Dennis Dioukarev (SD) svarade Helena Vilhelmsson i en replik om Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt i debatten ”Protokoll 2025/26:126 Onsdagen den 27 maj” den 27 maj 2026.
Helena VilhelmssonC· i en replikI den mån det fanns frågor kanske jag kan återkomma till dem. Utan att gå in i detaljer kan jag säga att vad gäller tillsynen har det varit en bärande kritik från många remissinstanser, framför allt från…Fru talman! I dag står vi här och debatterar kontanthanteringen, igen. Ingen kunde väl tro att den skulle förändras så snabbt och på ett så genomgripande sätt som har skett. Det har varit fyra statliga utredningar på 20 år, varav tre under de senaste 10 åren, som på ett eller annat sätt behandlat kontanternas ställning. Det visar hur komplex frågan är. Efter många seminarier, inte minst här i Riksdagshuset, konferenser, Almedalsevent, nätverkande, möten och workshoppar står vi här igen och diskuterar frågan, för femte gången på 20 år.
Tidigare utredningar har ofta dokumenterat hur kontanthanteringen monterats ned, vilket utöver enskilda människor drabbat landsbygdsbor, företagare på landsbygden och småföretagare hårdast. I slutet av 00-talet fattades beslut som ledde till att Svensk Kassaservice monterades ned. Bedömningen var kanske rimlig då, men som Centerpartiet redan då misstänkte ledde det till det marknadsmisslyckande som dagens utredningar försöker åtgärda.
Utredningen 2014 och Riksbankskommitténs delbetänkande 2018 ledde 2021 till en lag som tvingade de största bankerna att tillhandahålla kontanttjänster på en viss nivå. Vi ser i dag att den lagen är otillräcklig. De åtgärderna räcker inte till i dag eftersom bankerna uppfyller kraven på ett högst minimalistiskt sätt som inte motsvarar företagens och medborgarnas faktiska behov: alltför få insättningsautomater, som inte hanterar mynt eller större summor, eller otillgängliga tider för kontanthantering på banker. Dock finns det undantag bland enskilda banker – det ska sägas.
Sedan kom då Kinberg Batras betalningsutredning, som också konstaterade att kontanternas funktion var hotad men då inte föreslog någon lag om kontantplikt. Utredningen slog fast att nedläggningen av Kassagirot skapat betydande olägenheter, som det stod. Centerpartiet menade att utredningen, när ett sådant marknadsmisslyckande faktiskt konstaterats, kanske borde ha föreslagit åtgärder och inte bara konstaterat problemet.
I stället rekommenderade den att en ny separat utredning skulle tillsättas för att se över just detta, vilket också blev fallet. Och här är vi i dag. Det var onekligen en onödig förhalning av nödvändiga åtgärder.
Betalningsutredningen beskrev också väl de problem för 5–10 procent av befolkningen, nästan 1 miljon människor, som har svårt att hantera digitala betalningar. Det var kanske första gången som detta kom på pränt och man erkände och beskrev detta problem på riktigt – att människor inte förmår, inte tillåts, att göra rätt för sig. De är inte betrodda.
Det handlar om äldre som inte riktigt klarar av de digitala betalningssystemen. Det handlar om äldre som när de ska hantera kort stöter på oändligt många olika sorters kortautomater. Alla ser olika ut. Det är små tangenter. Det är liten text. De står där och fumlar, och köerna växer bakom dem. Det är inte värdigt.
Det handlar om kvinnor som lever gömda. Brottsutsatta kvinnor har vi pratat om. Det är också en del män som inte kan använda digitala betalningsmedel. Det kan utgöra ett hot, en livsfara, om man lämnar digitala spår efter sig.
Betalningsutredningen nämnde heller ingen åtgärd för att hantera det här problemet. Tvärtom skrev man att de som är utanför den digitala betalningsvärlden skulle hjälpas in i den digitala. Ändå hade man inte riktigt förståelse för vad det faktiskt kunde innebära. Den fanns inte där.
Det har varit ett mönster. Där utredningen identifierar problem uteblir de politiska åtgärderna, och urvattnade propositioner har lagts fram av regeringar av olika kulörer.
Centerpartiets fokus har hela tiden varit att Sverige ska fungera, och småföretagare och föreningsliv ska ha betalningsmöjligheter och bankkonton med rimliga villkor utan att dränkas av kostnader och administration. Det måste gå att kombinera detta med penningtvättslagstiftningen, och samhället måste ha en robust beredskap.
Men nu står vi här, fru talman, och det finns faktiskt ett konkret förslag. Det är visserligen för tunt – jag håller med om det – men det är en signal att vi lagstiftar om möjligheten att betala med kontanter. Propositionen är ett steg i rätt riktning. Det är också bra att kraven på bankerna att tillhandahålla kontanttjänster utökas, även om vi skulle vilja se mer.
Centerpartiet är inte emot den digitala utvecklingen. Tvärtom, vi driver på för digitaliseringens möjligheter. Men vi ser de allvarliga konsekvenser som uppstår när ett lagstadgat betalningsmedel riskerar att försvinna. Vi ser hur turister och besökare möts av skyltar som säger ”endast kort”, vilket hämmar besöksnäringen. Vi ser hur föreningar som säljer fika på idrottsdagen eller hembakat på den lokala marknaden får stora problem med att hantera betalningar och eventuella kontanter.
Fru talman! Vi ser också den avgörande beredskapsaspekten. I en tid av ökad oro med risk för cyberattacker och störningar i elförsörjningen är kontanterna vår sista utpost och ett system som ska fungera i orostider och krigstider måste fungera i fredstid.
Som sagt: Det här är ett välkommet men otillräckligt steg. Det är snävt avgränsat. Ansvaret för att upprätthålla kontanter som betalningsmedel lades från början nästan helt på den privata handeln. Men vad händer när man behöver betala för ett nytt pass, ett nytt fiskekort eller en patientavgift på vårdcentralen? Utskottets majoritet är numera inne på samma linje och föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att utreda en skyldighet även när det gäller offentligfinansierade tjänster. Det är bra förstås, och vi är glada för det. Men det borde ha funnits med från början.
Det offentliga måste också ta sitt ansvar. Att höra företrädare för det största regeringspartiet stå här och förklara varför är nästan lite lustigt. Jag skulle fortfarande vilja veta vad det är som har gjort att man på de veckor som gått mellan regeringsbeslutet och riksdagens utskottsbeslut har ändrat sig. Det är lite intressant. Men jag är glad för att det skedde.
Länsstyrelserna i landet, som har en delvis operativ funktion, är tydliga. De betonar kontanternas betydelse för beredskap och social inkludering. De föreslår att kontantkravet ska utökas till att omfatta fler varor, tjänster och bemannade drivmedelsstationer. Länsstyrelserna vill att banker ska tvingas ta emot kontanter för betalningar och inlösen av avier och att offentligrättsliga verksamheter också ska ta emot kontanter. Det är alltså länsstyrelserna, regeringens förlängda arm ut i landet, som har de här kraftiga synpunkterna. Det är något att ta i beaktande.
Det behövs bättre möjligheter än vad som föreslås i utredningen och betänkandet när det handlar om möjligheten för företagare och föreningar att sätta in dagskassor. Att tvinga en butik att ta emot kontanter men inte säkerställa att butiken enkelt och effektivt kan sätta in kontanterna på banken är ju nästan att göra dem en björntjänst.
I dag tvingas företagare ibland att köra i timmar för att hitta ett bankkontor eller en servicebox som tar emot deras kassa. Det är ohållbart. Det skapar säkerhetsrisker och en enorm administrativ börda. Bankernas skyldighet att ta emot dagskassor måste tydliggöras och utökas.
För det tredje saknas en fungerande tillsynsmekanism i förslaget. Regeringen menar att det inte behövs och att företagen kommer att sköta det här själva. Jag har absolut stor tilltro till marknaden, men frågan är nu – efter 20 år och fem utredningar där vi faktiskt har satt vår tillit till marknaden – kommer man verkligen att klara detta? Jag tror inte det.
En lag utan tillsyn riskerar att bli tandlös, en papperstiger. Vad händer den dag vårdcentralen eller den större bygghandel beslutar sig för att strunta i lagen? Vem ska en enskild medborgare då vända sig till? Vi menar att det behövs ett tydligt utpekat tillsynsorgan som kan säkerställa att lagen efterlevs; annars är risken stor att vi snart är tillbaka på ruta ett.
Fru talman! Om vi inkluderar offentliga aktörer i skyldigheten att ta emot kontanter, om vi tydliggör och skärper kraven på att bankerna ska erbjuda kostnadseffektiva och tillgängliga tjänster för insättning av dagskassan för företag och föreningar i hela landet och om vi inrättar ett tillsynsorgan med mandat att säkerställa att lagstiftningen efterlevs – då har vi tagit ett ganska bra steg framåt i kontanthanteringen i Sverige.
Med detta yrkar jag bifall till reservation 6.
Fru talman! Jag har bara några sakupplysningar apropå ett par saker som sades från talarstolen nyss.
När det gäller tillsynen står följande på sidan 30 i propositionen: ”Post- och telestyrelsens tillsyn ska också omfatta att kreditinstituten uppfyller sin skyldighet att tillhandahålla behovsanpassade och även övriga lämpliga tjänster för växelhantering och dagskasseinsättningar.” Det finns alltså en tillsynsmekanism, nämligen Post- och telestyrelsen, avseende insättning för privatpersoner och avseende dagskasseinsättning för företag.
Ledamoten beskriver också helt korrekt den verklighet som många företag har i Sverige. Det är svårt i dag att bli av med kontanter med sedlar och mynt och sätta in dem på sitt företagskonto. Det är bland annat detta som har drivit på den kontantavveckling som vi har sett i Sverige de senaste 20 åren. Det är också därför som såväl utredningen som propositionen tar sikte på just detta.
Det föreslås ju en lösning. Den här propositionen vilar på två ben. Det ena är kontantplikten, och det andra tar sikte på den bakomliggande kontantinfrastrukturen för bankerna. Vi säger att de ska erbjuda lämpliga och behovsanpassade tjänster för dagskasseinsättning och växelhantering för företag samt insättning av kontanter för privatpersoner. Det är detta som har varit en flaskhals.
I och med det här beslutet möjliggör vi ett bättre flöde av kontanter i samhället. Det kommer att bli lättare för företag att acceptera kontanter eftersom det också – allt annat lika – blir lättare att bli av med dem.
Fru talman! I den mån det fanns frågor kanske jag kan återkomma till dem.
Utan att gå in i detaljer kan jag säga att vad gäller tillsynen har det varit en bärande kritik från många remissinstanser, framför allt från konsumentorganisationerna, att detta inte riktigt håller. Med de nya mandat som åläggs marknaden tycker man att den nya tillsynen inte är tillräcklig, och jag instämmer i det. Vi är alltså inte ensamma om att tycka detta.
Men det är bra att vi noterar att det trots allt finns ett sådant uppdrag. Då kan vi ju tillsammans försöka se till att det blir bra.
Detta bygger på att man utökar kontantplikten. Men jag håller med de tidigare debattörer som har sagt att 95 procent av matbutikerna och apoteken redan tar emot kontanter. Det är alltså inte så stor förändring. Men jag tycker att det är bra. Lagstiftningen är ju också normativ och signifikativ. Därför är förslaget bra, trots att det kanske inte uppfyller några större behov när det gäller just mat och apoteksvaror.
Frågan är alltså vad som är lämpliga och behovsanpassade möjligheter att sätta in. Det är detta kritiken handlar om.
Vem ska avgöra det? Och vad gör man om konsumenter inte håller med om att bankerna tillhandahåller lämpliga och behovsanpassade möjligheter för insättning – för konsumenter eller företag? Här är propositionen och betänkandet något otydliga.
Fru talman! Jag har nu hört i flera replikskiften och anföranden att kontantplikten ska börja gälla livsmedelsaffärer och apotek, där 95 procent redan accepterar kontanter. Det är helt korrekt. Men det är just avsaknaden av krisinsikt och den mentaliteten som har lett oss fram till den situation som vi i dag är i. Hade man infört kontantplikt för till exempel restauranger, klädaffärer och övriga företag för tio femton år sedan hade vi inte varit där vi är i dag. Det är just därför som vi gör det här. Vi säger: Stopp! Hit men inte längre!
Svenskarna ska vara trygga i att man alltid ska kunna införskaffa livsnödvändiga varor, livsmedel och medicin med sedlar och mynt. En halv miljon svenskar lever nämligen i dag i digitalt utanförskap. Men det finns också beredskapsskäl, som jag och flera andra har redovisat i denna debatt. Det är alltså en framtidssäkrad lagstiftning. Hela syftet är att livsmedelsaffärer och apotek inte ska gå samma öde till mötes som övriga företag och näringsidkare har gjort på grund av avsaknad av beslut i den här kammaren.
Tillsynen och vissa andra detaljsynpunkter får vi helt enkelt återkomma till i framtiden. Vi får utvärdera den här lagstiftningen – och det gör jag gärna tillsammans med Helena Vilhelmsson och övriga ledamöter i den här kammaren – för att se till att den får avsedd effekt.
Fru talman! Det sista håller jag med om. Ledamoten och samtliga partier har till hösten, efter valet, ett stort ansvar för att föra det här i hamn. Det gäller särskilt frågan om offentligrättsliga tjänster. Vi ska nämligen komma ihåg att vi inte ska ta beslut om det i dag, utan vi ska ta beslut om en utredning. Tyvärr kom det här inte med från Dennis Dioukarevs utredning från början, vilket hade varit det mest sympatiska. Så är det. Jag är väldigt glad att vi gör detta nu, men det är inte i hamn. Det vilar alltså ett stort ansvar på dem som finns kvar i den här kammaren till hösten att föra det i hamn.
När det gäller frågan om kontantplikt delar jag ledamotens analys. Jag tycker också att det är tråkigt att man inte hanterade Betalningsutredningen, för den kom ju under den här mandatperioden. Vi hade kunnat vara några år tidigare med den här frågan. Där och då hade man kunnat hantera frågan om kontantplikt för att stävja det här tidigare. Det har skett en onödig fördröjning av den här viktiga lagstiftningen. Men nu är vi ett steg, om än litet, på vägen. Jag tycker att det är bra, och jag ser fram emot att vi alla efter valet tar ansvar för att göra det ännu bättre.