Carita Boulwén (SD) om Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta m.m.

Herr talman! Det här betänkandet handlar ju om väldigt många olika ämnesområden som är väldigt intressanta, och det finns mycket att säga. Men jag kommer som hittills att fokusera på det dödliga våldet mot kvinnor.

Kvinna hittat död i frysbox - man häktad. Kvinna i Halmstad avliden, polisen utreder misstänkt mord. Gravida Soliana död efter fall från balkong. Kvinna död i Örebro - man anhållen för mord. Kvinna hittat död i Luleå, man anhållen misstänkt för mord. Man anhållen för mord och mordförsök på mor och dotter.

Detta är några rubriker i tidningarna under årets tre första månader. Med ungefär lika många till som jag har utelämnat blev det ungefär tolv mördade kvinnor på tolv veckor. Samtliga är misstänkta relationsbrott, alltså kvinnor mördade av män som de hade eller hade haft en relation med. Samtliga hade ett namn, en familj och en vardag, och kvar finns bara en trasig vardag i dessa kvinnors närhet.

Och om tolv kvinnor på tolv veckor inte var nog kan vi fortsätta in i den trettonde veckan:

Kvinna hittat död i lägenhet i Falkenberg - förundersökning om mord. Kvinna hittat död i husvagn i Dalsland, misstänkt mord. Misstänkt mord på kvinna i Fagersta. Man misstänks ha mördat sin fru i Falkenberg. Kvinna hittat död i skogen utanför Filipstad, misstänkt mord. Äldre man misstänks för mord på kvinna i Ljusdal.

Det här var en dokumentation över sex mördade kvinnor på sju dagar. Som vi har hört var vi redan i april månad uppe i nästan 20 kvinnor, det vill säga de senaste årens snittsiffra för antalet misstänkta mord i parrelation bara fyra månader in på året.

Herr talman! Jag undrar också vad de stora rubrikerna är om den här frågan. Jag undrar också vad regeringens krisplan är, för det här är förstås en kris. När kommer inbjudan till krissamtal med riksdagens samtliga partier? Vad är regeringens förslag för att åtgärda detta på kort sikt?

Att prioriteringarna är olika har vi fått höra mycket om här i kväll. Motsvarande händelseutveckling i gängkriminella kretsar, vilket vi nyligen har upplevt, följs av pressträffar från regeringen med information om åtgärder. Det är bra, men det är katastrof att de uteblir med anledning av att kvinnor mördas.

Centerpartiet har kallat ministrar till utskotten för att få information om regeringens arbete mot mäns våld mot kvinnor och vad man ska göra för att stoppa morden. Vi har hört om förebyggande åtgärder, och vi har läst debattartiklar i tidningar. Jag vet inte om vi blev så mycket klokare av det.

Vi hör om förebyggande åtgärder. Vi hör om repressiva åtgärder, vilket är lite symptomatiskt för Tidöavtalet. Det är bra. Vi behöver skärpta straff också, men det räddar inga liv.

Om vi ska sätta stopp för mord på kvinnor i år hjälper ju inte arbetet med nya åtgärdsprogram, vilket vi också har hört om. Då hjälper inte skärpta straff, för vi utdömandet av straff har ju våldet och morden redan skett.

Det enda som räddar liv är att få kvinnor att lämna den våldsamma relationen tidigt, och för att de ska klara det behöver samhället finnas där med ett samlat, strukturerat stöd som inte är avhängigt om det finns eldsjälar på arbetsplatsen, i polisen, i socialtjänsten eller i ideella organisationer. Det ska vara ett stöd som funkar i hela landet, oavsett om man bor i Nordmaling, i Trelleborg eller i Stockholm.

Det behöver finnas en kontaktperson som följer kvinnan. Kvinnan ska inte behöva söka något slags bidrag. Hon ska få ersättning för det lidande och den katastrof hon utsätts för. Det handlar om anmälan, skyddat boende, skola, arbete, bostad och finansiellt stöd. Det är precis sådant som det jobbas med i till exempel Igor-projektet i södra Stockholm, som ju har varit ganska uppmärksammat på senare tid. Det finns andra projektverksamheter som jobbar på liknande sätt, men de är just projektverksamheter. Hur bra är det?

Att lämna en våldsam relation är det farligaste. Det är inget man gör lättvindigt. Barn, husdjur, boende och skola har vi pratat om. Den farligaste perioden är ju precis när hon lämnar. Ändå finns det inget strukturerat och likartat stöd över landet för detta, trots att det finns där för män som lämnar våldsamma miljöer som de själva har valt att gå in i.

Jag tycker att den jämförelse som Jämställdhetsmyndigheten slog fast är frapperande. Jag finner inte riktigt rätt ord för att beskriva den skevhet som vi faktiskt accepterar. Detta måste vi göra något åt.

Vi röstar ju faktiskt om detta i den här kammaren i morgon. Det är ett tips. Ni kan fundera på det över natten.

Slutligen vill jag säga några ord om detta med att skifta fokus. Det hör vi ju ofta från både Tidöpartierna och den övriga oppositionen, och det är bra. Självklart är det inte kvinnan som ska få sitt liv och sin frihet begränsad, utan det är mannen som slår som ska få sin frihet begränsad. Men det är svårt att nå dit, jag vet det, men vi måste försöka tänka om i våra hjärnor.

Ett tips är att tänka på vem det är som ska betala det som en förövare ställer till: Är det förövaren själv eller är det kvinnan, barnet och det övriga samhället som ska betala? En tanke kan vara att låta förövaren faktiskt betala för sina brott så småningom. Tänk om förövaren fick en faktura av kommunen för varje våldstillfälle, i stället för att kvinnor och barn och samhället ska betala våldet.

Tänk så här: Han bryter hennes arm och puttar in henne i en vägg. Hon flyr med barnen till ett boende. Tänk om det kommer en faktura till mannen:

Traumaterapi, tiotusentals kronor.

Akutvård, 1 200 kronor.

Läkemedel mot smärta, 500 kronor.

Arbetsterapeut när armen läkt, 1 400 kronor i timmen gånger tio.

Förlorad inkomst, sjukskrivning, förlorad pensionsavsättning.

Polisutryckning med två poliser, tiotusentals kronor.

14 dygn för kvinnan och deras barn på skyddat boende i väntan på kontaktförbud.

Handläggning av kontaktförbud. Återigen är vi uppe i tiotusentals kronor bara där.

Skyddslarm, 5 000 kronor, får kvinnan betala själv.

Ny telefon, för hennes gick sönder vid misshandeln. Det får kvinnan betala själv, 10 000 kronor.

Mat och akuta kläder till barnen.

Skjuts till och från sjukvård och skola under 14 dagars skyddat boende.

Vi är uppe i hundratusentals kronor, som samhället får betala när mannen, eller förövaren, utövar våld. Dessa räkneexempel kan man naturligtvis använda när det gäller alla former av brott.

När man tänker på kostnaderna för våldet, specifikt mäns våld mot kvinnor, ter det sig lite fånigt, tycker jag, att det är männen som får stöd i ett exitprogram men inte kvinnor. Då tycker inte jag att det funkar att, som i detta betänkande, föreslå att socialtjänsten ska utreda brottsofferstöd, att kvinnor ska få ansöka om bidrag eller att vi ska förbättra statistiken. Vi behöver få till ett samlat program som ser likadant ut över hela landet för att förhindra att fler kvinnor dör.

Därmed vill jag tacka för i dag och önska alla en trevlig kväll och en trevlig sommar. Tack, kammarens personal, för ett mycket väl utfört arbete!

Herr talman! Jag tackar för en jätteviktig fråga. Jag vill understryka att vi naturligtvis tycker, som jag tror att jag nämnde i något replikskifte, att det arbetet är precis lika viktigt. Det handlar om det förebyggande, om det operativa och om det finansiella stödet efteråt för att ta sig ur detta. Allt är lika viktigt. Det jag har valt att fokusera på just nu är det dödliga våldet, eftersom det är extremt omfattande i år.

Jag tror att man måste börja tidigt för att kunna förebygga våld. Vi har en fantastisk verksamhet som heter ungarelationer.se. I början var denna regering faktiskt lite svävande med sitt stöd. Ungarelationer.se har funnits ett par år. Unga människor kan ringa. De har en fantastisk verksamhet som möter jättemånga killar men också unga tjejer.

Jag kommer ihåg vad som träffade mig mest när jag läste deras redovisning. Den vanligaste frågan de fick var: Måste man ha strypsex?

Alltså det tog.

Det är jätteviktigt att man ger alla möjligheter att prata om detta. Vi tycker också att vi har kommit en lång bit på väg i och med att vi har en ny sexualundervisning i skolan. Jag tycker att man måste börja prata normer och värderingar redan i förskolan. Vi måste framför allt utbilda alla som jobbar med barn och ungdomar, för det är där vi ska börja. Man börjar inte slå när man går in i ett förhållande när man är 25 eller 30 år, utan det är precis som ledamoten säger: Man har sett detta tidigare.

Det handlar om en kraftfull och fortgående fortbildning och utbildning för personal som möter barn och unga för att de ska se signalerna och för att man ska sätta stopp för unkna normer och språk. Språket är otroligt viktigt.

Herr talman! Jag ska börja med att nämna något som jag faktiskt glömde förut. Jag räknade inte upp det, men ledamoten och många andra från regeringspartierna gjorde det. Det gäller stödet till föräldrarna, vilket naturligtvis är jätteviktigt. Vi kan inte säga att allt ansvar ligger hos de tjänstepersoner som möter barn och unga. Det handlar förstås också om föräldrarna. De behöver allt stöd de kan få, inte minst när det gäller digitaliseringen.

Jag är glad att ledamoten tar upp frågan om den våldsamma pornografin. Den unga generationen i dag kan betraktas som en experimentgeneration. Jag är glad att vi har fått vårt parti att ta steg för steg mot förflyttning. Numera talar vi om webbfilter. Vi talar till och med om ett slags bank-id eller verifikation för att man faktiskt ska kunna titta på material. Det har man i andra länder. Vi kan titta på det här också.

Jag har personligen, tillsammans med ledamöter från de gamla allianspartierna, haft jättefruktbara samtal med teleoperatörerna, vilka också har ett ansvar. Man ska inte glömma näringslivets ansvar här. Vi ställde dem mot väggen och frågade: Marknadsför ni era webbfilter i telefonerna när föräldrar köper telefoner till sina barn? Är det kostnadsfritt? Det är ju ingen stor summa för dem. Det var jättebra samtal.

Avslutningsvis lyfter ledamoten den otroligt viktiga frågan om hur vi ska se till att våldsutövarna faktiskt aldrig slår igen. Ja, jag tycker självklart att man ska titta på olika behandlingsformer. I den mån vi tror att det är värdefullt får det naturligtvis också kosta samhällets resurser, för det är värt allting att våldsutövarna aldrig slår igen. Jag välkomnar alla former av verksamhet för detta. Det finns också kommuner som har testat detta med att det är våldsutövaren som får flytta. Det är också intressant att titta på det och att lyfta upp det vidare.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 juni.)