Nina Larsson

Fru talman! Stort tack, ledamoten Sanna Backeskog, för inläggen och för engagemanget i de här frågorna. Det är frågor som vi måste fortsätta att ha högst på agendan. Vi måste fortsätta att skruva i de regelverk och strukturer som vi har för att få bukt med de misstag som har gjorts och de fall vi har sett där det inte fungerar.

Detta är ett brett område som rör flera olika delar. Jag har det största förtroende för den idéburna kvinnojoursrörelsen. Jag har sedan jag fick detta fina uppdrag utnyttjat möjligheten att besöka kvinnojourer så fort jag kommit åt. Det är en enorm kompetens och ett stort engagemang som jag möter där.

Jag är helt övertygad om att kommunerna kan prioritera idéburen verksamhet i sina upphandlingar i mycket större utsträckning än vad som sker nu. Man kan ta stöd och hjälp av Upphandlingsmyndigheten i mycket större utsträckning. Det är ett ansvar som kommunerna, som svarar för verksamheten, måste ta.

Från statens sida måste vi se till att regelverken är goda, att samverkan och resurser finns på plats och att vi kan fortsätta att utveckla reformen så att inga kvinnor och barn ska falla mellan stolarna igen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack, Sanna Backeskog, för frågan och inlägget! Jag instämmer i stort i mycket av det som Sanna Backeskog är inne på.

Det här är långsiktiga förändringar som vi också fortsatt behöver jobba oerhört långsiktigt med. Det var, precis som Sanna Backeskog säger, den tidigare regeringen som tog initiativ till tillståndsplikten. Det var oerhört välbehövligt.

Vi kommer från en historia där det fanns mycket att önska när det gäller problemen med stöd för kvinnor som är i behov av skyddat boende. Därför var det också oerhört viktigt att öka ordning och reda och därmed också höja kraven, så att en kvinna som är i behov av stöd i form av skyddat boende också ska få den kvalitet som hon har rätt till.

Statskontorets delredovisning rörande de här frågorna visar på en rad saker. Många av rekommendationerna handlar just om kommunernas möjligheter att tillvarata reformen. Regeringen gav tidigt också Upphandlingsmyndigheten i uppdrag att stötta kommunerna för att de ska kunna prioritera idéburen verksamhet i sina upphandlingar.

Skyddat boende hör till kommunernas ansvarsområde, och det är oerhört viktigt att kommunerna själva också tar ansvar för upphandlingen och verksamheten fullt ut.

Det är helt centralt att vi nu kan jobba vidare med de rekommendationer som Statskontoret kommer med. Det är ett arbete som bereds. Statskontoret fortsätter också sin utvärdering av detta. Det är oerhört viktigt att vi också kan fortsätta följa de delarna.

Skyddat boende utgörs i dag av dels idéburen verksamhet runt om i Sverige, dels privata aktörer. Precis som ledamoten framhåller har den delen ökat och det pekar också Statskontoret på. En liten andel skyddat boende utgörs av kommunal verksamhet.

Vi måste se till att kommunerna prioriterar den idéburna verksamheten. Här har Sveriges kommuner alla möjligheter i världen att göra precis så som ledamoten Sanna Backeskog är inne på, alltså att prioritera den idéburna verksamheten i sina upphandlingar och möjliggöra för ideella aktörer att också ta del av det. Det finns mycket goda exempel runt om i landets kommuner.

Men detta är ändå inte ett synsätt som jag menar har anammats av Sveriges kommuner. De behöver ta det ansvaret i mycket större utsträckning än i dag. Det är ett ansvar som faller på kommunerna.

Fru talman! Stort tack, Sanna Backeskog, för interpellationen och för engagemanget i denna fråga! Jag delar fullt ut den frustration och ilska som Sanna Backeskog ger uttryck för och beskriver här. Det är en skam för Sverige att vi fortfarande läser om och tar del av dessa oerhört tragiska, fruktansvärda händelser, som vi nu har bevittnat ännu en gång.

Det här är, precis som Sanna Backeskog är inne på, ett stort samhällsproblem som vi behöver bemöta från flera nivåer och på flera plan. Problematiken är och har varit prioriterad från regeringens sida från dag ett. Arbetet består av några olika delar.

Först och främst är den omläggning som regeringen har gjort om att utgå från brottsoffrens perspektiv helt central och avgörande. Vi arbetar fortfarande med implementeringen av det synsättet. Här är lagstiftningsåtgärder, straffskärpningar och utökning av vissa regelverk och lagstiftningsområden centrala.

Jag ska nämna några delar, som också går in på det som ledamoten Sanna Backeskog redogör för. Det är sekretessförändringarna. Det är nu möjligt och enklare att dela information mellan olika myndigheter och olika instanser. Men vi ser fortfarande inte effekten av det fullt ut. Det går trögt. Regeringen trycker på för att kunskapen om att det är möjligt att dela information måste ut mycket tydligare.

Det är också angeläget att kommunerna själva engagerar sig i och prioriterar den frågan, så att man höjer kunskapsnivån om detta runt om i kommunerna. Stöd för kunskapshöjning i kommunerna är något som regeringen har prioriterat. Ett flertal myndigheter har i uppdrag att stötta genom såväl metodutveckling som kunskapsunderlag, så att kommunerna kan stå bättre rustade. Det handlar om att se och förstå de verktyg som möjliggjorts, exempelvis sekretessmöjligheterna, men också om att få till betydligt bättre samordning.

Nyligen lade jag fram en strategi – Frihet från våld, förtryck och utnyttjande – som rör två av de jämställdhetspolitiska delmålen: att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och utnyttjande i prostitution och människohandel ska upphöra samt att hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra, som är delmål 7.

I strategin pekas också en särskild struktur ut, just för att förbättra samordningen så att människor inte ska falla mellan stolarna – jag hatar verkligen det uttrycket. Vi ska se till att brottsoffren fångas upp, både barn och kvinnor, och att vi aldrig mer ska behöva läsa om sådana fruktansvärda händelser som vi har gjort den här veckan.

Fru talman! Sanna Backeskog har frågat justitieministern vilka åtgärder ministern avser att vidta för att stärka landets kvinnojourer och säkerställa att de fortsatt kan bedriva skyddade boenden och finnas där för landets brottsoffer. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

Jag vill börja med att betona att regeringen värdesätter den viktiga verksamhet som kvinnojourerna bedriver när det gäller både brottsofferstödjande verksamhet och de skyddade boenden som vissa kvinnojourer bedriver.

När det gäller kvinno- och tjejjourernas brottsofferstödjande verksamhet avsätter regeringen medel till flera bidragsförordningar som de ideella organisationerna kan ansöka om medel från. En sådan bidragsförordning är statsbidraget till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet. Från och med 2026 har regeringen höjt den permanenta nivån till denna bidragsförordning från 165 miljoner till 185 miljoner kronor per år, vilket är den högsta permanenta nivån någonsin.

Regeringen är även mån om att kvinno- och tjejjourer fortsatt har förutsättningar att bedriva skyddat boende. Det är socialnämnden som ansvarar för att enskilda som behöver stöd och skydd till följd av hot, våld eller andra övergrepp kan tas emot i ett skyddat boende. Reformen om skyddat boende syftar till att förbättra skyddet för dem som är i behov av skyddat boende och till att stärka barnrättsperspektivet för barn som följer med en vårdnadshavare till ett sådant boende.

Regeringens utgångspunkt i detta sammanhang är den enskildes rätt till stöd, hjälp och skydd vid utsatthet för våld och andra övergrepp. Regeringen har tagit flera initiativ för att underlätta kommuners köp av insatsen skyddat boende från idéburna aktörer, till exempel genom uppdrag till Upphandlingsmyndigheten och ett tillfälligt statsbidrag för kvalitetshöjande åtgärder i skyddade boenden som drivs av ideella organisationer.

Avsikten är att i alla avseenden underlätta för de kvinno- och tjejjourer som vill bedriva skyddat boende. Det är dock upp till kommunerna själva att utforma sina upphandlingar och i slutändan välja vilka skyddade boenden de kan placera på.

Den här regeringen har växlat upp det förebyggande arbetet och avsätter mer medel till jämställdhetspolitiken än någon tidigare regering för att förebygga och förhindra mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck. Under 2026 har regeringen öronmärkt 640 miljoner kronor för arbetet mot våld och förtryck inom jämställdhetspolitiken.

Sammantaget har regeringen under mandatperioden stärkt stödet till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet så att de ska kunna fortsätta ge stöd åt våldsutsatta. Regeringen har också vidtagit flera åtgärder för att underlätta för kvinnojourer att uppfylla de höjda kvalitetskraven och därigenom öka möjligheterna att få tillstånd att bedriva skyddat boende.

Fru talman! Det är oerhört viktigt att de kvinnor som behöver stöd och hjälp och också skydd från män som slår eller utgör hot om livsfara ska få det. Det är också därför den här reformen, som initierades under Socialdemokraterna med en utredning kopplad till den nya socialtjänstlagen, är så viktig. Det är oerhört viktigt att vi kan analysera hur den har fallit ut och att vi kan skruva där det behövs för att se till att vi fortsatt kan främja idéburen verksamhet när det gäller de skyddade boendena.

Här har kommunerna ett mycket stort ansvar – jag vill vara väldigt tydlig med det. Min bild är inte att kommunerna prioriterar att ta emot det stöd och den hjälp från Upphandlingsmyndigheten som den här regeringen gav den i uppdrag att erbjuda för att upphandling av idéburen verksamhet ska kunna prioriteras när det gäller kommunernas skyddade boenden.

I dag bedrivs ungefär 47 procent av de skyddade boendena i privat regi, och 46 procent bedrivs som idéburna verksamheter. De egna kommunala boendena, där man har dem inom förvaltningen, utgör ungefär 7 procent av samtliga boenden i Sverige. Kommunerna har ett ansvar för hur det ser ut, och de har ett ansvar för finansieringen. Regeringen har tillfört medel. Jag utesluter inte att vi behöver skruva också på finansieringsfrågorna, men vi har alltså tillfört medel till kommunerna. I kommunernas budgetar finns det på totalen utrymme att prioritera detta.

Vi har också höjt bidragen till idéburen verksamhet upp till 185 miljoner kronor, ett rekordstort bidrag, som fördelas av Socialstyrelsen. Jag kan inte svara på hur bedömningarna faller ut i enskilda fall, men på totalen har vi från regeringens sida ökat finansieringen till de idéburna kvinnojourerna, och det tänker vi fortsätta med. Det är helt centralt även framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Stort tack till ledamöterna Amloh, Ekeroth Clausson och Backeskog för frågor och inlägg i debatten!

Den här regeringen har vidtagit en rad olika reformer som alla syftar till att få mäns våld mot kvinnor att upphöra. Det sker bland annat genom den stora straffomläggningen med straffrättsliga förändringar, lagskärpningar och ny lagstiftning som riktar sig mot gärningsmännen till skydd för brottsoffren. Det handlar om skärpta straff vid grova våldtäkter och utökad lagstiftning beträffande kontaktförbud. Det tillkommer också en rad nya lagstiftningsområden, som kriminalisering av psykiskt våld, där bland annat ekonomiskt våld, ingår, för att ta några exempel.

Ett annat område där vi också har skärpt och utökat lagstiftningen är köp av sexuell handling – vi har ändrat uttrycket från ”tjänst” till ”handling” eftersom det inte är att betrakta som en tjänst. Sverige var först med en sexköpslag där man kriminaliserar den som köper en sexuell handling men inte den som är i en så sårbar situation att prostitution och försäljning av sexuell handling blir den enda utvägen. Jag var för bara några veckor sedan inbjuden av den franska jämställdhetsministern för att prata i samband med tioårsjubileet av deras motsvarighet till lagen – de hade tittat på oss i Sverige och vårt införande av detta.

Jag och regeringen arbetar för närvarande med en handlingsplan mot prostitution, människohandel och sexuell exploatering. Vi har vidtagit en rad åtgärder och reformer för att öka stödet i anslutning till dessa frågor. Jag ser fram emot att presentera handlingsplanen inom kort.

Detta område rör många delar, men det är helt centralt att vi kan komma vidare. Det finns inget som är så viktigt som att se till att mäns våld mot kvinnor upphör. Statsministern och vi i regeringen har också inrättat ett övergripande råd för kvinnofrid, med nollvisionen som ledstång. Vi har presenterat en ny tioårig nationell strategi med inriktningen att våldet inte bara ska hanteras. Kvinnor ska skyddas och få det stöd de behöver, men våldet ska inte bara hanteras; det måste upphöra. Det måste vara vår absoluta ambition att, såväl på det straffrättsliga området som längs hela samhällskedjan, se till att vi kan komma åt alla delar av detta. Därför har vi också ökat resurserna för det förebyggande arbetet, exempelvis arbetet med Preventell, för att få sexualförbrytare att upphöra med den typ av brott som de begår.

Detta är ett brett arbete, och det är helt centralt att det kan fortsätta. Jag är tacksam för ledamöternas engagemang i frågan.

Fru talman! Tack till ledamoten Sofia Amloh för möjligheten att debattera de här viktiga frågorna! Tack också till ledamöterna Ida Ekeroth Clausson och Sanna Backeskog för frågor och inlägg i debatten!

Jag instämmer i alla tre ledamöters huvudandemening. Det här är helt centrala, oerhört viktiga och prioriterade frågor att fortsätta jobba stenhårt med. Det har jag gjort sedan jag tillträdde för drygt ett år sedan, och det tänker jag fortsätta med.

Jag blir dock återigen något fundersam över ledamöternas något olika inlägg kopplade till tillståndsplikten och huruvida det är något eftersträvansvärt eller – som ledamoten Backeskog nu senast uttryckte det – innebär dödsstöten för kvinnojourerna. Jag önskar förtydliganden av var Socialdemokraterna egentligen står.

Vi behöver ha ordning och reda när det handlar om skyddade boenden. Det behöver finnas kriterier och krav, men jag följer implementeringen av den här reformen mycket noga. Jag lyssnar också mycket till Unizon, Roks och andra organisationer och de farhågor som de lyfter fram.

Det kommer inom kort flera utvärderingar kopplade till den här frågan. Regeringen har också tillsatt särskilda riktade utredningar hos Statskontoret och gett andra uppdrag för att se var det går att skruva så att effekterna blir de åsyftade, som vi alla röstade för i riksdagen när regeringen initierade och gick fram med den här reformen. Det är viktigt att de verkligen kommer på plats.

Det är dock också viktigt att ha i åtanke att i frågan om upphandling av skyddat boende och de krav som ställs, med Ivo som tillsynsmyndighet och regelverket i form av den nya socialtjänstlagstiftningen, är kommunerna en del.

Det gläder mig att detta är en prioriterad fråga även för Socialdemokraterna. Jag önskar att de kunde lägga lite mer tryck på sina partikollegor runt om i kommunerna, som också behöver prioritera den. Det är en kommunal angelägenhet, och prioriteringen och styrningen av de här frågorna behöver den politiska ledningen i kommunerna göra. Det vet SKR mycket väl om. Jag hade önskat lite större engagemang från SKR:s sida.

Regeringen tillförde statsstöd till kommunerna vid införandet av den här reformen. Kommunerna hade naturligtvis önskat mer, men samtidigt ser vi att på totalen har kommunerna – med det extra stöd man har fått från regeringen – goda förutsättningar att faktiskt genomföra den här prioriteringen i kommunernas budget, där detta ligger.

Jag utesluter inte att vi får följa implementeringen också när det gäller finansieringsfrågan, men jag efterlyser ett ökat engagemang från kommunernas sida när det gäller upphandling av de idéburna jourerna. Det finns ett mycket väl utformat stödunderlag från Upphandlingsmyndigheten, som inte heller det används av kommunerna i tillräcklig utsträckning. Här finns alla möjligheter till bättring för att främja de idéburna skyddade boendena.

Fru talman! Sofia Amloh har frågat mig hur jag tänker agera för att kvinnojourer inte ska behöva lägga ned sin viktiga verksamhet.

Jag vill börja med att tacka interpellanten för frågan.

Att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel och hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra är högt prioriterat av regeringen.

Regeringen värdesätter den viktiga verksamhet som kvinnojourerna bedriver när det gäller brottsofferstödjande verksamhet och de skyddade boenden som vissa kvinnojourer bedriver.

När det gäller kvinno- och tjejjourernas brottsofferstödjande verksamhet avsätter regeringen medel till flera bidragsförordningar som de ideella organisationerna kan ansöka om medel från. En sådan bidragsförordning är statsbidraget till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet. Från och med 2026 har regeringen höjt den permanenta nivån till bidragsförordningen från 165 miljoner kronor till 185 miljoner kronor per år, vilket är den högsta permanenta nivån någonsin.

Regeringen är även mån om att kvinno- och tjejjourer fortsatt har förutsättningar att bedriva skyddat boende. Det är socialnämnden som ansvarar för att enskilda som behöver stöd och skydd till följd av hot, våld eller andra övergrepp kan tas emot i ett skyddat boende. Reformen om skyddat boende syftar till att förbättra skyddet för dem som är i behov av skyddat boende och till att stärka barnrättsperspektivet för barn som följer med en vårdnadshavare till ett sådant boende.

Regeringens utgångspunkt i detta sammanhang är den enskildes rätt till stöd, hjälp och skydd vid utsatthet för våld och andra övergrepp. Regeringen har tagit flera initiativ för att underlätta kommuners köp av insatsen skyddat boende från idéburna aktörer, till exempel genom uppdrag till Upphandlingsmyndigheten och ett tillfälligt statsbidrag för kvalitetshöjande åtgärder i skyddade boenden som drivs av ideella organisationer. Avsikten är att i alla avseenden underlätta för de kvinno- och tjejjourer som vill bedriva skyddat boende. Det är dock upp till kommunerna själva att utforma sina upphandlingar och i slutändan välja vilka skyddade boenden de kan placera på.

Den här regeringen har växlat upp det förebyggande arbetet och avsätter mer medel till jämställdhetspolitiken än någon tidigare regering för att förebygga och förhindra mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck.

Under 2026 har regeringen öronmärkt 640 miljoner kronor till arbetet mot våld och förtryck inom jämställdhetspolitiken. I vårändringsbudgeten för 2026 har regeringen föreslagit ytterligare 20 miljoner kronor och öronmärkt ytterligare medel för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Pengarna föreslås bland annat gå till en nationell kampanj mot dödligt våld mot kvinnor, till att förbättra stödet till våldsutsatta och till att förebygga sexuellt våld.

Sammantaget har regeringen under mandatperioden stärkt stödet till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet så att de ska kunna fortsätta att ge stöd åt våldsutsatta och även bedriva skyddat boende på kommunernas uppdrag för dem som väljer att göra det.

Fru talman! Ekonomisk jämställdhet är bra business. Det är någonting som kommer att stärka den svenska konkurrenskraften. Det är ytterst bra för vårt handelsberoende land att våra företag kan jobba mer med jämställdhet och mångfald. Det är någonting som kommer att ge svarta siffror i resultatet och öka lönsamheten, och detta behöver vi jobba mer aktivt med.

Jag ser fram emot när vi har fått till stånd en bra implementering, för svensk del, av detta direktiv – att det då också kan, så att säga, jobba hand i hand med näringslivet för att öka konkurrenskraften och öka jämställdheten på samma gång.

För att göra det behöver vi se till de svenska förutsättningarna utifrån den svenska arbetsmarknaden, och regeringens bedömning är vi behöver ta ett omtag med EU. Vi har goda förhoppningar om att det kommer att vara lyckosamt och ge bättre förutsättningar för att öka insyn och transparens kopplat till lönedelen.

Den här regeringen genomför en rad olika åtgärder och reformer på jämställdhetsområdet som rör mäns våld mot kvinnor, unga relationer och en rad andra saker. Vi har gjort om straffrätten så att utgångspunkten är brottsofferperspektivet. På området ekonomisk jämställdhet har vi gett ett flertal uppdrag till Tillväxtverket för bättre underlag och bättre analys. Vi har även en pågående utredning om den långsiktiga styrningen av den ekonomiska jämställdheten, där flera skarpa förslag kommer inom en månad. Vi har gjort föräldraförsäkringen mer flexibel, vilket möjliggör för både män och kvinnor att kombinera familjebildning med karriär, och så sent som i torsdags fattade vi beslut om att initiera ett arbete om europeisk standardisering för effektivt jämställdhetsarbete.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack till ledamöterna Amloh och Lindh för frågorna och inläggen!

Det låter här i kammaren som att Sverige skulle ligga långt efter på jämställdhetsområdet – å ena sidan. Å andra sidan är Sverige föregångslandet. Jag blir inte riktigt klok på de olika budskapen från det parti som ledamöterna representerar.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Sverige är mycket riktigt ett föregångsland i de här frågorna – ett land som andra länder tar rygg på och som andra länder ser upp till. Sverige hamnar i toppen i de flesta jämställdhetsindex som görs på olika håll inom EU och i andra jämförelser. Det osakliga lönegapet mellan män och kvinnor låg senast på 4,6 procent. I andra EU-länder är det betydligt större.

När vi har den här ledartröjan är det oerhört viktigt att vi tar ansvar och att vi hittar framkomliga vägar som gör att vi kan värna arbetsgivarna och näringslivets förutsättningar, så att det blir en minskad regelbörda, och samtidigt öka insynen och transparensen när det gäller lön för att få bukt med och så småningom utplåna det osakliga lönegapet mellan män och kvinnor.

Det här är ett arbete. Det här är en implementering som Sverige kommer att göra. Jag ser fram emot att vi kan göra det på ett bättre sätt – som är bättre än att jobba med det vi har haft att jobba med fram till dags dato. Jag hyser goda förhoppningar om att vi ska lyckas. Det är flera andra länder som är i samma situation, och vi har en mycket god dialog såväl med dem som med EU-kommissionen.

Det vore allt annat än ansvarigt att, så att säga, tro sig veta att saker och ting ska hålla när man implementerar direktiv. Vi behöver verkligen ha torrt på fötterna. Det är därför regeringen har dragit i bromsen. Det handlar om att vi ska kunna få till en lösning där man skjuter på tidsplanen och som möjliggör en mer flexibel tolkning av direktivet i vissa delar. Det är viktigt för Svenskt Näringsliv. Det är också viktigt för jämställdheten. Stödet för de åtgärder som vi inför behöver vara stort för att de ska ha effekt.

Detta visar erfarenheter. Lönekartläggningarna infördes mycket riktigt under 90-talet. Det var den dåvarande liberala jämställdhetsministern som införde dem i Sverige, under den dåvarande borgerliga regeringens tid.

Vi måste ha stöd också från arbetsmarknadens parter i de tolkningar vi gör när vi inför den här typen av regelverk. Det är därför som vi skyndsamt har den här dialogen med EU, tillsammans med flera andra medlemsländer. Det är nämligen av vikt att vi får det här till stånd så snabbt som möjligt.

Utöver detta har den här regeringen infört en rad reformer inom jämställdhetspolitiken, brett, apropå ledamoten Eva Lindhs tidigare inlägg. Vi har den största jämställdhetspolitiska budgeten inom utgiftsområde 13 som det här landet någonsin har haft. Vi har infört en rad olika reformer, och det är något vi ska fortsätta med.

Fru talman! Jag tackar ledamöterna Amloh och Lindh för inläggen och frågorna.

Jag vill börja med att säga att Sverige kommer att implementera lönetransparensdirektivet. Även om Sverige initialt röstade emot direktivet i EU är ambitionen med det att hitta bra och effektiva sätt att öka transparensen och därmed också minska det osakliga lönegapet mellan män och kvinnor.

Detta är något som vi måste arbeta oerhört aktivt för. Därför väljer vi också att begära stopp för införandet och göra det möjligt att tillsammans med övriga medlemsländer och kommissionen hitta en lösning som leder till de effekter som direktivet åsyftar, nämligen ett effektivt jämställdhetsarbete kopplat till ökad transparens och insyn för mer jämställda löner.

Sverige går mycket riktigt alltid in med ambitionen att implementera direktiv på bästa tänkbara sätt utifrån de svenska förutsättningar som råder. Detta var också regeringens ingång i arbetet med lönetransparensdirektivet. Parallellt med detta har vi kontinuerligt haft en dialog med övriga medlemsländer och har allteftersom fått ett ökat utbyte med andra medlemsländer.

Fler länder upptäcker nämligen att det finns stora utmaningar med den väldigt stelbenta och detaljerade styrning som det här direktivet innebär. För svensk del handlar det om lönebegreppet men också tidsaspekten och tidslinjen för införandet. Fler EU-länder har också aviserat att de avser att omförhandla direktivet när det gäller införandetiden och delar av innehållet. Vi för löpande en dialog om detta.

Det är av yttersta vikt att försöka hantera båda dessa delar. Vi behöver hitta effektiva verktyg för att öka jämställdheten så att ambitionen om ökad transparens och insyn kan leda till ett minskat lönegap, men vi behöver även värna goda och flexibla förutsättningar för arbetsgivarna och näringslivet. I samklang med andra medlemsländer och efter att ha fört en dialog om hur de avser att implementera direktivet landade vi i att vi behöver dra i bromsen och se till att direktivet kan införas på ett sätt som ger den effekt som åsyftas. Något annat vore att hantera detta på ett oansvarigt vis.

Departementets och regeringens bedömning var att vi i delar inte kunde luta oss mot den utredning som fanns rörande lönebegreppet. Om vi ska hantera detta med Sveriges bästa för ögonen behövs en omförhandling eller andra former av lösningar.

Fru talman! Sofia Amloh har frågat mig varför jag och regeringen väljer att inte implementera lönetransparensdirektivet.

Jag vill tacka ledamoten för frågan och engagemanget. Lönediskriminering och osakliga löneskillnader måste bekämpas. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.

Våren 2023 antogs EU:s lönetransparensdirektiv, med syftet att osakliga löneskillnader ska bekämpas effektivare. Trots det viktiga syftet röstade Sverige nej till direktivet på grund av att utformningen inte är anpassad för svenska förutsättningar, inte ger tillräcklig flexibilitet för nationella lösningar och riskerar att skapa onödig administrativ börda.

Utmaningarna med att genomföra direktivet i en nationell kontext är stora, både för oss i Sverige och i andra EU-länder. Den bästa lösningen för Sverige är därför att direktivets genomförandetidpunkt skjuts upp och att vi på EU-nivå hittar lösningar på de utmaningar som finns med direktivet. I detta utesluter inte regeringen att en omförhandling av vissa delar av direktivet måste ske.

Att införa regelverk som inte uppfyller sitt syfte på ett effektivt sätt är dåligt för jämställdheten och för EU:s konkurrenskraft. Därför agerar nu regeringen.

Fru talman! Tack till ledamoten för frågan!

Lagstiftningen om hets mot folkgrupp är helt central och avgörande i en demokrati som Sverige. I en liberal demokrati måste man kunna värna minoriteters och utsatta gruppers ställning i samhället. Som liberal jämställdhetsminister försvarar jag den lagstiftningen varje dag.

Vi behöver se till att stärka våra demokratiska institutioner. Vi behöver stärka praxis och utövandet av den lagstiftning som finns och komma åt varje exempel på när den inte följs. Det är det som stärker vår motståndskraft och minskar demokratins sårbarhet.

Frågestunden var härmed avslutad.

Fru talman! Stort tack till ledamoten Sara Gille för en angelägen fråga!

De nya satsningar som vi presenterade tidigare under den här veckan, med nya miljoner till insatser för att stärka stadigvarande boende för utsatta kvinnor som kanske är på väg från en akut situation med kvinnojourer, är oerhört angelägna. Även förebyggande insatser mot det sexualiserade våldet är oerhört angelägna, liksom en informationskampanj mot det dödliga våldet.

En av de andra åtgärderna som vi arbetar med just nu är en långsiktig strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. En av anledningarna till att vi tar fram denna nya långsiktiga strategi är att vi vill förbättra och utöka styrningen och uppföljningen för de här frågorna.

Det är precis som ledamoten pekar på helt avgörande att vi kommer vidare. Detta är ett omfattande samhällsproblem som måste upphöra.

Fru talman! Stort tack till ledamoten för en oerhört angelägen fråga.

Det psykiska våldet, som också inkluderar det ekonomiska våldet, är ett fruktansvärt samhällsproblem. Det drabbar framför allt alldeles för många utsatta kvinnor.

Regeringen föreslår ett nytt brott, psykiskt våld, för att få bukt med upprepade former av kontroll, kränkningar eller nedbrytning av olika slag. Det ekonomiska våldet är en del av detta.

Det ekonomiska våldet kan många gånger ta sig olika uttryck. Många gånger ryms det inom andra former av straffbestämmelser, till exempel skadegörelse, stöld och bedrägeri. Men det kan också förekomma i kontrollerande beteende. Precis den typen av frågor som har fallit mellan stolarna kommer vi nu åt.

Herr talman! Stort tack till ledamoten Adrian Magnusson för engagemanget och frågorna!

Även om jag var kortfattad i slutet av mitt förra inlägg har jag tidigare under denna debatt lyft frågorna, så jag hade inte tänkt göra det igen. Men nu ges jag ju möjligheten att göra så.

Antidiskrimineringsarbetet är helt centralt och prioriterat också för den här regeringen. Vi har lagt fram ett antal handlingsplaner för att motverka rasism och motverka intolerans. Vi har handlingsplanen mot rasism, där Forum för levande historia har ett samordningsuppdrag. Inom handlingsplanen är det ett tjugotal myndigheter som har särskilda uppdrag, och man arbetar fortsatt med att stärka kunskapsunderlaget angående detta. Vi har även handlingsplanen för hbtqi-personers fri- och rättigheter, där 13 hbtqi-strategiska myndigheter har särskilda uppdrag med Jämställdhetsmyndigheten som särskilt samordnande.

Därutöver har vi ett antal ytterligare uppdrag, och vi har också den särskilda strategin mot antisemitism. Därtill har vi förslagen i lagrådsremissen kopplat till utökning inom diskrimineringslagstiftningen, exempelvis när det gäller fastställelsetalan, som är en form av upprättelse för brottsoffer.

Regeringen analyserar löpande olika åtgärder för att skärpa antidiskrimineringsarbetet, och det kommer vi att fortsätta med.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Tack till ledamöterna för frågorna!

Jag vill börja med att bekräfta den bild som båda målar upp väldigt väl kopplat till omfattningen av diskrimineringen och upplevelsen av rasism och intolerans i samhället. Det finns ett flertal studier och rapporter som pekar på detta. Nu senast tog jag emot en rapport från Forum för levande historia som visar ungas attityder och intolerans. Intoleransen ökar mot hbtqi-personer, inte minst, men det är också annan form av ökad intolerans. Det är allvarligt.

Polariseringen och det som de här rapporterna, studierna och vittnesmålen beskriver är något vi måste ta på största allvar. Detta är ett helt centralt område att fortsätta utveckla. Det handlar om att fortsätta vidta åtgärder för att se till att skärpa antidiskrimineringsarbetet. Det är också en av anledningarna till att vi från regeringens sida har utökat anslaget till Diskrimineringsombudsmannen. Vi har gett dem ett betydande ökat förvaltningsanslag. Det sätt på vilket Diskrimineringsombudsmannen tar sig an fall och aktivt driver dem är oerhört viktigt. Det fungerar normerande gentemot arbetsgivare och andra som, så att säga, begår diskriminering. Diskrimineringsombudsmannens arbete och fortsatta arbete – och att vi kan stärka det framåt – är helt centralt. Det är också regeringens absoluta prioritet.

Däri ligger också antidiskrimineringsarbetet kopplat till lönetransparens, som är regeringens förslag till vissa justeringar i diskrimineringslagstiftningen. Även om inte fastställelsetalan är en sanktion per se är det i dagsläget inte möjligt att få en sådan fastställelse om att diskriminering har skett om man har fått diskrimineringsersättning utbetald. Det glappet täpper regeringen nu till.

Vi lägger stor vikt vid Diskrimineringsombudsmannens olika rapporter och de underlag som kommer in, och vi analyserar löpande ytterligare åtgärder. Att det i nuläget inte finns något pågående arbete på just sanktionssidan handlar om att vi gör andra viktiga prioriteringar i antidiskrimineringsarbetet i form av handlingsplaner och uppdrag men också annat beredningsarbete som pågår.

Herr talman! Tack, ledamöterna, för frågorna! Jag vill börja med att klargöra att regeringen löpande överväger ytterligare åtgärder mot diskriminering, och vi tar del av de synpunkter, ställningstaganden, utredningar och förslag som kommer såväl från Diskrimineringsombudsmannen, vars synpunkter förstås väger tungt i de här frågorna, som från andra.

Det jag uttryckte är att det i nuläget inte finns något pågående arbete med att utreda skärpta sanktioner vid fall av diskriminering. Men att införa ytterligare åtgärder, att utöka diskrimineringslagstiftningen eller att tillföra nya sanktioner i diskrimineringslagstiftningen – vilket regeringen nu gör i implementeringen av lönetransparensdirektivet – är just den typ av åtgärder som vi arbetar med och kommer att fortsätta att arbeta med.

Precis som ledamoten Adrian Magnusson var inne på är detta ett brett område, och det krävs betydande insatser på olika håll och kanter. Det handlar inte bara om sanktioner i diskrimineringslagstiftningen utan också om ett flertal andra saker. Detta är något som den här regeringen har tagit på största allvar.

Det handlar om handlingsplanen mot rasism, om handlingsplanen för hbtqi-personers fri- och rättigheter, om olika uppdrag för att stärka mötesplatser för hbtqi-personer, om strategin mot antisemitism och mycket, mycket mer.

Det är en polariserad tid vi lever i. Det gör, precis som båda frågeställarna är inne på, den här frågan särskilt viktig. Detta har nämligen en helt central påverkan på vår demokrati, och detta har att göra med vår frihet som nation. Det hänger ihop med vår motståndskraft och vår förmåga att minska våra sårbarheter att vi inte splittrar samhället utan arbetar ännu hårdare för ett samhälle som håller ihop. Ett effektivt antidiskrimineringsarbete är då helt centralt.

Som sagt: Regeringen överväger löpande åtgärder för att motverka diskriminering, och DO:s rekommendationer är något som jag tar med i det arbetet.

Herr talman! Adrian Magnusson har frågat mig hur jag ser på frågan om skärpta sanktioner vid diskriminering och om jag och regeringen är beredda att agera med anledning av Diskrimineringsombudsmannens rekommendation.

Jag vill tacka ledamoten för frågan och engagemanget. Det är viktigt att värna människors lika rättigheter och möjligheter, särskilt i en tid då mänskliga rättigheter ifrågasätts och utmanas i flera delar av världen.

Diskriminering som står i vägen för människors lika rättigheter och möjligheter i livet är ett allvarligt samhällsproblem och måste fortsatt bekämpas. Regeringen har vidtagit ett antal åtgärder för att bekämpa diskriminering. Exempelvis föreslås i lagrådsremissen om genomförande av lönetransparensdirektivet nya sanktioner för överträdelse av de bestämmelser som följer av direktivet. Vidare föreslås i lagrådsremissen att den som anser sig ha blivit diskriminerad i strid med diskrimineringslagen ska få föra talan om att få fastställt att så är fallet. Förslaget gäller samtliga diskrimineringsgrunder och för alla diskrimineringslagens samhällsområden.

Det kan även nämnas att frågan om sanktioner för överträdelser av diskrimineringslagens bestämmelser om förebyggande och främjande åtgärder, så kallade aktiva åtgärder, har utretts. I betänkandet Effektivare tillsyn över diskrimineringslagen bedömde utredaren att nuvarande möjlighet till vitesföreläggande var den mest lämpliga sanktionen.

Det finns för närvarande inga planer på någon ny översyn av sanktioner på diskrimineringsområdet.