Amanda Lind (MP) om Kultur för alla

Fru talman! Förra veckan ägde World Summit on Arts and Culture rum här i Stockholm. Det är ett internationellt toppmöte med fokus på hur konstens och kulturens frihet kan stärkas. Initiativet till att detta toppmöte skulle äga rum här i Sverige togs under min tid som kulturminister. Jag är glad att efterkommande regeringar har valt att både fullfölja planeringen och genomföra detta toppmöte.

Med cirka 400 deltagare från hela världen delades erfarenheter om hur den konstnärliga friheten på olika sätt inskränks världen över och vad som kan göras, oavsett var man bor och oavsett landets förutsättningar, för att värna och stärka konstnärlig frihet.

Det var, fru talman, djupt berörande att ta del av berättelser om attacker på den fria kulturen och på den fria akademin, om förföljda och fängslade författares och konstnärers erfarenheter och om begränsande censur. Det var berättelser från Ungern, från Bangladesh, från Afghanistan och även från USA.

Fru talman! Toppmötet inleddes med utdelningen av Almapriset. Ungdoms- och barnboksförfattaren Laurie Halse Anderson höll ett starkt tal om hur de böcker som hon nu prisas för i Sverige är förbjudna i flera delar av USA. I Laurie Halse Andersons hemland USA pågår just nu försök att tysta många ungdomsboksförfattare. Det är konservativa politiker som inte vill att unga ska ta del av böcker som handlar om aktivism, rasism och hbtqi-frågor. Flera av Andersons egna böcker har nu förbjudits på folkbibliotek och skolbibliotek. Det finns exempel på säg inte gay-lagar och förbud mot hbtqi-undervisning i skolorna. Detta är alltså i USA.

Fru talman! Det här är en utveckling som vi dessvärre inte är vaccinerade mot ens i Sverige. Vi har de senaste månaderna gång på gång fått bevittna hur Sverigedemokraterna både angriper den fria kulturen och ifrågasätter principen om armlängds avstånd. Dessutom ägnar man sig åt ett osmakligt misstänkliggörande av både populära sagostunder och hbtqi-personer. Detta är inte ofarligt. Det har tvärtom lett till stora mängder hot och hat riktat mot dessa personer. Det är ett misstänkliggörande som är ovärdigt Sverige.

Stegvis har tonläget skärpts från regeringspartierna gentemot samarbetspartnern. Det har gått från en öronbedövande tystnad till att kulturministern för några veckor sedan var förvånad över Sverigedemokraternas upptagenhet i fråga om dragqueens, och nu senast var hon besviken. Och ingen har väl undgått Liberalernas partiledare och partisekreterare som har rutit till både i Agenda-debatter och på Twitter.

Detta är bra, men det är inte tillräckligt. Det lugnar inte att armlängds avstånd är inskrivet i Tidöavtalet, inte så länge Sverigedemokraterna inte accepterar dess definition och inte då höga SD-företrädare gör klart att detta är en kamp man ämnar ta med kraft.

Fru talman! Armlängds avstånd handlar inte bara om att något inte ska vara förbjudet, utan det handlar om att samhället ska kunna stötta fritt skapande. En mångfald av uttryck ska kunna komma fram, även sådant som provocerar och som inte följer normen eller är det mest populära eller kommersiellt gångbart för stunden. Allt detta ska också kunna ta plats i offentliga sammanhang - detta såklart oavsett vad politiker av olika färger tycker om innehållet.

Fru talman! Miljöpartiet har kommit med en mängd förslag, som hanteras i detta motionsbetänkande, för att stärka konstens frihet och armlängds avstånd. Det har vidtagits åtgärder redan efter Myndigheten för kulturanalys rapport Så fri är konsten och i och med museilagens införande, och detta arbete måste fortsätta.

Vi har förslag om att bibliotekslagen skulle kunna skärpas med skrivningar om principen om armlängds avstånd, precis som museilagen.

Den nya utredningen om kultursamverkansmodellen har lagt fram flera spännande förslag. Det är en utredning som kommer att komma i sommar, som talar om att ställa krav på att man ska värna principen om armlängds avstånd när det gäller regionala kulturverksamheter. Det är bra. Det är nämligen en del av den så kallade Mykarapporten Så fri är konsten som inte har diskuterats så mycket. Hur kan vi stötta kommuner och regioner i fråga om att dra dessa gränser och värna denna princip?

Vi menar att effekterna av de justeringar som har gjorts i regleringsbrev och av ansvariga myndigheter behöver följas upp och utvärderas för att man helt enkelt ska se om ytterligare steg behöver tas för att säkra den konstnärliga friheten.

Arbetet med styrelsetillsättningar vid de statliga kulturinstitutionerna bör även fortsättningsvis riktas in på att separera politiken från beslut om konst- och kulturstöd. Det är steg som togs under min tid som kulturminister.

Men detta räcker inte. Vi behöver göra mer för att stärka den fria kulturen och det fria skapandet, och då kommer finansieringsfrågorna och konstnärers generella förutsättningar in.

Vi menar att man borde ta ett initiativ och på allvar titta på om det går att bredda finansieringen av kulturlivet, till exempel genom bättre möjligheter för sponsring av kultur. Den privata finansieringen skulle absolut kunna öka. Men vi har också sagt - och det är väldigt viktigt - att det inte ska ske på bekostnad av den offentligt finansierade kulturen. Det är ju så, fru talman, att konst och kultur måste kunna stå starka och oberoende i förhållande till klåfingriga politiker och kortsiktiga kommersiella villkor.

Vi vill se en bredd och en mångfald och att även det smala kan få ta plats. Därför är värnandet av en stark offentlig finansiering också ett skydd för konstnärlig mångfald, bredd och konstnärlig frihet i praktiken.

Miljöpartiet vill se att det ges ett uppdrag till en lämplig myndighet på kulturområdet att ansvara för kunskapsförmedling och rådgivning inom området konstnärlig frihet och armlängds avstånd. Bidragsgivande myndigheter skulle naturligtvis i dialog med varandra kunna stärka kunskapsutvecklingen. Men det handlar också om kommuner och regioner, som ofta saknar kunskap i de ganska svåra och komplexa frågor som det faktiskt handlar om.

Fru talman! För en reell konstnärlig frihet krävs det rimliga villkor för dem som skapar konsten och kulturen. Vi har flera hyperviktiga utredningar som antigen har landat eller snart kommer att landa på regeringens bord.

Utredningen om sjukpenninggrundande inkomst var väldigt efterlängtad - det var något som det trycktes på i Återstartsutredningen. Vi i den rödgröna regeringen tillsatte den, och den kommer att lämna sina förslag senare i år.

Vi har utredningar om a-kassan och om socialförsäkringen.

Vi vet att alla dessa utredningar utgör pusselbitar när det gäller att man som konstnär ska få en större trygghet i att man kan vara föräldraledig, kan vara sjuk och kan få en vettig pension. Naturligtvis handlar det också om att vi vill att en bredd av människor ska våga söka sig till konstnärsyrket. Det ska inte bara vara den som har en ekonomisk ryggsäck eller en trygghet hemifrån som ska våga kasta sig ut i den ofta osäkra värld som det innebär att vara konstnär, frilansare eller kombinatör.

Det behövs naturligtvis ännu fler insatser. Stipendiesystemet bör ses över och utvecklas. Systemet med konstnärsallianser är ett annat sätt att möjliggöra trygga arbetsvillkor för många. Det är viktigt att MU-avtalet följs upp, och vi behöver fortsatt rikta insatser mot hot och hat mot konstnärer. Det handlar om insatser här i Sverige men också om att fortsätta utveckla det fristadssystem som gör att vi har kunnat ta emot många förföljda konstnärer och kulturskapare världen över. De har kunnat bidra till en debatt här hemma i Sverige som vidgar våra perspektiv och som jag tror också är gynnsam för den konstnärliga friheten i grunden.

Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall bara till reservation 2 av mig.

Fru talman! Det var jag som beställde rapporten Så fri är konsten. Vi har vidtagit åtgärder utifrån dess rekommendationer. Jag måste ändå fråga Alexander Christiansson om ledamoten har läst rapporten.

Den talar om brister och risker i den statliga styrningen. Det har skett något enskilt övertramp som sedan har korrigerats. Den talar om en kulturpolitisk styrning som i huvudsak är rimlig. Men det har letat sig in otydligheter och oklarheter i styrningen från flera regeringar sedan lång tid tillbaka.

Det handlar om saker som vi har varit överens om här i kammaren. Men det har bidragit till otydligheter som har lett till väldigt negativa resultat, oacceptabla resultat. Det ska aldrig vara så - och det vill jag vara tydlig med här i kammaren - att någon konstnär eller kulturskapare avstår från att söka stöd för att den tror att det förväntas någonting i innehållet av den utifrån vad Sverigedemokraterna eller Miljöpartiet tycker är positivt. Självklart är det så. Vi har också vidtagit åtgärder efter det.

Men man använder rapporten för att på något sätt legitimera den egna styrningen man vill göra från Sverigedemokraterna. Man kastar principen om armlängds avstånd över ända. Man står i tv och säger att populära sagostunder inte hör hemma på våra bibliotek för att det är skadligt för barnen. Det är anmärkningsvärt. Vi förtjänar en bättre debatt om konstens frihet än så.

Jag försökte att i mitt anförande peka på bredden av insatser som krävs. Det är inga här som är emot kommersiellt finansierad kultur. Tvärtom tycker Miljöpartiet att vi ska ta initiativ på det området. Men att säga att det bara är den kommersiella kulturen som är fri är en anmärkningsvärd åsikt från Sverigedemokraterna.

Jag måste ställa frågan tillbaka: Ämnar Sverigedemokraterna gå vidare med förslaget från Mykarapporten om att ge en statlig institution ett uppdrag att stötta kommuner och regioner? Det är ofta där övertrampen sker, inte minst av sverigedemokrater.

Kan Alexander Christiansson lova att man går vidare med det förslaget och hjälper till med de viktiga gråzonsdiskussionerna?