Isak From (S) om Natura 2000-tillstånd i samband med ansökan om bearbetningskoncession enligt minerallagen

Herr talman! Tänk om våra förfäder inte hade upptäckt metaller och mineral och vad som kunde göras med dessa. Föreställ er en värld utan allt som metaller och mineral har möjliggjort för oss. Hur hade ni kommit hit i morse? Hur hade huset vi befinner oss i byggts? Hur skulle vården ha sett ut? Det finns all anledning att vara tacksam för de steg våra förfäder tog för att förflytta sig från stenålder till där vi är i dag.

Det finns spår av brytning av metaller i Sverige som sträcker sig tillbaka till förkristen tid, och utvecklingen av gruvdriften har sedan dess gått i hisnande takt. Jag har personligen besökt ett antal gamla gruvor där det inte bedrivits någon annan verksamhet än besöksnäring de senaste decennierna. Det är med stor respekt och vördnad jag tänker på det slit och de oerhörda risker arbetet då innebar.

I dag när skrotare, borrare, laddare, lastare, bultare, utsättare, fältmekaniker och alla andra befattningar åker ned under jord eller ned i stora dagbrott är riskerna mindre, även om de ständigt finns där. Att vår moderna gruvindustri tar riskerna och säkerheten på största allvar ska vi vara mycket stolta över.

På samma sätt ska vi vara stolta över att svensk gruvnäring tar ett socialt ansvar. Landgrabbing, barnarbete och finansiering av klaner för att säkra områden och fördriva folk är något som förekommer i andra delar av världen men som vi, tack och lov, inte ser här.

Vi har dessutom en mycket strikt miljöbalk, som all gruvverksamhet prövas mot. Detta medför att svensk gruvnäring tillhör förtrupperna då det gäller att bryta och utvinna metaller och mineral på ett sätt som inte förstör omgivande natur mer än absolut nödvändigt.

Kraven på svensk gruvnäring är omfattande, förväntningarna höga och stoltheten inom branschen med all rätt i särklass. Det är nämligen där vi ska vara som gruvnation, i kampen om ledartröjan.

Ett led i detta är det vi debatterar nu och fattar beslut om senare i veckan, nämligen att flytta Natura 2000-prövingar, i de fall sådana ska ske, till samma skede i tillståndsprocessen som miljötillståndsprövningen. Nyckelordet här är alltså flyttas, inte avskaffas. Det vi debatterar och ska besluta om är när i tillståndsprocessen Natura 2000-prövning ska ske, inte om.

Detta är ett led i att effektivisera tillståndsprocesserna utan att göra avkall på de högt ställda krav vi anser oss kunna ställa på näringen i Sverige. Det är Tidöpartiernas övertygelse att detta är ett klokt steg i rätt riktning, och förändringen, som i sak innebär att en Natura 2000-prövning inte ska vara en förutsättning för att bearbetningskoncession ska beviljas, har efterfrågats av näringen.

Jag tänker att det är just så här man ska agera från politiskt håll när man identifierar sådant som fördröjer och därmed fördyrar tillståndsprocesserna för en del av svensk basindustri som är viktig för landet ur flera hänseenden. Svensk gruvindustri är en av hörnstenarna i de värdekedjor som byggt landets välstånd. Om vi vill fortsätta att vara landet där det av svensk malm tillverkas produkter i världsklass som exporteras globalt måste vi tänka nytt och tänka smart utan att för den sakens skull göra avkall på det som faktiskt är en av svensk gruvnärings konkurrensfördelar: miljömedvetenheten.

Det förslag vi i dag debatterar, det vill säga att Natura 2000-prövning inte ska vara en förutsättning för att bearbetningskoncession ska kunna beviljas, ska alltså ses som en del i ett led av förslag på det mineralpolitiska området som kommer att bära Tidöpartiernas signum. Arbetet med att korta och effektivisera tillståndsprocesserna har bara börjat. I detta nu arbetar Regeringskansliet dessutom för fullt med att färdigställa en ny mineralstrategi som kommer att presenteras inom kort, något vi sverigedemokrater har efterfrågat länge.

Varför har vi då efterfrågat en ny mineralstrategi? Jo, herr talman, helt enkelt för att den nuvarande i flera avseenden är utdaterad. Inte nog med att teknikutvecklingen, inte minst den som är kopplad till den så kallade gröna omställningen, medfört att industrin i dag efterfrågar metaller och mineral som tidigare inte efterfrågats - det finns fler anledningar.

Rysslands folkrättsvidriga krig mot Ukraina sätter fingret på vårt beroende av kritiska råvaror från länder med en tveksam syn på demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns därmed goda anledningar för oss att sträva efter en högre självförsörjningsgrad än vad som nu är fallet. Det handlar alltså inte bara om arbetstillfällen inom industrin utan också om säkerhetspolitiska beaktanden som man inte kan bortse från i det läge vi nu befinner oss i.

Herr talman! Som om detta inte vore nog med argument kan jag nämna Fraser Institutes rankning över gruvnationer och hur attraktiva de är att göra investeringar i. Under den förra regeringens styre sjönk Sverige som en sten i rankningen. Från att ha konkurrerat med länder som Australien och Kanada i toppen hamnade vi i samma liga som Mali och Ghana. Det är inget att jubla över. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Nej, nu kavlar vi upp ärmarna och skapar förutsättningar för att fortsatt positionera Sverige som en gruvnation i världsklass! Om Sverige är en sådan skapas också förutsättningar för en god välfärd, regional utveckling och forskning och utveckling i världsklass.

Tänk om våra förfäder, de som bröt metall och mineral för hand och som med stor risk för hälsa eller liv och lem slet hårt med primitiva redskap, fick möjlighet att se vad deras upptäckter har möjliggjort för oss! Tänk om de fick se och uppleva en modern gruva med alla de hjälpmedel och säkerhetsrutiner som finns i dag! Jag vill tro att de skulle vara hänförda och oerhört imponerade. Däremot tror jag att de inte hade imponerats utan snarare förvånats över det faktum att det i dag kan ta över ett decennium att ro ett gruvprojekt i hamn, vilket faktiskt är ett av skälen till att vi har den här debatten i dag.

Med det sagt, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut i NU17.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Isak From för att han var snabb nog att trycka replik på mig. Jag satt och fipplade med mitt kort och hann inte trycka replik på Isak From tidigare.

Jag börjar med Malmbanan och infrastrukturen. Det är ju inte så att infrastrukturen i Norrbotten eller i Sveriges inland förfallit under de två år som gått sedan den här regeringen tillträdde, utan det är någonting som har skett under decennier av eftersatthet. Den förra regeringen var fullt fokuserad på att man skulle bygga höghastighetståg mellan de tre storstäderna i södra Sverige. Det var inte på tapeten att man skulle rusta upp någon malmbana eller liknande. Det är ju någonting vi har tryckt på för. I norra Sverige har vi sett hastighetsbegränsningarna sänkas år efter år för att vägunderhållet varit eftersatt och vägarna inte levt upp till standarden. Men där är det välkommet att Socialdemokraterna nu är på banan.

Jag bor själv i Malmfälten och är kommunpolitiker i Gällivare. Jag vet att Isak Froms partikamrater uppe i Malmfälten och de som är kommunalråd i Kiruna och Gällivare hör till dem som efterfrågat en lex Malmfälten. De har efterfrågat hjälp. De efterfrågade alla möjliga stöd från staten under den tid då Isak Froms kamrater styrde landet. De ville ha hjälp för att de menade att de här frågorna kring samhällsomvandlingen var alldeles för komplexa att lösa på kommunal basis. Det har varit jättetufft för de här kommunerna att göra det. Det skramlar alltså lite tomt när Isak From lyfter de här frågorna.

Återbäring till kommunerna är någonting vi har förespråkat tidigare. Men var gång vi lyfte den frågan under förra mandatperioden fick vi höra från Socialdemokraterna att det var statens pengar. Det är välkommet att man har bytt fot i den frågan.

Herr talman! Tack, ledamoten From, för att du lyfter fram så viktiga frågor.

Vi är inte det minsta förvånade över situationen på Malmbanan. Jag vill upprepa det. Det är ingenting som har kommit som en överraskning de senaste två åren. Det är någonting som vi har adresserat tidigare.

Malmbanan är eftersatt. Att ett dubbelspår har efterfrågats i decennier är inget nytt. Väg E10 från riksgränsen ner till Luleå, eller i varje fall ner till Töre, är i bedrövligt skick. Det är inte heller något nytt. Det är ingenting som har uppkommit de senaste två åren. Vi har däruppe kallat den dödens väg ganska länge. Det är gammal känd problematik.

Sverigedemokraterna har länge argumenterat för en regionalisering av fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar. Det menar vi hade löst en del av problemet inte bara när det gäller återbäring till gruvkommunen, utan även vattenkraftskommunerna och vindkraftskommunerna hade fått en stor återbäring.

Vi menar att det är någonting som vi tror kommer att komma på något sätt. Jag är tacksam för att åtminstone Socialdemokraterna vänt i den frågan. Det har tidigare varit hårdnackat för att det är statens pengar. Jag har adresserat landsbygdsministern flera gånger i den här frågan.

Nu ser man att i varje fall Ebba Busch har talat i termer av en gruvskatt. Vi har redan en gruvskatt. Vi har en mineralavgift. Det är egentligen en gruvskatt. Vi har länge föreslagit att den och fördelningen av den ska ses över. Jag tror att vi är inne på rätt väg även när det gäller den saken.