Robert Stenkvist (SD) om Forskning

Fru talman! Vi debatterar i dag forskning. Man brukar ibland slarvigt säga att forsknings- och högskolepolitik inte är något som man vinner val på. Samtidigt är det ju så att vi utan en riktigt bra högre utbildning och riktigt bra forskning inte har en chans i Sverige att ha väldigt bra vård, väldigt bra skola och väldigt bra äldreomsorg. Området är alltså otroligt viktigt.

När vi ser statistik som pekar på att Sverige ser ut att sakta tappa lite grann i forskningskvalitet och innovationskvalitet är det för mig tidiga signaler om att vi politiker måste börja agera. Detta tror jag gäller över hela linjen.

I Centerpartiet håller vi just nu på att ta fram ny politik under något slags rubrik som vi kan kalla Sverige som kunskapsnation. Jag kommer att komma med ett par lite halvt ofärdiga tankar här i dag.

Låt oss börja med grunderna, för om vi ska kunna göra en reformering måste vi förstå dem. Vad är forskning egentligen? Hur delar man in det? Något som många känner igen är att man brukar dela in det i tre delar.

Det första är grundforskning, som är ett systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer, utan att egentligen ha en bestämd tillämpning i sikte.

Det andra är tillämpad forskning, som också är ett grundarbete och ett metodiskt arbete men där man faktiskt har en tillämpning direkt i sikte.

Det tredje brukar kallas för utveckling, där man redan har färdig kunskap men där man behöver förpacka och ta fram produkter och tjänster utifrån känd ny kunskap.

Detta känner vi igen. Svensk forskningsfinansiering och mycket av forskningsfinansieringen i Europa och världen är dessutom organiserad efter den principen. Jag menar att detta förmodligen är fel. Jag skulle vilja att vi i stället funderar på två begrepp, och det handlar om nyfikenhetsbaserad forskning och styrd forskning.

Jag vill hävda att vi inom grundforskning såväl som tillämpad forskning och utveckling når allra störst framgångar om personerna där drivs av en inre kraft och nyfikenhet.

Jag tror inte att det var någon som sa till Martin Lorentzon och Daniel Ek på Spotify att de skulle ta fram en musikapp, utan detta tror jag kom från en inre drivkraft i deras arbete. Jag tror inte att Steve Jobs och Steve Wozniak på Apple fick besked från USA:s regering om att de skulle ta fram en dator som de skulle kalla Apple. Och jag tror inte att Elon Musk blev tillsagd att ta fram en elbil eller ett rymdföretag.

Låt oss konstatera tillsammans att det är med nyfikenhet och frihet som de största genombrotten nås, oavsett om det är grundforskning, tillämpad forskning eller utveckling.

Jag tänkte säga ett par ord till om god forskningssed, för att vi ska kunna ringa in ämnet forskning. Vetenskapsrådet hade en skrift 2017 just med titeln God forskningssed, där man listade åtta levnadsregler för vetenskapssamhället. Låt mig nämna två av dessa punkter. Nummer 1 är: "Du ska tala sanning om din forskning." Detta är viktigt för att vi ska kunna förstå och visa respekt för kunskaper som tas fram. Nummer 8 är: "Du ska vara rättvis i din bedömning av andras forskning."

Tidigare i dag hörde vi från talarstolen ett förslag om att forskare kanske kunde lära sig en del av politiken i det kritiska tänkandet. Jag tänker att det omvända nog också gäller, alltså att politiken kan lära sig en del av forskningen. Då blir nummer 1: Du ska tala sanning om din politik. Och nummer 8 blir: Du ska vara rättvis i din bedömning av andras politik.

Jag tror det skulle gynna det politiska klimatet om vi tog inspiration därifrån.

Som sagt skulle jag gärna se en reformering av det svenska forskningsfinansieringssystemet. Vi har ett par problem i dag. Det ena är att vi helt enkelt är organiserade fel. Även Forskningsfinansieringsutredningen tycker jag tar avstamp lite fel i den klassiska indelning som jag nämnde inledningsvis.

Vi har en dubbel problematik. Vi har basmedel som i dag ska ges ut till universitet och högskolor för att dessa med hjälp av medlen ska kunna bedriva nyfikenhetsbaserad forskning. Problemet är bara att det ofta begärs medfinansiering när man söker medel hos till exempel Energimyndigheten, Forte eller en del andra mer tillämpade forskningsfinansiärer.

De säger så här till universiteten: Om ni får pengar från oss inom detta dedikerade område ska ni dessutom använda och skjuta till era fria medel för att medfinansiera ett sådant projekt. Detta betyder att den fria forskningen egentligen får mycket mindre medel än de basmedel som redovisas. Vi har alltså en dubbel problematik där.

Jag menar att vi behöver ha en relevant och högkvalitativ forskning som beaktar två perspektiv. Vi behöver skapa ett system som ger den fria forskningen förutsättningar att själv definiera forskningsproblem och metoder, men vi måste också ha en lyhördhet i forskningssystemet för vad politiken och näringslivet har för prioriteringar. Det ska vi inte glömma, och det ska vi inte kasta bort. Det måste finnas kvar.

Men organisatoriskt kanske det ska vara så att man arbetar på lite olika sätt, att akademins uppgift kanske i huvudsak ska vara den fria forskningen, den fria, tillämpade grundforskningen och den fria utvecklingen, medan institut eller något liknande kanske mycket tydligare skulle kunna ägna sig åt det som är lyhördhetsbaserat.

Vidare kan man pröva en tanke om att finansieringen skulle kunna ha tre nivåer. I stället för basfinansiering skulle man kunna tänka sig en driftsfinansiering som ger universitet och högskolor tillräckligt med pengar för att klara av driften och på toppen kunna ha pengar för fri forskning och för lyhördhetsbaserad forskning. Det är en tanke som man skulle kunna utveckla.

Vidare skulle vi ha ett system där vi utvecklar oss mot mer fri forskning. Det innebär att universiteten får mycket större frihet än i dag. Det innebär samtidigt, vilket vi måste vara noggranna med från politikens sida, att man också får mycket större ansvar. Att bära mycket frihet är att bära mycket ansvar. Jag ser att universiteten och högskolorna i dag skulle ha en resa att göra när det gäller detta. Därför måste politiken vara noggrann med detta framöver.

Samtidigt vet vi att få är så granskade som forskare när det gäller vad de ägnar sig åt. I forskarsamhället har vi peer review-systemet som innebär att andra forskare granskar vad man har gjort och vilka resultat som man har tagit fram. Sedan kan man gå till publikation.

Med denna utläggning yrkar jag bifall till reservation 3, som handlar om att reformera forskningsfinansieringssystemet.

Fru talman! Jag vill även lyfta fram vad som på sistone har kommit fram om säkerhetshot. Det finns hot och risker i vårt universitetssystem. Centerpartiet lyfter fram detta i vårt arbete. Vi ser kanske inte att den bästa metoden är att sätta säkerhetspolitisk kompetens i styrelserna. Vi ser i stället att det är operativt ansvar hos universitetsledningar att klara av det. I stället föreslår vi att det ska inrättas en statlig funktion som ger stöd och hjälp till universitetsledningarna.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag också nämna några ord om jämställdhet i universitets- och högskolevärlden. Vi är på rätt väg, men vi i Centerpartiet anser att det går för långsamt. Bland doktorander är det jämställt. Men när vi kommer upp till professorsnivå ser det värre ut. Vi vill ha en meritokratisk ordning. Men systemet behöver hjälp. Kvinnor har i dag av olika skäl inte lika lätt att ta sig an en professorstjänst. Det måste vi tillsammans hjälpas åt att fixa.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig börja med säkerheten och konstatera att det stämmer att högskolorna och universiteten inte har klarat av detta uppdrag hittills. Det är riktigt. Vi har nyligen fått Riksrevisionens rapport som väldigt tydligt visar detta. Och Centerpartiet tar detta på stort allvar. Så kan det inte få vara. Vi är i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i Sverige, och det behöver vidtas åtgärder.

Vi menar att det handlar om ledningens operativa ansvar. Det är där som vi ska skjuta in kraften. Sedan behöver man stöd och hjälp. Där tycker vi att en stödfunktion ska inrättas från statens sida.

När det gäller medfinansiering vill jag nog säga både ja och nej till Stenkvists tanke om att det skulle inskränka friheten. Det som är märkligt är att ju skickligare forskarna på en läroanstalt är på att söka medel och få anslag, desto mindre pengar - basfinansiering - kan gå till den fria forskningen på just den läroanstalten. Då står en universitetsledning inför ett problem. Ska man säga till sina forskare: Nej, ni ska inte söka externa forskningsanslag, för då kommer vi inte att ha råd med basanslag till den fria forskningen. Eller ska man säga: Okej, vi får leva med detta.

Jag menar att vi från politikens sida skulle säga till forskningsfinansieringsmyndigheterna: Kräv inte så mycket medfinansiering!

Om man inte kräver så mycket medfinansiering uppstår inte problemet. Jag skulle kunna tänka mig att det går så långt som att man säger: Kräv inte medfinansiering alls!

Fru talman! Jag tackar för följdfrågan.

Så länge som vi talar om medfinansiering som är statliga pengar - det är det som vi pratar om om Energimyndigheten eller någon annan forskningsfinansiär säger att det ska vara medfinansiering - minskar inte volymen av pengar om vi skulle säga att det nu är förbjudet med medfinansiering. Det enda som händer är att det blir lite färre projekt som är styrda och lite fler projekt som är fria. Och egentligen är det precis det som vi vill.

Jag bedömer därför inte att det blir ett ramaskri i universitets- och forskningsvärlden om vi skulle lägga fram den sortens politik på riksdagens bord. Det tror jag absolut inte. Jag vet till och med att det i väldigt många läger är väldigt eftertraktat att göra så.

Vad jag däremot skulle se som en intressant utveckling vore om staten vände sig till näringslivet och sa: "Vi är beredda att lägga fria forskningsmedel - om ni pytsar in lika mycket höjer vi från vår sida också." Så har man gjort i Finland, och det blev extremt lyckat. Näringslivet där finansierar väldigt mycket grundforskning och nyfikenhetsbaserad forskning därför att man inser att den finländska konkurrenskraften vinner på att det finns bra, fri forskning i Finland. Det är väl alltså ett spår som skulle kunna utvecklas i stället, tänker jag.