Crister Carlsson (M) om Pausad uppräkning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt för beskattningsåret 2024

Fru talman! Det är bra att regeringen nu har erkänt sitt felaktiga beslut att förra året höja skiktgränsen för statlig inkomstskatt historiskt mycket. Man har erkänt att det var fel att med 13 miljarder kronor inflationsskydda börs-vd:ar och andra högavlönade samtidigt som sjukvården går på knäna och vanligt folk har sett tio års reallöneökningar försvinna.

Vi socialdemokrater står bakom utskottets förslag att inte göra om detta misstag. Vi föreslog redan förra året att uppräkningen skulle pausas givet den extrema situation vi har i ekonomin. Då ifrågasatte moderater och sverigedemokrater vår moral, och nu gör man samma sak själv.

Andelen som i år betalar statlig inkomstskatt uppskattas till 11 procent, vilket är den lägsta andelen sedan skatten infördes 1991. Med en pausad uppräkning uppskattas andelen i stället uppgå till 13 procent, vilket är den näst lägsta nivån sedan införandet. Den som nu oroar sig över avsteg från något slags princip kan alltså vara lugn.

Fru talman! Vårt land genomgår den svåraste ekonomiska krisen sedan 90-talet. Inflationen har nått rekordhöga nivåer, svensk ekonomi krymper och arbetslösheten stiger. Det slår hårt mot hushållen. Vanliga familjer med vanliga inkomster får allt svårare att betala räkningarna. Jag upprepar: Tio års reallöneökningar är bortsvepta.

Nu är det snart jul och nyår, fru talman. Det är mat som ska inhandlas och julklappar som står på önskelistor. Jag minns hur det var att vara barn på juldagens morgon. Jag hade en kompis som ringde och frågade vad jag hade fått av tomten. Egentligen tror jag att hon mest ville berätta om sina egna klappar.

Min kompis berättade att hon fått årskort till en skidanläggning, en snowboard, en locktång och en necessär med "lite smink". Alla som sminkar sig vet att det handlar om ganska mycket pengar. Hon hade också fått en ny spelkonsol och "lite spel". I mitt huvud gick miniräknaren på högvarv.

I skolan ställdes samma fråga bland barnen. Killen som gick runt hela vintern med trasiga jeans - det här var innan det var coolt - skrattade bort frågan och sa att han "skiter väl i julklappar". Jag ber om ursäkt för språket. Till slut kom det ändå fram att han hade fått strumpor, punkt.

Tydligare än så blir kanske inte klassklyftorna för ett barn. Och i år kommer det att vara många barn som tvingas skratta bort det där med julklappar och som inte vill berätta för klasskamraterna vad de fick. Det kommer att vara många föräldrar som med ont i magen tar snabba lån för att undvika den känslan hos sina barn.

Fru talman! Ojämlikheten i Sverige har vuxit explosionsartat, och den känns i kropparna hos folk. Skatterna har sänkts på ett sätt som har ökat skillnaderna, till förmån för dem som lever på avkastning av kapital och till nackdel för den stora merparten av folk i Sverige.

Skattesänkningarna har inneburit nedskärningar i välfärden. Det handlar om det som den stora majoriteten av människor i Sverige inte har råd att bekosta ur egen ficka - och särskilt inte när behoven blir stora av anledningar som man ofta inte kan påverka själv, som när ungen behöver extra stöd i skolan eller när man får cancer och behöver medicin och behandling. Man kanske är med om en arbetsplatsolycka som gör att arbetsförmågan aldrig mer blir som den var. Man kanske får förlossningsskador. Man blir äldre och behöver omsorg från hemtjänsten.

När skatten sänks minskar finansieringen av välfärden. Då ökar trycket på privat finansiering. Hur många har råd med det? Världens dyraste sjukvårdssystem undanhåller sina medborgare vård. Under pandemin sa ungefär 44 procent av USA:s befolkning att de undvek vård därför att de inte hade råd. Stora delar av befolkningen är helt oförsäkrade. Ska det bli så även här i Sverige till slut? Läget är akut i välfärden i dagens Sverige. Sjukvården i vårt land går mot ett underskott som är större än under 90-talskrisen - i ett av världens rikaste länder.

Fru talman! Vi behöver fler lärare, elevassistenter, undersköterskor och sjuksköterskor - inte färre. Det kräver en stabil finansiering. Staten borde göra insatser för att stötta familjerna. Vi socialdemokrater har lagt fram förslag om att dubbla pengarna till sjukvården, att göra en extra utbetalning av barnbidraget, att höja underhållsstödet och indexera pengarna till välfärden, bland mycket annat.

Vi vill finansiera det bland annat genom att, precis som regeringen föreslår, pausa uppräkningen av skiktgränsen för statlig inkomstskatt men också genom en bankskatt på övervinster.

Det är bra att regeringen har erkänt att det var orimligt att låta skiktgränsen för statlig inkomstskatt räknas upp så kraftigt samtidigt som behoven är stora. Men man borde ha insett det redan förra året.

Fru talman! Man ska också komma ihåg en sak. Trots att indexeringen av skiktgränsen nu pausas för 2024 kommer den ändå totalt att vara större än löneökningstakten mellan 2022 och 2024. Det innebär att höginkomsttagare ändå kommer att ha överkompenserats trots detta beslut.

Fru talman! Jag ska snart avsluta mitt anförande. Men jag vill ändå återvända lite grann till förra året när högern argumenterade för att sänka skatten för höginkomsttagare. Då sa man lite grann så här: Det lönar sig inte för högavlönade att jobba, kämpa och slita om de inte får ytterligare sänkt skatt.

Jag ska därför avsluta med en liten sammanfattande reflektion, kalla det en dikt om du vill.

Vissa barn föds med ryggsäckarfyllda av helium.Varje steg väger fjäderlätt.Längs vägen står nya chanser i långa rader givakt.Andra barn föds med ryggar tyngda av bly.För dem är minsta misstag en storm att parera.Den som kämpar hårt förtjänar mer,säger dom.Vem kämpar?Vem gör det inte?Vad händer när vi faktiskt svarar på den frågan?

(Applåder)

Fru talman! Jag förstår att Moderaterna inte vill kalla det för att de erkänner att vi hade rätt. Det kan jag ha respekt för att de inte vill säga.

Vi har just nu den lägsta andelen som betalar statlig inkomstskatt sedan skatten infördes. Det är inte som att ekonomin var mindre tuff förra året eller att situationen var mindre extraordinär då än vad den är nu.

Det är 13 miljarder kronor som i år inte gick till att stoppa nedskärningar i sjukvården. Vi ser hur man varslar. Det är hundratals människor i en enskild region. Det är 700 där, 600 där och 500 där. Det är vårdpersonal som försvinner och som inte kan ta itu med vårdköerna och inte kan möta det behov som finns exempelvis i barnpsykiatrin.

Man kan fundera: Var det rätt, Crister Carlsson, att prioritera 13 miljarder kronor till exempelvis oss härinne, börs-vd:arna, medlemmarna av den svenska regeringen och höginkomsttagarna? Vad det rätt att lägga de pengarna på dem när man i stället hade kunnat undvika nedskärningar eller till och med kunnat anställa några fler i den välfärd som många här inne brukar säga att de värnar?

När det kommer till kritan gjorde man inte det. Nu ser vi en sjukvårdskris som är framtvingad av regeringen. Den hade kunnat göra annorlunda. Den visar nu att det vi sa förra året var rätt, för den kan uppenbarligen göra så här nu. Men vi har ett förlorat år på grund av regeringen.

Jag tänker att det är så det är. Vi lyckades i vår argumentation, och det är positivt. Jag tackar för att man har omvärderat. Men det är ett problem att det här året blev ett förlorat år.

(Applåder)

Fru talman! Jag har inte haft möjlighet att titta på siffrorna. Det gör jag gärna efter debatten. Jag tror att siffrorna borde vara högre om vi tittar på det innevarande årets budgetalternativ.

Man kan också konstatera att just i Region Dalarna var det Crister Carlsson som styrde innan maktskiftet. Det underskott som man nu har kanske han själv har varit med och påverkat.

Om det nu är 49 miljoner är det ändå mer än att vara utan de 49 miljonerna. Eller är det någon härinne som tycker att 49 miljoner är en spottstyver som inte spelar någon roll? Jag tycker inte det.

Jag tror som sagt att siffran borde vara högre. De olika beräkningar som jag har sett innan har visat det. Men vart gick de 49 miljonerna? De gick bland annat till personer som redan har höga löner.

Det är den avvägningen som vi just här och nu diskuterar. Skulle de pengarna ha gått till Region Dalarna, Region Sörmland, Region Skåne, Region Norrbotten, Region Västerbotten eller Region Jämtland Härjedalen? Eller skulle de ha gått till oss? Det gjorde de nämligen; det var vi som fick de 49 miljonerna och de 13 miljarderna totalt, i stället för våra olika sjukvårdsregioner.

Jag tycker att det var fel. Crister Carlsson menar att det inte räknas. Det spelar ingen roll. Frågan är när det börjar att spela roll. Hur mycket mindre ska sjukvårdsregionerna få för att Crister Carlsson ska tycka att det är mycket?

Det handlar i slutändan om hur man prioriterar. Vi hade velat att de 13 miljarder kronorna skulle ha gått till andra saker än till högavlönade i vårt land.

(Applåder)