Herr ålderspresident! Tack så mycket för svaret, statsrådet!

Samordningsförbunden driver en väldigt viktig verksamhet enligt den lagstiftning som vi kallar Finsamlagstiftningen. Det är en självständig myndighet som bedriver finansiell samverkan och praktisk samverkan mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner och regioner. Den riktar sig till människor som har komplexa behov och behöver hjälp från olika aktörer.

Det gör samordningsförbunden väldigt bra. De lyckas generellt att i väldigt hög grad få ut människor i arbete eller studier. De gör också många projekt som sedan kanske blir en del av den vanliga kommunala verksamheten. De är också en innovativ kraft för att hitta arbetsformer.

Behovet av samordningsförbundens insatser är stora. Nu ökar sjukfallen, och fler går mot arbetslöshet. Samordningsförbunden behövs inte bara nu utan kommer också att behövas i framtiden.

Sedan lagen trädde i kraft den 1 januari 2004 har man kunnat komplettera sin budget med att söka medel från till exempel ESF-fonden. Det har varit en viktig del för att kunna finansiera denna viktiga verksamhet. Det gäller särskilt eftersom den ersättning man får har legat still under en väldigt lång tid. När man vill göra mer projekt och har idéer för att göra mer har det varit en stor och viktig möjlighet. Nu är rapporterna från samordningsförbunden att den möjligheten har stoppats. Därför är det viktigt att vi nu här i kammaren kan få svar från statsrådet om det finns möjligheter och vad som kan göras för att öppna den möjligheten.

Det är märkligt och svårt att förstå att alla de enskilda myndigheterna - Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner och regioner - kan söka medel från ESF-fonden, men när de går tillsammans går inte det. Detta gör att viktig verksamhet som hjälper många att komma ut i arbete och studier, där det är viktigt att man samordnar sina insatser, riskerar att minska om man inte har de resurser som behövs.

Det finns också en stark kraft och ett starkt engagemang från samordningsförbunden för att utvecklas, men då behövs också uppföljning av den verksamhet man har. Vi vet sedan tidigare, och tror oss veta också nu, att den verksamhet man har är viktig och att man uppfyller målen och gör bra saker, men då måste vi fortsätta att följa upp verksamheten. Nu är det inte möjligt.

Därför är min fråga, som jag också ställde i min interpellation, vad statsrådet kan göra för att lösa de problem som nu finns - att man inte kan söka medel från ESF-fonden, vilket har varit viktigt - och för att man ska kunna följa upp så som man behöver göra på individnivå, vilket man inte kan göra i dag.

Jag vill också fråga om det finns någon önskan eller vilja eller några förslag om att utveckla samordningsförbunden. Det skulle ju kunna tänkas att man också kan vända sig till fler grupper.

Herr ålderspresident! Vad trevligt, statsrådet, att återigen få diskutera samordningsförbunden och deras verklighet! Det tycker jag att vi gör för sällan här i kammaren.

Jag vill passa på att tacka ledamoten Eva Lindh, dels för en väldigt bra beskrivning av samordningsförbundens verksamhet och dels för att hon väcker frågan om finansieringen. Den finansiering som kommer från staten har legat stilla väldigt länge trots att kostnadsutvecklingen i samhället är hög, som vi alla känner till.

Jag tror att många samordningsförbund blev glada när Nationella rådet, alltså sammanslutningen av ledningarna för Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, hälso- och sjukvården och kommunerna, år 2015 rekommenderade samordningsförbunden att söka extern finansiering genom till exempel ESF-pengar, eftersom mål och syfte är desamma.

Ett antal förbund sökte och beviljades ganska mycket pengar. För herr ålderspresidentens och alla andras upplysning kan jag säga att drygt 35 000 fler personer har fått stöd av Finsaminsatser, alltså stöd för att öka sin arbetsförmåga, få ett starkt självförtroende, få hjälp ut i arbete och studier och bli självförsörjande.

Våren 2022 uppdaterades kunskapsstödet till samordningsförbunden med att det inte längre var tillåtet att söka externa medel, oklart varför. Våren 2023 stod minister Tenje på scenen vid årsmötet för Nationella nätverket för samordningsförbund och sedan också på Finsamkonferensen och sa vid båda tillfällena, enligt uppgift, att förbunden ska söka fler möjligheter än hinder, vilket jag tycker låter alldeles utmärkt, och att det självfallet måste gå att kombinera ESF med Finsam, vilket jag också kan tycka.

Några förbund fortsätter att driva projekt med ESF-finansiering, men det råder en viss trötthet. Man tycker att man får dubbla signaler. Alla försöker på alla sätt att göra vad man kan för att hjälpa så många människor som möjligt till arbetsförmåga och egen försörjning men upplever att man hela tiden blir bakbunden och inte får agera.

Herr ålderspresident! Detta har blivit ett akut problem. Samordningsförbunden i Stockholm, som till exempel har genomfört utbildningsinsatser för flera tusen anställda hos de medlemmar som ingår, fick för ett par veckor sedan veta att de inte får söka en fortsättning på detta.

Vad tycker statsrådet om det här? Ska samordningsförbunden lyssna på vad statsrådet säger på deras nationella konferenser och fortsätta söka ESF-medel, eller ska samordningsförbunden lyssna på myndigheterna, som säger nej? Och, herr ålderspresident, om det är så att statsrådet menar att ESF-finansiering inte är tillåtet, kommer regeringen då att öka anslagen för samordningsförbunden så att de kan utföra samma viktiga verksamhet i framtiden?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag tackar så mycket för svaren.

Ofta när man pratar om samordningsförbunden är det lite otydligt vad det egentligen är. Det är inte allmänt känt. Ett av mina första jobb som nybakad socionom var i Finspång. Det var under den tid då man utvecklade Finsamlagstiftningen, och Finspång var försökskommun. För mig var det alldeles självklart att vi, när vi hade någon person som behövde extra stöd eller stöd från olika håll, kunde ta med den personen till Finsam och att man kunde jobba tillsammans. När jag började jobba i andra kommuner undrade jag varför det inte var på det sättet där.

Jag har verkligen sett fördelarna med att kunna jobba tidigt tillsammans mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommunen och regionen och hur bra det fungerade. Det var också eftersom Finspång var en försökskommun och man såg att det fanns många nyttor med detta som det spred sig och blev möjligt för alla kommuner, regioner och arbetsförmedlingar att göra detta. Det är verkligen bra, och det är roligt att vi är flera här i kammaren som har goda exempel på vad man faktiskt kan göra.

Men vi har som sagt inte ökat finansieringen till samordningsförbunden på länge. Att söka pengar är viktigt för att kunna utveckla verksamheten och göra mer av det som görs så bra.

Jag vet att många som är engagerade i samordningsförbunden tittar på den här debatten och väntar på ett svar från statsrådet. Jag hoppas att det svar som kom från statsrådet ger någon typ av trygghet och säkerhet i fråga om att det faktiskt ska vara möjligt att söka ESF-medel framöver, till exempel. Men jag vill också säga att detta är den verklighet som samordningsförbunden i dag befinner sig i. Man söker inte, vågar inte söka eller har inte möjlighet att söka eftersom man har fått beskedet att lagstiftningen förhindrar det.

Här vill jag få ett förtydligande. Om vi vet att det fortsätter att vara så här och att man inte kan söka medel, kan vi då göra en ändring i lagstiftningen? Skulle det vara möjligt att göra en sådan förändring? Jag tror att åtminstone vi som är här i kammaren just nu verkligen vill göra det möjligt att söka medel för att kunna genomföra fler projekt och hjälpa fler människor ut i arbete och studier.

Jag hade också ställt några frågor till, och jag ställer dem igen.

Eftersom vi inte kan följa upp och eftersom uppföljning är så viktigt, vad tänker statsrådet att regeringen kan göra när det handlar om att kunna följa upp? Man behöver ju följa upp på individnivå, och det är inte möjligt i dag. För att verkligen få en bra uppföljning kan man inte göra de här stora, svepande uppföljningarna. Man måste göra dem på individnivå för att verkligen se att de insatser man gör också hjälper. Det är viktigt.

Min sista fråga som jag hoppas att statsrådet kan svara på är: Finns det någon tanke om eller någon vilja till att utveckla samordningsförbunden, kanske att de kan möta andra grupper eller någonting annat, och idén med dem? Det skulle jag gärna vilja höra ett svar på.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag blev lite osäker på vad jag hörde i statsrådets förra inlägg när ledamoten Heindorff sa att man inte har stoppat några möjligheter att söka ESF-medel. Det kanske är mig det är fel på, så statsrådet får gärna vara ännu tydligare med det.

Det jag dock hörde i statsrådets senaste inlägg, och som gjorde mig väldigt glad, var att om det visar sig att man inte kan söka ESF-medel som samordningsförbund, vilket är oerhört viktigt för att finansiera viktig verksamhet för dem som behöver det, är statsrådet beredd att skyndsamt göra någonting åt det. Det tar jag som ett löfte. Jag hoppas att det innebär att det i så fall blir en lagändring, något vi socialdemokrater mer än gärna medverkar till.

Då kanske vi också kan passa på att göra ytterligare förändringar i lagstiftningen så att den kan omfatta fler individer som behöver stöd från olika delar av samhället. I dag finns det alldeles för många grupper i olika åldrar, inte bara människor över 18 år, som faller mellan de berömda stolarna därför att deras behov inte passar perfekt i en myndighets verktygslåda. De behöver stöd från flera samtidigt.

Jag tolkar statsrådets svar som väldigt positivt. Det låter som att det finns en ljus framtid för samordningsförbunden. I väntan på en eventuell lagändring, något som vi alla vet tar väldigt lång tid, hoppas jag att regeringen skjuter till mer pengar till samordningsförbunden så att de kan fortsätta sin otroligt viktiga verksamhet även nästa år för alla människor som är sjuka och/eller sjukskrivna och behöver hjälp att öka sin arbetsförmåga och sin självkänsla och få stöd till egen försörjning.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag väljer att tolka statsrådets svar positivt. Om det fortsätter att vara svårt att söka medel hoppas jag att vi kommer att få se en ändring i lagstiftningen, så att det blir tydligt att man faktiskt kan göra det. Jag väljer att tolka det på det sättet. Vi får väl följa upp det.

Uppföljning är avgörande för att hitta bra sätt och arbetsformer och för att utveckla verksamheterna. Därför måste vi få till ett avgörande här, så att man kan följa upp på individnivå. Vad jag har förstått har inte Försäkringskassan eller någon annan i uppdrag att titta på det här.

Hur länge ska vi vänta på att frågan avgörs? Tiden går. Vi har inte sett att det finns någon möjlighet att utvärdera och följa upp. Det behövs nu. Frågan är alltså: Hur länge? Vad händer? Vad pågår i frågan? Ligger det på regeringens bord? Eller har någon myndighet fått något uppdrag för att lösa detta? Det behöver göras nu.

Jag tror också att det är bra att de olika samordningsförbunden jobbar på olika sätt men lär sig av varandra. Jag instämmer verkligen i det statsrådet sa om att man ska jobba lokalt, på sitt eget sätt och efter de förutsättningar som finns där, men man ska också lära av varandra. Det gör man också genom att följa upp. Detta stannar alltså utvecklingen.

Jag hoppas att vi i kommande debatter kan återkomma till hur vi kan utveckla möjligheten att möta andra personer, kanske andra grupper, genom det här sättet att arbeta. Det är nämligen bra.