Herr ålderspresident! Tack så mycket, statsrådet Andreas Carlson, för svaret!

Interpellationen lämnades in för ganska länge sedan, den 12 februari. Nu är vi en bra bit in i mars. Det har hunnit hända lite under den här tiden.

Sjöfartsverket har lämnat in sin treårsplan, vilket gör att de tydligt har signalerat i och för sig väl kända ekonomiska problem. Man kommer att behöva göra rätt kraftiga förändringar när det gäller luft- och sjöräddningen men också när det gäller annan verksamhet som är viktig för säkerheten och för att riket ska fungera.

Jag besökte Oxelösunds hamn i måndags. De har en oerhört viktig verksamhet där. Man har en sjöfartspendel mellan Luleå och Oxelösund för att försörja SSAB med olika verksamheter. De känner en väldig oro nu när isbrytarverksamheten ifrågasätts.

Det var ju så redan förra året att de resurser vi hade inte räckte till. Det ledde till att Sjöfartsverket köpte in en ny isbrytare. Det vore väldigt konstigt om man nu skulle avveckla den verksamheten direkt.

De ekonomiska problem som finns är kända. Jag vet att Statskontoret har tittat på den organisationsmodell som Sjöfartsverket har och föreslagit några saker, hur man skulle kunna förändra. Jag har ställt frågan tidigare till statsrådet och då fått svaret att detta bereds på departementet. Jag upprepar frågan i dag: Hur långt har man kommit med den här beredningen?

Jag återgår nu lite till helikopterverksamheten. Det jag egentligen är ute efter är väl att man ska ha en permanent bemanning även i norra Norrland, i Kiruna. I dag finns det helikopter på fem ställen – Säve i Göteborg, Kristianstad, Visby, Umeå och Norrtälje. Sedan finns det en extrahelikopter ifall någon skulle gå ned, och så finns det ytterligare en som är på längre underhåll. Egentligen skulle man behöva utöka det med en helikopter till för att kunna säkra hela riket.

Men nu har vi hamnat i en diskussion om att gå från fem till tre helikopterbaser. Det är klart att det försämrar säkerheten rätt rejält. Helikoptrarna och Sjöfartsverkets verksamhet finansieras på lite olika sätt. När det gäller det som har med flyg att göra har man ett stöd från Eurocontrol, alltså den europeiska flygorganisationen. Man har ett avtal med Försvarsmakten. Man tar in farledsavgifter och finansierar det på det sättet. Det finns också det statliga anslaget, eller regeringens anslag, som handlar om en bred verksamhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klart att detta kan få rätt allvarliga konsekvenser. I min värld är det framför allt Kristianstad och Norrtälje som skulle drabbas om man skulle hitta en lösning där man försöker täcka rätt mycket. Då skulle Stockholms skärgård stå utan en helikopter. Det skulle också södra Östersjön och Öresund göra. Det är alltså ett tätbefolkat och ganska hårt trafikerat område.

Det är klart att detta skulle få konsekvenser för myndigheter, för olika företag, för rederier och för vanliga svenskar som rör sig i området. Risken är större att det händer någonting.

Den andra frågan till statsrådet är: Kommer regeringen i vårbudgeten att tillskjuta pengar så att vi slipper hamna i den här situationen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Tack så mycket, statsrådet, för svaret!

Jag skulle vilja fördjupa mig ytterligare i Sveriges helikopterförmåga, som jag nu känner är hotad.

Efter den allvarliga olyckan när en norsk Hercules flög in i Kebnekaise har svensk helikopterförmåga funnits under vinterhalvåret i norra Norrland, precis som statsrådet beskrev. Det kallas alltså för övningsområde. Där är man väldigt aktiv; jag vet att man till exempel den senaste veckan har hjälpt de norska myndigheterna i olika insatser, så det samarbetet finns där uppe.

Varför är detta viktigt? Det handlar såklart inte så mycket om sjöfart, utan det handlar om den flygverksamhet som finns i området, och den är av strategisk betydelse för Försvarsmakten. Det här är ju ett oerhört intressant område. Arktis är säkerhetspolitiskt ett av de hetaste områdena, och det svenska flygvapnet flyger dagligen i området.

Varför gör man det? I den eviga freden avvecklade man ändå inte Bodens och Luleås verksamheter, för det är ett strategiskt område. I området ligger också Vidsel – världens näst största övningsområde. Det är bara i Sverige och i det amerikanska övningsområdet i Nevadaöknen som man klarar av att hantera stridsflyg som övar med skarp ammunition och skarpa vapen. Därför tycker jag att det är naturligt både i fredstid och i andra tider att svenska staten har en närvaro med räddningsverksamhet här. Det känns lite konstigt om vi inte har det. Det borde snarare förstärkas. Därför tycker jag också att det är lite konstigt när vi flyttar helikoptrar dit under vinterhalvåret från södra Sverige. Det borde ju stå en där året runt med den beredskapen.

Jag är fullt medveten om att det är polisen som är ansvarig för fjällräddningen. Men luftfarten är det Sjöfartsverket som har ansvar för, och därför tycker jag att det är viktigt att det finns en sådan helikopter. Det är också viktigt för att kunna samverka med våra grannar. I svaret beskriver statsrådet att vi har samarbetsavtal med våra grannländer och kan hjälpa varandra. Men det kan ju inte bara vara ensidigt så att om vi plockar bort en helikopter i södra Sverige ska till exempel danska myndigheter hjälpa oss. Vi måste kunna hjälpa dem också. Det är så det fungerar, precis så som vi har hjälpt norska myndigheter under veckan.

Jag känner en oro för att vi inte ska kunna garantera säkerheten om vi går från fem till tre helikoptrar. Då tycker jag inte att vi uppfyller de mål som vi har satt upp på området.

Herr ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaren!

Den historieskrivning som statsrådet ger är helt riktig: Det var i stort sett Försvarsmakten som hade det här ansvaret, och i samband med att Berlinmuren föll och klimatet blev ett annat flyttades det. Det kanske också är viktigt att komma ihåg att det flyttades till ett privat bolag, och det privata bolaget gick i konkurs. Det är därför som det nu är tillbaka hos staten. Det var regeringen Reinfeldt som tog det beslutet, och det visar också hur viktigt det är att den här typen av verksamheter bedrivs i statlig regi. Vi ska inte hålla på och privatisera räddningstjänsten, isbrytningen och så vidare. Nu har väl isbrytarna aldrig varit privatiserade men däremot personalen.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi har det med oss att marknaden kan lösa vissa saker, men den kan inte lösa allt och den kan inte lösa räddningsverksamhet. Jag tycker att det är idiotiskt, om jag får uttrycka mig så, att vi har ägnat oss åt sådana saker.

Det som är viktigt är det som statsrådet säger sist: att samhällskritisk verksamhet inom myndigheten kan upprätthållas. Skulle vi hamna i det läget att vi går från fem till tre helikoptrar är jag av den tydliga uppfattningen att säkerheten inte kan upprätthållas, och det kommer att vara ett hot mot både sjömän, piloter, fritidsbåtägare och skridskoåkare.

Jag förutsätter, hoppas och önskar därför verkligen att regeringen hanterar det här och tillskjuter de ekonomiska resurser som behövs, för Sjöfartsverket är väldigt tydligt: Får vi inte ekonomiska resurser kommer vi inte att kunna upprätthålla detta.