Herr talman! Jag vill i dag gärna tala om vårt gemensamma kulturarv. Jag betonar det gemensamma, för det finns många dimensioner av kulturarv. För den enskilda familjen handlar det givetvis om mormors brosch eller farfars brev. För nationen handlar det om viktiga dokument och konstskatter, vilka tillsammans utgör vår historia.

När Ryssland inledde sitt krig i Ukraina i fjol började de också genast angripa kulturarvet. Vi har förfärats över hur systematiskt konstskatter och föremål förts ut ur landet. Den svenska riksantikvarien gick snabbt till aktion för att se hur Sverige kunde hjälpa till. När det gäller dokument finns den troligtvis äldsta versionen av den ukrainska konstitutionen i dag i Riksarkivets förvar här i Sverige.

Delar av det svenska kulturarvet befinner sig i dag i skyddsrum. Det är säkra, trygga platser med kontrollerad luftfuktighet, något som naturligtvis är mycket bra för dokument och konst. Men skyddsrum ska på 72 timmar kunna iordningsställas och användas för att evakuera människor.

Under många år har vi inte behövt tänka på krig, men nu behöver vi skaffa nya förvaringsplatser så att inte vårt kulturarv under ett krig behöver flyttas ut i öppna ytor. Det är stora kostnader som ligger framför vår nation, kostnader som inte tillför något värde utan bara är till för att skydda oss mot den aggression som Ryssland nu utgör.

Kulturarvsfrågor

Herr talman! En annan konsekvens av kriget har blivit de höga energipriserna. De har gjort att många av våra kyrkor nu kallställs. Så länge man bara avfuktar dem är det inget problem. Det är egentligen bara de senaste 100 åren som de har varit uppvärmda. Innan dess har de klarat sig genom århundradena.

Något som däremot är en utmaning för kyrkan är de nya kraven på kyrkogårdarna. Församlingarna har fått i uppdrag att planera för att på en vecka kunna begrava 5 procent av invånarna. Det är en kuslig påminnelse om hur kriget i Ukraina påverkar många delar av vårt svenska samhälle.

När det gäller vården av kulturarvet är just nu inflationen ett stort hot. När den närmar sig 10 procent hjälper det inte att vi kunnat höja ersättningen med ett par procent i årets budget. Avsaknaden av tillväxt gör också att det inte uppstår något reformutrymme att fördela. Därför kan man säga att det viktigaste för att få ett effektivt kulturstöd just nu är att få stopp på inflationen.

Herr talman! I höst sänder SVT sin storsatsning Historien om Sverige. Samma tema kommer också i Sommarlov, där man bygger upp olika historiska miljöer för att intressera våra barn för kulturarvet. SVT har kommunicerat sin satsning till landets museer, så många kommer att haka på och berätta den lokala historien om den del av Sverige som just de finns i.

När det gäller det lokala perspektivet är det naturligtvis viktigt att belysa att Jämtland och Härjedalen bara tillhört Sverige sedan 1645 och att Skåne, Halland och Blekinge blev svenska först 1658. Det kan tyckas att detta inte har så stor betydelse. Man skulle kunna tro att kulturarvet behandlas lika i hela landet. Men Birka och de tidiga bosättningarna vid Mälaren är utgrävda, medan lantbrukets plogar fortfarande mal sönder 99 procent av vår största vikingatida boplats, Uppåkra i Skåne.

Herr talman! Det bör vara en personlig rättighet att få vara med och skapa den gemensamma historien. Så har man resonerat i Danmark, där vem som helst med markägarens godkännande kan söka med metalldetektor i ploglagret på åkrarna. Detta räddar många skatter från att förstöras. Den danska bedömningen är att i stort sett allt som hittas också kommer museerna till del.

Ålderism är en vanlig svensk diskrimineringsform. Fullt friska personer sorteras bort på grund av sin ålder. Arbetet med kulturarvet är dock helt beroende av dessa kvinnor och män. Därför behövs ett speciellt fokus på om man i kulturarvsarbetet tar till vara de äldres erfarenheter på ett systematiskt sätt.

Dagspressen och gratistidningarna är för majoriteten av befolkningen den viktigaste ingången till historien. Här presenteras personer och skeenden i vår lokala historia, och här skapas underlaget som morgondagens kulturarvsforskare ska gräva i. Public service på nationell nivå och dagspress, gratistidningar och museer på lokal nivå är den viktigaste vardagliga kontakten med vårt kulturarv. Detta ska vi värna. Men här och nu måste vi tyvärr skapa en akut plan för hur vi skyddar vårt kulturarv i händelse av krig.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Det gläder mig att vi är så tydliga båda två när det gäller kulturarvet och vilket hot det krig som vi nu har i Europa är mot det europeiska kulturarvet.

Det jag vill ta upp är ledamotens kritik mot den införda avgiften för vuxna människor över 20 år som de får betala när de går på museum. Min uppfattning är att även om vi hade en fantastisk tillväxt ska vuxna människor betala när de tar del av kulturen.

Sedan kan man hantera det genom att man någon dag i veckan har halva priset eller att man har specialpris någon kväll och så vidare så att man tillgängliggör det även för dem med en svag ekonomi.

Jag menar att det är otroligt viktigt av respekt mot kulturen att visa att man tar betalt för den. Vi ger 1 ½ miljard till de statliga museerna härifrån. Intäkterna från de vuxnas entréer är ungefär 100 miljoner.

Jag kommer från Malmö och tycker personligen att det är jättekonstigt att man under åtta år från socialdemokratisk sida drev att det ska vara gratis att gå på museer i Stockholm.

Men det kostar precis som vanligt att gå på museerna ute i landet, trots att de ofta håller en betydligt enklare och lägre kvalitet. Jag förstår inte logiken.

Herr talman! Det var ett tag sedan jag stod här. Jag tror att det var i maj, så jag känner mig lite ringrostig. Då gällde debatten miljö- och jordbruksutskottet.

Jag börjar med att yrka bifall till reservation 5 om världsarvsfrågor. Vi står självfallet bakom alla våra tio reservationer. Men för tids vinnings skull yrkar jag bifall endast till just denna.

I dag debatterar vi kulturutskottets betänkande Kulturarvsfrågor. Jag kommer att uppehålla mig mycket vid landsbygdens kulturarv. Ordet kulturarv används inte bara för föremål, byggnader och fornlämningar. Det gäller också berättelser, normer, traditioner och andra immateriella värden som vi övertar från tidigare generationer.

Det är litteratur, konst, minnesmärken, kunskaper, berättelser som vi har lärt oss från våra förfäder, mat som vi tycker om och mycket mer. Vi sverigedemokrater driver alltjämt en bred kulturarvspolitik där vi sätter det svenska kulturarvets bevarande och utveckling i fokus. Tio av 25 reservationer i detta betänkande kommer från Sverigedemokraterna. Det säger väl en del om vår vurm för just kulturarvet.

Det handlar om att vi ställer oss bakom insatser som syftar till att bevara kulturarvet för framtida generationer. Men det handlar även om digitaliseringssatsningar för att tillgängliggöra kulturarvet för framtiden.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina påvisar att kulturarvet inte är fredat vid händelse av kris eller konflikt, och vi vill därför se politiska åtgärder som syftar till att stärka skyddet av det svenska kulturarvet vid händelse av kris eller konflikt.

Herr talman! I Värmland har vi inga slott. Här får vi nöja oss med våra herrgårdar från bruksepoken. För flera hundra år sedan var det goda tider för bruksägarna i Värmland. De byggde praktfulla herrgårdar och levde herrgårdsliv av det slag som Selma Lagerlöf så målande beskrev i Gösta Berlings saga. Jag kommer förresten från Sunne kommun, som härbärgerade Selma. Det är viktigt.

Många av de gamla bruksherrgårdarna har än i dag enastående kulturmiljöer. Många gånger växte det upp kompletta små industrisamhällen kring en älv eller ett lite större vattendrag som man dämde upp. Det kunde finnas både vattendrivna hyttor, hammare, smedjor, såg och kvarn inom ett begränsat område. Det blev ett bruk.

En liknande kulturmiljö finns vid Järle kvarn i Örebro län, som är ett riksintresse. Det ligger i ett naturreservat som uppkom bland annat för att skydda dammen och kvarnen som kulturmiljö. Direktiv och beslut fattade i Bryssel leder nu till förstörelse av dessa kulturmiljöer i Sverige. Mark och miljödomstolen har gett Naturvårdsverket rätt att genomföra rivningen av dammen vid Järle, men domen är överklagad. Jag tror att dom faller den 7 april från Mark- och miljööverdomstolen, som den heter.

Om Naturvårdsverket får tillåtelse att riva dammen kommer en månghundraårig kulturmiljö där människa och natur har levt i symbios att gå förlorad för evigt. Kvarnen är unik, men rivningar av kulturmiljöer nära vattenstråk är det inte. I stort sett alla gamla järnbruk har någon form av fördämning. Dessa rivs nu utifrån motiveringar om naturvärden som EU har beslutat om. EU-direktiv ska inte kunna användas för att motivera rivningar av kulturmiljöer i Sverige. Sådana beslut ska alltid fattas inom Sveriges gränser.

Vi måste nu omedelbart nyttja de möjligheter som finns för att hävda och skydda kulturarvet på alla politiska nivåer. Kulturmiljöintressen i Örebro län vädjar till regeringen att stoppa utrivningen av Järlefallsdammen med anledning av att frågan har blivit aktuell i Tidöavtalet. Allt annat är ett svek mot de tidigare generationer som har byggt Sverige rikt med såväl gedigna kulturmiljövärden som naturvärden runt om i vårt avlånga land.

Herr talman! För att återgå till Värmland har vi där också vår unika finnskog. Det är Sveriges absolut största sammanhängande finnskog, med sockenkyrkor byggda av finnar och ett tiotal rökstugor på ursprunglig plats - de enda kvarvarande i hela världen som står där de en gång byggts, förutom några stycken som finns på den norska sidan.

Härifrån har man i intervjuer funnit tidigare saknade pusselbitar som har kompletterat det finska nationaleposet Kalevala. Här har språkforskare studerat den sedan hundratals år i Finland utdöda Savolaxdialekten, som har levt kvar i Värmlands isolerade finnskog men inte i Finland.

Det finns mycket att säga om denna mytiska trakt och om människorna som bebodde denna milsvida skog. Här önskar vi se Sveriges nästa världsarv. Det här är ett kulturarv som heter duga både materiellt och immateriellt. Sverige har i dag 15 kulturarv, det senaste från 2012. Det är alltså 11 år sedan, och det är nu hög tid att ta till vara denna unika kulturmiljö och ge den det starkaste skydd mot förstörelse och förfall som vi har. Detta klargörs i den reservation jag nyss yrkade bifall till.

Det Sverige som många förknippar med de rödmålade stugornas och ladugårdarnas landskap och det Sverige som så många målande beskriver när de med stolthet berättar om hur hembygden och dess bebyggelse ser ut - den landskapsbilden är kanske borta om några decennier, ett halvsekel eller ett sekel när alla dessa landsbygdens ladugårdar och lador har förfallit, rivits eller ändrat utseende och färg.

I dag används allt färre av de äldre ekonomibyggnader som har hört till gårdarna och jordbruken på ett traditionellt sätt. Ekonomibyggnader som har förlorat sin ursprungliga funktion blir överloppsbyggnader. Dessa byggnader bör värnas och inte rivas, då de berättar om äldre tiders samhällsstrukturer och gårdssammanhang och utgör dokumentation för hur jordbruket sköttes förr.

Det ligger något värdefullt i de svenska byarnas utseende och färger genom de gamla ladugårdarnas och ladornas närvaro. Utan dem vore nyanserna och skönheten inte lika bländande i det svenska kultur- och odlingslandskapet.

Byggnaderna utgör en del av den svenska historien och traditionen och medverkar till en enhetlig kulturmiljö på landsbygden och i odlingslandskapet. Husens gestaltning och färgsättning utgör en del av kulturarvet. Det skulle inte kännas fullt så upplevelserikt att beskåda ett vackert landskap som förfulats genom att där endast står nyare industriliknande ladugårdar och uthus av plåt.

Med ovanstående i beaktande behövs ett mer riktat stöd till just restaureringen av gamla ladugårdar och uthus, så kallade överloppsbyggnader som inte längre brukas eller behövs för gårdens drift.

Herr talman! Matprodukter och livsmedel har alltid producerats på landsbygden, och det svenska jordbruket har därigenom fört vidare en viktig del av vårt kulturarv. Svenska mat- och hantverkstraditioner som är sprungna ur det gamla bondesamhället riskerar att förglömmas och förändras i rask takt i dagens nydanande samhälle.

Nedärvd kunskap om så vardagliga och naturliga sysslor som att sylta och safta, salta, röka och torka är på väg att försvinna. Blodmat av olika slag var vanligare förr när man var noga med att ta till vara allt ätbart på slaktdjur. Det kunde vara svartsoppa, blodkorv, blodpalt och paltbröd. Det kunde också handla om brödbak och gamla mjölkrätter.

Att ta till vara allt det där som var självklart under självhushållningens tid är inte lika vanligt förekommande och självklart i dag. Här har vi en målsättning om att bevara det arv som annars riskerar att gå förlorat.

Mot bakgrund av ovanstående bör ett nationellt regelverk för märkning av kulturhistoriskt värdefulla svenska matprodukter tas fram. En sådan märkning skulle kunna öka intresset för vårt matarv och medföra positiva effekter för både besöksnäring och landsbygdsutveckling. De nationella märkningsreglerna skulle då kunna komplettera EU:s skyddade beteckning för livsmedel och jordbruksprodukter.

Det måste vara angeläget och naturligt att värna dialekterna som en viktig del av vårt kulturarv. Svenska dialekter är en omistlig del av vårt gemensamma kulturarv. Vår dialekt, vårt sätt att tala, har vi på ett eller annat sätt med oss var vi än befinner oss i vårt land. Det lokala tungomålet är det som mest förknippar oss människor med hembygden. Det finns skeenden och tillfällen när den rätta känslan endast kan förmedlas på lokal dialekt.

Men dialekterna får allt mindre skarpa gränser och tappar därigenom användare, åtminstone i sina särpräglade former. Därför har också det vardagliga ord- och språkbruket blivit fattigare i Sverige. När vi kommenterar olika dialekters avvikelse från rikssvenskan är det främst språkmelodin och uttalet vi läser av, vilket snart är det enda som återstår av de forna dialekterna. Det som försvinner i snabbast takt är ordförrådet, dialektala ord och uttryck som försvinner med den äldre generationens bortfall.

Förutom att dialekterna har ett omistligt historiskt värde är de unika som identitetsbärare och måste således bevaras, användas och säkras för kommande generationer.

Här har Institutet för språk och folkminnen en oerhört viktig roll i sitt uppdrag, där man forskar i och sprider kunskap om dialekter och arbetar med att samla in, undersöka, förmedla och tillgängliggöra dialektmaterial. De har en viktig roll att fylla för att värna vårt immateriella kulturarv. Sverigedemokraterna kommer fortsatt att driva och lyfta satsningar för det viktiga uppdrag som Institutet för språk och folkminnen arbetar med.

(Applåder)

(forts. § 22)