Mauricio Rojas (L) om En grundlagsskyddad aborträtt samt utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten och rätten till medborgarskap

Fru talman! Jag ska be om ursäkt å mina egna och mitt partis vägnar. Vi sjabblade lite med byten av roller här i dag, för det fanns fler roller att spela än vi hade ledamöter. Därför kom jag in lite sent och försökte återta den plats jag hade från början.

Jag ska på fyra minuter försöka förklara lite om vår inställning till abort. Jag har ju talat i repliker om det andra.

Vi vet ju att rätten till abort inte regleras i regeringsformen, men det finns vissa bestämmelser som behandlar vad som kan sägas vara närliggande frågor. Det handlar i första hand om den enskildes hälsa och välfärd i det så kallade målsättningsstadgandet i 1 kap. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för offentlig verksamhet. Det allmänna ska särskilt trygga rätten till arbete, bostad och utbildning och verka för social omsorg och trygghet samt goda förutsättningar för hälsa.

Det finns också bestämmelser gällande skydd för kroppslig integritet i 2 kap. Det är ett antal bestämmelser som rör skyddet för den kroppsliga integriteten: förbud mot dödsstraff, kroppsstraff och tortyr samt skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp och kroppsvisitation. Dessa fungerar i betydande utsträckning som en förstärkning av skyddet för opinionsfriheten.

Bestämmelserna ger också uttryck för den respekt för den enskilda individens integritet som är utmärkande för ett rättssamhälle. Detta skrevs alltså in i en proposition 1975, det vill säga för 50 år sedan.

Jag vill också säga att abort i början av 50-talet var förbjudet i flertalet länder i Europa. Det är alltså inte jättelänge sedan, och några av oss har upplevt åtminstone delar av 50-talet. Abort är numera tillåtet i de allra flesta stater som skrivit under Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I den finns, som ni känner till, också artikeln om rätten till privatliv och familjeliv.

Fru talman! Som andra ledamöter har varit inne på har en del människor hört av sig om sin oro för att rätten till abort ska bli grundlag. Jag har också fått alla dessa mejl, och jag inser att det finns en sådan etisk problematik som Hans Eklind var inne på nyss.

Jag landar ändå i att den förändring vi har sett över ett ganska stort antal decennier leder hit. Det finns väldigt få länder i dag som inte har aborträtt. En del av dem som skriver säger att de vill ha aborträtten, men inte i grundlagen. Det är ju den vägen vi går.

Jag landar i Europakonventionen och i FN-konventionerna om mänskliga rättigheter, till exempel. I 1 § i FN:s konvention om mänskliga rättigheter står det för övrigt att alla människor är födda fria. Jag är fullt medveten om att det finns diskussioner bakom detta, men det var vad man landade i, alltså att det är där det börjar räknas.

Jag delar alltså bedömningen att aborträtten bör ges ett uttryckligt skydd i regeringsformen. Ett sådant skydd markerar tydligt att rätten till abort är en grundläggande fri- och rättighet som inte kan göras illusorisk genom politiska svängningar. Samtidigt instämmer jag i de synpunkter som flera remissinstanser har framfört om att det föreslagna grundlagsskyddet riskerar att bli alltför tunt i praktiken om lagstiftaren ges alltför stort utrymme att inskränka rättigheterna genom vanlig lagstiftning.

Det är därför av stor vikt att regeringen i det fortsatta lagstiftningsarbetet säkerställer att aborträtten inte blir bara ett formellt utan också ett reellt innehåll, i enlighet med Sveriges internationella åtaganden.

Med det yrkar jag bifall till reservation 3 under punkt 1.

Fru talman! Tack för frågan, Mauricio Rojas!

Nej, det tycker jag inte att vi gör. Att ha dubbla medborgarskap, varav ett är svenskt, ger faktiskt möjlighet att vara svensk medborgare. Man måste se det svenska medborgarskapet inte som något slags ge-och-ta-effekt utan som ett väldigt tydligt exempel på verktyg för integration, delaktighet i ett samhälle och så vidare.

Att det i den här gruppen medborgare finns ett antal som ägnar sig åt kriminella aktiviteter stämmer ju. Det finns det bland svenska medborgare födda i Sverige av svenska föräldrar också; det är liksom inget som skiljer den som har fått det som sitt andra medborgarskap från den som har det som sitt första medborgarskap. Vi måste alltså se medborgarskapet på det sättet, tänker jag – som i första hand ett verktyg för integration.

Med det sagt: Jag har förstått att det finns en ganska bred syn att väldigt många använder sitt svenska medborgarskap som skydd för brottslig verksamhet. Det är naturligtvis olyckligt, och vi har vid upprepade tillfällen pratat om det här i dag.

För att kriminalisera detta måste vi ha en tydlig beskrivning av vilka brott vi talar om. Bland våra grannländer känner jag till Norge något, och där handlar det om väldigt allvarliga kriminella handlingar, såsom förräderi i krig, spioneri i krigssituation och så vidare. Det vi talade om i den här utredningen är ju mer en lång lista av brott, och det tycker jag är olämpligt. Det är därför Miljöpartiet säger nej till att diskutera de frågorna.

Fru talman! Jag börjar bakifrån, med föreningsfriheten. Det är ett viktigt inslag i vårt land och vår kultur. Vi ska vara extremt försiktiga med att tumma på den sortens rättigheter. Det handlar om rätten att slå sig samman och driva ett ärende eller olika frågor, dela intressen och utveckla det civila samhället, som är så utomordentligt viktigt – inte minst för oss som sitter här, som genom det får kontakt med samhället utanför.

Det finns sammanslutningar som ägnar sig åt kriminalitet för egen vinnings skull, vilket har uttryckts här. Jag försökte i ett tidigare replikskifte förklara att det är de handlingar som begås som är kriminella. Det är dem vi ska rikta in oss på. Föreningsfriheten ska vi vara rädda om. Foxtrots ledare sitter väl för övrigt inte i Sverige längre utan i andra länder, så i just det fallet spelar våra svenska medborgarskap inte så himla stor roll. Men det är en annan sak, och vi ska inte gå in på det.

Försök att förstå, dock: Jag tror att vi och andra partier – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet – har möjlighet att prata om de här sakerna. Det är ju inte en avgrund som skiljer oss åt när vi talar om att bekämpa brottslighet och de sammanhang som brottsligheten äger rum i. Mitt fokus ligger kanske något mer på själva brottet än på sammanhanget.

Jag är rädd att människor som faktiskt inte är skyldiga till de grova brotten halkar med i den här godtyckliga och något precisionslösa beskrivningen av vilka människor det rör sig om.