Carl B Hamilton

Fru talman! Man kanske inte ska ha Ali Esbati som rättesnöre för vad som är konstigt och inte konstigt.

Ärligt talat: Arbetsmarknadspolitiken har förlorat i kraft. Den har förlorat i effektivitet. Det är inte så lätt som det kanske var på Gunnar Strängs tid, det vill säga att man får fler människor i arbete och minskad arbetslöshet om man anslår mer pengar till arbetsmarknadspolitiken. Som vi har sagt här tidigare är det mycket mer komplicerade mekanismer som förklarar varför människor inte är i arbete. Det är en svårare uppgift, helt enkelt. Det är väl svaret på den frågan.

När det gäller att vi skulle dra ned på en massa saker tycker jag att det som kanske är mest kontroversiellt och samtidigt kanske viktigast är detta med att stärka uppföljningen av skolornas kvalitet och vinster i friskolor. Hela den diskussionen får vi fortsätta med.

Fru talman! Precis som Mikael Damberg exemplifierade med tror jag att det är strukturfrågorna man måste fokusera på. Det hjälper inte att öka efterfrågan allmänt i ekonomin, som man kanske kunde på den tiden när utbildningsnivån var enklare och mindre differentierad mellan olika personer.

Om vi tillsammans kan få ett ökat intresse för strukturreformer som leder till ökad sysselsättning - ja, sysselsättningen är ju redan god, så jag ska väl i stället säga minskad arbetslöshet - tror jag att det vore väldigt värdefullt. Jag och mitt parti fokuserar framför allt på reformer på skolans och utbildningens område i detta sammanhang.

Fru talman! Jag tog tidigare upp en fråga som jag är väldigt bekymrad över och har funderat väldigt mycket över, nämligen hur det socialdemokratiska arbetarepartiet har kunnat sitta vid makten i så många år med så många dugliga personer, och ändå har arbetslösheten släppts upp till 7-8 procent. Jag kan säga att det är ett underbetyg. Men egentligen är jag inte så intresserad av att betygsätta på det sättet utan mer få en diskussion om varför det har blivit så i detta land som annars är så välorganiserat och genomorganiserat. Hur blev det så här, och vad kan vi göra åt det? Jag menar nämligen att vi måste återkomma till den frågan och inte bara diskutera hur mycket pengar som ska gå till välfärden och det ena och det andra på den finansiella sidan.

Vi i Liberalerna har ju ett stort intresse för skolan, och vi har lagt fram ett antal förslag: fler speciallärare, specialpedagogiska insatser, vidareutbildning för lärare, trygghet och studiero i skolan genom att man får bort stöket, fler och nya läroböcker samt uppföljning av skolans kvalitet - vilket ju har varit en stor fråga under senare tid - och vad Skolinspektionen kan göra därvidlag. Vi har även förslag om vinster i friskolan.

Jag menar att det nu får vara slut på det här att arbetslösheten på något sätt, i alla fall för mig som följer debatten, verkar ha förvisats till något slags andraposition. Så kan det inte vara. Den har legat på första platsen i många decennier, och vi ska tillbaka dit.

Herr talman! Det är roligt att stå här igen!

Det har sagts väldigt många dystra saker här. Men jag skulle ändå vilja sätta det som nu sker i vårt land och i omvärlden i perspektiv. Konjunkturnedgång är faktiskt ganska normalt. Pandemin var däremot mycket djupare och svårare än något vi varit med om på årtionden, och därför blev det under pandemin möjligt att lösgöra offentliga resurser och satsa mycket stora summor.

Det var så att säga en engångsmöjlighet. I den ekonomiska politiken måste man dock ha en beredskap att leva med konjunkturvariationer, och detta är en sådan.

Det som är exceptionellt den här gången är den rekordsnabba hastigheten i prisökningarna och inflationen som rubbar hela balansen i ekonomin och när det gäller hur man driver ekonomisk politik. Detta har ju skett genom kraftiga räntehöjningar i framför allt de styrande länderna USA och Storbritannien och hos de stora centralbankerna i Europa.

Vi vet dock inte hur detta kommer att fungera. Kommer det att knäcka inflationen ganska snabbt, eller kommer det att bli en utdragen process, och hur utdragen blir den i så fall? Det är bland annat för denna osäkerhet om hur motåtgärderna kommer att fungera som det är klokt att vara försiktig och avvaktande med åtgärder.

Sverige sitter alltså i kläm mellan å ena sidan de stora ländernas räntehöjningar för att bromsa den inhemska inflationen och å andra sidan vår vilja att öka de offentliga utgifterna och inkomsterna hos människor och företag för att mota lågkonjunkturen här hemma. Det är en balansgång - att balansera på en knivsudd.

Den stora frågan för oss är egentligen om de stora ländernas räntepolitik snabbt kommer att leda till ett omslag i den ekonomiska situationen och knäcka deras inflation, vilket skulle gynna oss, eller om inflationen kommer att bita sig fast. Enligt finansplanens prognos, som man naturligtvis får ta med en viss försiktighet, kommer förändringen att ske under nästa år.

Herr talman! Nu kommer jag till det verkligt stora problemet. Jag är väldigt förvånad över den här debatten. Det stora problemet i Sverige är inte bensinpriset eller inflationen - det är arbetslösheten. Den har bitit sig fast på en nivå på 6-7 procent och kan mycket väl gå upp till 8 eller 9 procent.

Hur har detta skett, herr talman? Vi har haft en arbetarregering i många år. Där har man inte förmått se risken för att arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå som blir väldigt svår att ta ned. Det är mycket svårare att få ned arbetslösheten än inflationen. Det kräver en lång rad åtgärder.

I denna regering har Liberalerna fått ansvaret för integration, arbetsmarknadspolitik och andra typer av strukturåtgärder som kan minska arbetslösheten. Detta är den stora utmaningen. Det är inte bensinpriset eller inflationen.

(Applåder)