Niklas Sigvardsson (S) om (forts. från § 10) Gymnasieskolan (forts. UbU12)

Fru talman! Låt mig först yrka bifall till reservation 7.

Om några veckor är det dags för eleverna på gymnasiet, i alla fall några av dem, att skriva nationella prov. De har varit ett sorgebarn. Jag tror att vi kan vara överens över partilinjerna om att det har varit en lång process. I åtta år har Skolverket hållit på med att ta fram en modell för att digitalisera de nationella proven. Det har hela tiden skjutits fram, men nu skulle det i alla fall genomföras. Det gjordes tester på vissa utvalda skolor under hösten, och allting skulle vara riggat för de digitala nationella proven. Sedan kom beskedet att de digitala nationella proven ställs in.

Detta är ingenting annat än ett fiasko. Man ägnade åtta år åt planering av införande av digitala nationella prov, till en kostnad av 700 miljoner kronor. 700 miljoner av våra skattepengar har gått till detta. Man kan ändå säga att det var bra att Skolverket uppdagade problemet, så att man inte ändå genomförde nationella prov och fick problem på ett antal håll. Det skulle nog få ännu större konsekvenser och kanske grusa trovärdigheten för systemet helt och hållet. Men det är viktigt att vi kommer till rätta med detta, för snart ska vi baxa igenom en förändring av betygssystemet som helt och hållet bygger på att det finns välfungerande digitala nationella prov. Detta är viktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Jag vill också skicka en tydlig signal från den här kammaren att det är viktigt att ta detta på stort allvar och se till att åtgärda problemen så snabbt som möjligt. Efter åtta år hade man förväntat sig att ha ett färdigt system på plats.

Gymnasieskolan är viktig. Den har en viktig funktion i utbildningssystemet. Den tar emot elever som kommer från årskurs 9. Då ska man ha höga förväntningar. Man ska ställa krav på de elever som kommer in. Man ska också leverera de här eleverna ut i arbetslivet och till högre utbildning. Det ställer krav på att de som lämnar gymnasieskolan har de kunskaper som krävs för att klara av högre studier eller klara sig i yrkeslivet. Gymnasieskolan är alltså central.

Fokus brukar ligga på grundskolan och i viss mån högskolan. Grundskolan får den största uppmärksamheten. Gymnasieskolan glöms ibland bort. Men den är viktig och central. Det är viktigt att gymnasieskolan håller hög profil och upprätthåller standarden på utbildningen och att man inte sänker kraven utifrån den elevgrupp man har. Om vi går den vägen kommer det i slutändan att drabba även den högre utbildningen. Det har vi inte råd med i det här landet.

I höst genomförs Gy25. Det är en reform vi är överens om i den här kammaren och som är bra. Ämnesbetyg införs i något som i alla fall liknar en ämnesutformad gymnasieskola. Vi sverigedemokrater hade velat gå steget längre och införa en helt igenom ämnesutformad gymnasieskola liknande den som fanns en gång i tiden. Vi får se om vi kan fortsätta den kampen. Jag tror att det finns många positiva effekter av att nu göra de här förändringarna. Vi ser kunskap som en progression och inte som någonting som ska snuttifieras i korta kurser som avslutas. Jag tror att man kommer att få en bättre helhetsbild.

I detta sammanhang uppstod lite problem. Skolverket började helt plötsligt ta fram nya ämnesplaner. De tog bland annat fram en ämnesplan för ämnet kön, makt och normer. Det var en helt ovetenskaplig kurs baserad på intersektionalitet och någon form av kvasivetenskap. Det blev också ett ramaskri. Vi är glada över att Skolverket sansade sig och drog tillbaka det här ämnet och lät bli att införa det. Men det ställer ändå frågan på sin spets: Någonstans måste gränserna finnas för Skolverket när det gäller att ta fram nya ämnen som inte är förankrade i denna kammare eller i Regeringskansliet. Det finns alltså skäl att se över detta så att det inte inträffar igen.

Fru talman! Tidigare under debatten har vi pratat om dimensioneringen av utbildningen. Vi har en feldimensionering, och vi borde se till att fler elever väljer yrkesprogrammen framför de teoretiska programmen. I pausen talade jag med min riksdagskollega Linus Sköld, som påminde mig om att vi sverigedemokrater reserverade oss mot lagförslaget när det gällde planering och dimensionering av gymnasieskolan när det lades fram 2022, tror jag att det var.

Det är helt riktigt, och vi gjorde det utifrån två aspekter. Det ena var att vi såg detta som ett hyperprojekt, ett nytt byråkratiskt system, där kommuner skulle komma överens om hur man skulle dimensionera. När vi samtidigt ser att kommuner bevakar sina egna intressen och bygger upp sina egna små gymnasieskolor som poppar upp, hur är då förutsättningarna för att kunna samarbeta? Vi var därför väldigt skeptiska för att inte säga negativa vid det tillfället, och det finns mycket att bevisa innan vi erkänner att vi kanske var fel ute.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

En annan sak som vi också skrev i vår reservation från den tiden är att vi vill ha en modell där de fristående skolorna ingick. Det var alltså ingen annan, inte ens Socialdemokraterna, som gick på linjen att man skulle ha en modell där de fristående skolorna ingick i planeringen. Så varför vill vi det? Man kan tänka sig två fall. Antingen är det så att kommunen ger upp, och så blir resterna kvar till de fristående skolorna. Då är de inte särskilt intresserade av att vara med i en sådan modell. Det andra är att man betonar utbildningarna som det centrala och inte vem som faktiskt äger eller driver skolan.

När det gäller yrkesprogrammen ser vi att det finns behov av att matcha yrkesutbildningarna mot de behov som finns på arbetsmarknaden. Vi tycker att näringslivet ska ha större inflytande över hur man utformar yrkesprogrammen och att matchningen måste bli bättre. I dag ser vi till exempel hur antalet sökande till bygg- och anläggningsprogrammet minskar drastiskt. Samtidigt är behoven i de regionala planeringsunderlag som finns som störst just när det gäller bygg och anläggning. Om vi å andra sidan tittar på försäljning och service ser vi att det är det program som behöver minska allra mest, enligt planeringsunderlagen – men det är det program som ökar mest.

Utbudet stämmer alltså inte överens med näringslivets behov, och det måste vi komma till rätta med.

Ett sätt att göra detta är att stärka studie- och yrkesvägledningen. Den har halkat efter alldeles för mycket. Vi måste stärka den och se till att den blir bättre, och vi måste också se till att man prioriterar annorlunda när man skapar program på gymnasiet. Man kan alltså inte bara bygga ut de teoretiska programmen hela tiden, utan man måste också på ett mycket bättre sätt försöka styra eleverna mot de program där eleven har störst chans att lyckas.

Fru talman! Vi förespråkar också en tvåårig yrkesskola för dem som är obehöriga till gymnasiet. Nu har vi fått höra att det kallas för en återvändsgränd och så vidare, men det här gäller alltså en elevgrupp som har det väldigt svårt och där den stora andelen ligger extremt långt från att ens få ett eller två godkända betyg i det nuvarande betygssystemet.

Det här är en målgrupp som vi måste få ut på arbetsmarknaden på något sätt. Det är de här som hoppar av, som försvinner i systemet, som vi inte ser till, som hamnar i det kommunala uppföljningssystemet eller som försvinner rakt ut i kriminalitet. Dem måste vi fånga upp. Att den här målgruppen skulle vara lämplig för den ordinarie gymnasieutformningen tror vi inte på, utan här måste vi hitta en annan modell. Därför har vi föreslagit en tvåårig yrkesskola där man helt enkelt tar bort de teoretiska studierna och fokuserar på branscher och yrkesområden som inte kräver särskilt mycket. Detta är viktigt.

Vi ser som sagt inte detta som en återvändsgränd utan som en möjlighet. Det finns heller ingenting som hindrar att man senare i livet exempelvis går en utbildning för att öka sin kompetens.

Fru talman! Kunskapsrevolutionen fortsätter starkt. Vi har ett nytt betygssystem på gång. Debatten har mycket handlat om betyget F och att man ska ta bort betyget F men inte mycket mer än så. Nu planeras ett nytt betygssystem som totalt förändrar allting. Vi får betygssteg på en skala från 1 till 10 med relativa inslag, där betyget också vägs mot ett nationellt prov. Vi får också ett kalibreringssystem som förhoppningsvis gör att betygsinflationen i stort kommer att försvinna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Detta är bra, tycker jag. Det är bra att vi får en tydlighet. Det betygssystem som föreslås bygger också på väldigt tydliga och enkla betygskriterier, vilket är bra, för dem vi har nu är svårbegripliga. Det har jag varit inne på flera gånger tidigare.

Vi tar även fram en ny läroplan för grundskolan. Det är inte så att läroplanen är livsavgörande, men vi har haft problem med för mycket flum och för lite fokus på fakta och grundläggande kunskaper i svensk skola, särskilt i de tidiga årskurserna. Vi har haft en syn på kunskap som någonting som skapas i ett socialt sammanhang – inte någon objektiv sanning eller objektiv kunskap.

Vi kommer att få tydliga beskrivningar i kursplaner av vilka kunskaper som förväntas i varje årskurs, vi kommer att få tidiga insatser när det gäller läsning och vi kommer som sagt att få enkla bedömningskriterier att förhålla oss till.

Avslutningsvis finns det nu också förslag om att stärka lärarnas situation genom att reglera undervisningstiden och se till att man får tid till förberedelser och planering inför sina lektioner men också att man får betalt för det efterarbete som görs.

(Applåder)

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag får upplysa ledamoten om att talartiden överskreds med 50 procent.)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Fru talman! För att börja i frågan om de korta programmen är det rätt att utredningen föreslår treåriga program. Vi ser dock gärna att det blir tvååriga program. Om vi inför ett treårigt program kommer det kanske att ta fyra fem år för den här gruppen elever. Det är lång tid. Jag tror kanske också att vi riskerar att teoretisera det för mycket, i alla fall enligt det förslag som finns. Det finns därför skäl att se över hur långt det programmet ska vara, och vi förespråkar att vi ska ha en tvåårig yrkesskola.

När det gäller betygen kommer den grupp som Niklas Sigvardsson talar om inte längre att vara ett problem. Jag utgår från att det finns en bred majoritet för det nya betygssystemet även om någon justering kanske måste göras, och då kommer de som i dag ligger väldigt nära en Fgräns inte att ingå i målgruppen, utan de kommer att kunna söka in exempelvis på ett yrkesprogram. Det är kanske detta som ligger närmast till hands. Det kan också vara så att man har ett F i svenska, eller får en trea, men i övrigt har tillräckliga betyg för att komma in. Sedan är det givetvis så att det blir den enskilde som får avgöra om någon har kompetensen att klara av exempelvis ett teoretiskt program. Vi menar att studie- och yrkesvägledningen måste stärkas och vara till hjälp.

Jag går över till dimensioneringen. Jag tror att vi har lite olika perspektiv när det gäller att ha med de fristående skolorna. Detta gör mig lite oroad. I hela debatten i övrigt är Socialdemokraterna väldigt kritiska till fristående skolor – ibland tycker jag nästan att det bedrivs en hetsjakt på fristående skolor. Vi menar att det är viktigt att man ser utbildningen som det centrala och att programmen är det centrala oavsett vem som driver skolan. Det måste vara utgångspunkten.

Fru talman! I dagens system blir man inte utesluten, utan man får gå ett individuellt program. Många av dem som saknar betyg – framför allt om det handlar om ett enda betyg – klarar av det och blir sedan behöriga till ett nationellt program. Det ledamoten sa stämmer alltså inte riktigt.

Problemet är de som inte har godkänt betyg i flera centrala ämnen. De kommer förmodligen inte att få det i det nya systemet heller, utan där måste vi ha en ny lösning.

Vi är överens om att det är viktigt att dimensionera rätt. Vi måste se till att stärka yrkesprogrammen och få in fler på yrkesprogram. Det är många som hoppar av de teoretiska programmen och inte klarar kurserna. Dessa problem kanske följer med till högskolan. Det är inte bra, för man får inte jobb bara för att man går ut ett studieförberedande program på gymnasiet. Den centrala frågan är hur man ser till att människor kommer ut i arbetslivet, oavsett om det går via universitetet eller tar någon annan väg.

Jag går vidare till vinster i utbildning. Om man går med vinst ska det mesta av pengarna gå tillbaka till utbildningen. Vi ska dock inte heller acceptera att vi har skolor som gör förluster eller att vi har kommuner som gör förluster på skolan.

Vidare ska vi inte acceptera att pengar som ska gå till skolan går till administration och byråkrati. Vi vet att mycket av de pengar som skickas ut till skolorna inte går till skolorna utan fastnar i administration i kommunerna. I går hade vi ett möte med Sveriges Lärare. I det samtal jag hade med en av deras företrädare blev det väldigt tydligt att det är precis så det funkar – de får inte del av alla pengarna i den pengapåse som delas ut. Detta system är inte heller bra, och det är inte friskolornas fel.

(Applåder)