Beatrice Timgren (SD) om Fiskeripolitik

Fru talman! Vi är nu här för att debattera fiskeripolitiken. Det är ett område där många vill se förändringar men där vi ser att ganska lite händer just nu.

Det är ett oerhört viktigt ämne: Klarar vi inte av att förvalta våra fiskbestånd påverkar det hela havets ekosystem. Ett friskt hav är förutsättningen för att vi ska klara även våra landbaserade ekosystem och den klimatkris vi är i.

Jag vill redan nu säga att jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men för tids vinning yrkar jag endast bifall till reservationerna 2 och 9.

Fru talman! Jag tror att när många tänker på sjöar och hav är det något som de har ett ganska gott minne av - det är något som de flesta uppskattar att vara vid, bada i och segla på. Att stirra ut över en stilla vattenspegel är något av det mest avkopplande man kan göra. Det ger ro i själen.

Men den där glittrande vattenytan kan också ibland vara en förbannelse. För det gör att vi inte ser vad som händer under ytan. Hade vi gjort det tror jag att vi för länge sedan hade dragit i nödbromsen. För där det tidigare har varit ett myllrande friskt ekosystem har det skett stora förändringar. När vi inte har dessa referenspunkter att gå tillbaka till eller bilder som kan visa hela sjölandskapet eller havslandskapet är det svårt att förstå. Men vi får lita på forskarna. Och jag kan säga att bara under de tjugo år som jag har dykt har det skett stora förändringar under ytan.

När vi pratar om fiske är det viktigt att komma ihåg att vi har fiske i både sjöar, älvar, åar och våra hav. Jag kommer i dag framför allt att prata om Östersjön, men vi ska inte glömma bort insjöfisket och att det också är i ett ganska utsatt läge, både när det gäller predation och med miljögifter och annat.

Om man skulle titta ut över Östersjön nu och titta på en bild från längre tillbaka i tiden skulle man se dessa stora förändringar. Nästan alla våra stora rovfiskar och även större exemplar av fiskar har försvunnit. Vi ser att torsken har kollapsat. Gädda och abborre har nästan försvunnit, och strömmingen saknas inne i skärgården. I stället har vi fått spigg, en liten fisk som har ökat med nästan 50 gånger.

En sådan liten spigg, vad gör den då för skada? Jo, den äter de små kräftdjur som äter upp algerna som växer till när vi har övergödning. Utan kräftdjuren får vi alger som lever på övergödningen och som skuggar ut de långlivade algerna. Med överfiske och uttag av stor fisk får vi alltså dåliga förhållanden även vid kusten. Det blir ett självspelande piano, samtidigt som övergödning bidrar till minskad rekrytering av fisk.

Vi lär tyvärr inte av historien, fru talman. Man kan titta i avskrädeshögar efter Amerikas urinvånare, 400-500 år tillbaka, och hitta hörselstenar, otoliter, efter torskar. De är gjorda av samma material som våra tänder, så de är ganska lätta att hitta även efter lång tid. Man kan analysera dem, och då såg man att medeltorsken som de åt var 1,4 meter. Medeltorsken på Göteborgs fiskauktion år 1900 var 1,1 meter. I dag är minimimåttet för att få ta upp torsken 30-38 centimeter beroende på fiskeområde. Vi har alltså fiskat bort de stora individerna och gått ned till de mindre.

Det här har vi sett. Forskningen påtalade det. Ändå fortsatte vi att fiska. Vi vidtog inte de åtgärder vi behövde, och nu har vi ett torskfiskestopp i Östersjön.

Strömmingen visar nu upp samma tendenser. Inne vid kusten finns det inga stora individer. De som är av rätt storlek för humankonsumtion är borta, och vi får ett bestånd där biomassan fortfarande är densamma men fiskarna är fler och mindre.

Det här är allvarligt och någonting som borde få larmklockor att ringa i våra huvuden. I stället drar vi ned, minskar lite, naggar på marginalerna - och det gjorde vi med torsken också. När torsken försvann utanför Kanadas kust för över tjugo år sedan drog man i nödbromsen. Man trodde att man skulle ha ett torskfiskestopp på två år, men torsken har fortfarande inte återhämtat sig. Om vi inte gör någonting nu kanske vi inte har något sillfiske över huvud taget i Östersjön heller.

Jag och Miljöpartiet ser att detta är av allra största vikt. Vi måste vidta de åtgärder som behövs. Det finns inskrivet i den gemensamma fiskeripolitiken att man kan ha en försiktighetsansats, en försiktighetsprincip. Ser man tendenser till att någonting inte funkar kan man dra i nödbromsen.

Vi ska också ta en ekosystembaserad approach och titta på alla arterna ihop. Därför anser vi att vi måste minska sill- och strömmingskvoterna kraftigt i Östersjön. Det går inte att bara flytta fisket, för om vi har samma fisketryck tas ju den fisken upp någon annanstans.

Det här måste vi förstås göra gemensamt med våra kollegor i EU, och det är otroligt viktigt att vi gör det. Precis som föregående talare från Moderaterna sa måste vi också se hur tillståndet är i beståndet, om fisken mår bra, hur den genetiska versionen ser ut och så vidare. Man måste titta på annat än bara biomassa.

Vi hörde också i ett replikskifte om experimentet att flytta ut trålgränsen. Utskottet har varit överens om att vi ska flytta ut trålgränsen, men det som håller på att ske nu är ett experiment där man flyttar in gränsen på vissa ställen men inte på andra. Det är för att kunna jämföra data, säger man. Men grejen är att om vi flyttar ut trålgränsen vet vi att vi får ett minskat fisketryck vid kusten, och det är viktigt för hela ekosystemet. Vi har en försiktighetsprincip som säger att vi måste vidta de åtgärder vi kan för att bevara det här.

Vi i Miljöpartiet säger: Flytta ut trålgränsen nu! Gör inget experiment! Vi har inte råd med tre förlorade år till. Och vem vill vara referensområde där trålgränsen är nära land? Så länge kvoterna är desamma får de ju ett högre fisketryck i stället.

Vi vill också se ett förbud mot industrifiske. Det handlar alltså om de stora båtarna som tar upp stora mängder sill pelagiskt, varav 90 procent blir djurfoder och inte går till humankonsumtion. Det var förbjudet i Östersjön tidigare men är nu tillåtet. De här båtarna tar upp otroliga mängder. En båt kan på en dag ta upp mer än vad fiskarna inne på kusten i vissa områden gör på tio års tid.

Det måste också till andra åtgärder för havsmiljöarbetet. Regeringens nedskärningar på havsmiljöarbetet och miljöövervakningen får förödande konsekvenser. Vi hörde om vikten av att titta på kontrollerna, men det går inte om vi inte har pengar och inte kan tillståndet.

Sist men inte minst måste vi ta det stora helhetsgreppet och se till att vi får en havsmiljölag där vi inför förslagen från Miljömålsberedningen. Då får vi ett nytt golv att stå på så att vi kan gå vidare.

Jag vill tacka för den debatt vi har här i dag. Men detta är för viktigt för att bara göra ett experiment. Vi måste flytta ut trålgränsen och minska sillkvoterna nu!

(Applåder)

Fru talman! Tack för frågan, Beatrice Timgren! Jag tror att det var från en intervju från förra året när det uppdagades hemma i Lysekil att det låg ett stort antal pigghajar under en av fiskebåtarna i fiskehamnen. Pigghajar är en rödlistad art. Det finns bara 1-2 procent kvar av det forna beståndet. Pigghajen var tidigare en av våra vanligaste hajar. Det är också en av dem som har den längsta reproduktionstiden. De blir inte könsmogna förrän de är 24-25 år, och sedan har de en dräktighet på två år. När man får upp dem som bifångst är det lite som att fånga elefanter, så det är väldigt allvarligt.

Det var dock ett lagligt fiske som hade bedrivits. Däremot var det olagligt att inte kasta i dem direkt. Så ser lagen ut när det kommer till hajar och rockor.

Från Miljöpartiets sida driver vi på för ett förbud mot trålfiske med början i skyddade områden. I dag bedrivs det ju trålfiske där. Men vad vi egentligen säger är förbud mot destruktiva fiskemetoder. Det är ord som inte alltid faller alla på läppen, för det som är destruktivt på ett ställe kan funka på ett annat. Viss trålning, pelagisk trålning och sådant, påverkar inte botten, utan det är framför allt bottentrålning som vi är emot. Däremot tycker vi att det borde vara förbjudet i skyddade områden som våra nationalparker - ja.

Fru talman! Ja, jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta att äta räkor.

Som jag har försökt förklara har trålfisket blivit en förenkling. Det är en destruktiv fiskemetod. Trålning på fel plats gör att man får större skador än vad som motsvarar det som man får upp.

När det gäller räkfisket har trålverkstaden, SLU med flera tagit fram flera olika trålar som går på botten. Vissa av dem funkar. Och de svenska trålarna är absolut bättre än många andra.

Vi hade ett fantastiskt burfiske av kräftor förr. Men det slogs ut på grund av minskad minimistorlek på kräftan. Det gjorde att det var enklare att tråla upp kräftorna igen, vilket är väldigt tråkigt. Men vi kan se att med viss reglering kan man styra mot bättre metoder.

Att det inte finns någon del i havet som är helt skyddad från bottentrål tror jag att de allra flesta håller med om. Har vi ett skyddat område ska det väl vara skyddat från botten och uppåt. Vi vill därför se ett trålfiskeförbud i skyddade områden, och vi vill se ett förbud mot och en utfasning av destruktiva fiskemetoder. Men det betyder inte att vi inte ska äta vissa fiskar och skaldjur, för det finns metoder och vissa nya redskap som utvecklas som gör att vi kanske kan ta upp dem ovanför botten. Och, precis som ledamoten sa, finns vissa av dessa redskap redan i bruk.