Herr talman! Jag vill tacka min riksdagskollega Gunilla Svantorp för denna viktiga interpellation. Jag vill också tacka statsrådet för svaret.

Herr talman! Jag vill hålla mig kvar vid järnvägsunderhållet. Under det år som vi snart lämnar bakom oss har vi nästan dagligen läst om trasiga strömskenor och urspårade tåg - först på Arlandabanan, vilket satte stopp för flera regionala tåg i veckor, och nu malmtåget som spårade ur, vilket kommer att kosta närmare 1 miljard kronor för det statliga malmföretaget LKAB. Dessutom har det varit flera förseningar och inställda tåg.

I en tidigare interpellationsdebatt nämnde statsrådet robusthet och vikten av att ha en robust järnväg. Järnvägen är ju blodomloppet i samhället. Jag skulle gärna vilja att statsrådet utvecklade resonemanget kring samhällskritisk infrastruktur. Vi socialdemokrater anser att järnvägen och järnvägsunderhållet tillhör den kategorin.

Herr talman! Sverige har i dag ett av Europas mest privatiserade och uppstyckade järnvägsunderhåll. Det finns inget annat land som har så många aktörer inom järnvägen som Sverige har; det saknar motstycke i övriga världen. Den närmast religiösa tron på att marknadskrafterna skulle bringa ordning och reda på järnvägen har visat sig vara falsk.

Vi socialdemokrater tycker att man bör ha en mer pragmatisk och ansvarstagande syn. För att skapa effektivitet i samhället bör olika verksamheter vara organiserade på olika sätt. Marknaden kan vara bra på vissa saker, men inte på allt. Marknadsskolan är till exempel ett bra bevis på ett totalt misslyckande när man sätter all sin tillit till att marknaden ska styra.

De senaste haverierna inom järnvägen har visat att järnvägen inte är någon vanlig marknad. Det är en samhällskritisk infrastruktur som bör få mer respekt och högre prioritering. Den måste fungera väl för att Sverige ska fungera väl. Den har en central roll att spela i allt från miljö- och klimatarbete till nationell försörjningssäkerhet och regional utveckling.

Förseningar, inställda tåg och haverier på järnvägen kostar det svenska samhället miljarder. Näringslivet gör miljardförluster, och det är en förlust för alla som inte kommer i tid till sitt jobb på grund av tågförseningar och för arbetsgivarna.

Med facit i hand ser vi att avregleringen och privatiseringen i järnvägsunderhållet inte har lett till något konstruktivt.

Vi vet också att Tidöpartierna har haft en nu reviderad budget där man har hävdat att infrastrukturen ingår. Thomas Morell, Sverigedemokraternas trafikpolitiska talesperson, har sagt till Sekotidningen att det finns ett hemligt avtal om att ta tillbaka delar av järnvägsunderhållet. Jag skulle gärna vilja höra om det finns något sådant, om statsrådet kan delge oss något sådant i kammaren i kväll.

Herr talman! Det finns också andra utredningar. Till exempel har Boston Consulting Group kommit fram till att liberalisering och konkurrens inom järnvägen inte har någon positiv påverkan på utbud, kvalitet eller punktlighet över huvud taget. Och det är ju ingen liten organisation som säger detta. Det finns alltså andra saker att titta på också, tänker jag.

Vi ser att länder som tidigare har haft en avreglerad marknad, kanske inte fullt så stor som vi har, har svängt. Vi ser det i Europa. Vi ser det i Nya Zeeland. Vi ser det på andra håll. Man har återtagit järnvägen i egen regi.

Man kan fråga vilket företag som helst. Kärnverksamhet lejer man inte ut, utan den behåller man i sin egen grupp. Det var lite grann detta som jag inledde med. Vad är egentligen samhällskritisk infrastruktur, som vi kanske inte ska be andra aktörer att handha? Jag tänker inte minst på det som vi diskuterade tidigare, som handlar om ifall vi skulle hamna i krig eller i en ny pandemi. Vad är det egentligen som gynnar oss som samhälle i en sådan situation? Är det inte att ha en väl uppbyggd egen kompetens framför att vi ska se till att vi har en väl uppbyggd upphandlingskompetens? Det måste väl ändå vara viktigare att se till att vi har den kompetens som vi behöver, till exempel för vår järnväg, i vårt eget land och i vår egen organisation?

Sedan kan man såklart hänvisa, som statsrådet gjorde, till vem som har gjort vad och så vidare. Det var en annan tid, skulle jag vilja säga. I dag är vi kanske lite mer nyktra. Man kan gå ut och fråga vilken person som helst och vem som helst i näringslivet: Tycker ni att det fungerar i dag? Alla kommer att säga: Nej, det fungerar inte. Sedan kan man räkna upp olika orsaker. Det är för lite kapacitet. Växlarna funkar inte. Tågen går inte om det snöar eller om det blåser eller någonting annat. Det finns hur många orsaker som helst.

Jag kan inte förstå att det då är allra viktigast att vi ska lägga allt fokus på att se till att vår myndighet har upphandlingskompetens. Det måste ändå vara viktigast att vi ser till att vi har den kompetens som krävs i statlig regi, så att vi faktiskt kan utföra det som gör att den infrastruktur vi har kommer till den allra bästa nyttan. Det skulle jag verkligen vilja se i stället för en ökad beställarkompetens inom Trafikverket.

Herr talman! Det är samverkan som är vägen framåt här. Det är väldigt viktigt att vi tar vara på den kompetens och innovationsförmåga som finns i det svenska näringslivet. Det har vi varit inne på flera gånger tidigare i kväll i kammaren, i andra debatter. Partikamrater till Gunilla Svantorp har lyft fram hur viktigt det är med den gröna omställning som nu sker, med nyindustrialiseringen och att företagen går före. Varför skulle inte de företag som ligger långt framme i att utveckla ny teknik när det gäller underhållsarbete få vara med på detta? Jag tycker att det är ett lite märkligt resonemang.

Beställarkompetens är förstås viktigt. Att ha förmåga att hantera underhållet är viktigt. Jag bjöd in många aktörer till ett möte före sommaren - det låg till grund för detta uppdrag. Alla lyfte fram att just underhållet kan tydliggöras ännu bättre om man får ett ännu tydligare uppdrag och att det är just ny teknik och ny innovation som kan premieras i detta.

Detta är förstås viktigt för regeringen. Samtidigt ska vi säga att det inte är någon som är nöjd med situationen som den är i dag. Men beror det på den avreglerade marknaden? Är det den som är orsaken? Nej, det är att underhåll har prioriterats ned under alltför lång tid. Två tredjedelar av järnvägen i Sverige är nära 100 år - om inte över 100 år. Underhållet har konsekvent bortprioriterats.

Detta är också en av kritikpunkterna i Riksrevisionens rapport: att den förra regeringen lade mindre på underhåll än vad Trafikverket föreslog. Det handlar alltså både om att prioritera detta i budget och om att de pengar som man avsätter ska användas på ett så effektivt sätt som möjligt.

Här är samverkan med underhållsentreprenörer, där det handlar om att ge möjlighet för fler att vara med och utveckla underhållet, förstås en väg framåt. Vi kommer att behöva underhålla den svenska järnvägen under lång tid framöver. Då är det självklart att det ska ske på ett så effektivt sätt som möjligt och på ett sätt som påverkar resenärer och godstransporter så lite som möjligt.

När det kommer till samarbetet kring beredskap och det som ledamöterna frågar efter kring säkerhetsläget pågår ett samarbete när det gäller beredskapssektorstransporter med privat och offentlig samverkan. Det är självklart att näringslivet även har en viktig roll när det kommer till rådigheten i olika delar av vårt samhälle för att ha en hög beredskap i ett försämrat säkerhetsläge.

Då kan förstås reparations, underhålls- och röjningsarbete vara en del i detta. Det ligger också i det uppdrag som Trafikverket har att redovisa senast den 15 januari 2024.

Regeringen arbetar alltså för fullt med att prioritera upp underhållet. Då handlar det inte bara om att tillskjuta mer medel utan också om att de medel som tillskjuts används på ett så effektivt sätt som möjligt. Här finns det svenska företag som vill och kan bidra. Därför är det viktigt att Trafikverket stärker sin beställarkompetens och drar nytta av denna mycket högkvalitativa kunskap, så att vi får en järnväg som man kan lita på i Sverige.

Herr talman! Det är ingen som har påstått att det inte har gått några pengar alls till underhåll. Men måste det alltid vara så som ledamoten säger, att det inte var lika mycket som Trafikverket hade begärt? Det är ju inte någon slump att det ser ut som det gör om man konsekvent bygger på den underhållsskuld som förstås påverkar resenärer i hela vårt land. Man behöver inte färdas många mil på vare sig väg eller järnväg för att inse att vi har stora behov, och det är därför som regeringen har dragit i bromsen, lagt om växlarna och sagt att nu ska vi prioritera underhåll.

Jag uppskattar ansatsen, och jag uppfattar att vi kommer att kunna ha en bred samsyn kring detta framöver. Det handlar både om att prioritera underhållet med mer pengar och att använda dessa pengar på ett ännu mer effektivt sätt, och det är förstås positivt att Socialdemokraterna ser att näringslivet har en viktig del i det arbetet.

Just förebyggande underhåll, att göra underhållet tidigare och att till exempel använda ny teknik för att upptäcka var man kan underhålla långt innan en kontaktledning rivs ned är ju sådana saker som exempelvis svenska företag pekar på: Det finns teknik, och den behöver användas i större utsträckning. Detta ligger nu inom ramen för Trafikverkets uppdrag.

Jag ser fram emot det arbete som pågår i nära samverkan med olika aktörer för att vi ska få ett bättre fungerande järnvägsunderhåll i Sverige. Jag kan väl säga att behovet av att detta ska lyckas är uppenbart, herr talman.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.