Juno Blom (L) svarade Helena Vilhelmsson i en replik om Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta m.m. i debatten ”Protokoll 2022/23:128 Tisdagen den 20 juni” den 20 juni 2023.
Helena VilhelmssonC· i en replikJag kommer ihåg diskussionen om Kompotten. Jag har för mig att vi var delaktiga, och både Liberalerna och Centerpartiet drev på regeringen. Det var en katastrof att den inte formaliserades. Gång på gång lyfter jag upp…Herr talman! Dagens debatt handlar om våldsutsatta människor och socialtjänstens ansvar. Den rådande våldsutvecklingen i Sverige har inte undgått någon. Nyhetsrapporteringen präglas av brottsoffer som utsätts för våld, skjutningar och sprängningar. Men det våld vi pratar om i dag är det som män utövar och som oftast sker inom hemmets fyra väggar. Det är våld utan utomstående vittnen. Kvinnor och barn hotas och misshandlas av partner och pappor som borde erbjuda kärlek och trygghet.
Vi diskuterar hedersrelaterat våld och förtryck och sexuella övergrepp på barn. Det finns ingen anledning att sätta olika typer av utsatthet mot varandra, men det är enkelt att konstatera att detta våld åtminstone är lika allvarligt och lika alarmerande och ständigt närvarande men aldrig får lika stor uppmärksamhet. Det handlar om brottsoffer som många gånger inte vågar berätta om sin utsatthet och som saknar stöd. Det är brottsoffer som lider i sin ensamhet och utsatthet. Mörkertalet är enormt.
Vart tionde barn i Sverige har upplevt våld i hemmet. Andelen barn som förs ut ur landet för att giftas bort eller könsstympas ökar. Aftonbladets granskning visar att mellan 2000 och 2020 dödades 325 kvinnor av en man de hade eller hade haft en relation med. 596 barn förlorade sin mamma.
Våldet fortsätter. Våldsutsatta flickors och kvinnors lidande fortsätter. Barnens utsatthet fortsätter. Barn tvingas till umgänge med en våldsutövande pappa. Redan utsatta flickor placeras på statens låsta boenden och riskerar att utsättas för våld och sexuella övergrepp av personal.
Det krävs ett perspektivskifte så att man alltid sätter brottsoffrens och barnets bästa i första rummet. I dag är ett sådant perspektivskifte på gång. Nyligen beslutade regeringen att det våldsförebyggande arbetet ska skrivas in i lag. Det är ett viktigt politiskt beslut. Den naturliga frågan blir då att ta reda på vad det förebyggande arbetet ska innehålla genom att identifiera riskfaktorer. Tidiga och tydliga insatser är avgörande.
För att det våldsförebyggande arbetet ska få effekt måste vi öka kunskaperna om vilka riskfaktorerna är för att kunna sätta in effektiva åtgärder för att motverka att unga killar och män tar till våld som maktmedel. Trots att vi i dag ser en enorm våldsutveckling är det viktigt att komma ihåg att den stora majoriteten pojkar och unga män inte utsätter sin partner eller sina barn för våld. De flesta unga killar tar inte till skjutvapen och går över alla gränser, oavsett vilket område de bor i.
Debatten som rör unga kriminella har enögt präglats av fokus på socioekonomiska faktorer. Rädslan för att prata om normer och värderingar har lett till att vi valt att stämpla alla familjer i vissa bostadsområden, vilket får förödande konsekvenser. Vi måste se och ta in fler perspektiv. Ett av dessa är att se och förstå vad våldsutsatthet under barndomen riskerar att leda till. Våld skapar våld, och våld ger djupa sår. Normer och värderingar påverkar barnet från födseln. Sveket när ingen ser, förstår eller vidtar åtgärder påverkar våldsutsatta barn.
Våldsutsatta mammor tvingas till svåra målkonflikter när de utsätts för våld. Ska jag lämna en våldsutövande man för att själv undkomma våldet men med risk för att den våldsutövande mannen får fortsatt vårdnad om barnet?
När det kommer till hederskulturens normer och värderingar fostras söner tidigt till att ta ansvar för sina systrars och närstående släktingars beteende. Där är rätten att använda hot och våld sanktionerad av familjen och släkten för att någon ska kunna utöva kontroll av systrar och andra närstående flickors beteende.
Vad leder en barndom präglad av våld till? Våldet blir den starkes rätt och medel. De normer och värderingar barn omges av från födseln får betydelse. Sveket att de som såg valde att vända bort blicken och valde att inte agera påverkar barn. Jag är ibland förundrad över att det finns så många barn som klarar sig bra trots en barndom präglad av våld.
"Jag har så mycket undanträngd ilska och maktlöshet i min kropp så det känns som jag kan explodera när som helst", förklarade en ung kille vars uppväxt präglats av en pappa som utsatt hela familjen för våld. Vi måste se sambanden mellan att själv utsättas för våld och den ökade risken för att det leder till att man utsätter andra för våld.
För att förändra måste vi förstå. För att kunna förstå måste se verkligheten. Vi måste klara av att ha flera perspektiv på bordet samtidigt. Den som utövar våld har ett eget ansvar och ska mötas av kraftfulla konsekvenser, men vi som politiker har ansvar för att se och skydda de barn som utsätts för våld, för att motverka att våldsutsatta barn växer upp och väljer att utöva våld som medel för att få makt och för att våldsutsatta barn ska ges rätten att bearbeta konsekvenserna av våldet.
Liberalerna välkomnar att socialtjänstlagen nu ska reformeras. Dagens socialtjänstlag är skriven i en annan tid när utmaningarna var helt annorlunda. Vi måste ge socialsekreterare rätt förutsättningar att göra insatser som är effektiva och gör skillnad.
Orosanmälningar till socialtjänsten ska även bli sökbara. Det ska finnas ett socialtjänstdataregister för att man ska veta var barn är placerade och vilka insatser som gjorts för att man ska bli bättre på att se vad som fungerar och vilka åtgärder som inte får den effekt som eftersträvas.
Liberalerna är stolta över att till slut ha fått den tidigare regeringen att ta fram underlag till en nationell strategi mot våld mot barn. Den är nu ute på remiss.
Barns liv går inte i repris. Vi liberaler kommer att fortsätta att kämpa för alla barns rätt till en trygg och god uppväxt och för att alla våldsutsatta kvinnor ska veta att det finns stöd och skydd. Ett liv fritt från alla former av våld och förtryck är en rättighetsfråga.
Herr talman! Tack, Juno Blom, för anförandet! Det är alltid inspirerande att lyssna.
Jag skulle vilja lyfta fram samma fråga som i en tidigare replik: Problemet vi står inför med att samhället har misslyckats så kapitalt med att skydda kvinnor. Antalet mord är extremt stort.
Jag hade en interpellationsdebatt med jämställdhetsministern förra veckan om just lämnaprogram för att höra hur ministern och regeringen ser på den frågan. Jag vet inte om ni lyssnade eller tog del av svaret, men där nämndes mycket av det som Juno Blom tar upp, till exempel en tioårig nationell strategi, åtgärdsprogram fram till 2023 och därefter ett nytt åtgärdsprogram som ska komma till stånd. Man beskrev socialtjänsten och vikten av att myndigheter samverkar och att ingen ska falla mellan stolarna. Man förstärker Socialstyrelsens uppdrag och kommunernas arbete med stadigvarande boende, vilket är jättebra. Det handlar även om länsstyrelsernas samordningsfunktion och så vidare.
Det är dock få operativa åtgärder, insatser eller verksamheter som nämns. Frågan gällde hur vi ska förhindra att fler kvinnor mördas, och jag tror att vi måste vara mer hands-on för att lyckas.
Socialtjänsten har ett ansvar för, och vi har ansvar för att skapa förutsättningar för, både förebyggande arbete, operativt arbete och finansiellt stöd när kvinnan väl lyckas ta sig därifrån. Delar av lämnaprogram, och som förekommer på en del håll i landet, kan genomföras snabbt i form av finansiellt stöd, fuck off-kapital, stöd till boende och så vidare.
Jag skulle vilja veta hur ledamoten resonerar. Tycker Liberalerna att arbetet är gott nog för att på kort sikt förhindra att fler kvinnor ska mördas?
Herr talman! Det finns väl ingen som kan tycka att det är tillräckligt med den ordning vi har i vårt samhälle i dag.
Sedan kommer frågan om vad som ska göras. Jag har grubblat mycket över detta i många år. När jag jobbade mer konkret med dessa frågor var jag mycket i Norge och tittade på deras arbete. Det skulle vara mycket intressant - något jag också driver - att titta på deras krisesenter. För många år sedan gick man in med en statlig finansiering initialt. Sedan kopplades kommunerna på. Detta har lett till att kvinnor i Norge inte behöver ett beslut för att få tillgång till ett skyddat boende.
Om vi verkligen är ute efter att våldsutsatta kvinnor och deras barn ska få ett snabbt och säkert skydd tycker jag personligen att det skulle vara den mest effektiva modellen. Sedan måste kvinnorna och barnen självklart få bearbeta våldsutsattheten. Boendeformen är uppbyggd på ett fantastiskt sätt.
Här finns kvinnojourer som har jobbat med dessa frågor under lång tid. Det finns alltså något att bygga på, vilket är viktigt och bra.
Under tiden jag utredde den nationella strategin fanns förslag. I samma veva lade den tidigare regeringen under sin första mandatperiod fram stödet. Jag tror att det behövs en mycket tydligare statlig finansiering för att få en långsiktighet. På Länsstyrelsen Östergötland byggde vi upp Kompotten. När jag slutade där ingick 67 kommuner i Kompotten. De kunde byta våldsutsatta kvinnor och barn mellan kommunerna. Men det fanns inget intresse från regeringens sida att följa upp detta. Det var något vi gjorde vid sidan av.
Jag delar Vilhelmssons uppfattning att mer måste göras. Det görs bra saker, men man måste komma åt grunden på ett bättre sätt än i dag.
Herr talman! Jag kommer ihåg diskussionen om Kompotten. Jag har för mig att vi var delaktiga, och både Liberalerna och Centerpartiet drev på regeringen. Det var en katastrof att den inte formaliserades.
Gång på gång lyfter jag upp lämnaprogram. Det finns fungerande verksamheter i samverkansform mellan polisen, kommunala myndigheter och alla aktörer som behövs i landet. Men de är projektverksamheter - inte ordinarie verksamheter. Delar av dem kan genomföras snabbt medan andra samverkansformer tar lång tid att få till. Det är inte något där man trycker på en knapp för att köra ut på linjen i olika verksamheter. Det är så oerhört viktigt att inte förlora några erfarenheter.
Det är återigen märkligt att det finns lämnaprogram med allt vad det innebär för män men inte för kvinnor. Jag ska återge lite ur Jämställdhetsmyndighetens rapport.
En person som vill hoppa av det kriminella livet erbjuds ett 18 månader långt behandlingsprogram på uppdrag och finansierat av socialtjänsten. Därefter följer två års eftervård och uppföljning som är kostnadsfri för kommunen. Första året finns stöd dygnet runt och innefattar insatser avseende bostad, terapi, drogberoende, sysselsättning, skuldsanering och fritidssysselsättning. Därefter följer ett sex månader långt utslussningsprogram för att klienten ska bli mer självgående.
Jämställdhetsmyndigheten kan konstatera att skillnaden på insatser och resurser jämfört med våldsutsatta kvinnor och barn som lever med skyddade personuppgifter är påtaglig. Inte minst blir vikten av en samordnad aktör tydlig för att personer som lever med skyddade personuppgifter ska få ett så bra stöd och skydd som möjligt.
Jag tycker att det är helt horribelt att se de strukturerade och seriösa insatserna som sker gentemot män som vill lämna kriminella miljöer jämfört med kvinnor som vill lämna våldsamma miljöer som de själva inte har valt. Jag hoppas verkligen att Liberalerna och ledamoten kan pusha på regeringen så att det går att få en samordnad verksamhet i hela landet.
Herr talman! Ledamot Vilhelmsson behöver absolut inte övertyga mig om att det är helt horribelt. Det har varit ett oerhört starkt gärningsmannaperspektiv till skillnad från alla kvinnor som måste springa från sina hem. Mannen får bo kvar, och det är svårt att ordna besöksförbud. Den våldsutövande mannen kan i stort sett röra sig fritt över hela landet. Jag har haft ärenden där man har kunnat vistas i en del av Göteborg. Jag är helt med på noterna.
Sedan är frågan vad som exakt ska göras och hur boende ska ordnas. Utsatta kvinnor hör av sig till mig även nu när jag sitter i riksdagen. De har just denna typ av problem. De vänder sig till kommunen och får vädja om rätten till en insats, trots att det finns en tillräckligt tydlig lagstiftning så att det borde vara en självklarhet. Precis som ledamoten säger är skillnaderna enormt stora. En viktig fråga att komma åt är våldsutsatta kvinnors rätt att vända sig till ett skyddat boende utifrån deras egen bedömning av sin utsatthet. Det ska inte handla om ekonomisk finansiering. Det är precis i samband med uppbrott som risken för dödligt våld ökar avsevärt. Om en våldsutsatt kvinna fattat beslutet ökar risken.
Jag ägnar min tid till att göra vad jag kan för att påverka. Jag vet också att intresset och viljan finns att just hitta formerna för att våldsutsatta kvinnor inte ska behöva stå med mössan i hand medan våldsutövande män ska få tillgång till avhopparverksamheter. Den ordningen kan ingen acceptera i det här landet.