Tobias Andersson (SD) om (forts. från § 3) Energipolitikens långsiktiga inriktning (forts. NU14)

Herr talman! Till mina kollegor och om det är någon som lyssnar där ute börjar jag med att säga det här: Jag är övertygad om att om vi skulle ha EU-val på vintern, när det är 30 grader kallt och alla får hem sina elräkningar, skulle vi få ett helt annat utslag i valet.

Nu debatterar vi i alla fall Energipolitikens långsiktiga inriktning, som betänkande NU14 heter.

Betänkandet berör mycket kring elenergiförsörjning, effekter på Sveriges konkurrenskraft i förlängningen och inte minst framtiden för industrin i allmänhet och stål- och gruvindustrin i synnerhet.

I propositionen redovisar regeringen att det övergripande målet för energipolitiken är att skapa villkor för effektiv och hållbar energianvändning och kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt att underlätta omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle. Målet bygger på samma tre grundpelare som energisamarbetet i EU och syftar till att förena försörjningstrygghet, konkurrenskraft och ekologisk hållbarhet.

Jag börjar redan här, herr talman, försöka redogöra för hur galet det blivit med den gemensamma energimarknaden i EU. Inte för att vi ska sluta handla med el, men man prissätter vår egenproducerade billiga och utsläppsfria el till oss själva med den så kallade marginalprissättningen.

I förra veckan var förbundskansler Olaf Scholz i Stockholm för ett möte med statsminister Ulf Kristersson. På dagordningen stod just energifrågor. Nu tänker sig tyskarna att de ska mildra sina problem med en ny ledning, denna gång från Sverige till Tyskland. Svensk fossilfri el ska alltså trygga Tysklands industri och landets gröna omställning - som om vi inte redan drabbats tillräckligt av kontinentens misslyckade energipolitik. Svenska kunder har betalat tyska elpriser bara för att vi har en marginalprissättning som lett till att producenterna tjänat multum, och staten tiger då det givetvis skvalpar över även till Finansdepartementet. Hur länge svenskarna tänker godkänna denna kapitalöverföring är en gåta för mig.

Vänsterpartiet har sedan sommaren 2022 drivit att Sverige bör klargöra för kommissionen att Sverige som den största exportören av el till grannländerna ska få prissätta den inhemska konsumtionen separat då det är helt horribelt att svenskar ska betala i form av dyra elräkningar för andra länders misslyckanden. Här ska tydligt klargöras, herr talman, att Vänsterpartiet inte är ute efter att kapa kablar eller ens begränsa handeln med el. Men man utmanar inte ens EU-förordningen eller påståendet att vi, som de vill hävda, skulle diskriminera dem. Vi diskriminerar inte köparna av vår el. De skulle få betala samma pris som i dag för elen som de köper, men skillnaden skulle bli att vi svenskar skulle köpa vår egen el till rimliga priser.

Bekenteamet, som det heter, har hela tiden försökt komma igenom nationalekonomernas dimridåer och drivit på för samma sak som vi i Vänsterpartiet. Vi kallar det för Sverigepriser, och Bekenteamet kallar det för Bekenmodellen.

Men man måste givetvis tala klarspråk även om hur distributionen av el fungerar. Vi har en monopolmarknad vad gäller elnät, och här försöker man via en myndighet efterlikna någon sorts marknad så att prissättningen ska bli någorlunda korrekt. Jag kan bara konstatera att elnätsbolagen och de elproducerande bolagen återigen kommer att vara vinnare, och vi kunder står med notan. Det är ingen hemlighet att när Energimarknadsinspektionen fattade beslut om intäktsramarna för elnätsföretagen blev dessa helt klart överkompenserade igen - 100 miljarder mer än föregående planperiod.

Herr talman! Jag tänker inte stoltsera med mina högskolepoäng eller annat som skulle ge mig dignitet eller status när det gäller denna debatt. Men exempel från verkligheten kan jag ge även med mina få skolår, för räkna kan jag faktiskt - jag var rätt duktig på det.

Årsavgiften för eldistributionen, abonnemanget, har för mig ökat med 40 procent jämfört med föregående år. Överföringsavgiften har ökat med 11 ½ procent, liksom energiskatten. Håll nu i er! Jag bor där vi producerar större delen av den överskottsel som vi exporterar, och produktionskostnaden har definitivt inte ökat nämnvärt. Men min el har blivit 107 procent dyrare jämfört med föregående år. Kom ihåg att momsen får ungefär samma effekt då den tas ut på hela summan, även energiskatten. Det blev därmed en höjning även av momssumman på mer än 50 procent.

Om inte detta ger reaktioner från allmänheten tappar i alla fall jag tron på medborgarna och på dem som väljer oss här i riksdagen. Jag vet inte vad som i högre grad skulle kunna förena civilsamhället och medborgarna.

Låt mig tala klarspråk, herr talman. Att regeringen inte bryr sig om svenska privatkonsumenter må vara hänt, men att den riskerar Sveriges konkurrenskraft och sätter käppar i hjulet för industrisektorn, som vill göra en omställning, övergår mitt förstånd.

Jag har följt och även försökt att aktivt bilda mig en uppfattning om hur den tunga industrin vill möta framtiden som föregångare, det vill säga komma bort från koldioxidutsläpp och ha produkter som kommer att efterfrågas av morgondagens konsumenter. När svenska tungviktare i gruv- och stålbranschen samt vårt statliga Vattenfall lanserade samarbetsprojektet Hybrit blev jag ärligt talat först förvånad men sedan jättestolt över att vi i lilla Sverige skulle kunna gå först och visa hur stora utsläppare av växthusgaser kan göra en omställning.

Jag var på ett frukostseminarium förra veckan, där en boklansering fick en del utrymme. Seminariet anordnades av Skandinaviska Policyinstitutet, och antologin hette De norrländska stålsatsningarna - frälsare eller gökunge? Nationalekonomer i all ära - de har givetvis sin plats i samhällsdebatten. Magnus Henrekson och David Sundén är författarna och var även föredragshållare. Det blev tydligt att man vill svartmåla satsningarna på vätgas med billig vindkraft som insatsvara. Det sågas som helt orealistiskt. Jag kan, fru talman, inte låta bli att ge lite recensioner från mötet.

David Sundén beskriver hur LKAB borde börsnoteras och hur viktigt det är att ha styrelseledamöter med kompetens. Jag frågade om hans erfarenhet av gruv- och stålbranschen, som var noll, givetvis. Jag menar att det helt klart och tydligt pågår en riktad kampanj där industrins framtid riskeras i syfte att lyfta kärnkraften som något enastående och svartmåla förnybar vindkraft. Det blir tydligt att om omställningen lyckas och börjar ta fart och vindkraft är en del i det systemet försvagas bilden av hur enastående kärnkraften är.

Jag ska citera lite grann från boken så att ni förstår. "Men om man väljer den vägen uppstår ett nytt dilemma: då är risken stor att kärnkraften inte blir lönsam när den väl är på plats." De inser och skriver själva att det är klart att caset blir sämre om detta lyckas.

Deras analys säger: "Billigast skulle kärnkraftsel vara, vilken skulle kunna produceras till en kostnad runt 70 öre per kWh." Varifrån får man dessa siffror, när ingen annan har visat hur mycket det kostar och exemplen från världen visar något helt annat?

Deras budskap går helt klart ut på att svartmåla LKAB:s satsning på järnsvamp och vindkraften som energibärare. Att de hänvisar till att de haft kontakter med stålproducenter som stöder deras analys ger jag inte mycket för. Det är konkurrenter till LKAB som har sagt detta, och de vill hålla fast vid den gamla tekniken. Så länge det går att tjäna pengar på masugnar är det klart att de inte vill se en sådan här utveckling.

Fru talman! Om jag blir sjuk går jag inte till nationalekonomer och frågar vilken behandling jag ska ha för att bli frisk. Jag går givetvis till en läkare som har forskat kring detta och har kunskapen.

Nåväl, fru talman, för att inte helt glömma bort kärnan i denna debatt måste jag nämna något som hade behövts. Den omställning som krävs hade varit betjänt av en bred och därmed över tid stabil politisk förankring. Jag är därför starkt kritisk till att regeringen inte har bjudit in till samtal i syfte att nå en blocköverskridande överenskommelse genom ett genomarbetat helhetsgrepp om hela energisystemetet. Den politiska oppositionen hade behövts för att ge energipolitiken den legitimitet och det innehåll som tyvärr saknas i regeringens proposition.

Vi är alla överens om att Sverige behöver mer el till rimliga priser - i närtid. Annars ökar risken att industrin, både inhemsk och utländsk, drar sig för att investera i den gröna omställningen. Att enbart ha siktet inställt på 2045 gör givetvis att viktiga investeringar och elnätsinsatser som behövs redan nu i stället skjuts på framtiden.

För att industrin ska våga satsa på omställningen behöver företagen veta att det finns tillgång till fossilfri - jag säger gärna förnybar - el redan 2030. Med breda energipolitiska samtal hade de mål som regeringen föreslår varit både bättre grundade politiskt och på ett helt annat sätt kunnat möta de förväntningar som finns bland företrädare för betydande energikonsumenter som exempelvis delar av transportsektorn och industrin. Betydelsen av delmål på kortare tidshorisonter hade med största sannolikhet beaktats på ett bättre sätt.

Jag står givetvis bakom alla reservationer som vi har tillsammans med andra partier, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 4.

Fru talman! Tack, Tobias Andersson, för frågan!

Vi brukar ibland skoja om en gammal historia. Det var en gammal pensionär som körde på vägen. Han körde på en huvudled. Sedan var det en annan bilist som backade ut, och pensionären råkade köra på honom. Det är klart att det inte var pensionärens fel, för han körde alltså på en huvudled. Han som backade ut började ursäkta sig, men gamlingen sa:

- Det är mitt fel!

- Inte kan det vara ditt fel, sa den andre. Du körde ju på huvudled!

- Jo, om jag hade stannat hemma, hur fan skulle du då ha kunnat krocka med mig?

Om vi inte gör något alls kan det omöjligen bli fel. Men jag tror att Sverige står inför ett läge där vi måste våga satsa för framtiden. Vad är det som kommer att efterfrågas om ett decennium? Jag tror att den gruppen av konsumenter kommer att efterfråga de produkter som vår industri vill framställa. Det är något annat än de amerikanska ståljättarna som litar till masugnar med kol. Vi ser att de ännu tjänar pengar på det, men jag tror att morgondagens konsumenter kommer att ha helt andra förväntningar där ute. Vi måste våga.

Jag kan dela Tobias Anderssons farhågor när det gäller att staten tar en del av risken men att det är privata aktörer som kommer att tjäna pengar. Men jag tror att man i alla fall måste dela på risken, för samhället kommer givetvis att bli en vinnare om detta går i lås. Jag hoppas och tror att det kommer att gå i lås. Men om man bara hittar nackdelar kommer givetvis även investerarna att dra sig för att satsa om inte samhället tror på det.

Låt mig jämföra med Finland. Om hela finska folket säger att skogsbruket är bra brukar det alltid gå bra. Då har de backning av hela samhället. Sådant skulle jag vilja att Sverige kunde efterlikna, att man har en sådan tilltro.

Fru talman! Tack återigen för frågan, Tobias Andersson!

Så länge vi har ett läge där vi saknar regionalpolitik - det finns nu många exempel på att kommuner har börjat motsätta sig etableringar av till exempel gruvor eller vindkraft, för kommunerna ser bara nackdelar med det - kommer de att säga nej. Men om vi har en fördelning är det en annan sak. Finnarna har en lösning, och jag tycker att vi bör titta på den.

Exakt hur stort antalet vindsnurror skulle bli låter jag bi osagt. Men jag är övertygad om att vi skulle få en stor utbyggnad av vindkraft både på land och till havs. Vi ska ha ett enat system där man ser fördelar med att upplåta natur och närmiljö till vindkraft. Men det finns inte på plats i dag, för den här regeringen väljer att bromsa de delar som skulle ha gett effekt, till exempel i den här utredningen.

Affärsvärlden efterlyste nyligen miljonsponsorer för en på förhand bestämd negativ granskning av den gröna industrin som skulle göras av Skandinaviska Policyinstitutet, som de driver. De söker sponsorer för sin inriktning att svartmåla detta.

Jag tror att vi skulle kunna få acceptans för de terawattimmar som krävs. Jag tror att det är enda chansen för att man ska överleva som bransch. Branschen utmålas ofta som en industri med höga utsläpp som är smutsig. För att de ska kunna överleva måste de kunna leverera det som världen kommer att efterfråga i morgon eller i framtiden. Jag tror att enda chansen är att vi gör dessa satsningar.

Sedan har vi detta med att få människor att komma dit. Jag håller med om att det inte blir någon vinst om man har fly-in-fly-out. Men jag kan ta ett exempel från 1960-talet. Då jobbade jag med en kompis - han är nu pensionär sedan länge - som åkte taxi till sin farbror i Övertorneå flera gånger i veckan. Bostäderna fanns på plats, och två stora företag från Sverige sökte folk. Det var Skega och Philips. Vi hade förberett med bostäder, och företagen kom dit.