Riksflödet
Logga in
Talade i kammaren ·

Morgan Johansson (S) om Sveriges medlemskap i Nato

Morgan Johansson (S) höll ett anförande om Sveriges medlemskap i Nato i debatten ”Protokoll 2022/23:79 Onsdagen den 22 mars” den 22 mars 2023.

Herr talman! Efter den här debatten kommer riksdagen med stor sannolikhet att fatta det historiska beslutet om de lagändringar som behövs för att Sverige ska kunna ansluta sig till försvarsalliansen Nato. Det är, som många pekat på, just ett historiskt beslut. Därför tänkte jag en dag som i dag inleda med en historisk tillbakablick.

Alliansfriheten har varit en bärande del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik i över 200 år. Den lades fast under Karl XIV Johans regering 1818 och gjorde sannolikt somliga i den dåvarande riksdagen besvikna. En del, framför allt inom adeln, hade nog hoppats på att den franske marskalken som svensk kung skulle kunna ta tillbaka Finland, som Sverige förlorat till Ryssland 1809. I stället blev det en union med Norge och en uttrycklig ambition att Sverige i fortsättningen skulle förhålla sig neutralt till krigen på kontinenten. Det blev en fredspolitik i stället för en ny erövringspolitik.

Det var inte konstigt. Tidigare svenska kungars krigiska och storvulna stormaktsambitioner hade ju gång på gång fört Sverige till ruinens brant, kostat hundratusentals liv i Sverige och övriga Europa och slagit vårt land i spillror - som efter Karl XII 1718 och som efter Gustav IV Adolf 1809.

Men 1818 var det slut på det. I de breda folklagren var svenskarna trötta på de krig som åsamkat dem så stor skada under så lång tid, trötta på att förlora sina söner i meningslösa krig i främmande länder och trötta på att Sverige gång på gång skulle drivas in i ekonomisk katastrof till följd av krigsskulderna.

Med Karl XIV Johans neutralitetspolitik lämnade Sverige en gång för alla sina militära stormaktsambitioner. Sverige gjorde inte längre anspråk på landområden på andra sidan Östersjön. Sverige trasslade inte längre in sig i ett intrigerande nät av allianser och krigs- och försvarsförpliktelser med stater och furstendömen på kontinenten.

I stället kunde vi i lugn och ro utveckla vårt eget land. Det lade i sin tur grunden för den snabba ekonomiska utveckling som man sedan såg under 1800-talet.

Det här markerade också att enväldets tid var förbi. Successivt försköts makten alltmer från kungen till riksdagen. 100 år senare fullbordades denna demokratisering när Sverige under ledning av den framväxande socialdemokratiska arbetarrörelsen genomförde allmän och lika rösträtt. 200 år av alliansfrihet blev 200 år av fred, vilket förmodligen är världsrekord. Man kan undra om något land har levt i fred så länge.

Det innebär inte att den här hållningen inte har utmanats under åren. Vi har exempel på att alliansfriheten verkligen har prövats under de här 200 åren. På 1860-talet höll Karl XV på att dra in Sverige på dansk sida i kriget mot Bismarcks Preussen, vilket alla i dag förstår kunde ha lett till fullständig katastrof. Kungen blev lyckligtvis överkörd av regeringen De Geer vid denna tidpunkt. 80 år senare, mitt under brinnande världskrig 1941, tyckte den svenske överbefälhavaren Thörnell på allvar att Sverige skulle delta på nazitysk sida i anfallet på Sovjetunionen - det som kallades operation Barbarossa. Ola Larsmo har i sin bok Tio lektioner i svensk historia skildrat hur också detta resolut stoppades, då av Per Albin Hanssons samlingsregering på ett dramatiskt regeringssammanträde. Finansminister Ernst Wigforss ska ha blivit rasande, och försvarsminister Per Edvin Sköld ska ha varit på vippen att ge Thörnell sparken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Som sagt: Det kan ibland vara nyttigt att påminna om att historien mycket väl kunde ha tagit en annan vändning - att 200 år av fred inte var en självklarhet. Mycket har för övrigt sagts om Sverige och samlingsregeringen under andra världskriget. Sant är att Sverige tvingades till eftergifter för att hålla sig utanför kriget. En del av dessa beslut kan man kritisera, men jag skulle aldrig som samtida politiker sätta mig till doms över de avvägningar som den tidens beslutsfattare hade att göra. Huvudmålet var att hålla Sverige utanför kriget och undvika en ockupation.

Alternativet - krig och ockupation - hade kostat tiotusentals människoliv och ett land i förödelse. Det gäller många, men särskilt gäller det judarna, som nazisterna syftade till att utrota. Ett ockuperat Sverige hade förmodligen inte bara kostat många av Sveriges judar livet utan också så gott som alla Danmarks judar. Det var över 7 000 som flydde till det fria Sverige i en unik räddningsoperation över Öresund 1943. De klarade sig från nazisterna just för att Sverige fortfarande var fritt. Sådant får man tänka på, inte minst nu, när så mycket historieförfalskning florerar på nätet.

Utrikes- och säkerhetspolitik är bokstavligen på liv och död. Det är inte, som Olof Palme en gång uttryckte det, något "hä hä och hepp hepp", utan säkerhetspolitiken handlar om att i varje läge söka de lösningar som ger maximal säkerhet åt Sveriges land och folk.

Detta vägledde också Sveriges regering när säkerhetspolitiken skulle utformas efter kriget. Det var fortsatt ett mycket instabilt läge. Hitlertyskland var visserligen besegrat, men i Sovjetunionen styrde Stalin, som ockuperat de baltiska länderna och successivt knöt de öst- och centraleuropeiska länderna till sig genom att etablera kommunistiska diktaturer. I Japan hade USA demonstrerat att man tagit fram ett nytt vapen med förödande verkan - atombomben. Det kalla kriget var på ingång.

Hur skulle Norden orientera sig i detta? En unik inblick i hur regeringen resonerade då får man genom Tage Erlanders dagböcker, som jag passade på att gå tillbaka till inför den här debatten. Det här var ju före Nato, och huvudalternativet för Norden var vid denna tidpunkt att etablera en nordisk försvarsunion med Sverige, Finland, Norge, Island och Danmark. En särskild nordisk kommitté hade bildats för det.

Men som vi alla vet ville Stalin annorlunda. 1948 tvingade han Finland att underteckna den så kallade vänskaps- och biståndspakten, där Finland förband sig att inte ingå i några allianser. Det där ryska agerandet, att tvinga andra länder att utgöra buffertzoner, känner vi bara alltför väl igen i våra dagar.

I slutet av 1948 lanserades idén om en Atlantpakt - det som sedan blev Nato - med en klar knytning mellan Västeuropa och USA. I det läget valde Norge, Danmark och Island Atlantpakten eftersom de gjorde bedömningen att det skulle ge dem det bästa skyddet i det världspolitiska läge som återigen hårdnade.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

För Sverige var situationen svårare. I källorna ser man hur hänsynen till Finlands utsatta situation spelade en viktig roll i den svenska regeringens överväganden. Ett svenskt Natomedlemskap 1949 skulle ha satt Finland ensamt i kläm mellan stormaktsallianserna, och ingen visste då hur Sovjetunionen skulle agera. Stalin hade ju redan anfallit Finland en gång, 1939. Sverige valde då att hålla fast vid alliansfriheten för att bidra till avspänning och stabilitet i Norden.

Men om man står ensam, utan allianser, måste man vara stark. Därför kombinerades detta vägval med en kraftig upprustning av det svenska försvaret, som skapade unika militära förmågor för ett så litet land som vårt. Stundtals gick 4-5 procent av vår bnp till försvaret. Det är tre gånger så mycket som i dag. Så fick vi en stor egen försvarsmaterielproduktion, med flygvapen och ubåtar i världsklass, med en omfattande underrättelseverksamhet genom bland annat FRA:s signalspaning och med mycket annat. Det var en följd av alliansfriheten.

Den här politiken fungerade. Kalla kriget ledde aldrig till någon ny stor kraftmätning mellan supermakterna. Och tur är ju det eftersom, som vi alla vet, ett fullskaligt kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen mycket väl hade kunnat utplåna den mänskliga civilisationen, åtminstone som vi känner den.

I stället kunde vi så småningom se en avspänning. Sverige spelade en viktig roll, inte minst genom Olof Palme, för den kärnvapennedrustning som inleddes på 70-talet. Samtidigt konsoliderades den europeiska säkerhetsordningen genom den europeiska säkerhetskonferensen ESK, där respekten för folkrätten och för de gränser som etablerats efter andra världskriget var grundläggande. Också Sovjetunionen kom att bli en del av den säkerhetsordningen.

Denna säkerhetsordning kom sedan att gälla under nästan 50 år, trots de stora omvälvningarna i samband med Sovjetunionens fall, de central och östeuropeiska ländernas frigörelse från den kvävande kommunismen och tillskapandet och återskapandet av självständigheten för en lång rad stater som tidigare varit en del av Sovjetunionen.

Säkerhetsordningen som sådan höll och förvaltades av ESK:s efterträdare OSSE, men vi fick ändå de fruktansvärda krigen på Balkan i början av 90-talet. Efter Putins makttillträde år 2000 började Ryssland att alltmer utmana respekten för andra länders gränser, i Georgien 2008 och på Krim 2014.

S-MP-regeringen mötte denna utveckling genom att återinföra värnplikten och påbörja den kraftiga utbyggnad av försvaret som vi nu är mitt inne i. I motsats till alliansregeringen, som stämplade försvaret som ett särintresse och ville avskaffa värnplikten, valde vi att inleda upprustningen.

Den tidpunkt då Ryssland definitivt lämnade den europeiska säkerhetsordningen var den 24 februari 2022, när Ryssland inledde sitt fullskaliga anfall på Ukraina med syftet att krossa Ukrainas självständighet, utplåna demokratin, döda alla som motsätter sig Rysslands överhöghet och införliva Ukraina i Ryssland.

Jag var inrikesminister vid den tidpunkten, och jag är stolt över att den socialdemokratiska regeringen omedelbart, från första dagen, bestämde sig för att gå in med ett omfattande stöd till Ukraina - ekonomiskt, humanitärt och militärt - på ett sätt som Sverige inte gjort sedan 1939, när vi gick in med stöd till Finland. Det var unika beslut, men det kändes självklart.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Men vi var naturligtvis också tvungna att analysera vad det här betydde för svensk säkerhetspolitik. I ett slag hade ju världen blivit avsevärt mycket farligare. Då var det lika självklart att samordna sig med Finland, och under några månader hade vi intensiva kontakter med våra finska kollegor per telefon, naturligtvis, men också fysiskt. Statsministern, utrikesministern, försvarsministern och jag själv åkte närmast i skytteltrafik till Finland under de här månaderna.

Så småningom blev det klart att Finland lutade åt att ansöka om medlemskap i Nato. Detta, och Rysslands brutala agerande i sig, hade förstås stor betydelse för oss när vi skulle bedöma vad som var bäst för Sverige. På bara några veckor hade omständigheterna radikalt förändrats, och vi gjorde på samma sätt som Tage Erlander en gång gjorde efter kriget. Vi utgick från frågan: Vad är bäst, under rådande omständigheter, för Sveriges säkerhet nu och för överskådlig tid?

Ganska snart kunde man dra slutsatsen att om Sverige skulle bli det enda landet i Norden utanför Nato skulle vi vara i en mer utsatt situation än om vi också tog steget in i Nato. Och när Ryssland inte längre följer den europeiska säkerhetsordningen, ja, då har världen som sagt blivit avsevärt mycket farligare.

Därför lämnade vi in en ansökan om Natomedlemskap, och vi kunde också konstatera att vi hade en stor majoritet av svenska folket bakom oss. Svenska folket hade dragit samma slutsats. Sedan vet alla vad som hände. Turkiet svängde på bara några dagar. Från att ha välkomnat Sverige och Finland som medlemmar började de plötsligt ställa krav som ett led i ett turkiskt inrikespolitiskt spel. Den processen pågår ju nu. Låt oss hoppas att de återstående frågorna kan lösas ut.

Jag kan bara säga att jag som justitieminister var noga med att vi aldrig skulle göra avkall på de grundläggande rättsstatliga principerna i de förhandlingar vi hade med Turkiet inför Madridmötet i somras. Det har vi inte gjort. Det ska vi heller inte göra. Sverige uppfyller med råge alla kriterier Nato har satt upp för att väljas in som ny medlem. Vi går ju med i Nato för att försvara vår demokrati och vår rättsstat, inte för att förhandla bort dem. Det är i Nato vi ska gå med, inte i Turkiet.

Herr talman! Vi socialdemokrater står bakom propositionen och betänkandet. Vi har haft en dialog med regeringen om helheten. Det har varit viktigt för oss att riksdagen nu också gör som Norge och Danmark och uttalar sig emot kärnvapen och permanenta Natobaser på svensk mark. Det är ett viktigt klargörande att vi nu riksdagsfäster den hållningen.

Världen är tyvärr på väg in i en ny kärnvapenkapprustning, men Sverige har ingen som helst anledning att bidra till det. Ett fortsatt Norden utan kärnvapen är alltjämt det bästa för oss.

Så går vi då till ett historiskt beslut. Alliansfriheten tjänade oss väl i över 200 år. Den var bra, men den var aldrig någon blind dogm - tvärtom. Alliansfriheten motiverades av rådande geopolitiska omständigheter, både på 1800-talet och under kalla kriget. När nu dessa omständigheter radikalt har förändrats måste man kunna ompröva aldrig så gamla och goda ståndpunkter. Efter händelserna förra året är vår bedömning att det som nu och för överskådlig tid är bäst för Sveriges och svenska folkets säkerhet är ett medlemskap i Nato.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

(Applåder)

DebattenHos riksdagen
Replikskiftet · 8 repliker

Herr talman! Få saker har varit så svåra att förstå som Socialdemokraternas åsikt om och förhållningssätt till förbehåll inför Natomedlemskapet. Förbehåll är ju om Sverige ställer upp några kriterier för sitt Natomedlemskap som andra Natoländer måste acceptera och förhålla sig till. De förbehåll som har varit aktuella har handlat om kärnvapen på svenskt territorium och om utländska baser på vårt territorium.

När Socialdemokraterna hade regeringsmakten ville ni inte ha några förbehåll i Sveriges Natoansökan. Det var därför ni lämnade in en ansökan om medlemskap den 18 maj helt utan förbehåll, trots att detta hade varit möjligt. I de säkerhetspolitiska samtal som vi hade inför detta föreslog vi i Vänsterpartiet och Miljöpartiet att man skulle ha det. Men då fick vi inget gehör, och det viftades bort.

Sedan, när ni förlorade regeringsmakten, blev ni ändå lite oroliga. Moderaterna var ju inte helt solklara till en början när det gällde Sveriges position i fråga om kärnvapen och utländska baser. Ni började nog få upp ögonen för riskerna med att gå in i Nato utan förbehåll.

I dag har vi ju en majoritetsförhandlad position i dagens betänkande som Morgan Johansson också nämner. Den är att Sverige inte ska ha några förbehåll. Men i nästa mening säger ni ändå att ni inte vill se kärnvapen och utländska baser på svenskt territorium.

Jag funderar på vad denna skrivning är värd. Egentligen är den ju inte värd någonting, för vilken regering som helst kan när som helst i framtiden riva upp den. Och framför allt gör den oss extra sårbara om Frankrike, Storbritannien eller USA vill utöva påtryckningar på oss när det kommer till utländska baser eller kärnvapen på svenskt territorium.

Jag undrar varför Socialdemokraterna inte satte upp förbehåll om kärnvapen och utländska baser innan ni skickade in ansökan om Natomedlemskap.

Herr talman! Vi socialdemokrater har varit tydliga från början. Vi ska inte ha några kärnvapen på svensk mark, och vi ska inte ha några permanenta Natobaser. Det var det uttalande som gjordes i samband med att vi lämnade in ansökan om Natomedlemskap. Det var klart och tydligt också i den riksdagsdebatt som vi hade i maj förra året, där Magdalena Andersson som statsminister underströk detta, och hon fick också medhåll av Ulf Kristersson vid det tillfället.

Det är helt klart på det sättet att vi har sagt detta från början. Det uttalande som riksdagen nu gör - Håkan Svenneling pekar ju på de skrivningar som finns i betänkandet - innebär att vi gör på samma sätt som Norge och Danmark har gjort sedan väldigt lång tid. Norge och Danmark har ju den här typen av uttalanden sedan 1957, när det först blev aktuellt att USA skulle placera ut kärnvapen i Europa och erbjöd sådana vapen. Då sa Norge och Danmark klart och tydligt: Nej, det vill vi inte vara med om. Vi vill inte ha kärnvapen på våra respektive territorier!

Detta har som sagt gällt sedan 1957, i över 60 år, och fungerat alldeles utmärkt. Jag tror att om den lösning som Norge och Danmark anslöt sig till har fungerat för dem fungerar den säkert också för Sverige. Jag känner mig helt trygg med de uttalanden som riksdagen nu gör.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Herr talman! Det är bra att ni från Socialdemokraterna är tydliga, men nu handlar det ju om att Moderaterna och Sverigedemokraterna har makten här och nu, och vi vet inte vad framtida politiker kan tänkas vilja hitta på.

Även om jag tror att jag och Morgan Johansson i grunden är överens i synen på kärnvapen och utländska baser är problemet att ni inte har gjort någonting för att säkerställa att den synen ska gälla för decennier framåt. Morgan Johansson ger oss ju en historielektion här, och man skulle gärna vilja se att historien med EU-medlemskapet lärt Socialdemokraterna vikten av att ha förbehåll, men icke. Misstagen upprepar sig igen.

Det är ändå viss skillnad på 1957 och 2023. Det har ju hänt en del i politiken däremellan. Ska vi verkligen grotta ner oss i historien så ska vi göra klart för oss att Danmark hade kärnvapen på danskt territorium på Grönland. USA hade stationerat sådana på Thulebasen under en period under kalla kriget. Norge har sin basepolitikk, men man ska vara klar över att skillnaden mellan permanent amerikansk närvaro i Norge i dag och den roterande närvaro som man officiellt säger att man har börjar bli ganska hårfin när det handlar om hur länge de amerikanska trupperna är där, även om det de facto bara handlar om roteringar. Det finns också mycket förhandslagrad materiel i Norge.

Detta gör att detta med den väldigt skarpa syn som Morgan Johansson vill ge uttryck för och menar ska vara gällande för generationer framöver tyvärr inte stämmer. Vi kan också se att det i historien kommer skeden som kommer att vara svåra att hantera. Då skulle ett förbehåll kunna hjälpa oss de dagar då det är lite tuffare att hålla emot krav från andra stater inom Nato. Men tyvärr, även om Morgan Johansson kan mycket om historien har han inte lärt sig av historien.

Herr talman! Detta kanske vi kan diskutera i ett annat sammanhang. Men saken är att det finns ingen som i dag kräver någon utplacering av kärnvapen någonstans. Ingen kan tvinga på något annat land detta.

När det gäller vad som kan komma att hända om decennier kan jag bara säga att då måste naturligtvis en framtida regering gå tillbaka till riksdagen om man tänker ompröva den hållning som vi nu riksdagsfäster. Men det som har fungerat för Norge och Danmark i 60 år tror jag också fungerar för Sveriges del.

Sedan har jag varit med om sådana här diskussioner tidigare där Vänsterpartiet får för sig att andra länder kan tvinga på Sverige saker och ting. Håkan Svenneling nämnde EU-medlemskapet. Jag kommer mycket väl ihåg de diskussionerna. Vänsterpartiet ville inte heller att vi skulle gå med i EU, och ett av deras argument var att om vi går med i EU måste Sverige införa euron. Vi sa: Nej, det måste vi inte. Ingen kan tvinga på ett annat land ett sådant beslut. Men ni fortsatte att hävda det, och alla vet nu att ni fick fel, för så är det inte. Den självständigheten har vi, och på samma sätt är det med självständigheten nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Nu riksdagsfäster vi den med skrivningar om att det inte finns skäl för vare sig kärnvapen eller permanenta baser på vårt territorium i fredstid. Jag känner mig helt trygg med de skrivningar som nu görs. Det finns inga rörelser någonstans för att tvinga på Sverige vare sig baser eller kärnvapen.

Skulle den frågan uppkomma måste man gå tillbaka hit till kammaren för att ändra den inställningen. Men så länge vi socialdemokrater har något att säga till om kommer vi inte att följa med dit.

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära replik på Morgan Johanssons anförande, men jag kände mig nästan manad när Morgan Johansson i slutet berörde vad som har hänt i modern tid. Det är bra att Morgan Johansson konstaterar att det ryska agerandet inte började 2014. Det började 2008 i Georgien. År 2014 var det Krim och östra Ukraina. Och i fjol kom det fullskaliga angreppet.

År 2008 fick den försvarsberedning som då satt ett förnyat uppdrag att pröva de nya förutsättningarna. Även den försvarsberedning som jobbade för försvarsbeslutet 2015 fick ett förnyat uppdrag post Krim för att göra ett omtag.

Herr talman! Sedan gäller det de höjda försvarsanslagen. Ja, som vi kämpade för att övertyga regeringen, med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, om att höja anslagen. Och det var någonting återkommande, herr talman. Det borde också finnas med i historieskrivningen när vi nu diskuterar.

Sedan, herr talman, hade det varit väldigt bra om Morgan Johansson också hade pekat på våra krav på att man skulle bjuda in till samtal om säkerhetspolitik. Vi försökte länge, och det var rätt många försök innan regeringen verkligen öppnade dörren för de säkerhetspolitiska samtal som blev den analys som vi stod bakom tillsammans.

Herr talman! Historien är den att när vår regering tillträdde 2014 inledde vi den stora upprustningen av det svenska försvaret. Jag kan jämföra försvarsutgifter 2014 med försvarsutgifter 2024 som de nu ser ut i plan - det är tio år. Vi kommer i det närmaste att fördubbla utgifterna för det svenska försvaret.

Detta inleddes under S-MP-regeringen redan 2014. Det var inte vi som avskaffade värnplikten. Det var inte vi som stämplade försvaret som ett särintresse. Det var Reinfeldts regering, den regering som Centern satt i. Det var däremot vi som återinförde värnplikten och påbörjade den stora upprustningen av försvaret, som vi nu kommer att fortsätta att fullfölja. Det var den slutsats som vi drog efter Krim 2014. Här behövdes ytterligare åtgärder. Här behövdes en upprustning. Här behövde vi se till att vi ökade våra försvarsutgifter och att vi började bygga ut försvaret.

Sedan säger Kerstin Lundgren att de tog initiativ till de här säkerhetssamtalen. Vi fick under våren förra året en samsyn kring hur vi skulle se på det nya läget, och det är det som har lett oss fram till den här punkten. Jag är väldigt glad för att man har kunnat göra det med den stora och breda blocköverskridande majoritet som vi nu kommer att fatta dessa beslut med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Herr talman! Ja, den historieintresserade kan naturligtvis läsa många av de riksdagsdebatter där vi förde fram krav på ökade anslag. Det går också att följa ett antal artiklar som visar kraven på regeringen att kalla samman till säkerhetspolitiska samtal. Vi förde den diskussionen även före det fullskaliga angreppet från rysk sida på Ukraina, herr talman.

Det är klart att det hade varit bättre om vi hade startat den diskussionen tidigare. Vi såg ju - det gjorde uppenbarligen också Morgan Johansson - de ryska koloniala ambitionerna redan 2014. Vi valde då från Centerpartiets sida att göra ett omtag och överge alliansfriheten. Vi ville söka medlemskap i Nato. Vi sökte därefter debatt på debatt med Socialdemokraterna för att öppna dörren för samtal och diskussion, men tyvärr var den dörren stängd ända tills de säkerhetspolitiska samtalen öppnades.

Det hade varit bättre om vi hade förberett hela denna process tidigare, herr talman. Jag beklagar att det inte gjordes. Men jag är glad, herr talman, för att vi nådde en samsyn, och jag är glad för att vi i dag har en bred samsyn i utrikesutskottets betänkande. Jag välkomnar det och tycker att det är väldigt bra. Socialdemokraterna har tagit ett stort ansvar för att göra dessa förändringar. Det hedrar Socialdemokraterna, och det ska man också lyfta i denna debatt.

Sedan kan jag avslutningsvis ge Morgan Johansson rätt när det gäller värnpliktsfrågan. Där gjordes fel.

Herr talman! Jag tackar särskilt för den sista punkten. Vi var ju kritiska när alliansregeringen avskaffade värnplikten med bara tre rösters marginal här i kammaren. Det var fel. Därför var en av de saker som vi gjorde när vi tillträdde igen 2014 att just återinföra värnplikten, som ett led i den upprustning som vi då inledde.

Jag kan i två korta punkter sammanfatta de bedömningar som vi gjorde och som ledde fram till att socialdemokratin omprövade inställningen här. Det var i huvudsak två argument.

Det ena var naturligtvis Rysslands agerande. De agerade på ett sätt som visade att de fullständigt lämnade den europeiska säkerhetsordningen, den som hållit oss förhållandevis trygga i 50 år. När man anföll Ukraina visade man på ett flagrant sätt att man inte respekterade säkerhetsordningen över huvud taget, och världen blev i ett slag väldigt mycket farligare. Det var det ena mycket, mycket starka argumentet.

Det andra argumentet var just Finlands vägval. Som jag föredrog i mitt inledningsanförande var det viktigt när vi gjorde vägvalet efter andra världskriget att inte försätta Finland i en utsatt position mellan de två stormakterna eller supermaktsallianserna och blocken. När då Finland valde väg på det sätt som man gjorde blev det naturligtvis också ett starkt argument. Annars hade vi hamnat i en situation där Sverige som enda land i Norden skulle vara utanför Nato. Vi hoppas att vi inte hamnar där nu. Vi hoppas att vi kan lösa situationen, för om Finland skulle gå med men inte Sverige kommer det att få väldigt negativa konsekvenser för våra möjligheter framöver. Då får vi försöka hitta vägarna därifrån, men vi hoppas att vi kommer att klara hem denna process på det sätt som är tänkt.

0 kommentarer
Kommentarer skrivs under eget namn och stannar på Riksflödet — de skickas aldrig till källan.
Ingen har kommenterat än.
    Här kommenterar ledamöter, statsråd och partier. Är du en av dem, ta över din profil.