Anders W Jonsson (C) svarade Jesper Skalberg Karlsson i en replik om Läkemedel och tandvård i debatten ”Protokoll 2022/23:128 Tisdagen den 20 juni” den 20 juni 2023.
Jesper Skalberg KarlssonM· i en replikJag tackar ledamoten Jonsson för svaret. Jag ser fram emot kommitténs arbete där man ska titta på hur man delvis eller helt kan ta ett större statligt ansvar, komma framåt och lösa riktiga problem. Då får man många…Fru talman! Det är en intressant debatt vi har haft i dag. Det gäller två väldigt viktiga frågor. Det är läkemedelshanteringen i Sverige och dessutom tandvården. Det har varit en hel del detaljer i diskussionen. Jag skulle vilja lyfta fram två områden där det är betydligt större problem.
Låt oss titta på läkemedelsområdet. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi är inte alls bäst ens i Europa på att introducera nya läkemedel. Det tar alldeles för lång tid innan ett nytt läkemedel når en hel patientgrupp i det här landet.
Det beror på att det till alldeles för stor del är fritt valt arbete för den enskilde läkaren vilka läkemedel man skriver ut. Det är den ena delen.
Den andra delen är att vi har ett antal läkemedel där man redan nu vet att de inte har någon effekt. Men de förskrivs fortfarande, och de betalas och bekostas av skattekollektivet.
Det är minst lika viktigt att introduktionen av nya läkemedel sker på ett effektivt sätt och jämlikt över hela landet som att vi utmönstrar de läkemedelsterapier som inte längre är aktuella och som inte ska förekomma. Det handlar om utskrivning av antidepressiva till de äldre och så vidare. Det finns ett antal exempel på det.
Det leder till en ojämlik sjukvård som väldigt mycket beror på var du är född i landet, om du är född i ett annat land, vilken utbildningsnivå du har, hur dina föräldrar ser ut och så vidare. Det gör att det varierar. Så skulle det inte behöva vara.
På läkemedelsområdet, till skillnad från andra områden inom sjukvården, har vi otroligt bra statistik. Vi kan i princip följa momentant vilka läkemedel som skrivs ut och också till vilka patientgrupper.
Problemet är att vi inte har tillräckligt starka nationella styrinstrument. Det är inte möjligt för Ivo att utöva tillsyn över det och kunna se att man använder ett läkemedel som inte över huvud taget ska användas på den patientgruppen.
För mig är det ett så tydligt exempel på att det vi behöver väldigt mycket mer av i svensk hälso- och sjukvård är nationell styrning. Socialutskottet besökte för ett antal år sedan Intermountain Health i Utah i USA. Det är ett av världens absolut bäst fungerande sjukvårdssystem.
Där kunde man i Salt Lake City i princip momentant se om förskrivningsmönstret ändrades och om man följde de rekommendationer som fanns eller inte. Det är dit vi måste nå, herr talman.
Jag hade önskat att Tidöregeringen i stället för att nu tillsätta en utredning som ska titta på förstatligande av den svenska sjukvården hade valt att tillsätta en utredning som mer precist skulle titta på vilka områden det behövs mycket mer av nationell styrning på.
Där kan det inte längre vara fritt valt arbete och upp till den enskilda läkaren eller kliniken hur man ska agera. Det problemet finns på alla områden i sjukvården. Men just när det gäller läkemedel har vi egentligen verktygen. Det som saknas är både piskan och moroten och möjligheten att skarpt intervenera från tillsynsmyndighetens sida.
Det andra området som vi har diskuterat i motionsbetänkandet, där det finns ett antal förslag från enskilda och partier, är tandvården. Diskussionen har här lite grann handlat om högkostnadsskydd.
Ledamoten Karin Rågsjö lyfte fram att det är en klassfråga hur tandhälsan ser ut. Det kan vi nog alla hålla med om. Det går att titta i munnen. Vi fick det beskrivet väl för oss när utskottet var på Ekerö och besökte ett Sis-hem. I princip alla ungdomar som kom dit hade en bedrövlig tandhälsa.
Men det är inte så enkelt som att om man bara gör tandvården gratis så löser man det eller håller nere kostnaderna. Det ser vi beroende på att barntandvården i Sverige är gratis. Trots det är det oerhört stora klasskillnader i hur tandhälsan är hos barn i utsatta socioekonomiska miljöer i förhållande till andra.
Jag skulle säga att det kanske inte är de ekonomiska villkoren för tandvården som är det mest akuta problemet vi har. Det stora problemet nu är att vi inte har personal i den svenska tandvården och framför allt i folktandvården. Det gör att man inte ens hinner med sitt grunduppdrag.
Där har staten ett ansvar beroende på att det är staten som reglerar utbildningsvolymen. Vi kan bara hoppas att man snart får till stånd ytterligare en tandläkarhögskola i Sverige. Det är Jönköping som står på tur att kunna erbjuda den utbildningen. Här har staten ett ansvar, och det ansvaret måste vi ta.
Det som är tråkigt där är förstås att det Tidöpartierna och den moderatledda regeringen gör på det området är snarast att se till att hålla borta personal från andra länder. Det kommer att drabba både sjukvården och tandvården.
Man höjer inkomstkravet och säger: Du är inte välkommen hit om du inte har en månadslön på mer än 33 000-34 000 kronor. Det kommer att göra att det blir betydligt svårare att rekrytera, herr talman, till både tandvården och hälso- och sjukvården.
Någon kan invända och säga att det inte finns en tandläkare eller för den delen en läkare som tjänar under 33 000-34 000 kronor. Men när man rekryterar personal från länder utanför EU går den aldrig in på en full tandläkarlön eller full överläkarlön, utan den börjar betydligt lägre.
Om man då begränsar möjligheten till arbetskraftsinvandring kommer det inte att vara en positiv kraft för den svenska tandhälsan och inte minst den svenska folktandvården.
Jag står bakom alla reservationer som Centerpartiet har i betänkandet men yrkar för tids vinnande endast bifall till reservation 12.
Herr talman! Jag tackar ledamoten Jonsson för hans mycket engagerade anförande.
Precis som ledamoten Jonsson ser jag att svensk sjukvård behöver utvecklas, och om den ska utvecklas behöver man göra någonting annorlunda. En av de lärdomar som jag tog med mig efter coronapandemin när jag var regionråd på Gotland var att fler saker bör lyftas upp till ett statligt ansvar. Staten behöver ta ett ökat ansvar för styrningen av vården. Jag uppfattar att Anders W Jonsson håller med om det, åtminstone i delar.
Det blir därför märkligt när ledamoten Jonsson säger att regeringen bara ska dra ett streck och sedan ska all sjukvård plötsligt vara statlig. I de uppdrag som man har gett till kommittén för utredningen om statlig vård heter det att man ska analysera och belysa för- och nackdelar med helt eller delvis statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården. Man ska lämna förslag som säkerställer ett mer effektivt hälso- och sjukvårdssystem som utgår från patienter och tar hänsyn till medarbetares behov.
Är inte detta egentligen precis det som Anders W Jonsson och jag själv efterlyser? Man ska ju förutsättningslöst titta på hur det skulle kunna fungera bättre med ökad statlig styrning. Man håller förvisso öppet för att den kan vara helt eller delvis statlig.
Herr talman! Jag tackar för en väldigt intressant fråga.
Jag tror att det finns en stor uppställning i Sverige för att det behövs en ökad nationell styrning på ett antal områden. Men att bara åstadkomma en ökad nationell styrning är ett oerhört omfattande arbete. Det kräver ändringar i ett stort antal lagar. Man måste också titta på vilka delar av infrastrukturen i sjukvården som bör vara statliga, det vill säga ha statligt huvudmannaskap. Bara det är ett oerhört stort reformarbete. Där tror jag att det kan finnas en bred uppställning bland de olika partierna, vilket vi har hört i diskussionen under många år. Frågan om ett statligt huvudmannaskap är dock något helt annat.
Jag antar att Jesper Skalberg Karlsson noga följer det som händer på Ratio, som är ett svenskt forskningsinstitut. De har under flera år lagt ned ett mycket stort arbete på att gå igenom forskningen om huruvida det är mer effektivt att ha hela det svenska hälso- och sjukvårdssystemet under en enda huvudman, styrt av en generaldirektör som väl skulle sitta på Kungsholmen. Det vore det mest förödande man kunde göra för svensk hälso- och sjukvård.
I Sverige har vi två sådana processer i färskt minne.
Det ena är förstatligandet av Försäkringskassan, vilket ledde till att Försäkringskassan inte fungerade på tio år. Det var i och för sig befogat att göra det med en verksamhet som styrs av en lagstiftning där det ska vara exakt samma beslut i Vittangi som det är i Ystad. Där är det rimligt att ha en enda organisation under en generaldirektör. Men hälso- och sjukvården är ju otroligt komplex.
Det andra exemplet i Sverige är förstatligandet av polisen. Vi gick från ett antal olika polismyndigheter till en enda. Även för det fanns det otroligt tunga skäl.
Att skapa ett NHS i Sverige med 455 000 anställda och en budget på ungefär lika mycket i miljarder är en återvändsgränd. Det hade varit bättre att fokusera på det som ger resultat.
Herr talman! Jag tackar ledamoten Jonsson för svaret.
Jag ser fram emot kommitténs arbete där man ska titta på hur man delvis eller helt kan ta ett större statligt ansvar, komma framåt och lösa riktiga problem. Då får man många verktyg i verktygslådan som man kan använda.
Herr talman! Min uppföljande fråga handlar inte om detta. Vi har i debatten hört att vi har en SD-styrd regering. Precis som Sverigedemokraterna är ett stödparti till nuvarande regering var Centerpartiet ett stödparti till den förra regeringen.
Man talar här om att det ska gå mycket fortare och att allt ska hända på en gång. Det spelar ingen roll att Tidöavtalet reglerar en mandatperiod; allt ska vara genomfört det första året. Då är det intressant att höra mer om hur fort det egentligen gick under föregående mandatperiod.
En fråga som ledamoten berörde i sitt anförande var den nationella läkemedelslistan. Jag undrar varför det tog sådan tid om allt gick så fort när Centerpartiet var stödparti. Varför var det inte färdigt när Moderaterna äntrade Rosenbad i höstas?
Herr talman! Den nationella läkemedelslistan var inte en del av januariavtalet. Däremot hade vi lärt oss hur regeringssamarbete går till. Det avtal vi hade var därför oerhört noga preciserat med vilka utredningar som skulle tillsättas, vilka datum som gällde, när utredningarna skulle leverera och så vidare.
När man ser hur ert samarbete är upplagt är det så uppenbart att det inte är på samma vis. Det är det som gör att Sverigedemokraternas viktiga krav på ett högkostnadsskydd sannolikt inte kommer att kunna bli verklighet under perioden för att det är nedprioriterat i en byrålåda långt ned och för att Sverigedemokraterna inte har legat på och fått tillräckligt skarpa utfästelser på dessa områden.
Om man ska åstadkomma någonting måste man först tillsätta en utredning, och det tar tid. Det tar tid att förändra Sverige, och det måste man inse.
Att den nationella läkemedelslistan har tagit tid beror på att det som från början var ett initiativ från alliansregeringen, vilket ledamoten Skalberg Karlsson vet om, gång på gång stötte på hinder för att det inte var lätt att genomföra. Det slutliga stoppet för processen under förra mandatperioden kom när SKR, som då styrdes av Alliansen, sa ett samfällt nej till att forcera processen. Annars hade vi riskerat patientsäkerheten. Det gjorde att dåvarande regering slog ned på takten för tidsplanen för ett införande av den nationella läkemedelslistan, vilket även den nuvarande regeringen har gjort.
Detta visar att saker tar tid. Därför måste man vara väl förberedd och använda utredningsresurserna till sådant som verkligen gör skillnad.
Avseende nationell styrning finns hur mycket som helst att göra i fråga om lagstiftningsarbete. Men att lägga tid på att ta reda på huruvida ett förstatligande av hela den svenska hälso- och sjukvården är möjligt är ett villospår.