Dennis Dioukarev (SD) om Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt

Fru talman! I dag debatterar vi Sveriges första kontantlagstiftning, som kom på plats under Sverigedemokraternas och de övriga Tidöpartiernas ledning efter ett decennium av utredningar och politisk handlingsförlamning. Kontanterna, det vill säga rätten och möjligheten att betala kontant med sedlar och mynt, har diskuterats, debatterats och utretts utan att politiken – ursäkta uttrycket – har fått tummen ur och lyckats agera.

Vi sverigedemokrater fick en utredning på plats 2024 – Kontantutredningen – och jag fick förtroendet att leda den. I nästa steg får vi nu lagstiftning som föreslås träda i kraft den 1 juli i år.

Det är en styrka att samtliga åtta partier i Sveriges riksdag står bakom den nya kontantlagen. Till de hundratusentals svenskar som är beroende av kontanter i sin vardag vill jag dock säga att jag beklagar att det har tagit så oerhört lång tid för politiken att agera. Alltför länge har alltför många ignorerats av tidigare regeringar. Man kan fråga sig varför, när det handlar om en halv miljon svenskar som lever i digitalt utanförskap. Det är människor som är beroende av kontanter i sin vardag. Det handlar om äldre, vissa pensionärer, funktionshindrade, hemlösa, människor som nekats bankkonto och brottsutsatta kvinnor – marginaliserade grupper som har lämnats vind för våg av ansvariga politiker.

För att samma kontantavveckling inte ska tillåtas drabba det allra viktigaste – det mest livsnödvändiga – sätter Tidöpartierna nu ned foten och säger: Stopp, hit men inte längre!

Man kan då fråga sig: Vad är livsnödvändigt? I Kontantutredningen ställde jag mig just den frågan. Jag träffade myndigheter, civilsamhällesorganisationer och näringsliv, och jag examinerade fakta. Baserat på dessa samtal och på tillgänglig statistik framträdde en tydlig bild. Det som svenskarna gör flest regelbundna inköp av är livsmedel, det vill säga mat. Det är också hushållens tredje största utgiftskategori efter hyra och transport.

Därför är detta inte bara en rimlig utan också rätt utgångspunkt för en svensk lagstiftning. Men vad mer är livsnödvändigt? Vad klarar vi oss inte utan? För vissa människor, framför allt för äldre och pensionärer, som är en grupp som dessutom har högre benägenhet att använda sig av kontanter, kan mediciner vara helt avgörande och per definition livsnödvändiga. Detta framkom i samtalen med företrädare för denna grupp.

Därför kommer den nya kontantplikten, det vill säga skyldigheten att acceptera kontanter som betalningsmedel, att gälla livsmedelsaffärer och apotek. Dessa kommer nu alltid – så länge det inte utgör ett hot mot personalens säkerhet – att vara skyldiga att ta emot kontanter som betalningsmedel. Det betyder att vi här inte kommer få se samma kontantavveckling som har tillåtits ske inom många andra sektorer, på restauranger och så vidare, som har slutat att acceptera kontanter.

Fru talman! I Kontantutredningen föreslog utredaren, det vill säga jag, att kontantplikten även skulle omfatta offentligrättsliga tjänster, det vill säga tjänster som utförs av myndigheter eller den aktör som agerar myndighet och där det inte finns inslag av frivillig konsumtion. Det kan till exempel handla om vård, tandvård eller bilbesiktning.

Det är både rätt och rimligt att det offentliga på detta sätt också tar sitt ansvar för att upprätthålla sin del av kontantkedjans funktionalitet. Därför går utskottet nu på utredningens linje och föreslår ett tillkännagivande till regeringen om just detta.

Det är viktigt för inkluderingen i vårt samhälle att alla människor kan delta på samma villkor, införskaffa livsmedel och mediciner eller betala för nödvändig vård med det betalningsmedel som de själva föredrar. I grund och botten är det en fråga om självständighet för människor som vill eller måste betala med sedlar och mynt.

En kontantlag är också viktig av helt andra skäl. Så sent som för några veckor sedan drabbades en av de stora matkedjorna av ett omfattande ithaveri, något som har visat sig ske med jämna mellanrum. Kunderna kunde inte betala med kort utan bara med sedlar och mynt.

Man kan fråga sig hur det skulle se ut om vi fick en koordinerad attack mot flera matkedjor – samtidigt som dessa tillåtits att sluta hantera kontanter. Vad skulle hända om folk inte kunde köpa mat? Det skulle bli kaos, och det är ett sätt att försvaga ett samhälle utan att gå in militärt.

Det är också därför som Myndigheten för civilt försvar – tidigare MSB – uppmanar alla svenskar att ha kontanter hemma. De påminner oss om att kontanter är det enda betalningsmedel som fungerar utan appar, internet, mobiltelefoner eller elegitimation. Kontantplikten är oerhört viktig för svensk beredskap för att vi alltid ska kunna införskaffa livsnödvändigheter.

Det var också detta budskap som den ukrainska centralbankschefen gav oss under sitt Sverigebesök. Hans budskap var mycket tydligt. Under den första veckan av den ryska invasionen av Ukraina var kontanterna helt avgörande för att vanligt folk skulle klara av att göra sina vardagliga inköp. Därför inför Sverigedemokraterna och regeringen nu en historisk kontantplikt för livsmedel, mediciner och offentligrättsliga tjänster. Det betyder att bemannade försäljningsställen som mataffärer och apotek ska acceptera kontanter som betalningsmedel.

Fru talman! För att man ska kunna göra sina vardagliga inköp gäller det att försäljningsställena till att börja med har kapacitet att ta emot kontanter. Det har näringsidkarna enbart om de i nästa steg kan bli av med sedlar och mynt, det vill säga sätta in dem på sitt företagskonto. Därför stärker vi också den befintliga lagstiftningen som reglerar bankernas ansvar i ekosystemet av kontanter, det vill säga den bakomliggande kontantinfrastrukturen.

Sverigedemokraternas och regeringens reformpaket, som kommer att röstas igenom av en enig riksdag, står alltså på två ben, som båda är lika viktiga. För det första: Det införs en kontantplikt för livsnödvändig konsumtion och offentligrättsliga tjänster med ett golv när det gäller acceptans av sedlar och mynt. Detta blir mest konkret, kännbart och synbart för konsumenterna eftersom de även i framtiden kommer att kunna använda kontanter när de köper livsmedel eller mediciner. För det andra: Det införs utökade krav på bankerna, som med sitt utpekade ansvar för infrastrukturen är helt avgörande för flödet av kontanter. I och med det ges alla företag till att börja med bättre möjlighet att acceptera kontanter, vilket kommer att förbättra förutsättningarna för fortsatt kontantacceptans.

Fru talman! Detta är ny, historisk lagstiftning – lagstiftning som precis som all annan lagstiftning kommer att behöva utvärderas och följas upp för att säkerställa att den får avsedd affekt. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Ingela Nylund Watz börjar med att kritisera Sverigedemokraternas och regeringens förslag. Hon kritiserar propositionen.

Hon kritiserar alltså samma förslag som oppositionen helt och hållet accepterar. Propositionen kommer att röstas igenom av en helt enig riksdag. Alla oppositionspartier har, liksom alla partier här, det demokratiska verktyget att följdmotionera om man tycker att något är dåligt i propositionen.

Man accepterar alltså alla förslag som vi har lagt fram. Man accepterar kontantplikten för livsnödvändig konsumtion, livsmedel och medicin, där vi säkerställer att en halv miljon svenskar som i dag är beroende av kontanter i sin vardag – äldre, pensionärer, funktionshindrade, brottsutsatta kvinnor och människor som har blivit av med sina bankkonton – även i framtiden ska kunna införskaffa livsnödvändig medicin och livsnödvändiga varor och betala med sedlar och mynt. Det här accepterar Socialdemokraterna.

Man accepterar också det faktum att vi stärker den bakomliggande kontantinfrastrukturen. Vi stärker företagens möjligheter att deponera kontanter, det vill säga att bli av med kontanter, så att de kan acceptera dem till att börja med.

Låt oss tala lite om historiebeskrivning och historien överlag. Under Socialdemokraternas tid vid makten 2014–2022 minskade svensk kontantmängd med 16 miljarder kronor. 20 procent av den totala sedelmängden utraderades under Socialdemokraternas tid vid makten. Man såg detta, och man hade möjlighet att agera. Vad gjorde man? Ingenting. Nu är det Sverigedemokraternas och Tidöpartiernas ansvar att städa upp i detta arv.