Fredrik Malm (L) svarade Niklas Sigvardsson i en replik om Gymnasieskolan i debatten ”Protokoll 2024/25:82 Onsdagen den 12 mars” den 12 mars 2025.
Niklas SigvardssonS· i en replikInledningsvis kan vi börja där ledamoten Malm avslutade. Det är självklart att vi inte ska acceptera att man fuskar när man förklarar vad saker och ting är. Där delar vi den syn som ordföranden i utskottet har. Det finns…Fru talman! Vi har nu att debattera den svenska gymnasieskolan. Den senaste Pisaundersökningen visar på en djup kunskapskris. Var fjärde högstadieelev klarar inte grundläggande läsning eller matematik. Samtidigt larmar universitetslärare om att nya studenter har svårt att ta till sig kurslitteraturen.
Det finns några ljuspunkter också, ska sägas. Undersökningar som Piaac och Timss visar att vissa delar av kunskapsnivån trots allt är stabila. Men vi kan inte ignorera det faktum att runt 20 000 elever varje år lämnar grundskolan utan behörighet till ett nationellt program på gymnasiet. Det är ett misslyckande, inte bara för dem som inte kommer in utan för hela vårt samhälle. Sverige har ambitionen att vara en innovativ kunskapsnation. Då duger det inte att så många unga lämnas efter.
Problemen i svensk skola har djupa rötter. Reformerna under 1990-talet slog sönder ett förhållandevis välfungerande system. Socialdemokraternas kommunalisering splittrade skolan, urholkade läraryrkets status och ledde till att kommuner började spara på utbildningen. I stället för tydliga nationella regler infördes otydliga mål.
Därefter kom friskolereformen. Fri etablering och skolval skulle skapa konkurrens och mångfald. Men eftersom skolan redan var decentraliserad fick friskolorna växa fram utan tillräckliga statliga regler.
Samtidigt förändrades synen på kunskap. Fakta och tydliga krav fick ge vika för en mer postmodern syn på lärande. Lärarrollen, där läraren förklarar och instruerar, försvagades. I dag ser vi resultatet: en skola där elever får för lite struktur, för låga förväntningar och för få verktyg att lyckas.
Utmaningarna är många nu, fru talman. Digitaliseringen har förändrat klassrummen i grunden, men skärmar kan aldrig ersätta en bra lärare. Samtidigt har Sverige tagit emot många elever med annat modersmål än svenska – en utmaning som skolan inte varit rustad att hantera.
Gymnasieskolan
Svensk skola presterar sämre i dag än för 30 år sedan. Det finns områden där vi klarar oss hyfsat, vilket jag nämnde även tidigare, men i alltför många delar får vi i dag underkänt. När gymnasieskolan sviktar hotas hela Sveriges framtida kompetensförsörjning. Det handlar inte bara om elevernas möjligheter, utan det handlar om vår ekonomiska tillväxt, om jobben och om välfärden.
Utbildningen är nyckeln till ett starkt samhälle. Men det handlar inte bara om ekonomi; det handlar om bildning och frihet. Varje barn ska ha chansen att skapa sig en bättre framtid, oavsett hur många böcker som finns hemma i bokhyllan. En fungerande skola är en förutsättning för ett anständigt samhälle.
Regeringen tar nu ett helhetsgrepp om dessa utmaningar. Vi stärker yrkesprogrammen i gymnasiet för att skapa fler vägar till arbete. På så sätt kan vi fånga upp fler elever som annars riskerar att hamna utanför.
Det handlar också om livslångt lärande. Yrkeshögskolan, vuxenutbildningen och omställningsstudiestödet är centrala delar på en arbetsmarknad som förändras snabbt. Vi behöver ett flexibelt utbildningssystem som kan möta framtidens krav, men vi måste få ordning på grunderna. Det är väldigt viktigt.
Fru talman! Det finns i betänkandet några motioner som berör studie- och yrkesvägledningen i svensk skola. Jag skulle avslutningsvis i mitt anförande vilja säga några ord om detta.
Det är väldigt viktigt inte bara med studie- och yrkesvägledning utan även med prao. Under nästan 25 år var prao inte obligatoriskt. Sedan 2017 eller 2018 någon gång är det – tack och lov – obligatoriskt igen. Det betyder att alla ungdomar från årskurs 8 ska göra tio dagars prao för att få konkreta lärdomar och erfarenheter av hur saker och ting fungerar i arbetslivet.
Studie- och yrkesvägledningen är också väldigt viktig. Det är nämligen i dag många som gör val baserade på rykten och hörsägen eller som får felaktig information i skolors ibland ganska aggressiva marknadsföring.
Då måste vi se till att de studie- och yrkesvägledare som anställs i svenska skolor är utbildade för detta. För att bli studie- och yrkesvägledare, fru talman, krävs det tre år på universitet. Det är 180 universitetspoäng. Man läser bland annat psykologi, omvärldsanalys, samtalsmetodik och sociologi. Det är en akademisk utbildning på tre år.
Förra månaden kom det fram uppgifter om att det finns företag som marknadsför korta digitala kurser, på sex veckor, och säger att de som har gått dem blir certifierade studie- och karriärvägledare – de kallar dem inte för studie- och yrkesvägledare. Hela beskrivningen av de här korta digitala kurserna ger vid handen att man ska arbeta som studie- och yrkesvägledare på svenska skolor.
Det är falsk marknadsföring. Det är en nedvärdering och en underminering av välutbildade yrkesgrupper inom den svenska skolan. Man kan inte anställa en person som gått en digital kurs på några veckor i stället för någon som har tre års universitetsutbildning. Det säger sig självt. Det förstår alla.
Man lurar människor att gå de här utbildningarna. Och mindre nogräknade skolor riskerar att anställa dessa personer i stället för personer som har tre års universitetsutbildning. Jag tycker att det är rent respektlöst gentemot den yrkeskategori som vi talar om här, studie- och yrkesvägledarna, att på det här sättet falskt marknadsföra sig när det gäller deras yrkeskompetens.
Jag tycker att det är viktigt att vi politiker följer den här frågan ganska noga framåt. Om det här fenomenet breder ut sig i skolans värld, att man börjar marknadsföra mycket korta utbildningar och beskriva dem ungefär som att de motsvarar universitetsutbildningar, kommer självklart frågan om att skydda yrkestitlar inom skolan att komma upp framöver. Det blir en följd av detta.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan
Det här är något som har upprört och irriterat mig en del, fru talman, sedan jag gick igenom detta område.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.
(Applåder)
Fru talman! Inledningsvis kan vi börja där ledamoten Malm avslutade. Det är självklart att vi inte ska acceptera att man fuskar när man förklarar vad saker och ting är. Där delar vi den syn som ordföranden i utskottet har.
Det finns faktiskt möjligheter. Vi socialdemokrater har lagt fram olika delar när det gäller just skolmarknadsföring och att vi behöver begränsa den. Vi hoppas att utskottsmajoriteten och regeringen tar detta vidare så att vi kan titta på den delen och så att det inte fuskas när det gäller marknadsföring – det gäller oavsett om det är utbildning för grund- och gymnasieelever eller om det handlar om olika yrkeskategorier.
Med det sagt tänker jag byta fokus lite. Ett tidigare debatterat betänkande handlade om arbetsmarknadspolitik och den stora arbetslöshet som vi har i landet. Samtidigt som vi har den stora arbetslösheten skriks det efter kompetens när det gäller många yrkesgrupper.
Här finns det en väldigt stor reform som kommer att sjösättas fullt ut i höst, 2025. Det gäller den stora dimensioneringen och principen i skollagen om hur vi ska dimensionera gymnasieutbildningen just för att se till att vi får utbildad arbetskraft och att individer kan gå en utbildning som gör att det är nära till jobb efter gymnasieskolan.
Vi får indikationer om att det rullas ut just nu. Det planeras för hur vi ska dimensionera det här. Men det behöver också få effekten att vissa klasser på olika program faktiskt minskar, och andra delar behöver värderas upp.
Det är lite tyst från regeringen i fråga om hur aktiv man är i att följa implementeringen. Här skulle jag vilja fråga Fredrik Malm och Liberalerna hur de ser på detta. Hur följer man det här noga för att se till att dimensioneringen verkligen får den effekt som vi vill? Det handlar alltså om att folk ska kunna veta att den utbildning som man läser är en utbildning som arbetsmarknaden behöver.
(Applåder)
Fru talman! Jag tycker att ledamoten Niklas Sigvardsson lyfter någonting som är väldigt viktigt. Det handlar dels om att få vår arbetsmarknad att fungera på ett bra sätt, dels om att få utbildningen att också leda till jobb. Man ska då ha med sig ett par saker i detta, tycker jag.
Det första är att de som i dag går på gymnasiet kommer att vara ute på den svenska arbetsmarknaden långt in på 2070-talet. I många andra fall diskuterar vi, fru talman, mer i termer av livslångt lärande. Man ska kunna byta bana i livet, komplettera och så vidare. Jag skulle säga att det är viktigt att man inte bygger in för mycket kortsiktiga prognoser och analyser och så att säga dimensionerar saker och ting för hårt, för det finns ett subjekt i sammanhanget som vi inte ska glömma bort. Det är eleverna, ungdomarna, som också vill göra aktiva val och välja någonting som de är intresserade av att läsa. Det är det ena.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan
Det andra är att man får se framöver hur detta utvecklar sig. Kommunerna ska ju samarbeta med varandra, och vi vet inte heller i hur hög grad de fristående huvudmännen kommer att inkluderas i de olika dimensioneringarna.
En väldigt grundläggande fråga eller utmaning, fru talman, handlar om att vi vill att fler ska läsa yrkesutbildningar på gymnasiet. Där har siffrorna nu gått upp lite. Det är väl uppemot 40 procent – kanske 37 eller 38. Jag tycker att det är väldigt glädjande att yrkesutbildningarna har blivit lite mer populära än vad de var för några år sedan. Det är viktigt, och de behöver stärkas ytterligare.
Fru talman! Det är viktigt, precis som ledamoten Malm säger, att de som kommer ut på arbetsmarknaden är där under en väldigt lång tid. Det är därför det är så viktigt att både högskoleförberedande program och yrkesförberedande program på gymnasiet är så pass kvalificerade som de är i dag. Både yrkesprogram och högskoleförberedande program är i dag kvalificerade utbildningar på gymnasienivå, och de kommer att behöva vara det.
Det är också glädjande att det finns möjlighet till högskolebehörighet på nationella yrkesprogram, så att man inte stänger dörrar.
Ledamoten Malm säger att vi inte får dimensionera för hårt, för det riskerar att låsa in de unga alltför länge i framtiden. Samtidigt funderar regeringen på att korta utbildningar och kanske ha tvååriga yrkesprogram, med inbyggda återvändsgränder. Man talar då lite emot varandra.
Det är när vi har starka yrkesprogram och starka högskoleförberedande program som vi kan prata om dimensionering även på kortare sikt, för det innebär att de program vi har ändå är långsiktiga. De ger elever möjlighet att i framtiden välja om, ställa om och göra ett annat yrkesval än vad de kanske gjorde när de var 15, 16 eller 17 år. Det är detta som är styrkan i att högskolebehörigheten finns inom yrkesprogrammen.
Det är också därför dimensioneringen är viktig. Visst är det glädjande att det stiger lite på nationell nivå och att vi snart är uppe på 40 procent. I mitt hemlän, Jönköpings län, är det ungefär 60 procent högskoleförberedande och 40 procent yrkesförberedande. Utifrån hur det regionala arbetskraftsbehovet ser ut behöver Skolverkets dimensioneringsprognos kanske inte krypa riktigt åt 50–50, men inte långt därifrån.
Dimensioneringen är viktig också som ett diskussionsunderlag för alla regioner. Det handlar om hur landet behöver kompetensförsörjas men också om hur vi behöver kompetensförsörjas på regional nivå. Det är viktigt att regeringen och Liberalerna följer detta noga så att dimensioneringen faktiskt blir som vi vill.
Jag ska lägga till att vi socialdemokrater tycker att de fristående aktörerna självklart ska vara en del i dimensioneringen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan
Fru talman! Jag instämmer i mycket av det som Niklas Sigvardsson tar upp, men jag tycker att vi behöver titta på det bredare. I grund och botten handlar det om kvaliteten på utbildningarna, och då måste man titta på vad det utbildas i, på ämnesplaner och på kursplaner. Det handlar om att vi får fler behöriga lärare och så vidare.
Jag har svårt att se att man med någon sorts närmast kirurgisk precision ska kunna veta exakt hur många personer som framöver ska utbildas på bygg- och anläggningsprogrammet, på teknikprogrammet och så vidare. Vi får inte glömma det faktum att det i slutändan handlar om aktiva val som våra ungdomar gör.
Det finns ett behov av dimensionering, och det har ju riksdagen baxat igenom. Det finns också en struktur för att sjösätta detta; kommunerna ska samverka – minst tre kommuner, tror jag att det är – och så vidare. Men vi ska inte glömma bort den andra delen av det här, vilket är dels det individuella valet och dels att det handlar om människor som kommer att vara ute på arbetsmarknaden i tiotals år framöver.
Vi följer dock detta lika noga som Socialdemokraterna gör och hoppas självklart att det ska bli så bra som möjligt, så att Sveriges arbetsgivare – och då talar vi både om den offentliga sektorn och om privata arbetsgivare – helt enkelt ska kunna hitta personal. Väldigt många företag behöver personal som inte nödvändigtvis har läst på universitetet. Det är hantverkare och alla möjliga olika yrkeskategorier som behövs och vars tjänster efterfrågas.
(Applåder)