Thomas Morell (SD) svarade Malin Östh i en replik om (forts. från § 13) Trafiksäkerhet (forts. TU14) i debatten ”Protokoll 2024/25:126 Onsdagen den 4 juni” den 4 juni 2025.
Malin ÖsthV· i en replikJag hoppas att ledamoten är ironisk när han nu uttrycker sig på det här sättet om cyklister. Jag tycker att detta är lite symtomatiskt för problemet, som jag också försökte beskriva i mitt anförande. Man har en helt…Fru talman! Nollvisionen, som innebär att ingen ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken, antogs av riksdagen 1997. Det betyder att nollvisionen har funnits i snart 30 år.
När nollvisionen infördes omkom ungefär 500 personer varje år i den svenska trafiken. Den siffran har halverats sedan dess. Det är en positiv utveckling som visar att arbetet utifrån nollvisionen har gett resultat.
Men sedan ungefär 2010 har den positiva utvecklingen stannat av. Antalet personer som har omkommit i trafiken har sedan 2010 gått lite upp och ned från år till år men har legat på i genomsnitt 220 personer per år. Man kan säga att vi har befunnit oss på en platå i 15 års tid och inte lyckats bryta kurvan ytterligare, på det sätt som krävs.
Vi har hört flera tidigare talare prata om att Sverige är världsledande, och Sverige ligger verkligen i framkant vad gäller trafiksäkerhet. Men vi ligger inte främst, utan där återfinns vårt grannland Norge, som förra året hade 90 personer som omkom i trafiken, att jämföra med vår siffra 220. Här har vi definitivt mer att lära; vi kan inspireras av Norge.
Vad gäller den platå som jag var inne på lite grann och som vi har legat på under 15 års tid konstaterar Trafikverket i sin senaste uppföljning av trafiksäkerhetsutvecklingen att det kommer att bli mycket svårt att klara etappmålet till 2030 och att det krävs omfattande insatser omgående för att det ska bli möjligt.
Vad gäller nollvisionens andra fokus, att ingen ska skadas allvarligt i trafiken, går utvecklingen åt fel håll. Antalet allvarligt skadade i trafiken har ökat. Störst är ökningen av de allvarligt skadade i gruppen oskyddade trafikanter. Särskilt markant är ökningen bland dem som går eller cyklar.
Fru talman! Med nollvisionen etablerades ett nytt sätt att tänka kring trafiksäkerhet. Det bygger på att transportsystemet ska utformas på ett sätt som förverkligar nollvisionen. Även om den enskilda trafikanten alltid har ett stort eget ansvar vilar därmed det yttersta ansvaret för att förverkliga nollvisionen på väghållare, fordonstillverkare och dem som utformar transportsystemet.
Då kan man fråga sig om dagens transportsystem är utformat på ett sätt som stöder nollvisionen och vad som har hänt med svensk infrastruktur de senaste decennierna. En sak som har hänt är att skicket på transportinfrastrukturen blivit betydligt sämre. Trafikanalys konstaterar återkommande sedan flera år tillbaka att både tillförlitlighet och standard försämrats. Det här påverkar såklart trafiksäkerheten negativt.
En annan faktor som påverkar är vilket perspektiv och vilket fokus man har. Sedan nollvisionen infördes har ett starkt fokus varit på biltrafiken. Man har byggt två-plus-ett-vägar, infört mötesseparering, vajerräcken och fartkameror, byggt om farliga korsningar till cirkulationsplatser och så vidare. Det här är absolut inte dåligt – tvärtom. Men är det inte dags att dra slutsatser och agera med tanke på att det är de oskyddade trafikanterna som är överrepresenterade i skadestatistiken?
Varje år skadas ett stort antal fotgängare och cyklister i trafiken. Över en tredjedel av dem som omkommer i trafiken är oskyddade trafikanter, trots att de står för en mindre del av trafikarbetet. Detta betyder att det rent statistiskt är betydligt farligare att gå eller cykla än att köra bil.
Att trafiksäkerhet för cyklister trots detta ofta reduceras till en beteendefråga, där cyklister uppmanas att använda cykelhjälm och reflexväst, gör att det verkligen finns en stor utvecklingspotential. Det är naturligtvis inget fel på vare sig cykelhjälm eller reflexer, men det här visar på behovet av en uppdaterad nollvision där cykling behandlas som ett självständigt trafikslag i sin egen rätt och där cykel och gång går från att få finnas med på ett hörn till att på riktigt prioriteras i både trafiksystemet och budgetprocessen.
Fru talman! Ytterligare en aspekt som har bäring på trafiksäkerheten är bilbesiktningen. AB Svensk Bilprovning startades 1963 och hade i höstas ett rikstäckande nät med 100 stationer från Skurup i söder till Gällivare i norr. Men hur det kommer att se ut i framtiden vet ingen. I november förra året valde nämligen regeringen att sälja Svensk Bilprovning till ett tyskt bolag.
Nu har vi en helt avreglerad och privatiserad bilbesiktning i Sverige. Det betyder att staten inte längre har den möjlighet som den tidigare hade att agera prispressande genom sitt eget bolag. Risken är nu i stället stor att besiktningsbranschen om några år kommer att domineras av ett fåtal stora aktörer. Så brukar det bli. Vi har sett det förut. Då är också risken stor att priserna kommer att öka och att det kommer att bli dyrare för folk att besiktiga sina fordon. Riksrevisionen granskade 2021 den avreglering som gjordes 2010 och konstaterade att det blivit betydligt dyrare efter avregleringen. Nu riskerar vi alltså ytterligare höjda priser på bilbesiktning, som inte är en tjänst vilken som helst utan myndighetsutövning.
Jag tycker att det är ironiskt i sammanhanget att regeringen i samband med beredningen av EU:s besiktningspaket hade ett tydligt medskick där den uttryckte oro för att nya krav och utökade kontroller kan medföra ökade kostnader och höjda priser. Det blir märkligt för mig hur samma regering ena gången, när det handlar om EU-lagstiftning, är orolig för prisökningar men andra gången, när det handlar om en avreglering, helt negligerar precis samma risk. Det blir för mig obegripligt men också väldigt talande.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ställa mig bakom Centerpartiets yrkande om obligatoriska synkontroller i samband med körkortsförnyelse efter en viss ålder. Det tycker vi också är viktigt. Jag yrkar också bifall till reservation nummer 12.
Fru talman! Jag tackar Malin Östh för anförandet. Jag var tvungen att begära replik för att diskutera trafiksäkerheten, för den är oerhört viktig.
Vänsterpartiet har haft ett nära samarbete med Socialdemokraterna under många år. Under den tiden har man avvecklat trafikpolisen. Jag har tjatat åtskilliga gånger om att vi behöver öka antalet poliser på vägen. Varför det? Jo, vi har gjort väldigt mycket för att hålla isär de olika trafikantgrupperna och hålla isär fordon, så att de inte kan mötas på kraftigt trafikerade vägar. Man har vidtagit en hel del tekniska åtgärder. Vad man behöver göra nu handlar om beteendefrågor hos individer.
Ledamoten tog själv upp att oskyddade trafikanter är överrepresenterade i olycksstatistiken. Det är så att cyklister slarvar väldigt mycket med cykelhjälm. Även om man står still på en cykel och bara välter ned i gatan kan man få allvarliga skador i huvudet om man inte har hjälm. Här har vi ett jättearbete att göra. Vi behöver börja redan med skolbarnen, så att de förstår vikten av att skydda kroppen.
När man åker cykel är man väldigt utsatt. Jag brukar ibland säga lite ironiskt – mest bara för att få igång en diskussion – att cyklister har svårt både för att läsa och för att se färger. De har väldigt svårt att följa lagstiftningen och de krav som ställs på en cyklist. Det handlar om vad olika vägmärken betyder, trafikljus och så vidare. Cyklister är också skyldiga att följa regelverket. Ibland kommer cyklister utfarande som raketer från olika håll rakt ut i vägbanan. Träffar de en bil behöver det inte gå särskilt fort för att de ska ta skada. Skillnaden i vikt är så stor att en cyklist eller fotgängare tar stryk i en kollision med ett fordon. Här har vi en del att göra kunskapsmässigt.
Fru talman! Jag hoppas att ledamoten är ironisk när han nu uttrycker sig på det här sättet om cyklister. Jag tycker att detta är lite symtomatiskt för problemet, som jag också försökte beskriva i mitt anförande. Man har en helt annan syn på bilister jämfört med cyklister och gångtrafikanter. Jag menar att man behöver betrakta de här trafikslagen på samma sätt och se cykel som ett trafikslag i egen rätt. Att prata om cykelhjälm och reflexväst är inte oviktigt, men vi behöver se till att skydda cykel- och gångtrafikanter på samma sätt som vi skyddar bilister.
Det som hände när man införde nollvisionen var ett paradigmskifte i svensk trafiksäkerhetspolitik. Det handlade inte om att fokusera på beteendet på det sätt som ledamoten beskriver, utan det handlade om att bygga ett system som trots att människor begår misstag ska minimera skaderisken och risken för olyckor. Det var det som var det stora skiftet. Det jag hör ledamoten säga drar i en helt annan riktning än vad nollvisionen syftar till.
Fru talman! Olycksstatistiken talar sitt tydliga språk. Vi fick en jättebrant kurva nedåt när nollvisionen infördes. Vi fick en massa säkerhetssystem i våra fordon. Vi vidtog åtgärder på vägar och så vidare. Det fick effekten att antalet dödade och skadade i trafiken rasade.
Nu är vi på en platå, precis som ledamoten själv sa. Då måste man fundera ett varv till. Vad beror det på? Kruxet är att vi har både bilister, cyklister och fotgängare som inte förstår sitt eget ansvar ute i trafiken.
Det är när konfliktytorna träffar varandra som olyckan uppstår. Jag sa i mitt anförande att det är de två sista sekunderna innan själva olyckan inträffar som är avgörande för vad som händer.
När man rör sig i trafiken går det väldigt snabbt. Om man inte är med i matchen eller inte ens är förberedd på att någonting är på väg att hända och det sedan blir en konflikt mellan en fotgängare och en bil eller mellan en cyklist och en bil slutar det nästan alltid med allvarliga skador eller dödsfall för den oskyddade trafikanten.
Här har vi ett stort arbete att göra när det gäller beteendet hos individer. Det spelar ingen roll vilken fordonstyp de kör. De måste förstå sitt ansvar för att systemet ska fungera.
Vi brukar lite skämtsamt säga inom polisen att bot ger bättring. Böter skapar en förståelse hos individen för att man måste följa de lagar och regler som finns.
Jag har undersökt så många olyckor och sett vad som har varit orsaken. Det är nästan alltid människan som är orsaken till dem. Vi kan i stort sett bygga en tub där alltid ska röra sig. Men du har fortfarande den felande länken med individen. Det är det sista som vi måste titta på.
Individerna måste förstå sitt ansvar. Här har polisen en oerhört viktig roll.
I detta anförande instämde Sara-Lena Bjälkö (SD).
Fru talman! Jag tycker, precis som jag nämnde i mitt anförande, att vi kan lära av Norge som har kommit betydligt längre på det här området. De har kommit ned till att 90 personer omkom i trafiken under förra året. De jobbar inte som jag förstått det med beteendeförändringar på det sätt som ledamoten uttryckte det, utan de jobbar med andra faktorer. Här tror jag att det finns mycket att lära. Vi kan titta på det tillsammans.
Vad sedan gäller cyklister och gångtrafikanter menar jag att vi behöver bygga ett säkert system där man är mer skyddad som cyklist och gångtrafikant. Här vet vi också att landets kommuner som ansvarar för gång- och cykelvägar beskriver hur man under lång tid har haft svårt att hitta utrymme för säkra passager för dem som går eller cyklar.
Det finns en väldig utrymmesbrist i våra städer och särskilt i våra större städer. Här får man vikta säkerhet med faktisk tillgänglighet eller faktiskt utrymme. Det är också en faktor där man skulle kunna fråga sig: Hur ska vi kunna lösa det här?
Skulle vi genom att bygga ut kollektivtrafiken kunna stärka kollektivtrafikens förutsättningar och minska trängseln i våra större städer och på det sättet få en skyddande effekt för utsatta trafikanter som cyklister och dem som går? Det är en aspekt där regeringen och Sverigedemokraterna inte har några som helst förslag.
Antalet olyckor för gångtrafikanter rusar uppåt. Det är så kallade singelolyckor. Det är fallolyckor. Människor ramlar när de är ute och går. Där har man från kommunerna sida sagt att man har svårt att hitta ekonomiskt utrymme för att hålla sina gångbanor väl underhållna. Det är ojämna gångbanor, man har bristfällig halkbekämpning etcetera.
Här behöver man också tänka till från nationellt håll. Vilket ansvar har vi? Hur kan vi kroka arm med kommuner och regioner för att stärka säkerheten för dessa grupper?