Eric Palmqvist (SD) om (forts. från § 21) Mineralpolitik (forts. NU13)

Herr talman! Det finns flera reservationer från Vänsterpartiet under denna punkt, men jag väljer att yrka bifall till reservationerna 11 och 16. Det är två viktiga reservationer för detta ändamål.

Mineral utgör de fundamentala byggstenarna för vår planet, för vårt samhälle och för vår industri. Utan vår bearbetning och nyttjande av mineral skulle vi inte ha ett sådant utvecklat samhälle som vi har i dag. Jag tror att det är omöjligt att föreställa sig hur detta samhälle skulle ha varit om vi inte hade haft mineralutvecklingen.

Samtidigt har vi en ekonomi som drivs av produktionsvolymer och tillväxt. Det innebär att vi år efter år förväntar oss att produktionen och tillväxten ska expandera. Och samtidigt har vi konstaterat att vi inte har denna möjlighet om vi ska ha en framtid att leva i. Vår jord mäktar nämligen inte med att hantera den konsumtion som vi har i dag.

Men det finns hopp om vi klarar av att se ekonomin ur andra perspektiv. Om vi skulle ha ett ekonomiskt system som styrs av andra värden, som ser till att det uppfyller våra grundläggande behov och ökar välbefinnandet och som skapas utifrån tanken om att resurserna ska hålla länge med ett minimalt avtryck på klimatet och våra ekosystem, då skulle vi kunna klara av klimatkrisen.

Mineralproduktionen är viktig för Sverige och kommer att spela en än mer betydelsefull roll nu när energisystemet ska ställas om i en hållbar riktning. Många mineral som behövs inom modern batteriteknik eller andra teknikapplikationer finns i Sverige. De kan ligga till grund för nya gruvetableringar, då ofta i delar av landet där utbudet av arbetstillfällen annars kanske är begränsat.

Att exploatera jorden för dess mineral innebär alltid ett ingrepp i naturen och närmiljön. Det är en kostnad vi har varit villiga att ta, för precis som jag inledde med att säga är mineral en del av utvecklandet av samhället - en del av livet. Men exploateringen innebär också att det finns olika intressen som inte möts, och det måste vi vara villiga att adressera. Där upplever jag att politiken har stagnerat. Kanske vill man inte, eller vågar inte, ta de beslut som krävs.

Vi kan nog alla vara överens om att vi behöver återanvända och återvinna det som går. Här behöver vi satsa mer på forskning och hitta former för att underlätta dessa steg. Vi kommer nog alla fram till insikten att vi inte kan fortsätta producera expansivt så som vi har gjort hittills. Våra resurser är inte oändliga och måste därför användas till det vi verkligen behöver - och på ett hållbart sätt.

Därmed är inte sagt att vi inte behöver bryta, för det behöver vi. Bara omställningen av energisystemet kommer att kräva ganska stora resurser i närtid. Vi har även exempelvis ett underskott av bostäder, vilket måste adresseras, och så vidare. Hur gör vi då? Hur får vi ihop mineralpolitiken?

Dels behöver vi satsa på forskning och innovation, dels behöver vi ställa krav på företagen att producera hållbart och skapa produkter som det är lätt att förlänga livslängden på. Men vi behöver också använda gruvteknik som gör mindre ingrepp i miljön, och vi behöver se till att de lokala samhällen där gruvorna finns verkligen får ta del av de möjligheter och den vinst som mineralproduktionen skapar.

För industrin är det viktigt att få klarhet i vad vi vill och att vi underlättar processerna utan att för den delen vika oss när det gäller kraven kring miljö och klimat. Vem som ska utvinna och vem som ska förädla är också viktigt. Vi ser gärna lokala ägare - eller varför inte statliga? Ett lokalt fäste ger mer hänsyn till närområdet och långsiktighet samt skapar ett hållbarhetstänk.

Dessutom bör Sverige överväga en annan utformning av de avgifter och ersättningar som är kopplade till utvinning av mineral. I dag är avgifterna mycket små i en internationell jämförelse. Vidare har gruv- och mineralnäringen, trots stora insatser för omställningen, negativ påverkan på bland annat naturen, rennäringen, turismen och friluftslivet. Det kommer vi inte ifrån. Därför anser vi exempelvis att en större andel av gruvföretagens vinster bör gå tillbaka till det lokala samhället.

Tittar vi närmare på svensk historia kan vi konstatera att den svenska staten har tagit naturresurser i Sápmi i anspråk. Det är resurser som har byggt och fortsättningsvis bygger Sverige rikt. När gruvverksamhet ska etableras behövs socialt medgivande från närboende. Vi anser att samebyar ska kunna få ersättning för att genomföra ett tidigt dialogmöte. Vi menar också att det krävs ett ökat samiskt inflytande över hur naturresurserna nyttjas, liksom ett fortsatt starkt miljöskydd för att försörjningen av mineral och metaller ska vara hållbar.

Intäkter från naturresurserna måste också i högre grad bidra till utveckling i det samiska samhällslivet. Det är vår uppfattning att statliga bolag som hämtar sina intäkter från Sápmis naturresurser årligen bör avsätta en del av sin vinst för att finansiera förvaltningen och utvecklingen av samiskt samhällsliv, språk och kultur. Likaså anser vi att även andra bolag vars verksamheter kraftigt påverkar Sápmis naturresurser bör bidra. Vi har en historisk skuld till de samiska samhällena.

I dag kan en sameby sitta i olika samtal med olika aktörer och behöva agera jurister gentemot dem alla. Det har man faktiskt varken tid eller råd med.

Även de folk som talar minoritetsspråket meänkieli som har drabbats av exploatering bör få ta del av intäkter för att kunna stärka sin kultur.

Slutligen menar vi att staten bör vara drivande. Vi behöver själva ta ansvar för vår konsumtion. Därför är det viktigt att vi har en tydlig plan för vilka mineral vi kommer att behöva i omställningen och vilka som finns i Sverige - detta för att förbereda ett kanske mer strategiskt arbete kring mineralproduktionen. Där är staten viktig.

Herr talman! Jag tänker att det är svårt att veta hur just den specifika ändringen påverkar hela verksamheten, så det kommer jag inte att säga så mycket mer om.

Det jag försökte lyfta fram är dock att man måste ge en verksamhet utrymme om man vill ha en förändring i arbetssättet i den verksamheten. Det går inte att, som vi har sett göras år efter år, dra ned på budgeten för olika statliga, kommunala och regionala verksamheter och kräva effektivisering utan att ge myndigheterna möjlighet att starta en process för effektiviseringen - i det här fallet av tillståndsprocesser. Det är ju fel väg att gå.

Man kan väl snarare göra en sådan neddragning när det visar sig att myndigheten faktiskt har gjort effektiviseringarna och har en tillståndsprocess som kanske är lite smartare och bättre.