Niels Paarup-Petersen (C) om Grundläggande om utbildning

Herr talman! I detta ärende behandlar vi utbildningsutskottets betänkande 6, och där behandlas ett hundratal yrkanden från allmänna motionstiden i riksdagen i höstas om bland annat skolans värdegrund, trygghet, särskilda ämnen och kunskapsområden och en hel del annat.

Låt mig börja med, herr talman, och säga att svensk skola står inför mycket stora utmaningar. Hur ska fler elever nå kunskapsmålen? Hur ska skolan bli mer likvärdig? Hur ska vi få fler behöriga, duktiga och engagerade lärare? Hur ska vi öka tryggheten, lugn och ro i skolan och stävja skolk, stök, våld och trakasserier? Hur ska vi hjälpa de elever som behöver mer stöd, och hur ska vi stötta de som är högpresterande och inte får tillräckliga utmaningar i skolan i dag?

Det finns inga snabba lösningar på hur vi lyfter upp svensk skola, och det finns inte heller några enkla lösningar. Den som tror det har varken förstått vidden av utmaningarna eller hur en så pass omfattande verksamhet som svensk skola med så många huvudmän, regelverk, fördelningssystem och medarbetare kan förändras. Vad som krävs är en rad reformer och ett kontinuerligt, mödosamt arbete under många år för att höja svensk skola till att åter bli en skola i världsklass. Det handlar om att hantera utmaningarna jag redan nämnt och många fler därtill.

Svensk skola måste återgå till att bli en kunskapsskola. Fokus måste vara lärarledd undervisning av hög kvalitet med fokus på kunskapsresultat och läroböcker av hög kvalitet i en miljö som präglas av lugn och ro, ordning och reda, att elever följer de regler som gäller och att lärarna har en arbetsmiljö som gör att de trivs och vill utvecklas i jobbet. Vidare ska föräldrar ta ansvar för att deras barn sköter sig.

Detta kommer att kräva en högre grad av regelstyrning, tydligare fokus på ordning och reda, större satsningar på läroböcker och ett tydligare ledarskap i svensk skola. Målsättningen måste vara att alla elever ska nå kunskapsmålen och att alla skolor ska hålla en hög kvalitet. Så är det inte i dag. Det är tyvärr långt därifrån.

Det som däremot kommer att behöva ta ett steg tillbaka, herr talman, är det omfattande fokuset på digitalisering, särskilt i unga åldrar, den alltför omfattande administrativa delen av lärarnas arbete, flummiga idéer om att ta bort läxor och F-betyget eller att lärarledd undervisning skulle vara något gammaldags och mossigt samt skolor som konkurrerar med klatschiga koncept och reklamkampanjer men som inte fokuserar på kvalitet.

I grund och botten behöver svensk skola ett statligt huvudmannaskap igen. Detta är i det längre perspektivet den allra viktigaste pusselbiten för att garantera likvärdigheten i svensk skola. Tre decennier av kommunalt huvudmannaskap har försämrat kunskapsresultaten. Vi har urholkat läraryrkets status och skapat orimliga skevheter i resursfördelning. Många kommuner har inte tagit det ansvar som krävs för sin skola - antingen för att de inte har prioriterat detta eller för att de inte har haft kapacitet att kunna prioritera detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Grundläggande om utbildning

Att skapa likvärdighet i svensk skola, herr talman, innebär inte att resurserna nödvändigtvis ska fördelas lika. Likvärdighet handlar om lika förutsättningar, inte om lika ekonomiskt utfall. Svensk skola är redan i dag kompensatorisk genom till exempel socioekonomisk omfördelning, tilläggsbelopp, extra stöd för de elever som behöver det, fritidsverksamhet och en hel del annat. Men svensk skola kommer att behöva bli än mer kompensatorisk eftersom förutsättningarna skiljer sig åt så mycket som de gör. Det handlar till exempel om fler mindre undervisningsgrupper, fler speciallärare, ökade möjligheter till skola på loven för de elever som behöver och att fler barn i utsatta områden går i förskolan.

Ett sätt att öka likvärdigheten i undervisningen är att satsa på läroböcker av hög kvalitet. Det gör den här regeringen. Vi satsar detta år från statens sida nästan 700 miljoner kronor i ett riktat stöd till läroböcker och de kommande åren 500 miljoner kronor per år.

Det är intressant att sätta detta i perspektiv. Under 2021, herr talman, fick en elev i svensk skola enligt de senaste siffrorna i genomsnitt läroböcker i samtliga ämnen för 850 kronor. Det är alltså 70 kronor i månaden. Det är mindre än vad ett basabonnemang på Netflix kostar. Jämfört med våra grannländer ligger vi avsevärt lägre.

De nya pengar som nu tillförs motsvarar ungefär 500 kronor ytterligare per elev för detta år. Huvudmännen kan ansöka om detta stöd, men de får inte lägga mindre resurser på läroböcker och läromedel än de gjort de senaste tre åren. Man kan alltså inte minska de kommunala anslagen och kompensera den besparingen med statsbidrag, utan pengarna ska gå till fler läroböcker. Det är nya pengar; det är ett ytterligare stöd för att kunna köpa in läroböcker.

Det finns mycket starka skäl för denna satsning. Läroböcker i skolan förbättrar inlärningen. Det höjer undervisningens kvalitet, gör det lättare för föräldrar att hjälpa sina barn i skolarbetet och minskar arbetsbördan för lärare som lägger tiotals timmar varje termin på att producera egna läromedel, som dessutom inte är kvalitetssäkrade på det sätt som en lärobok är.

Fler läroböcker är också en förutsättning för att minska skärmtiden i skolan. Kognitiv forskning visar att barn lär sig bättre när de läser i en bok, och vem som helst som hanterat en Ipad eller en dator vet att det är lätt att bli distraherad. Våra barn behöver mindre skärmtid. De behöver mer läsning och skrivning med papper och penna.

Men jag medger att det bästa vore om kommunerna, som har ansvaret för detta, hade prioriterat läroböcker högre. Då hade inte regeringen behövt göra denna extra satsning. Men eftersom detta område är så eftersatt är denna satsning absolut nödvändig.

Avslutningsvis, herr talman, finns det fler frågor kopplade till läroböcker som nu bereds i Regeringskansliet. Det följer av den utredning som genomfördes för några år sedan av Gustav Fridolin, den tidigare skolministern. Det var en utredning, men det blev två betänkanden av den - ett om skolbibliotekens roll och ett om läromedel. Jag är i grunden positiv till den utredningen, vill jag säga, och jag hoppas att regeringen så fort som möjligt kommer med förslag till riksdagen så att vi kan genomföra de förändringarna. Det handlar bland annat om definitioner i lagstiftning och sådana saker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Grundläggande om utbildning

Med detta sagt vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar så mycket för frågan.

Den här verksamheten är ju reglerad i dag, herr talman. I det som vi har kommit överens om och i Tidöavtalet nämns ingenting om att modersmålsundervisningen skulle vara skadlig eller något sådant. Det är socialdemokratisk retorik. Det står att man ska utreda om det kan få negativa konsekvenser. Det skulle till exempel vara om modersmålsundervisningen skulle inkräkta på inlärningen av svenska på något sätt eller ta lektionstid från andra ämnen. Om så sker är det ju inte bra.

Jag skulle inte vara särskilt orolig över detta. Sverige har ju haft modersmålsundervisning, som tidigare hette hemspråk, under många år.

Dessutom ställs det vissa krav. Det handlar inte bara om att ens föräldrar talar det språket, utan man ska också tala det språket hemma. Det krävs också att man har vissa grundkunskaper i modersmålet för att man ska kunna ta del av den undervisningen.

Det finns andra saker man kan titta på också, till exempel hur läromedlen ser ut i modersmålsundervisningen. Jag har tidigare fått indikationer på att det förekommit modersmålsundervisning där man haft läroböcker från hemlandet och hemlandet inte har riktigt samma syn som Sverige på vilket samhällsskick som är mest lämpligt. Det kanske är av just det skälet som de här personerna befinner sig i Sverige - för att de tvingades fly hemlandet.

Det finns säkert saker och ting som man kan titta på i detta, men jag skulle inte vara särskilt orolig.

Herr talman! Till att börja med finns det ingenting i Tidöavtalet som säger att modersmålsundervisningen ska bort. Det finns ingenting som säger att den är skadlig. Det som står där är att det ska ses över om den får negativa konsekvenser.

Det är klart att man se över någonting också utifrån dess positiva konsekvenser. Men det sker inte lika ofta i politiken att man gör det, kan jag säga, och de positiva konsekvenserna tror jag inte att man behöver se över särskilt mycket. Det är bättre att kunna två språk än ett, tycker jag. Det är bättre att kunna tre än två, dessutom, och kan man tio är det alldeles förträffligt. Men om modersmålsundervisningen får konsekvenser för den andra undervisningen, till exempel om man går från lektioner i svenska som man behöver för att i stället läsa sitt modersmål som man ändå har med sig hemifrån, är det inte särskilt bra. Det är väl bra om man kan se över de delarna. Men jag skulle som sagt inte vara särskilt bekymrad över detta.

Herr talman! Niels Paarup-Petersen går upp i talarstolen och argumenterar för att det inte finns några enkla lösningar - och sedan föreslår han precis en sådan: att helt enkelt ta bort betyget underkänt. Då är saken biff, så att säga.

Så enkelt är det inte. Det är inte så att eleverna lär sig mer i skolan för att man tar bort möjligheten att bli underkänd. Om man tar bort betyget underkänd betyder det inte att de eleverna plötsligt har blivit godkända eller har nått de kunskapsmål vi har.

Sanningen är ju att vi måste ha höga ambitioner för svensk skola. Vi måste ha målsättningar och mål som eleverna ska uppnå. Armand Duplantis hoppar 6,22 i stavhopp, tror jag att det är. Hur högt hade han hoppat om han inte hade haft en ribba? Det kan man fråga sig. Det hade varit omöjligt att ta reda på hur högt han hade hoppat, och han hade inte kunnat se om han hoppade högre en gång jämfört med gången tidigare. När han klarar en höjd höjer han dessutom ribban lite till. Det är precis så svensk skola också måste fungera.

Det är klart att man mycket väl kan diskutera de olika betygsstegen. Man kan diskutera spannen däremellan, och man kan diskutera en rad olika saker. Det är inte så att detta är några stentavlor från berget Sinai, utan det är någonting som politiker och även Skolverket kan rå över på olika sätt. Tidigare har vi haft fyra steg, och någon gång har vi haft fem. Ibland har vi bokstäver, ibland har vi siffror och så vidare. Men i grund och botten är det så att vi måste ha vissa mål eleven behöver uppnå för att kunna ta sig vidare till nästa steg, och därför behövs det här betyget.

Man tar en smitväg om man tror att man hjälper barn och ungdomar genom att ta bort F-betyget. Det innebär bara att dessa barn kommer att flyttas upp till nästa stadium, och nästa, och sedan i stället får bekymmer framöver. Det är mycket bättre att sätta in stöd tidigt - att kunna upptäcka dessa elever och ge dem mer hjälp.

Herr talman! Som jag sa i min förra replik till Niels Paarup-Petersen kan man mycket väl diskutera de olika stegen; det handlar inte bara om F utan om de andra bokstäverna dessförinnan också - E, D, C, B och A. Det är klart att man kan diskutera det. Man kan diskutera om spannen är för stora eller för små.

Riksdagen fattade tidigare beslut kring just detta att från lärarens sida göra den sammanvägda bedömningen vid betygssättningen så att det inte ska vara den sämsta prestationen som påverkar och sätter betygen. Men jag skulle säga så här, herr talman: Mitt största bekymmer är egentligen inte konstruktionen av de olika stegen i betygsskalan, utan mitt största bekymmer är att 15 000 elever går ut årskurs 9 varje år utan att komma in på gymnasiet. Det spelar ingen roll vad betyget de får heter, för de eleverna har uppenbarligen inte nått de mål som krävs.

Då kan man välja, vilket jag nu har förstått att Niels Paarup-Petersen inte vill men vilket andra partier i hans opposition vill, att ta bort betyget F och helt enkelt slussa vidare dessa elever till gymnasiet. På gymnasiet ska sedan alla programmen vara högskoleförberedande, och efter det ska eleverna in på universitetet. Problemet är att detta inte är en bra modell för svensk skola. Det är inte en bra modell för svensk skola att vi på det sättet flyttar den stora utmaningen, alltså att elever ska få grundläggande kunskaper, högre och högre upp i åldrarna.

Egentligen behöver vi gå i motsatt riktning, och vi behöver sätta in stöden mycket tidigare. För att sätta in stöd mycket tidigare behövs det mer av screening, mer av diagnostiska prov och mer av mätbara prov och annat. Det handlar om att kunna identifiera de här eleverna bättre och kunna sätta in stödet. Det skulle jag säga är det allra viktigaste.