Jesper Skalberg Karlsson (M) om Energi

Fru talman! Jag lämnade till och med mina jeans, för jag tänkte att om jag sätter på mig släta byxor kanske regeringsföreträdarna lyssnar bättre. Vi får se.

Utgiftsområde 21 Energi är föremålet för denna debatt.

Jag skippar att gå in på budgetlagen, resultatredovisning eller indikatorer som används inom respektive utgiftsområde. Däremot, fru talman, ska jag försöka ge en bild av vad jag och Vänsterpartiet tycker helt enkelt har spårat ur, på ren svenska.

Avregleringen av den svenska elmarknaden skedde 1996. År 1994 snickrade borgarna ihop en proposition som hette Handel med el i konkurrens. Men borgarna förlorade valet, och lagen hann inte träda i kraft innan Socialdemokraterna åter vann regeringsmakten. Vad hände sedan? Jo, sossarna kopierade i stort sett Moderaternas proposition och döpte om den till Ny ellagstiftning.

När Moderaterna sålde in förslaget kunde man läsa deras argument: ”Prisbildningen anpassas till kundernas behov och förutsättningar.” När har kunden kunnat påverka prisbilden om deras förutsättningar att betala har varit dåliga? Berätta det för mig! Snacka om falsk marknadsföring, eller?

Vad skrev då Socialdemokraterna var bra saker med avregleringen? Jo, det här: ”Den nya ellagstiftningen innebär konkurrens i handeln med el som ökar valfriheten för elkonsumenterna och skapar förutsättningar för en ökad pris- och kostnadspress inom elförsörjningen.” Valfrihet? Vänta tills vi kommer till elnäten!

Vad var då skillnaden mellan det som Moderaterna föreslog och det som sossarna sedermera antog? Jag vill påstå att det var rubriken på propositionen, ingenting annat.

Fru talman! Jag är givetvis en modern socialist som förstår och anammar också marknadsekonomi och som ser att konkurrens ger effekt på många områden. Jag brukar ibland göra tillbakablickar till mina hemtrakter och historiken, och nu ska jag göra en liten tillbakablick på min barndom.

Före juli 1972 var skogsarbetarna tvungna att själva stå för verktygen, det vill säga motorsågen. Jag kommer ihåg, fru talman, hur min far köpte en motorsåg på avbetalning. Att jag minns detta så klart beror på att när den väl var betald visste hela familjen om det, säkert därför att det då fanns lite mer pengar att röra sig med.

Varför berättar jag detta? Jo, därför att genom den utveckling som skett med marknadsekonomins fria konkurrens för motorsågar skulle jag i dag kunna köpa en ny motorsåg varje månad utan avbetalning. Om staten hade varit ägare hade den aldrig haft intresse av eller möjligheter att utveckla det på det sätt som marknaden har gjort.

Men jag ska återgå till elmarknaden. Man avreglerade en samhällsviktig funktion som även innefattade distribution av el. Jag kommer inte att skylla på vare sig röda eller blå regeringar när det gäller var vi står i dag. Jag brukar vara pragmatisk av mig, och det tänker jag försöka vara även nu. Historien kan vi inte påverka, dock kanske lära oss något av den. Men framtiden, fru talman, är vår, och den kan vi påverka.

Hur kan vi tillåta att utländska bolag köper och äger samhällsviktig infrastruktur, vilket elnät faktiskt är? Den frågan tycker jag att vi alla ska ställa oss.

Jag har inga problem med att vi har fri konkurrens när det gäller det mesta i vår omgivning, men när även de myndigheter som tittar på den civila delen i krisberedskapen nämner att kritisk infrastruktur innefattar elnät tycker jag nog att vi bör vakna till, fru talman. Elproduktion kanske kan konkurrensutsättas, men inte distribution – inte när det inte finns någon möjlighet till ”valfrihet”, som man så fint uttryckte det när det begav sig med avregleringen.

När vi hade Vattenfall Eldistribution på besök i utskottet visade de en bild med grafer och priser. Den började på 2017, och man kan fråga sig varför jämförelsebilden började på det året. Den bild som framkom var att de verkligen inte tar ut mer i avgift än vad som investeras. Jag började nästan tycka synd om Vattenfall Eldistribution.

Detta stämmer kanske med vad som finns i deras kassa i dag, men jag lovar att jag ska gå till botten med det här och se vart alla pengar som inkasserats från svenska elkunder sedan avregleringen har tagit vägen. När bolag som även äger produktion behöver nät och elledningar förstärks – hur kommer gungornas nytta till karusellen och så vidare? Det behöver vi tänka på.

Det känns inte tryggt, i alla fall inte som konsument, att höra när vår myndighet, som ska försöka reglera priserna på elnätsavgifter, säger att elnätsbolag har blivit överkompenserade genom avgifter som de får ta ut.

Senast i dag hade vi besök i utskottet av Energimarknadsinspektionen, som sa att Sverige stack ut bland de nordiska länderna mellan 2010 och 2020, alltså en tioårsperiod. Medan vi höjde elnätsavgiften med 30 procent höjde Norge med 0 procent och Finland med 3–5 procent. Vi sticker ut.

Fru talman! Den politik jag står bakom bygger på insikten att det krävs en rapp omställning av bland annat energipolitiken för att Sverige ska kunna minska utsläppen av växthusgaser och ställa om från fossilberoende till i huvudsak el.

När tåginfrastrukturen byggs ut och industrins tillverkningsprocesser skiftar till fossilfritt kommer tillgången till el att behöva öka betydligt. I vissa scenarier förutspås elanvändningen öka mångdubbelt jämfört med i dag. Att fokusera de energipolitiska satsningarna på fossilfria alternativ låter förståeligt och lockande men översätts i regeringspartiernas retorik och politik snabbt till kärnkraft, kärnkraft och åter kärnkraft. I denna kärnkraftsvurm tycks man helt bortse från det faktum att kärnkraften är farlig, ofantligt dyr och tidsödande att få på plats.

Vad som behövs i stället är ett mål om 100 procent förnybar energiförsörjning senast 2040. Kom ihåg att jag sa ett mål! Det ska vara vägledande för omställningsarbetet. Men till det behöver även ett planeringsmål fogas som inkluderar siffersatta delmål.

Regeringens fokus på 2045 som målår riskerar att medföra att viktiga investeringar och elnätsinsatser som behövs redan nu, vilket lyfts fram i tidigare anföranden, skjuts på framtiden. För att industrin ska våga satsa på omställningen måste företagen veta att det finns tillgång till fossilfri och billig el redan 2030. Detta kräver onekligen bland annat en snabb utbyggnad av den förnybara svenska elproduktionen framför regeringens oresonligt dyra och flerdimensionellt riskfyllda kärnkraftsfokus.

Genom att satsa på energieffektivisering och förnybar energi som vindenergi, solenergi, bioenergi och geoenergi är det möjligt att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle. I motsats till regeringen förordar jag historiska satsningar på såväl förnybar energiproduktion som investeringar i elnät och energieffektivisering.

Jag anser att det behövs bättre incitament för vindkraft både på land och till havs. Jag förordar här möjligheter att gynna de kommuner där vindkraft byggs liksom även de närboende. Det går inte att förneka att där vindkraft liksom andra större energi- eller industrianläggningar byggs väcker det en hel del reaktioner. Det är enligt min uppfattning därför fullt rimligt att man ersätter kommuner och regioner för intrång som dessa produktionsanläggningar medför.

Vänsterpartiet har en drös med förslag på åtgärder som skulle lösa upp många knutar som är i vägen för inte bara förnybar elproduktion utan hela den gröna omställningen och framtiden för glesbygden – framför allt i Norrland, som jag känner till bäst. Läs gärna vår rapport Norrland i centrum! Ni får gärna stjäla våra förslag; då kanske vi kommer fram till något vettigt snabbare.

I takt med att den förnybara kraftproduktionen byggs ut är det även nödvändigt att kraftöverföringskapaciteten stärks och att elmarknaden reformeras.

När det gäller elnätet anser jag att det är väsentligt att det ägs av samhället genom exempelvis staten eller kommunerna.

När det gäller en reformerad elmarknad har jag och andra i Vänsterpartiet under lång tid påtalat riskerna med den prissättningsmodell som låter kontinentala priser på el smitta av sig på den svenska marknaden. Det är skillnaden. Om man i dag skulle ha på plats en ny reaktor i prisområde 4 skulle den elen gå på export alla timmar förutom kanske 140 timmar om året.

Här förordar jag i stället Sverigepriser, en modell där den inhemska marknaden separeras från exportmarknaden. Det leder till normalisering av elpriserna i Sverige samtidigt som det är möjligt att solidariskt sälja el och göra den tillgänglig för våra grannländer. I kärva ekonomiska tider ser jag det som särskilt angeläget att skydda trängda svenska elkonsumenter från höga elpriser.

Vi har givetvis avvisat pengar som är avsedda för ny kärnkraft, oavsett hur de är tänkta att redovisas.

Utöver det har vi avvisat regeringsförslaget om ett tillfälligt skydd mot höga elpriser på 1,50 per kilowattimme och i stället velat ha ett elpristak för hushåll på 75 öre per kilowattimme som finansieras genom en obligatorisk elprisförsäkringsavgift som ska bäras av elbranschen och inte av skattebetalarna. Därav att vi har 1 miljard mindre i budgetförslaget.

Som avslutning, fru talman, har vi ett särskilt yttrande. Vi deltar inte i beslutet om ramarna då vi har en budget som ska ses som en helhet.

Ursäkta att jag drog över tiden, fru talman!

Fru talman! Tack för frågan, Jesper Skalberg Karlsson!

Först och främst är det här en försäkring som vi vill att elbranschen ska teckna. Och om man hade infört Sverigepriser tror jag inte att den hade behövt kosta någonting alls. Man hade inte behövt införa den. I dag är det ju de kontinentala priserna som gör att prisområde 4 drabbas av höga elpriser medan vi i prisområde 1 inte har det.

Var man skulle landa prismässigt har jag tyvärr inget svar på. Man kan ju bara utgå från att regeringen tycker att 1 miljard räcker till ett elpristak på 1,50 kronor. Det är ett snittpris på 1,50 exklusive moms, som man måste gå över en hel månad innan man så att säga får betalt för det – utan krusiduller, givetvis. Men om Sverigepriser, där man exkluderar exportpriserna, hade införts i landet hade inte ens 75 öre kommit på tal.

Det är inte någon stor risk att en försäkring skulle kosta så mycket som över 1 miljard för elbranschen. Jag har svårt att tro det.

Fru talman! ”Moderna socialismen” vet jag inte.

Först och främst: Vad gäller prisbilden på ny kärnkraft finns det i dag ingen slutsumma, inte ens i era kalkyler. Vi vet inte var den kommer att landa. Vi har inget svar på om det kommer att räcka med de här 200 miljarderna, plus kreditgarantier. Det finns ingen färdig modul för er heller när det gäller vad ny kärnkraft kommer att kosta.

Vi i Vänsterpartiet har sagt att vi är beredda att livstidsförlänga befintliga reaktorer i Sverige. Vi är beredda till det eftersom er politik, den som den här regeringen har bedrivit, har gjort att vindkraftsetableringar har stagnerat av skäl som man förstår. Det finns ju ingen som vet hur morgondagen kommer att se ut.

Det vore givetvis rimligt att staten inte bara tar hand om nätet utan har ett bolag som ser till att man bygger ut förnybar elproduktion i landet och att det ägs kanske av regionerna och av samhället i stort. Då blir det i alla fall mer förutsägbart än om man låter en marknad som är så osäker som den är i dag sköta det.

Varför har vi hamnat här? Varför har man gjort ett experiment av en så pass samhällsviktig funktion som eldistribution? Det var det jag försökte lyfta i mitt anförande. Är det något som är orimligt är det detta. Jag väntar bara på att Moderaterna ska komma och försöka sälja ut andra värden vi har i Sverige. Är detta den liberala synen på samhällsviktiga funktioner i Sverige? Jag kommer aldrig att köpa det, och jag är jätteglad att vi inte är överens på den punkten.