Fru talman! Herr statsminister! Statsministern tillsatte en nationell säkerhetsrådgivare i början av mandatperioden. Statsministern är ansvarig för allt regeringsarbete, men i det här fallet är det extra tydligt statsministerns ansvar. Utnämningen av den nationelle säkerhetsrådgivaren har från första början kantats av frågetecken och problem. Rekryteringen har ifrågasatts, och sedan har problemen bara fortsatt.

Jag frågade statsministern hur rekryteringen gick till och på vilka grunder just Henrik Landerholm valdes. På detta svarade statsministern med att hänvisa till KU:s granskning av den ifrågasatta rekryteringen av Landerholm. Det hade kanske kunnat fungera om Landerholm varit vuxen uppgiften som nationell säkerhetsrådgivare. Men med facit i hand har det visat sig att rekryteringen av Landerholm var ett stort misstag.

Landerholm blev ytterligare en i mängden av misslyckade rekryteringar som statsministern ansvarat för. Landerholm blev en säkerhetsrisk. Hur kunde det bli så? Har statsministerns nära vänskapsrelation med Landerholm påverkat att en illa genomtänkt rekrytering genomfördes? Detta är frågor som ställs inte bara av oss socialdemokrater utan även av medlemmar av statsministerns eget parti, enligt uppgifter i pressen. Det troligaste är att statsministerns nära vänskap med Landerholm förklarar den misslyckade rekryteringen.

Den andra frågan jag ställde var när statsministern fick kännedom om de olika incidenterna med bortslarvade handlingar och telefoner samt andra säkerhetsrisker förknippade med Henrik Landerholms bristande omdöme. På denna fråga svarade statsministern mycket svävande och sa att det var efter att utredningen var klar. Jag har följdfrågor på det. Följdfrågor är en del av interpellationsdebatten. När fick statsministern information om oegentligheterna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min tredje fråga var varför Regeringskansliet inte på eget initiativ polisanmälde de förseelser som borde bedömas som allvarliga och som nu är föremål för en förundersökning. Svaret från statsministern var: ”Efter att utredningen var klar fick jag övergripande information om händelsen och den bedömning som då hade gjorts. Jag hade inga skäl att ifrågasätta denna.”

Det är ett häpnadsväckande svar av flera skäl. Först och främst har statsministern alltså bara fått information om en av alla händelser där Landerholm visat prov på dåligt omdöme. Bedömningen av Landerholms lämplighet borde naturligtvis ha innehållit alla de olika incidenter som inträffat. De är var för sig allvarliga men sammantaget helt oacceptabla.

Dessutom har det visat sig att statsministern hade alla skäl i världen att ifrågasätta bedömningen. Varför överprövade inte statsministern bedömningen? Det är ju uppenbart, fru talman, att polisen har överprövat bedömningen. Borde inte statsministern själv ha gjort det och som ansvarig för och högste chef över regeringens arbete haft en rejäl säkerhetsmarginal till vad som är olagligt?

Nu har det också framkommit att det tog två år att diarieföra händelsen. Varför tog det så lång tid? Är det ett vanligt förfarande i Regeringskansliet?

Slutligen: Statsministern försvarade sin säkerhetsrådgivare hela vägen in i kaklet, trots att han visste vad som hade hänt.

Det är många frågor och så här långt få eller svävande svar. Men, fru talman, nu har statsministern tio minuter, fördelat på tre anföranden, till sitt förfogande att förklara sig.

Med svagt ledarskap i en tid av stor oro i Sverige och världen, när vi som bäst behöver styrka och starkt ledarskap, är debaclet med den nationella säkerhetsrådgivaren tyvärr en bild på motsatsen. Svagt ledarskap, fru talman, är inte vad Sverige behöver i tider som dessa.

(Applåder)

Fru talman! Jag har några följdfrågor och funderingar kring det svar jag fick från statsministern.

Den första frågan gäller när statsministern fick kännedom om detta debacle och alla misstag, det vill säga att den som hade att ansvara för den svenska säkerheten faktiskt satte svensk säkerhet i fara. När fick statsministern kännedom om detta? Det har jag inte fått svar på, och det skulle jag vilja eftersom det inte har framkommit.

Varför är det så viktigt att peta i när det skedde? Det beror på att statsministern säger att han inte haft anledning att ifrågasätta den bedömning som gjorts av alla misstag. Men så fort det kom till allmän kännedom, när det efter två år diariefördes, när pressen skrev om det och när polisen fick kunskap om det blev det omedelbart föremål för förundersökningar och polisutredningar. Då är man väldigt nära olaglighet.

Visst förstår jag att statsministern inte kan kommentera förundersökningen, ett eventuellt åtal eller domar. Jag har respekt för det och kräver inte det. Men det jag kräver är att statsministern lite grann granskar sig själv med kritiska ögon. Om det här nu är händelser som har skett under lång tid tror jag att statsministern under väldigt lång tid har haft kännedom om dem. Då har statsministern också haft lång tid på sig att ifrågasätta om det fattats ett rimligt beslut. Om Polismyndigheten omedelbart kom fram till att det här gränsar till olaglighet i så hög grad att vi talar om förundersökningar och att det hamnar i Säkerhetspolisens hägn borde det ha ringt en liten klocka någonstans hos statsministern.

En fråga som väldigt många i Sveriges land i dag skulle vilja ha svar på är varför statsministern negligerade det väldigt allvarliga brott mot den svenska säkerheten som har kommit i dagen tack vare massmedierna. De har skrivit om det och grävt fram handlingar som inte var diarieförda, vilket inte hade gjorts på grund av att statsministern och den organisation som han är ansvarig för faktiskt inte gjort sitt jobb.

Det finns en massa obesvarade frågor, och det är därför vi står här i dag.

Riksdagen har en massa olika funktioner. En av dessa är att tillsätta statsministrar. Riksdagen kan också avsätta statsministrar. Däremellan har riksdagen sin kontrollmakt. Genom interpellationsdebatter, KU-granskningar och skriftliga frågor försöker riksdagen få reda på hur statsministern förhåller sig till det förtroende som svenska folkets valda representanter har gett statsministern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är ingenting man bara kan vifta bort eller avfärda med att säga att det pågår en granskning. Här och nu, i denna interpellationsdebatt, ställs rimliga och adekvata frågor till statsministern. Jag förväntar mig ett svar.

Frågan är alltså när statsministern fick reda på alla oegentligheter – eventuellt till och med olagligheter – som den nationella säkerhetsrådgivaren gjort sig skyldig till. Det är oegentligheter att glömma telefoner och sekretessbelagda handlingar. Det behövs ingen domstolsprövning för att komma fram till det. Vi förstår alla att det inte är något man ska göra när man har en sådan roll.

När fick statsministern reda på detta? Jag tror att statsministern har haft reda på detta under ganska lång tid. Varför gjorde inte statsministern den rimliga bedömningen att det hela närmade sig, och låg väldigt nära, gränsen till olagligheter? Det borde ha varit så självklart att ha ett respektavstånd att man hade anmält detta till polisen.

Fru talman! När jag frågar ”när” får jag reda på antalet informationstillfällen. Det är inte riktigt svar på frågan. ”När” är faktiskt viktigt, fru talman, för att vi ska kunna bedöma det här. Statsministern har en sista chans i sitt slutanförande att berätta när dessa två tillfällen inträffade.

Det är viktigt för oss som står utanför och som representerar folket och väljarna att få veta när statsministern fick reda på detta så att vi kan bedöma statsministerns regeringsduglighet. Det är ingenting som man bara kan vifta bort.

Jag spekulerar inte om någon förundersökning, utan jag funderar över om statsministern med facit i hand inte inser att vi är många som tycker att det är konstigt att statsministern inte gjorde bedömningen att hålla ett rejält respektavstånd till olagligheter i regeringsarbetet. När det kom fram ledde det till att Säpo startade en förundersökning. Det i sig borde ha fått en klocka att ringa i statsministerns huvud så att han tänkte: Det är bäst att vi polisanmäler detta själva, för det kommer omedelbart att hamna i en förundersökning om det kommer fram.

Det är respektavståndet till lagligheten i regeringsarbetet som jag funderar över. Kan statsministern åtminstone med facit i hand reflektera över om det var fel och om han har gjort ett misstag? Jag tror att statsministern har gjort ett misstag. Jag tror att alla som tittar på detta inser att man inte upprätthöll ett respektavstånd till olagligheter i regeringsarbetet. Det är bekymmersamt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därmed hoppas och tror jag att statsministern, även om han inte uttrycker det här i kammaren i dag, kanske har lärt sig en läxa. Man kanske inte ska anställa de närmaste vännerna för denna typ av viktiga uppdrag. Och man kanske ska hålla ett respektavstånd till olagligheter i regeringsarbetet.

(Applåder)