Herr talman! Jag vill börja med att tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Detta är dock en interpellation som riktades till finansminister Elisabeth Svantesson. Interpellationsdebatten är begärd för att jag vill debattera regeringens ekonomiska prioriteringar, eftersom det saknas verkningsfulla lösningar för att stärka integrationen.

De prioriterade åtgärderna från regeringen under de gångna fyra åren har varit sänkta skatter för höginkomsttagare, höjt återvandringsbidrag och angiverilagar, en arbetsförmedling som trots historiskt hög arbetslöshet skickar tillbaka 3,6 miljarder kronor till statskassan, sänkt akassa från 80 procent till 70 procent efter bara 100 dagars arbetslöshet samt kraftiga nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken för att ha råd med skattesänkningarna.

I dag presenterade Tidöpartierna dessutom sin – förhoppningsvis sista – budget, och vad fanns med i den för att stärka integrationen? Det fanns ingenting. Det är som om vårt land inte hade historiskt höga nivåer av arbetslöshet. När arbetslösheten minskar i övriga Europa ökar den i Sverige. Hade vi haft samma utveckling som euroområdet hade vi haft 100 000 fler i jobb, men efter fyra år med den här regeringen är resultatet att 100 000 fler har hamnat i arbetslöshet.

Efter fyra år måste man ju ställa sig frågan vad finanspolitikens inriktning egentligen innebär. Vad avser den att lösa? När jag i uppdraget som riksdagsledamot talar med företagsledare och företrädare för näringslivet slås jag av hur lite som handlar om just nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken och förslag som polariserar. Bland företagsledare och i svenskt näringsliv efterfrågas en tydlig politik för att stärka individers språk och höja arbetslösas kunskaper.

Samtidigt som regeringen, menar jag, sitter på händerna har välfärden oerhörda rekryteringsbehov. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner behöver det utifrån vårt lands demografiska utveckling och pensionsavgångarna anställas 410 000 människor till 2031. Det är alltså bara för att bibehålla nuvarande nivå, inte för att stärka kvaliteten i form av mer personal som gör att man kan minska den svåra situation med precisionsbemanning som råder på många platser och som omöjliggör återhämtning hos välfärdspersonal.

Arbetsmarknadsministern vet också att utrikes födda svenskar redan i dag utgör en central del av välfärdens arbetskraft. Nästan 300 000 anställda i landets kommuner och regioner är födda i andra länder, och mycket tyder på att sysselsättningsökningen under det kommande decenniet till stor del kommer att bestå av just utrikes födda. Det är bara att konstatera att välfärden i dagsläget inte skulle klara sitt uppdrag utan utrikes födda svenskar.

Trots pensionsavgångar planeras dock inga nyanställningar i välfärden. Här har man alltså brustit i långsiktig planering vad gäller att säkerställa välfärdens uppdrag, men man har också brustit vad gäller att den del av vår befolkning som är arbetslös inte ges en chans att träda in i arbete.

Jag tror att vi talar alldeles för lite om att den förda finans- och arbetsmarknadspolitiken är ideologisk – att högerorienterade partier vill ha arbetslöshet. Det är det mest strategiska sättet att pressa löner och villkor på. Utan verkningsfulla arbetsmarknadspolitiska insatser såsom utbildning till bristyrken, utbildningar för att lära sig språk och omställning för att arbetskraften ska kunna träda in i nya jobb växer det i stället fram jobb i den lågproduktiva sektorn. Det fattiggör individer och i förlängningen hela vårt samhälle.

Jag vill återigen ställa den fråga till arbetsmarknadsministern som egentligen riktades till vår finansminister: Hur påverkar regeringens uteblivna integrationspolitik Sveriges offentliga finanser, tillväxt och långsiktiga bärkraft?

Herr talman! Om arbetsmarknadsministern inte hade tagit lätt på arbetslöshet skulle inte resultatet efter fyra år vid regeringsmakten ha varit att 100 000 fler är arbetslösa.

Arbetslösheten handlar inte enbart om grupper som befinner sig långt från arbetsmarknaden på grund av bristande språkkunskaper eller brist på kunskaper som är relevanta för den svenska arbetsmarknaden. Nu har även andra grupper trätt in i arbetslöshet i stället för att ha jobb. Det handlar om akademiker. Det handlar om unga människor. Det handlar om inrikes födda som har genomgått svensk utbildning hela vägen till akademiska nivåer. Varför hamnar dessa människor i arbetslöshet? Sverige har fått 100 000 fler arbetslösa sedan Tidöpartierna tog över regeringsmakten.

Man säger att man står för en arbetslinje. Varför har då 33 000 fler människor i vårt land hamnat i sociala försäkringar? Jag menar att det inte är en arbetslinje. Det är väl snarare en arbetslöshetslinje.

Jag vet att en av de stora frågor som arbetsmarknadsministern nu driver är att det så kallade mastodontprojektet att införa bidragstak, aktivitetsplikt i försörjningsstödet och kvalificering till välfärden ska vara svaret på den svenska arbetslösheten.

Det finns en fråga där vi delar uppfattning om vilken lösning som måste till. Människor som under lång tid har haft försörjningsstöd men som har kapacitet att arbeta måste komma in i aktiviteter som höjer humankapitalet. De måste alltså få relevanta aktiviteter som gör att de kan träda in på arbetsmarknaden. Det som regeringen Andersson gjorde gällande språk- och aktivitetsplikten är bra politik, och jag är glad att den här regeringen går vidare med det. I juni ska det också bli realitet.

Vad gäller bidragstak och kvalificering till välfärden har regeringens eget löfte varit att detta inte får utveckla ökad barnfattigdom. Jag tror att det är viktigt att se att den stora svenska utmaningen inte primärt handlar om drivkrafter att jobba.

Jag har, kanske till skillnad från arbetsmarknadsministern, dedikerat i alla fall de två senaste åren till att i stor omfattning besöka Sveriges utsatta områden. Jag har haft öppna medborgarmöten och samtal med välfärdsarbetare och myndigheter som finns på plats. Jag har samtalat med alla möjliga olika aktörer som finns i dessa områden. De öppna medborgarmötena är de intressantaste. Det kommer väldigt många människor. De vill prata om hur Sverige är som land, hur de upplever den egna tillvaron och hur tufft det är för barnen att växa upp i barnfattigdom. De ställer krav och har höga förväntningar på våra förskolor, grundskolor och gymnasieskolor, vilket är en bra sak. Många uttrycker också att de gärna vill ha svensktalande personal på plats i de utsatta områdena.

Det finns alltså en rad uppgifter för en regering som faktiskt intresserar sig för integrationspolitik och för att man ska kunna föra en mycket tydligare och ännu bättre integrationspolitik.

Drivkrafter är inte huvudfrågan. Det handlar om att regeringen ska bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik som gör att fler kommer i arbete. Jag har aldrig varit med om ett scenario som liknar det jag får uppleva på de öppna medborgarmötena. Människor efterfrågar verkligen jobb.

Man får väl landa i slutsatsen att arbetsmarknadspolitiken och det som den här debatten handlar om, alltså finanspolitiken, har brustit i fråga om tillväxtpolitik och motorerna som får igång jobbskapandet i vårt land. Den andra delen handlar om att bekämpa arbetslösheten, som har ökat radikalt under de här fyra åren.

Herr talman! Det är beklagligt att interpellationsdebatten inte kunde hållas med den som ansvarar för nationens intäkter och utgifter. Uteblivna åtgärder gör Sverige till ett mindre konkurrenskraftigt land. Färre människors potential tas till vara.

Med sorg känner jag arbetsmarknadsministerns desperation när han efterfrågar socialdemokratiska förslag. Om man väldigt gärna vill ta del av dem har faktiskt en rad förslag lagts fram.

Arbetsförmedlingen skickade tillbaka 3,6 miljarder för att insatser som arbetslösa människor skulle behöva uteblev. Med ett stopp för återbetalning till statskassan hade dessa pengar kunnat generera 3 200 utbildningar till människor för att de skulle kunna tillträda befintliga jobb.

Vi har också lagt fram en rad förslag för att man ska komma igång med de anställningar som måste till i välfärden för att täcka upp för de omfattande pensionsavgångar som kommer efter 2031. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner handlar det om 410 000 anställningar som ska till i kommuner och regioner.

Senast förra veckan presenterade jag förslaget att Sverige behöver en utredning för språkkrav i hela välfärden. Det kommer inte att räcka med äldreomsorg och barnomsorg, utan flertalet välfärdsyrken måste läggas till. Man måste analysera språket för att främja språkutvecklande insatser på arbetstid så att kvaliteten i välfärden höjs.

Vi har också gått vidare med en rad förslag vad gäller sfi: ta bort vinstuttaget, säkra den kommunala vuxenutbildningens kvalitet vad gäller sfi, anställ fler behöriga lärare, skapa insatser så att man kan studera sfi när man till exempel är föräldraledig och ge kommunerna ett uppsökande ansvar för att möta de elever som lämnar utbildningen för tidigt.

Jag avslutar debatten med ett tack men konstaterar att jag tyvärr fått bristande svar på min huvudfråga om vad som ska till för att stärka den svenska integrationen.