Carita Boulwén (SD) om (forts. från § 4) Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (forts. SoU17)

Herr talman! Vi är uppenbarligen flera här i kammaren som brinner för ungefär samma frågor. Det blir lite upprepningar i mitt anförande. Jag ska försöka korta det något. Jag vill tala om bröstcancerscreening, även om flera redan har tagit upp det.

I somras såg jag ett upprop från Bröstcancerförbundet mot ålderism. Det handlade om äldre kvinnors rätt till mammografi. Bröstcancerförbundet konstaterade att vart fjärde fall av bröstcancer hittas hos en kvinna som är över 75 år och att fler än dubbelt så många kvinnor över 75 dör av sin bröstcancer än vad yngre kvinnor gör.

Bröstcancerförbundet var såklart starkt kritiskt till att Socialstyrelsen trots detta beslutat att fortsatt rekommendera att äldre kvinnor inte ska kallas till mammografi. Det här beslutade Socialstyrelsen efter en utredning 2022, då man tittade på en eventuellt höjd åldersgräns för bröstcancerscreening. Man kom fram till slutsatsen att eftersom det inte existerar några studier om bröstcancerscreening för äldre kunde man inte bevisa att bröstcancerscreening skulle minska dödligheten. Därför beslutade man att behålla den övre åldersgränsen på 74 år.

Enligt min uppfattning ska politiker inte lägga sig i hur vård ska bedrivas. Det sköts bäst av specialiserade läkare med utgångspunkt i vetenskap och beprövad erfarenhet med stöd av kunskapsstöd och riktlinjer från ansvariga myndigheter. Men det här handlar inte om vård, som flera tidigare talare också har nämnt, utan det handlar om rekommendationer för screening. Det framstår som väldigt olyckligt att bristen på studier som inkluderat äldre leder till att äldre kvinnor nekas screening trots tydlig statistik om den högre dödligheten.

Det framstår som rimligt att åtminstone initiera nya studier eller kanske ett pilotprojekt i syfte att få tillgång till mer information. Många aktörer var kritiska när beslutet kom om att fortsätta med samma rekommendation om 74 år, bland annat en överläkare vid Karolinska som också är registerhållare för Nationellt Kvalitetsregister för Bröstcancer.

Herr talman! Alla vet att tidig upptäckt bröstcancer förbättrar överlevnaden. Det ger också möjlighet till lindrigare behandling. Det är därför vi har mammografiscreening för alla kvinnor mellan 40 och 74 år. Dödligheten har nära halverats sedan screeningen infördes.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor. Varje år insjuknar 9 000 kvinnor och dessutom 60 män i bröstcancer. Registerdata som Socialstyrelsen skulle kunna ha tittat på visar att vart fjärde fall av bröstcancer drabbar en kvinna över 75. Deras tumörer är större och hittas i ett mer avancerat stadium av sjukdomen. Äldre dör alltså också oftare av bröstcancern: 114 kvinnor i åldern 75–89 år jämfört med 48 kvinnor i åldern 60–74 år per 100 000 kvinnor.

Här kan man påminna sig om att kvinnors medellivslängd har ökat från 80 till 85 år mellan 1990 och 2022. Många fler har alltså goda chanser till ett längre friskt liv nu än för bara 35 år sedan. Dessa kvinnor vill inte heller dö av bröstcancer i onödan.

Miljöpartiet vill därför att det ska säkerställas att screening av till exempel bröstcancer inte ska vara diskriminerande avseende ålder. Åldersgränserna borde ses över och uppdateras utifrån ny forskning och annan tillgänglig kunskap. Tycker man inte att forskningen är tillräcklig får man initiera mer forskning, men det finns som sagt statistik.

Vi anser också att frågan om genetisk testning och screening för att tidigt identifiera kvinnor med förhöjd risk för bröst- och äggstockscancer behöver utredas. Det här handlar vår reservation 8 om, och jag yrkar bifall till den.

Herr talman! Den förra regeringen gav i mars 2020 Socialstyrelsen i uppdrag att beskriva vilka insatser som ges vid klimakteriebesvär i primärvården och i den gynekologiska specialistvården. Uppdraget resulterade i en rapport som visade på behov av förbättrad information och vägledning till kvinnor. Som vanligt visade den också på stora regionala variationer när det gäller råd, stöd och behandling.

I myndighetens rapport föreslogs att man skulle ta fram ett nationellt kunskapsstöd om råd, stöd och behandling av klimakteriebesvär utifrån en helhetssyn. Det är väldigt glädjande att det här arbetet har tagits vidare och att riktlinjer nu är på gång med planerad publicering i höst. Jag kommer att följa det här arbetet noga.

Jag kommer även att fortsätta följa arbetet med att förbättra vården vid endometrios, något som den här regeringen också har sagt sig vilja lägga mycket kraft på. Här finns sedan tidigare nationella riktlinjer, vilket är bra. Socialstyrelsen har ett uppdrag att stärka implementeringen av riktlinjerna. Man samarbetar med regionerna för att öka kunskapen om användandet av riktlinjerna. Det är väldigt välbehövligt.

Det skulle också vara välbehövligt att inrätta ett nationellt kvalitetsregister för hela endometriosvården och inte bara för vissa delar av kirurgin. En käpphäst för mig är också att man bör ge TLV ett uppdrag om att säkerställa att de mediciner som har tagits fram särskilt för behandling av endometrios ingår i högkostnadsskyddet.

Det här var egentligen allt jag tänkte tala om, men jag vill bara säga någonting ytterligare om en vårdfråga som vi har diskuterat några gånger.

Jag skulle önska att de som vill debattera könsbekräftande vård tog del av kunskapen från dem som är specialister, till exempel Socialstyrelsens personer som jobbar med att ta fram kunskapsstöd eller de läkare som jobbar med själva vården. Det är ju inte dem vi har hört i debatten. Dessa specialister i barn- och ungdomspsykiatri är med ganska få undantag själva involverade i just den könsbekräftande vården. Det var ett väldigt olyckligt inslag i förra vårens debatt som ledde till att en hel del felaktiga påståenden spreds och att de läkare som verkligen är kunniga inte hördes i diskussionen. Det leder till att man får fel information och kanske driver politiska frågor på ett sätt som inte är det allra bästa.

Också jag tycker att det är viktigt att människor får hjälp med alla sina problem. Man ska naturligtvis få utredning vid alla besvär som man känner. Det kan handla om olika typer av psykiatriska problem, och dem ska man självklart få hjälp med. Jag tror inte att någon här i kammaren tycker att man lättvindigt ska erbjuda en viss typ av vård. Den ska självklart ges efter en noggrann utredning, och det görs också av de läkare som jobbar med den könsbekräftande vården. Jag rekommenderar därför verkligen en kontakt med de specialister som är kunniga inom området könsbekräftande vård.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Herr talman! Nu pratar vi återigen om lite olika frågor. När det gäller det här med tveksamheter om huruvida man är flicka eller pojke när man föds pratar vi om intersexpersoner, antar jag. Spädbarn kan ju sällan uttrycka en könsidentitet. Intersexpersoner är inte samma sak som transpersoner. Det är en helt annan grupp av personer.

Med undantag för just intersexpersoner, där det biologiska könet inte är entydigt, föds alla som antingen pojke eller flicka. Men här kommer vi åter in på skillnaden mellan biologiskt kön och könsidentitet, en känsla som många barn kan ge uttryck för i två- till treårsåldern när de kanske börjar tänka att de är pojkar eller flickor. För den absoluta majoriteten personer överensstämmer biologiskt kön och könsidentitet. De flesta är ju inte transpersoner. Då är det väldigt lätt. I sammanhanget kan man nämna att de flesta intersexpersoner inte heller är transpersoner; de har också en entydig könsidentitet, även om det biologiska könet inte är entydigt. Det är viktigt att hålla isär alla de här sakerna.

Jag är verkligen för att man bedriver vård baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag känner inte till just de fall som ledamoten tog upp, men de handlade om någonting annat än transpersoner. Jag känner inte till att det i svensk vård skulle förekomma att vi rekommenderar läkare att operera bort till exempel ett ben om någon skulle vilja det. Jag tycker verkligen att vi ska fortsätta hålla oss till den svenska kontexten och vara tydliga med att vi anser att svensk vård ska bedrivas baserat på den tillgängliga kunskap som finns av olika slag, både olika typer av forskning och beprövad erfarenhet. Jag är helt för att vi fortsätter att göra så.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten sa själv precis det som är mitt svar, nämligen att man efter noggrann utredning kan få olika typer av vårdinsatser inom ramen för den könsbekräftande vården. Det är ju själva grejen. Det är det som är vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi har en könsbekräftande vård som innehåller inslag som till exempel hormonbehandling eller kirurgi. Sedan är det långt ifrån alla som vill ha kirurgi. Det har också blivit färre nu när man inte längre är tvungen till kirurgi för att ändra juridiskt kön, vilket jag tycker är superpositivt. Man får ha vilken kropp man vill och ändå ändra juridiskt kön. Så ska det vara, tycker jag. Men när ett ingrepp eller en hormonbehandling sker gör kunniga läkare en noggrann utredning och en helhetsbedömning av om det här kommer att få personen att må bättre. Om så är fallet är jag för att vi har den vården, om det nu var detta ledamoten undrade.

Jag är emot könsstympning. Traditionell könsstympning görs inte med syftet att en person ska börja må bättre psykiskt utan utifrån kulturella föreställningar om vad som händer annars. Det är alltså en annan fråga.

Poängen är att det här ska göras inom ramen för vårdens kompetens med den tillgängliga och samlade kunskapen om vad som brukar få personer att må bättre. Det är också en missuppfattning att det inte skulle finnas någon evidens alls för att den könsbekräftande vården hjälper. Det stämmer inte. Sedan tvistar läkarna om exakt hur mycket evidens som behövs för att man ska tycka att det är rimligt med olika typer av åtgärder. Det tycker jag absolut att de ska fortsätta med. Jag ser också fram emot mer forskning om detta.

Jag tycker såklart också att man får vara precis som man vill. Man får vara en pojkflicka, och man får vara en tjejig kille. Det är toppen med den här unga killen som var i medierna nyligen och som vill ha långt hår, smink, hårspännen och så vidare och ändå identifierar sig som pojke. Jag är helt för detta. Den här diskussionen handlar inte om det.

(Applåder)