stora delar av världen i dag omfattas redan av kärnvapenfria zoner.

Är det då inte hög tid att verka för att Norden blir en kärnvapenfri zon - för att öka tryggheten och säkerheten både i vårt eget land och i våra grannländer och verkligen se till att vi slipper kärnvapen på vårt territorium både i dag och i morgon? Är inte Socialdemokraterna beredda att kämpa för Norden som en kärnvapenfri zon?

Fru talman! Jag beklagar att Margareta Cederfelt inte uppfattar vad jag säger när jag säger att det största hotet mot freden i dag är kärnvapen. Det gäller att garantera att vi slipper kärnvapen i Sverige och i Norden.

Vi ska jobba för kärnvapennedrustning och för att bli medlemmar i FN-konventionen som förbjuder kärnvapen. Vi ska jobba för att Norden ska bli en kärnvapenfri zon men även Arktis och andra områden. Det är det främsta verktyget för att se till att säkra freden i vårt område.

Sedan är vi övertygade om att alliansfriheten där Sverige självständigt fattar sina beslut om hur vi ska ställa oss i freds, utrikes- och säkerhetspolitiska frågor är en mycket större trygghet för det svenska folket. Vi ska inte vara beroende av länder som Turkiet, Ungern, USA eller något annat land. Vi ska själva stå upp för vår egen säkerhet och utrikespolitik. Det hindrar inte att vi kan samarbeta med andra länder som är demokratier som våra nordiska och baltiska grannländer. Det tror jag också är nödvändigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Det är otroligt viktigt att vi fortsätter att stå upp för kampen mot kärnvapen och för fred och nedrustning även om vi kommer med i Nato. Det hoppas jag verkligen att ledamoten också kan ställa upp på.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Margareta Cederfelt, för frågorna!

Mitt anförande gick precis ut på att tala om hur vi stärker freden och säkerheten i vårt närområde och i Sverige. Det gör vi genom att se till att vi inte får massförstörelsevapen i Sverige eller i Norden och att vi får en garanti för detta.

Jag talade om vikten av att Sverige går med i FN:s kärnvapenkonvention som förbjuder kärnvapen och att Norden ska bli en kärnvapenfri zon för att garantera att inga kärnvapen riktas mot oss och att inga kärnvapen placeras på svensk mark vare sig i krigs- eller i fredstid. Det är den främsta garantin för fred och säkerhet i vårt närområde.

(Applåder)

Herr talman! Jag säger som så många andra före mig: Vi står inför ett historiskt beslut. Sverige är på väg att lämna en framgångsrik alliansfri politik för att gå med i en kärnvapenallians, Nato.

Utgångspunkten för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik ska vara att värna vårt lands säkerhet. Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken ska utgå från en självständig analys och strategi som syftar till att skapa trygghet för Sverige och våra medborgare. Sverige ska ha ett starkt och folkligt förankrat totalförsvar med förmåga att möta de olika former av hot som vårt land kan ställas inför, både civila och militära.

Rysslands aggression och illegala invasion av Ukraina är ett allvarligt brott mot folkrätten och måste självklart kraftfullt fördömas. Kriget har inneburit ett stort lidande för det ukrainska folket och orsakat enorm förödelse. Men invasionen har även allvarligt förändrat och försämrat säkerhetsläget i vårt närområde och i Europa.

Vänsterpartiet menar att det bästa sättet att trygga vår säkerhet är att stå fast vid alliansfriheten. Sverige har klarat sig undan krig i 200 år, främst tack vare vår alliansfrihet och kloka diplomati. Det har funnits allvarliga spänningar i vårt närområde vid många tidigare tillfällen, men vi har stått fast vid vår alliansfrihet. Sveriges militära alliansfrihet har med andra ord tjänat oss och vår omvärld väl och har möjlighet att göra det under lång tid framöver.

Alliansfriheten innebär att vi har kunnat fatta självständiga beslut angående vår utrikes- och säkerhetspolitik. Den har dessutom gett oss ett utrikespolitiskt handlingsutrymme som gjort att Sverige kunnat spela en viktig internationell roll för fred och nedrustning när den politiska viljan funnits. Vänsterpartiets uppfattning är att Sverige ska vara fortsatt militärt alliansfritt. Vi säger därför ett tydligt nej till ett svenskt Natomedlemskap.

Den svenska Natoprocessen måste ses som ett stort misslyckande. Trots att regeringen lagt sig platt för despoten Erdogan har man inte lyckats särskilt bra. Tyvärr är det nog bara en tidsfråga innan vi kommer med i Nato, vilket jag djupt beklagar. Men då måste vi göra vårt bästa för att Sverige fortsatt ska stå upp för mänskliga rättigheter, fred och nedrustning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Sverige har i dag en relativt hård lagstiftning när det gäller vapenexport, men det finns en hel del att vara kritisk mot när det gäller tillämpningen. Nu riskerar vi att urholka lagstiftningen för vapenexport ännu mer genom medlemskapet i Nato.

Vänsterpartiet var drivande i riksdagen 2019 för att få igenom ett exportförbud för vapen till Turkiet på grund av landets folkrättsvidriga invasion i nordöstra Syrien. Då fanns en fullständig politisk enighet om vikten av att agera mot detta folkrättsbrott. Turkiet har upprepade gånger visat att man inte drar sig för att gå in militärt i sina grannländer. Så sent som i november förra året genomförde Turkiet en militäroffensiv mot kurdiska områden i Syrien och Irak, där 89 mål flygbombades under ett dygn.

Ett av de krav Turkiet ställt på Sverige för att godkänna ett svenskt medlemskap i Nato är just att vapenexporten ska återupptas, och vips exporterar vi återigen vapen till den turkiska regimen utan att något egentligen har förändrats som motiverar detta. Vänsterpartiet anser att Sverige ska stå fast vid att inga svenska vapen ska exporteras till Turkiet.

Ett medlemskap i Nato kan också komma att påverka de så kallade samarbetsavtal som ISP, Inspektionen för strategiska produkter, beviljar. Det kan resultera i att man godkänner nya avtal med länder man vanligtvis inte skulle bevilja export till då en tredje part, oftast USA, vill använda sig av svenska vapen eller svensk materiel.

Det som är allra mest bekymmersamt med Natomedlemskapet är att vi går med i en kärnvapenallians. Nato har kärnvapen som en bärande doktrin och kan även tänka sig att använda dem.

Kärnvapen är det mest destruktiva massförstörelsevapen som mänskligheten uppfunnit. Det internationella samfundet har hitintills varken lyckats stoppa spridningen eller fått kärnvapenstaterna att avväpnas. I stället investeras miljarder i modernisering och utveckling av kärnvapen. Forskning har visat att det saknas beredskap för att hantera konsekvenserna av kärnvapen.

Det är en illusion att kärnvapen gör oss säkrare. Kärnvapen är inte ett skydd mot internationella konflikter och krig. I verkligheten är kärnvapen ett enormt hot mot nordisk och global säkerhet. En enda kärnvapendetonation skulle sannolikt döda hundratusentals civila och skada många fler, och radioaktivt nedfall skulle kunna förorena stora områden i våra länder under oöverskådlig tid.

FN-konventionen om förbud mot kärnvapen trädde i kraft 2021. Konventionen förbjuder planering, finansiering, tillverkning och besittning av kärnvapen samt att hota med dem och att använda dem. Inga kärnvapenstater har hittills ratificerat konventionen. Men syftet med konventionen är att sätta press på kärnvapenstaterna att tillsammans mötas i förhandlingar om nedrustning.

Att fler kärnvapen sprids ut över världen, och även här hos oss, gör varken Sverige eller vår region säkrare. Om Sverige vill fortsätta vara en röst för nedrustning måste vi tydligt markera att Sverige inte tillåter kärnvapen på svenskt territorium vare sig i fredstid eller i krigstid. Det mest effektiva sättet är naturligtvis att gå med i FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

Det finns inte några juridiska hinder för Natoländerna att vägra delta i Natos kärnvapenaktiviteter. Sverige skulle kunna skriva under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen även om Nato i dag är kritiskt till avtalet. En svensk anslutning till kärnvapenförbudet skulle innebära att Sverige inte behöver delta i Natos gemensamma kärnvapenaktiviteter samt ett förbud mot utplacering av kärnvapen på svensk mark. Det skulle också kunna innebära att fler Natoländer vågar ansluta sig, till exempel våra nordiska grannländer. Vänsterpartiet menar att Sverige självklart ska skriva under FN:s kärnvapenkonvention för att fortsatt tillhöra de länder som tydligast förespråkar en kärnvapenfri värld.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

För att minska risken för ett kärnvapenkrig i vårt närområde bör Sverige i förhandlingar med andra driva på för en kärnvapenfri zon i vårt närområde. Meningen med kärnvapenfria zoner är att skapa koalitioner av länder som garanterar att de inte har kärnvapen på sitt område och som därmed får garantier av kärnvapenstaterna att dessa inte kommer att attackera de här områdena med kärnvapen.

Vänsterpartiet menar att Sverige bör verka för att Norden ska bli en kärnvapenfri zon. På sikt bör även andra områden inkluderas, såsom Arktis, Östersjön, EU och Europa. Särskilt viktigt är det att inkludera Arktis. Intresset för Arktis har under senare tid ökat avsevärt från stormakternas sida, och Arktis kan inte längre betraktas som ett lågspänningsområde.

Överenskommelser om kärnvapenfria zoner är ett av de allra mest effektiva verktygen mot kärnvapen och mot kärnvapenspridning. Om länder kan vara förvissade om att andra stater inte håller kärnvapen dämpar det viljan att skaffa egna.

Stora delar av världen omfattas redan av kärnvapenfria zoner eller zoner fria från massförstörelsevapen. Det gäller exempelvis Latinamerika, Afrika, Centralasien och Antarktis. I Latinamerika ledde till exempel en överenskommelse om kärnvapenfria zoner till att Brasilien och Argentina avslutade sina kärnvapenprogram. I och med detta har förtroendet och relationerna mellan länderna på kontinenten förbättrats.

Vänsterpartiet har flera förslag för att utveckla det nordiska samarbetet mot samma mål. Sverige bör arbeta för att såväl Norden som Arktis och Östersjön blir kärnvapenfria zoner. Sverige kan, om den politiska viljan finns, vara ett land som trots medlemskapet i Nato blir en stark röst för mänskliga rättigheter, fred och nedrustning. I den tid vi lever i är en sådan röst viktigare än någonsin.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Det är en illusion att tro att kärnvapen gör oss säkrare. Kärnvapen är inte ett skydd mot internationella konflikter och krig. Den här övertron på att använda kärnvapen i avskräckande syfte är verkligen inte en bra idé.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Det finns inga juridiska hinder för Natoländer att vägra delta i Natos kärnvapenaktiviteter. Sverige skulle till exempel kunna skriva under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen även om Nato i dag är starkt kritiskt till avtalet. En svensk anslutning till kärnvapenförbudet skulle innebära att Sverige inte behöver delta i Natos gemensamma kärnvapenaktiviteter samt ett förbud mot utplacering av kärnvapen på svensk mark. Det skulle också kunna innebära att fler Natoländer vågade ansluta sig, till exempel våra nordiska grannländer.

Syftet med konventionen är ju att sätta press på kärnvapenländerna att dra igång en verklig kärnvapennedrustning. Det behöver verkligen världen i det läge där vi befinner oss i dag.

Jag beklagar verkligen djupt att utrikesministern inte delar uppfattningen att Sverige bör skriva på FN:s kärnvapenförbud. Sverige har dock hittills ändå deltagit som observatör i konventionen, och jag hoppas verkligen att åtminstone detta kan kvarstå. Det skulle ändå vara ett litet steg på rätt väg mot ett kärnvapenförbud.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Herr talman! Tack för anförandet, ministern!

Sverige har en gång i tiden varit ett land som stått upp för mänskliga rättigheter, fred och nedrustning och gått i spetsen för kärnvapennedrustningen. Nu vill regeringen föra in oss i en kärnvapenallians.

Kärnvapen är det mest destruktiva massförstörelsevapen som mänskligheten uppfunnit. Det internationella samfundet har hittills varken lyckats stoppa spridningen eller få kärnvapenstaterna att avväpnas. I stället investeras miljarder i modernisering och utveckling av kärnvapen.

FN-konventionen om förbud mot kärnvapen trädde i kraft 2021. Konventionen förbjuder planering, finansiering, tillverkning och besittning av kärnvapen samt att hota med att använda dem. Inga kärnvapenstater har hittills ratificerat konventionen, men syftet med konventionen är att sätta press på kärnvapenstaterna att tillsammans mötas i förhandlingar om nedrustning.

Att fler kärnvapen sprids ut över världen, även här hos oss, gör varken Sverige eller vår region säkrare. Om Sverige vill fortsätta att vara en röst för nedrustning måste vi tydligt markera att Sverige inte tillåter kärnvapen på svenskt territorium, varken i freds- eller i krigstid. Det mest effektiva sättet är att gå med i FN:s konvention om förbud mot kärnvapen.

Borde inte Sverige ansluta sig till FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och föregå med gott exempel?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Herr talman! Tack, Kerstin Lundgren, för svaret!

Jag beklagar verkligen att Centerpartiet inte står upp för Norden som en kärnvapenfri zon som ni gjorde för bara några år sedan. Då var ni fortfarande för ett Natomedlemskap, men ni ansåg att det då var möjligt att jobba för Norden som en kärnvapenfri zon och att vi också skulle ha tydliga förbehåll. Nu har vi inga som helst garantier för att vi inte får kärnvapen på svenskt territorium.

Att utpeka Norden som en kärnvapenfri zon skulle verkligen göra vår region till en säkrare plats. Vi vet att kärnvapenfria zoner har bidragit till att öka säkerheten och tryggheten i världen. Vi måste ju försöka göra vad vi kan för att säkra vårt eget område, och kärnvapenfri zon i Norden och även i Arktis skulle vara väldigt viktigt i det här syftet.

Herr talman! Tack, Kerstin Lundgren, för anförandet! Jag uppskattade att Kerstin Lundgren talade om vikten av kärnvapennedrustning i världen och att vi, precis som Norge, kan fortsätta att jobba för kärnvapennedrustning även om Sverige blir medlem i Nato.

För vi vet ju att kärnvapen inte gör världen säkrare och inte heller är ett skydd mot internationella konflikter. I verkligheten är kärnvapen ett enormt hot mot både nordisk och global säkerhet. En enda kärnvapendetonation skulle sannolikt döda hundratusentals civila och skada många fler, och radioaktivt nedfall skulle kunna förorena stora områden i flera länder under överskådlig tid. Därför är kravet på Norden som en kärnvapenfri zon så oerhört viktigt. Överenskommelsen om kärnvapenfria zoner är ett av de allra mest effektiva verktygen mot kärnvapen och mot kärnvapenspridning. Om länder kan förvissa sig om att andra stater inte håller kärnvapen dämpar det viljan att skaffa egna.

Stora delar av världen omfattas redan i dag av kärnvapenfria zoner eller zoner fria från massförstörelsevapen. Det gäller till exempel Latinamerika, Afrika, Centralasien och Antarktis. Det här med Norden som en kärnvapenfri zon är ju inget nytt krav. Jag läser i Centerpartiets partimotion med anledning av vårpropositionen för 2015/16, och det är ju inte evigheter sedan: "Samtidigt bör Sverige arbeta för att Norden ska förklaras vara en kärnvapenfri zon och likt Norge bör Sverige sätta villkor som garanterar att ett Natomedlemskap inte innebär att kärnvapen och stationär utländsk trupp får finnas på svensk mark."

Står ni fast vi detta? Står ni fast vid att Norden ska vara en kärnvapenfri zon? Kommer ni att jobba för det om Sverige kommer med i Nato?

Fru talman! Tack för ytterligare svar, ministern!

Jag tror inte att ministern riktigt har förstått vikten av informationsstödet och dess bredd. Informationsstödet används ju just för att öka kunskapen om utsatta människors behov av stöd och hjälp i världen. Det är ofta långt borta, så man behöver de här pengarna för att sprida kunskapen och också för att granska hur biståndet har använts. Ministern säger att det är viktigt med transparens, och en del av informationsstödet används just till att granska biståndet och på det sättet öka transparensen.

Det viktiga arbete som många biståndsorganisationer byggt upp under lång tid riskerar nu att slås sönder och avbrytas, och det tycker jag verkligen inte är ett effektivt sätt att använda biståndet. I praktiken innebär den dramatiska nedskärningen av informationsstödet en direkt avveckling av en lång rad informationskanaler, vilket i sin tur minskar transparensen och kvaliteten i svenskt bistånd. I och med ett minskat informationsstöd blir även möjligheten mindre att granska vad svenska biståndspengar används till, och möjligheten till en bred och folklig debatt om biståndet kringskärs. Det här är också otroligt viktigt.

Anser inte ministern att det är viktigt att svenska folket får god kunskap om hur biståndspengar används?

Anser inte ministern att det är viktigt att granska biståndet och svenska myndigheters och företags agerande i världen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Anser inte ministern att det är viktigt att barn och unga får goda kunskaper om den värld vi lever i?

Anser inte ministern att det är viktigt att vi i Sverige har en levande debatt om utvecklingsfrågor och bistånd?

Slutligen vill jag uppmana ministern att tänka om när det gäller informationsstödet. Det behövs, och det är viktigt för att garantera transparensen och kvaliteten i biståndet, för att granska vad svenska biståndspengar används till, för god kunskap om biståndsfrågor och för en bred och folklig debatt om bistånd.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för det kompletterande svaret. Jag betvivlar inte för en sekund att det möte som hölls i januari var bra. Problemet är ju att mötet skedde efter att förändringarna i biståndet skett. Nedskärningarna var redan ett faktum. Det är helt tydligt att biståndsorganisationerna är missnöjda. Detta kan jag verkligen skriva under på efter att ha träffat en lång rad biståndsorganisationer. Det gäller bristen på kommunikation och information. Jag hoppas verkligen att det här kommer att bli bättre i framtiden.

Ministern säger att Sverige och världen står inför stora globala utmaningar och att mesta möjliga stöd ska ges till Ukraina. Jag håller verkligen med om vikten av att ge stöd till Ukraina i den besvärliga situation som man befinner sig i med krig. Men det får inte ske på bekostnad av fattiga utsatta människor i andra delar av världen. På sikt måste vi hitta additionella medel till stöd för Ukrainas återuppbyggnad som inte belastar det nuvarande biståndet. Det är väldigt svårt att förstå hur regeringen i det allvarliga läge världen nu befinner sig i väljer att skära ned på biståndet och lämna enprocentsmålet. Nu när världen ser ut som den gör borde man väl i stället åtminstone behålla biståndet på den tidigare nivån och stå fast vid enprocentsmålet.

Regeringen förändrar biståndet utan att ha gjort någon djupare analys av vad det kommer att innebära, som jag förstår det. Man skär ned på stödet till FN och kärnstödet. Man ska ha en inriktning mot handel och svenskt näringsliv samt migration. Men regeringen har tidigare aviserat att civilsamhällets organisationer ska få en större roll. Jag blir därför förvånad när regleringsbrevet kommer och det visar sig att samtliga anslag till civilsamhället minskar, i vissa fall drastiskt.

Särskilt hårt drabbas informationsverksamheten, som vi nu diskuterar. Man minskar från 155 till 20 miljoner. Det är alltså en enorm minskning, som slår väldigt hårt mot biståndsorganisationerna. Att det har ökat så mycket tidigare beror på att det funnits ett stort behov av denna ökning. Många människor i vårt land har en positiv syn på bistånd och vill gärna själva bidra. Då är det viktigt att man får kunskap om hur biståndet används och att det går till rätt saker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I praktiken innebär nedskärningen av informationsstödet en direkt avveckling av en lång rad informationskanaler, vilket i sin tur minskar transparensen och kvaliteten i svenskt bistånd. Ett exempel är att Forum Civs digitala plattform Globalportalen hotas av nedstängning. Forum Civ är Sveriges största plattform för civilsamhället. Ett annat exempel är det praktikprogram som FUF, Föreningen för Utvecklingsfrågor, har för studenter som är intresserade av att arbeta med globala utvecklingsfrågor. Vidare kan jag nämna Utrikespolitiska Förbundets seminarier om globala utrikespolitiska frågor på universitet runt om i Sverige samt organisationen World's Children's Prize Foundation, som genom sitt skolprojekt nått fler än 692 000 elever i Sverige och engagerat dem för barns rättigheter i världen. Allt det här finansieras av informationsstöd och riskerar nu att läggas ned. Det är bara några få konkreta exempel. Listan kan göras jättelång.

Jag tycker fortfarande inte att jag har fått någon riktig analys av varför regeringen gör de här stora nedskärningarna och hur de drabbar biståndet på lång sikt. På vilket sätt kommer statsrådet att arbeta för att den omläggning av biståndet regeringen presenterar i budgetpropositionen för 2023 ska ske så transparent som möjligt? När kommer egentligen reformagendan för biståndet att presenteras? Finns det en tydlig tidsplan? Hur kommer förankringen att gå till?