Ann-Sofie Lifvenhage (M) svarade Ulrika Heie i en replik om Trafiksäkerhet i debatten ”Protokoll 2025/26:68 Onsdagen den 4 februari” den 4 feb 2026.
Ulrika HeieC· i en replikTack, ledamoten Lifvenhage, för svaren på frågorna! Menar ledamoten att det kommer att göras en utvärdering så att man går till botten med pethtesterna? Det är ju en sak att byta ut en ledning eller att på något sätt…Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.
Varje dag ger vi oss ut i trafiken. Vi ger oss ut till fots, på cykel eller i kollektivtrafiken eller sätter oss själva bakom ratten. För de flesta av oss är det en självklar del av vardagen – något vi gör nästan utan att tänka på det. Trafiken är dock inte bara ett transportsystem utan också en av de platser där våra val får allra störst konsekvenser.
Trafiksäkerhet är i grunden något mycket enkelt men samtidigt väldigt stort. Det handlar om rätten att komma fram levande. Det handlar om rätten för barn att gå till skolan utan att vara rädda och rätten för föräldrar att komma hem efter jobbet. Det handlar om rätten att inte förlora sitt liv på grund av en olycka som hade kunnat undvikas.
Trafiksäkerhetsarbetet förenar oss politiska partier i viljan att skapa så trygga förutsättningar som möjligt för att man ska kunna färdas tryggt ute i trafiken oavsett hur man tar sig fram. Sverige är ett av världens föregångsländer inom trafiksäkerhet, och vi står med bred uppslutning bakom nollvisionen, med målsättningen att ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken. Statistiken går åt rätt håll när fler och fler åtgärder vidtas nationellt för att nå målet. Men vi är inte där.
Varje år skadas och omkommer människor i trafiken. Bakom varje siffra finns en människa, en familj, vänner, en skolklass, arbetskamrater, en hel by. Liv kan förändras på ett ögonblick, och därför får trafiksäkerhet aldrig reduceras till statistik eller regler på ett papper. Det handlar i grund och botten om ansvar, vårt ansvar för varandra.
Fru talman! Under mandatperioden har vi tagit beslut här i kammaren som bidrar till att fler ska kunna komma tryggt hem. Det handlar bland annat om en historisk satsning på vägunderhåll, med beprövade metoder för att jobba av underhållsskulden – något som borde ha tagits tag i för länge sedan.
Vidare har vi äntligen fått en lag om bilbälte i Atraktorer. Det borde alltid ha varit självklart.
Dessutom har fler vägar fått mitträcke, vilket hindrar att fordon kommer över i fel körriktning. Det har också blivit fler stigningsfält runt om i landet, vilket underlättar ett smidigt trafikflöde och helt undanröjer risken för farliga omkörningar av exempelvis tung trafik. Det har även tillkommit rondeller på platser som har varit olycksdrabbade, och fler cykelvägar har separerats från gatan.
Vidare har kamerasystemet utökats på särskilt utvalda vägsträckor, och vi ser en utveckling med geofencing och fler viltstaket för att hålla viltet och trafiken isär.
Det har också blivit förbjudet att använda mobiltelefonen medan man kör.
Våra fordon blir allt säkrare att färdas i tack vare bland annat trötthetsvarnare och varning om man kör för nära mittlinjen.
Forskningen går äntligen framåt när det gäller olika bältesmodeller så att en manlig respektive en kvinnlig kropp kan skyddas på rätt sätt. Trepunktsbältet är annars den enskilt största bidragande orsaken till minskad dödlighet för dem som åker bil.
Jag hoppas att nästa stora insats, även för oskyddade trafikanter, blir självkörande fordon. Forskningen har ju tagit fart, och Nacka har sedan en tid tillbaka ett pilotprojekt för självkörande fordon. Jag ser verkligen fram emot att utvecklingen här bidrar till att drastiskt dra ned olyckstalen.
Fru talman! Mycket kan vi göra ur ett lagstiftande perspektiv, men en hel del landar sedan i kommunernas arbete med både befintligt vägnät och hur man planerar nybyggnation för att inte skapa faror och fientliga miljöer i onödan.
Till syvende och sist kokar ändå mycket ned till det personliga ansvaret och hur jag beter mig när jag är i trafiken, hur jag framför mitt fordon och vilka risker jag utsätter mig själv och mina medtrafikanter för.
Det handlar till exempel om att alkohol och droger inte hör hemma i trafiken vare sig på land eller till sjöss. Alkobommar, ett effektivt och enkelt användande av mer generellt alkolås eller andra avläsningsmetoder som gör att man inte kan komma iväg om omdömet är grumlat av alkohol eller droger så att man själv inte fattar vilken idiotisk idé det vore att framföra ett fordon är insatser som är välkomna och gör skillnad. Här har även trafikpolisen ett viktigt jobb att göra för att hålla vägarna trygga.
Vi lever i en tid när mobiltelefonen har blivit en ständig följeslagare. Ett meddelande eller en notis får en att kasta en snabb blick på skärmen. Men tre sekunder utan uppmärksamhet i 90 kilometer i timmen innebär att bilen rullat 75 meter helt utan kontroll. Tänk er, en hel fotbollsplan, i blindo! Att använda mobilen i trafiken är inte ett litet misstag; det är ett medvetet risktagande. Inte kan det spela någon roll när ingen ser mig, tänker nog många svenskar.
Här är regelefterlevnaden avgörande, inte hur många spaltmeter vi skriver i dokument. Att tidigt prata med barn om trafikvett och att öva mycket i lugn och ro är därför viktigt. Trafiksäkerhet innebär bland annat att ställa sig frågorna: Hur beter jag mig i trafiken? Visar jag hänsyn? Är jag en förebild? Följer jag reglerna även när ingen ser mig? Tänker jag på hur mitt beteende påverkar andra?
Med barn i bilen gör vi ofta det självklara. Vi spänner fast dem, saktar ned och kör försiktigt. Men alltför ofta glömmer vi eller struntar i samma försiktighet när det gäller oss själva eller andra vuxna. Att köra säkert är inte ett tecken på svaghet eller osäkerhet. Tvärtom är det ett tecken på mognad, respekt och ansvar. Det är ett sätt att visa att vi värderar människoliv högre än bekvämlighet och några minuter hit eller dit.
Reflexväst på, annars syns du inte! Och visst är väl cykelhjälm bra mycket coolare än en krossad skalle när olyckan är framme.
Fru talman! Apropå när olyckan är framme har hela vårt avlånga land blåljuspersonal som rycker ut till en plats och en situation som de allra flesta gör sitt yttersta för att undvika. Men vi får nu rapport efter rapport om ett katastrofalt läge där brandmännen blir färre och färre – trots att vi borde hörsamma Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, vad gäller vikten av att ta ansvar för uppbyggnaden av Sveriges civila beredskap.
I en interpellationsdebatt för någon vecka sedan kunde vi höra hur man ska rekrytera fler brandmän och göra yrket mer attraktivt. Det är viktigt, för tyvärr blir de som sagt bara färre – inte för att de inte längre drömmer om att få vara superhjältar utan för att SKR och Kommunal fortfarande inte har förstått att svenska brandmän likt sina kollegor i andra EU-länder vill ha möjlighet att jobba flexibla dygnspass med goda återhämtningsmöjligheter året om. Ja, jag menar året om, inte bara när arbetsgivaren tycker att det passar för att få ihop sommarsemestern.
Jag vet inte om det är överimplementeringar och felaktiga tolkningar som är värst eller avsaknaden av viljan att lösa det man har ställt till med. Moderaternas EU-parlamentariker Tomas Tobé med flera har sedan länge påvisat att detta inte är EU-regelverkets fel och att ingen heller kommer att tacka Sverige för att vi gör något andra inte gör bara för att vi tror att vi gör rätt och att det inte finns andra sätt; det gör det.
Jag får ont i magen på riktigt när Marcus Aronsson med flera engagerade brandmän från hela landet skickar artikel på artikel och mejl på mejl som visar läget i Sverige. Till exempel handlar lunchrumsdiskussionen på Nyköpings brandstation om viljan att göra något annat, allt på grund av ett formaliafel. Detta gäller brandmän från hela landet. Peter, Stephanie, Emelie, Robert, Karin, Christer, Mattias, Robin och Magnus, ja, listan kan göras smärtsamt lång över dem som inte vill mer och som byter karriär. De slutar med något Sverige har brist på och som de är ruggigt skickliga på bara för att det finns folkvalda och fackliga företrädare som inte kan ta en prestigeförlust.
Ibland blir det inte som man har hoppats eller trott. Ibland blir det till och med fel. Men vet ni vad? Det är inte farligt. Då ber man om ursäkt och rättar till det så att det blir rätt. Jag skäms över att dessa beslutsfattare inte med gemensam kraft har löst problemet utan i stället uppvisar total tondövhet och arrogans. Det duger verkligen inte.
Den 13 september är det val, och trygghetsskaparna inom Blåljussverige har alla var sin röst. Tillsammans med sina anhöriga och alla andra som påverkas är de många. Jag hoppas att de använder sin röst för att visa att Sverige ska vara ett frihetligt, trygghetsskapande land som tror på människor och kompetens där alla inte måste vara i samma fack eller vara lika och att man står upp för friheten. Då kanske det just nu Sstyrda SKR och Kommunal kan vakna till, ta varandra i hand och äntligen lyssna till dem vars intressen de är valda att företräda. Den 13 september, here we go! Det är inte ord utan handling som räknas.
(Applåder)
Fru talman! Tack, ledamoten Lifvenhage, för inlägget, som jag tycker visar med tydlighet att det finns mycket vi är överens om här. Det är också vad trafiksäkerhetsarbete handlar om: Vi måste göra det tillsammans i politiken men också på alla nivåer i samhället i stort, där vi som individer självfallet har ett stort ansvar när vi rör oss i trafikmiljön.
Jag skulle vilja fråga ledamoten Lifvenhage något. Sverigedemokraterna säger nu tydligt att det inte skulle ha gjorts några neddragningar på bidragen till civilsamhällesorganisationer som jobbar med trafiksäkerhet om de hade fått vara med och bestämma. Då får jag ställa frågan till övriga partier. Är det Moderaterna som har hållit i taktpinnen i det här avseendet och inte prioriterat detta arbete? Som jag ser det är arbetet helt centralt. Att jobba nära människor och att utbilda barn, unga och äldre är en vital del i att skapa trafiksäkerhet, som vi hörde tidigare här. Tycker inte Moderaterna det?
Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!
Jag tycker att det är skönt att detta i stora drag är ett område där vi står enade som svenskar. Det handlar om att vi ska rädda så många liv som möjligt och om att vi gemensamt ska prioritera åtgärder som får så stor effekt som möjligt.
När det kommer till budgetposten och hur många miljoner vi har lagt på olika möjliga anslagsfinansieringar har vi från regeringens sida för första gången gjort en enorm satsning. Vi har ökat budgetutrymmet för olika typer av åtgärder med totalt 28 procent. Där finns också en stor ökning för trafiksäkerhetsåtgärder.
När det gäller det som ledamoten undrade specifikt över – det som frivilligorganisationer kan ansöka om – tycker jag att dessa organisationer gör ett viktigt arbete. De har också möjlighet att få pengar från olika typer av finansiering. Ytterligare ett sätt att få pengar är till exempel den skyltfond som finns. Alla som ansöker om en egen registreringsskylt betalar 6 250 kronor, varav den största delen går till just trafiksäkerhetsarbete.
Fru talman! Detta skickar väldigt konstiga signaler, tycker jag. Om jag har förstått rätt har Trafikverket tidigare haft 15 miljoner kronor till sitt förfogande att dela ut till civilsamhällesorganisationer. Nu skärs 8 miljoner bort. NTF och MHF, som vi träffade i förra veckan, uttrycker en stor oro för att detta kommer att innebära dramatiska förändringar i deras arbete med trafiksäkerhet. Jag tycker att detta är väldigt allvarligt och olyckligt, men det är uppenbarligen inte en prioriterad fråga för regeringen.
Jag vill passa på att ta upp något annat som rör civilsamhällesorganisationer och som jag kommer att ta upp i mitt inlägg, nämligen deras möjlighet att få tillgång till olycksdatabasen Strada. Vi hade en proposition som riksdagen beslutade om 2021, tror jag att det var. I dag är det svårt eller omöjligt, skulle jag kanske säga, för civilsamhällesorganisationer att ta del av olycksstatistik, med hänvisning till GDPR. Samtidigt var utskottet, när beslutet fattades, tydligt med att det inte skulle inskränka möjligheten för alla aktörer inom området som jobbar med trafiksäkerhet. Här har det, mig veterligt, inte hänt något under mandatperioden. Varför kan civilsamhällesorganisationerna inte få tillgång till den olycksstatistik som är relevant för dem?
Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Jag ser över huvud taget inte att det inte är en prioritering. Man kan självfallet välja att sätta en viss pott med pengar på ett konto och en annan pott med pengar på ett annat konto, men det är fortfarande möjligt att pengarna kommer till samma mottagare. Hur man väljer att lägga pengar i olika budgetpottar handlar inte om någon neddragning över huvud taget. Det vi gör är en satsning där det kommer att finnas mer pengar som kan sökas, men på olika sätt.
Det här är inte det enda sättet att använda kunskapshöjande insatser för våra medborgare. Det handlar om möjligheter till mer polisiär information till våra skolor, för att tidigt ge kunskap till våra barn och elever om hur man beter sig och förflyttar sig i våra samhällen på ett trafiksäkert sätt. Det finns flera olika sätt att använda den typen av pengar. De måste inte alltid komma från en och samma pott.
När det gäller Strada håller jag helt och hållet med ledamoten. Jag tycker att det ska vara enkelt och smidigt att ta emot information som är GDPR-säkrad. Att vi inte har kommit längre med det beklagar jag. Jag hoppas verkligen att de får eld i baken.
Fru talman! Tack, ledamoten Lifvenhage, för anförandet!
Jag uppskattar den långa uppräkningen av olika delar som är viktiga för att vi alla ska känna en större säkerhet i trafiken. Samtidigt blandar man lite stort och smått. Mycket av det som handlar om ombyggnationer och så vidare är sådant som varit planerat sedan länge, såsom fler två-plus-ett-vägar, rondeller och så vidare.
All kredd ska absolut ges för bälteslagen för Atraktorer och att mobiler inte får användas. Det är jätteviktiga delar som jag tycker att man ska lyfta fram. Där tycker jag att ledamoten lyfte fram riskbeteenden på ett alldeles förtjänstfullt sätt.
Jag vill ställa tre frågor.
Den första handlar om den första reservationen i betänkandet, om en breddad nollvision. Jag har varit inne på att det tyvärr inte går åt rätt håll. Antalet döda i trafiken minskar sakta, men antalet allvarligt skadade ökar ganska rejält. Man behöver kanske koncentrera sig på nollvisionen då, men vi har ändå ett förslag. Flera tusen människor dör också av trafiken och de partikelutsläpp med mera som den ger. Varför finns det inte intresse av att lyfta in också de frågorna och ta chansen att arbeta sektorsövergripande? Det var min första fråga.
Min andra fråga handlar om pethtesterna och Transportstyrelsen och huruvida Ann-Sofie Lifvenhage och Moderaterna driver frågan om en extern granskning av Transportstyrelsen för att gå till botten med frågan så att man inte hamnar där man var igen. Ledamoten har ett bra anslag kopplat till individens möjligheter och rättigheter. Det handlar om att människor har behandlats orätt.
Min tredje fråga lyder: Varför minskar stödet på alla områden till organisationer som trafiksäkerhetsorganisationer och så vidare? Detta har jag delvis fått svar på, men jag vill ändå höra något ytterligare om det.
Fru talman! Tack, ledamoten Heie, för frågorna!
När det gäller den första frågan är det jätteviktigt att vi har en nollvision. Den har antagits i bred enighet, och vi har kunnat följa statistik långt tillbaka. Det har ett egenvärde att vi kan följa upp samma typer av frågeställningar och ha fokus på just det.
För mig är detta inget hinder för att man också inom andra områden eller andra parametrar sätter in utvärderingar av vad vi ser när det gäller olika typer av partiklar i in- och utandningsluften. Men jag vill att vi behåller precis den nollvision som vi antog från första början för att hela tiden enkelt kunna följa statistik och ha samma tydliga parametrar. Därmed inte sagt att jag ser något hinder för att också lyfta in och titta på hur vår in- och utandningsluft påverkas.
Den andra frågan gällde pethtesterna. Jag tycker att detta är ett totalt haveri; det är fruktansvärt. Att det görs en förändring när det gäller styret hos Transportstyrelsen är för mig en tydlig markering av det ansvar man har när man arbetar med en viss typ av frågor. Man har också ett ansvar för att följa upp och se vilka resultaten blir av det arbete som man gör.
Jag ser fram emot att vi får ett annat, tydligare och mer uppföljande styre. Förhoppningsvis får vi också se ett resultat av en utvärdering av det arbete som har skett kring pethtesterna. Det är ett totalt haveri.
Fru talman! Tack, ledamoten Lifvenhage, för svaren på frågorna!
Menar ledamoten att det kommer att göras en utvärdering så att man går till botten med pethtesterna? Det är ju en sak att byta ut en ledning eller att på något sätt markera mot en myndighet, men här handlar det om enskilda människor som verkligen har råkat i kläm både utifrån hur man blir betraktad som människa och utifrån vilka konsekvenserna blir på arbetsnivå, när det gäller möjlighet att försörja sig och så vidare. Även om det, som man säger, bara är drygt 40 människor som har råkat allra värst ut är detta ändå något som har använts för ganska många människor.
Jag skulle gärna vilja höra lite mer om detta. Är man beredd att på något sätt ersätta människor eller se till att ge dem upprättelse – det kanske är det viktigaste – när det gäller de här frågorna?
Jag hann aldrig ställa min tredje och sista fråga riktigt ordentligt. Även Carina Ödebrink, som frågade om detta tidigare, var förvånad över att stödet till trafiksäkerhetsorganisationerna mer än halveras på det här området.
Jag vet att ministern inte tillhör samma parti som Lifvenhage, men man tillhör ändå de tre regeringspartierna tillsammans. Ministern lyfte fram att också civilsamhällets organisationer har en viktig uppgift. Hur kommer det sig då att man i så stor utsträckning drar undan mattan för dem?
Man skulle i stället behöva ha en tillitsbaserad basfinansiering som ger dem möjlighet att arbeta med att söka projekt, att söka medel från Skyltfonden eller vad det nu kan vara. Denna osäkerhet, där organisationerna inte vet hur det blir från år till år, skapar stora svårigheter när det gäller det frivilliga arbetet. Jag uppfattade att ledamoten skulle uppskatta detta.
Fru talman! Jag är av den meningen att detta är att bagatellisera det hela. Oavsett om det hade varit 40 eller 2 personer är det på tok för många. I Sverige ska man, med det rättssäkerhetsläge vi gemensamt kämpar för, över huvud taget inte kunna utsättas för det som de här människorna har utsatts för.
När det gäller på vilket sätt man går till botten med detta kan jag säga att det för mig handlar om ett symbolvärde, när vi har en ledning som inte tidigare och tydligare har satt stopp för att det här över huvud taget har kunnat hända. Vi har i samband med utskottet fått höra människor som berättar hur de själva har påverkats. Jag berörs, och jag är helt övertygad om att även resten av församlingen gör det. Detta är ett ovärdigt sätt att arbeta på i Sverige.
Trafiksäkerheten är mångfasetterad. Den består av otroligt många olika viktiga bitar, och allting kommer till syvende och sist att vara en prioriteringsfråga. Vi måste se till vilka effekter som gör störst nytta och störst skillnad.
Precis som ledamoten tidigare tog upp handlar det här också om hur vi ska kunna nå nollvisionen. Hur ska vi se till att vi i ökad takt minskar antalet människor som blir allvarligt skadade eller dödade i trafiken? Då måste vi också kunna se att vi gör olika saker med pengarna. Om man får söka från flera olika typer av fonder, exempelvis Skyltfonden, som ledamoten tidigare tog upp i replikskiftet, är detta fortfarande pengar som kan användas i arbetet. Varje krona räknas!
Regeringen gör stora satsningar med 354 miljarder till vägunderhåll och 1 171 miljarder, vilket är en ökning med 27 procent från tidigare år, på investeringar i hela vårt nät. Det hoppas jag ska göra stor nytta och skillnad.
