Herr talman! har frågat mig om jag inför beslutet att avsluta det finansiella stödet till UNRWA tog initiativ till en analys av sjukvård och utbildning för Palestinaflyktingar i Libanon, Syrien och Jordanien. Jacob Risberg har även frågat mig om jag i så fall kan redogöra för resultatet av en sådan analys.

Regeringen har, mot bakgrund av de enorma humanitära behoven i världen, beslutat att kraftigt stärka sin beredskap att utbetala ytterligare humanitärt stöd under året vid plötsligt uppkomna, förvärrade eller underfinansierade kriser. Av dessa medel avsätts 800 miljoner kronor till den humanitära krisen i Gaza och till regionen. På så vis kan regeringen, i löpande dialog med sina partner, säkerställa att det svenska stödet utformas på bästa sätt för att lindra lidandet hos nödställda civila och möta de enorma och akuta behoven på marken, såväl i Gaza och på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, som i Jordanien, Syrien och Libanon.

Sverige ger sedan tidigare ett omfattande humanitärt stöd till länder i regionen, inklusive Syrien och Libanon. Det svenska stödet dit uppgick sammantaget till nära en halv miljard kronor under 2024. Dessutom är Sverige fortsatt en av de största givarna av flexibelt kärnstöd till flera centrala aktörer i regionen, såsom UNHCR, Unicef och den internationella rödakorsrörelsen, som bland annat verkar för att stärka tillgången till utbildning och sjukvård för de mest sårbara.

Samtidigt fortsätter Sverige genom utvecklingssamarbetet att ge långsiktigt stöd till regionen, exempelvis inom hälso- och sjukvårdssektorn. Regeringen beslutade i somras också om en ny regional biståndsstrategi för Syrienkrisen om totalt 880 miljoner kronor för 2024-2026. Strategin syftar bland annat till att förbättra försörjningsmöjligheter och ge bättre tillgång till grundläggande samhällstjänster. Det är mål som fortsätter att vara högst relevanta.

Regeringen ser löpande över sina samarbetspartner och analyserar sina arbetssätt för att utforma svensk biståndspolitik på bästa möjliga sätt. Sett till den samlade bilden har regeringen nu valt att kanalisera det kraftigt ökade stödet till regionen genom andra aktörer än UNRWA.

Herr talman! Det är alltid lika roligt att delta i en debatt efter Jacob Risberg. Han är 2,25 lång, och man måste därför ägna sig åt talarstolshöjden i stället för politiken. Att vi faktiskt kan höja och sänka talarstolen är en av de härliga grejerna med den här salen.

Det är tydligt att Mellanöstern och den konflikt som berör Israel och de palestinska territorierna engagerar väldigt många människor i Sverige. Ibland skulle man kunna önska att andra konflikter i världen väckte lika stort engagemang. Hur många bryr sig egentligen om krisen i Sudan, som är den värsta pågående krisen just nu? Hur många bryr sig om det som händer i Kongo och Rwanda just nu, när alla fokuserar på detta område?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är nu inte fel att fokusera på detta, för det är viktigt. Det är också en konflikt som har funnits väldigt länge. Då måste vi ställa oss frågan: Hur kommer vi vidare? Vad är lösningen långsiktigt för att bygga ett Mellanöstern som är stabilt, fredligt och demokratiskt och som respekterar mänskliga rättigheter? Är det att fortsätta på samma inslagna väg som vi följt i 80 år, eller är det att göra någonting annat?

Om man gör som man alltid har gjort kommer det att gå som det alltid har gått. Det är dags för förändring. En av de förändringar som är nödvändiga är att se över rollen för myndigheten UNRWA. Jag återkommer till den alldeles strax. Låt oss först slå fast att Sveriges engagemang i den här regionen är stort. Som vi har varit inne på har det humanitära stödet för att hjälpa till i Gaza och i regionen fördubblats, vilket är väldigt bra.

Vi vet också att UNRWA absolut inte är den enda aktören när det gäller att nå ut med hjälp i Gaza, på Västbanken och i de palestinska områdena. Det finns många andra som redan genomför detta och som mycket väl kan ta över dessa uppgifter i de områdena. Flera av dem är också FN-organ, som World Food Programme, UNHCR och OCHA. Det finns också en lång rad ideella organisationer och andra organisationer som verkar i dessa områden och som faktiskt redan i dag står för en klar majoritet av det bistånd som kommer in i Gaza. Vi lämnar alltså inte människor i sticket bara för att UNRWA inte får pengar från Sverige eller, för den delen, från andra.

Det finns också ett antal skäl till att detta är rimligt. Som vi alla vet och har sett i medieuppgifter har UNRWA varit infiltrerat av och haft kontakter med terrorister. Det var personer med kopplingar till UNRWA som deltog i massakern den 7 oktober, som enligt medieuppgifter är den värsta pogromen mot det judiska folket sedan andra världskriget.

På samma sätt har vi sett medieuppgifter om att personer som har jobbat i organisationen har kopplingar till Hamas och Islamiska jihad. Vi vet också att byggnader och andra anläggningar som är kopplade till UNRWA har varit infiltrerade av dessa organisationer, som håller det palestinska folket i förtryck och terror.

Det finns alltså goda grunder att se över organisationen och varför man vill samarbeta med den. Man bör i stället finna en väg som är konstruktiv och som leder framåt och till att vi kan bygga ett bättre Gaza, ett bättre Västbanken och en fungerande palestinsk stat som lever sida vid sida med staten Israel i fred, säkerhet och frihet.

Det palestinska folket förtjänar demokrati, mänskliga rättigheter och frihet, inte terror, inte förtryck, inte Hamas, inte Islamiska jihad, inte Hizbollah - inte någon av alla de organisationer som vi ständigt läser om i tidningen. De människorna måste bort. Folket förtjänar sin frihet.

UNRWA är en del av problemet, inte en del av lösningen.

Herr talman! När det kommer till regionen i fråga är det viktigt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

När det gäller specifikt UNRWA som organisation är det ingen hemlighet att den genomgår en förtroendekris. Det handlar inte bara om Israel. Regeringen har varit väldigt tydlig i sin kritik av Israels beslut, och jag har själv tagit upp det personligen med Israels ambassadör i Sverige och med Israels vice utrikesminister, som jag träffade när jag var på besök i Palestina, östra Jerusalem och Israel.

Vi är kritiska till Israels beslut, men det handlar inte bara om det här konkreta beslutet. Det finns många andra problem som organisationer, både FN-organ och civilsamhällesorganisationer, just nu har när det gäller att hjälpa människor som är i nöd i regionen. Man har till exempel svårt att få visum, och får man visum gäller det kanske bara i några veckor i stället för månader, samtidigt som familjer ska komma till regionen för att hjälpa några av de mest behövande människorna på hela jordklotet.

Samtidigt har UNRWA en förtroendekris. Det handlar inte bara om Hamas brutala terrorattack mot civila i Israel utan om att det under decennier har gjorts för lite. Låt mig vara väldigt tydlig: Den här regeringens kanske främsta prioritet är att säkerställa att inte en enda svensk skattekrona går till terrorism, extremism, antisemitism eller andra typer av värderingar som på olika sätt gör skillnad på människor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det var därför viktigt för regeringen att delvis pausa utbetalningarna avseende de paket till UNRWA som beslutades förra året men också säkerställa att UNRWA stämmer av sina medarbetarlistor mot bland annat EU:s sanktionslistor.

Vi har också krävt oberoende utvärderingar av UNRWA:s verksamhet. Det kan inte vara så att det bara är UNRWA och FN-systemet som själva gör utvärderingar, så som det ofta tyvärr är i många FN-organisationer. Det här tog jag upp personligen med UNRWA:s högste chef Lazzarini när jag träffade honom under hösten förra året.

Den andra tanken som man också måste hålla i huvudet är att det är en region där många miljoner människor, oavsett om det är palestinska flyktingar eller internflyktingar i Syrien, nu har det väldigt tufft. I många av dessa länder råder det brist på många saker.

Senast i går fick jag rapporter om det mycket tuffa läget i Syrien, där det är brist på praktiskt taget allting. Det är brist på mat, det är brist på elektricitet och det är brist på bränsle. På lång sikt är det såklart också brist på ett värdigt liv för de människor som lever där.

För den svenska regeringen är det därför oerhört prioriterat att kombinera det kortsiktiga humanitära stödet med att långsiktigt bygga institutioner, skolor och tillgång till hälsocentraler i dessa länder, alltså inte bara i Gaza, på Västbanken och i östra Jerusalem utan också i regionen runt omkring.

Vi har tidigare kommunicerat ett rätt stort paket med bland annat mobila hälsocentraler i Syrien. På den konkreta frågan om vad de 800 miljoner kronorna ska gå till kommer jag att återkomma om det i närtid. För regeringen är det viktigt att pengarna går till det som gör störst nytta och att aktörerna verkligen har humanitärt tillträde till regionen.

Herr talman! Det är väl alldeles utmärkt att vi återvänder till frågeställningen om vad som händer i de andra länderna i regionen. Det är mycket riktigt så som ledamoten påpekade tidigare att många av de palestinska "flyktingarna" befinner sig i Libanon, Syrien och Jordanien.

Möjligen är detta ett tillfälle att inte bara ha två tankar i huvudet samtidigt utan att också riva av ett plåster. Varför är det år 2025 rimligt att barnbarnen och barnbarnsbarnen till människor som en gång flytt fortfarande betraktas som flyktingar, fortfarande sitter i flyktingläger och fortfarande förvägras medborgerliga rättigheter och möjligheten att bli integrerade i de länder de faktiskt bor i?

Tänk om vi hade agerat så! Tänk om barnen, barnbarnen och barnbarnsbarnen till de människor som flydde till Sverige under andra världskriget från Finland, Estland och Lettland i stället för att, som flera av dem gör, sitta i Sveriges riksdag skulle sitta i flyktingläger! Hur skulle det se ut?

Är det inte hög tid att ta i den här frågan, riva av plåstret och börja hitta lösningar? Vi behöver hitta lösningar som gör att de palestinier som inte lever i staten Israel, där man har medborgerliga rättigheter och får delta i demokratin, och inte lever på de palestinska territorierna kan integreras där de lever. De ska kunna integreras där fram till den dag de kan flytta till en framtida palestinsk stat, som vi vill upprätta och som naturligtvis ska vara fri och demokratisk och respektera mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den absurditet som pågår måste upphöra. Men fram till dess är det naturligtvis rimligt och viktigt att vi stöder olika organisationer som kan hjälpa och stötta de människor som lever i de här olika länderna tills de kan bli integrerade där och få en bättre framtid än den som världen har erbjudit dem i 80 år.

Herr talman! Jag blir lite brydd över debattnivån här inne i kammaren från vissa ledamöter. Sverige har röstat för resolution efter resolution som slår fast palestiniernas rätt till återvändande. Ska man helt plötsligt gå emot de FN-resolutioner som man själv har röstat för?

Det är också lite ironiskt att ett parti som företräder en regering som gör vad man kan för att få flyktingar att återvända till sina hemländer helt plötsligt står här och säger att vissa flyktingar inte ska ha rätt att återvända till de länder de kom ifrån. De ska helt plötsligt bosätta sig någon annanstans, och man vill tvinga andra länder att ge dem medborgarskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ledamoten talar om att riva av plåstret. Absolut - vi kan riva av plåstret här på en gång! Ett slut på ockupationen och att bli kvitt alla bosättare - det plåstret kan vi riva av.

Här och nu pratar vi dock inte om ockupationen och de ockuperade områdena. Jag vill i stället veta hur det blir för de cirka 2 miljoner palestinska flyktingarna i Jordanien, de drygt 500 000 flyktingarna i Syrien och de knappt 500 000 flyktingarna i Libanon. Vem ska se till att de får utbildning? Vem ska se till att de får grundläggande sjukvård? Vem ska ta hand om deras behov när vi inte längre ger stöd till UNRWA?

Det handlar inte bara om humanitära insatser i form av katastrofsjukvård, som statsrådet tar upp, utan det handlar om grundläggande saker som utbildning och sjukvård. Det handlar om mat. Det är den typen av insatser som UNRWA har stått för sedan 1949 och som regeringen nu inte längre ger pengar till. Vilka ska ta över ansvaret för de palestinska flyktingarna utanför de palestinska områdena, anser statsrådet?