Herr talman! Eva Lindh har frågat mig hur jag bedömer möjligheterna till förbättrat samarbete inom Norden efter vad hon kallar aktuella händelser samt om jag avser att vidta några åtgärder för att förbättra samarbetet inom Norden.

Jag instämmer med Eva Lindh i att det nordiska samarbetet är viktigare än någonsin. När regeringen för ett år sedan presenterade det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet konstaterades att ett allt närmare nordiskt samarbete är avgörande för våra länders gemensamma välstånd och resiliens. Det osäkra omvärldsläget och Finlands och Sveriges steg in i Nato har bidragit till att ytterligare stärka banden inte bara inom Norden utan runt hela Östersjön. Det är genom att stå tillsammans som vi blir starkare och tryggare.

Under året har det svenska ordförandeskapet prioriterat att stärka konkurrenskraften och drivit på för en grön och digital omställning. Vad som också utmärkt det svenska ordförandeskapet är ett tätare erfarenhets- och kunskapsutbyte i frågor där vi ser gemensamma nordiska utmaningar, såsom organiserad brottslighet och beredskapsfrågor.

Inom ramen för ministerrådet har vi fortsatt att stärka samarbetet kring beredskap inom vård och omsorg, livsmedelsförsörjning samt transporter och infrastruktur. Till exempel antog de nordiska jordbruks- och landsbygdsministrarna vid sitt möte i Karlstad i juni en deklaration om stärkt och fördjupat samarbete om beredskapsfrågor, robusthet och resiliens inom fiske och akvakultur, jordbruk, livsmedel och skogsbruk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige och Danmark har enats om ett reviderat Öresundsavtal. Det nya skatteavtalet är bra för svensk tillväxt, för alla de tiotusentals pendlare som dagligen tar sig över Öresund och för alla danska och svenska företag som vill investera i våra länder. Vi samarbetsministrar har antagit ett program för fri rörlighet i Norden som stärker vårt gemensamma arbete med att identifiera och riva gränshinder. Vi har tagit viktiga steg mot att undanröja hinder för nordisk integration i den digitala världen när det gäller identitetsmatchning och kommunikation mellan våra medborgare och myndigheter i andra nordiska länder.

Det här är bara några av de områden inom vilka vi stärkt samarbetet inom Norden.

Liksom ledamoten är jag ganska nyligen hemkommen från Nordiska rådets session i Reykjavík, och jag kan konstatera att det nordiska samarbetet är dynamiskt och alltjämt högt prioriterat i de nordiska länderna. Regeringen uppskattar Färöarnas, Grönlands och Ålands engagemang och aktiva roll i Nordiska ministerrådet och beklagar att Färöarna och Grönland valde att inte delta i möten de var inbjudna till.

Herr talman! Jag håller verkligen med om det ledamoten säger om att det nordiska samarbetet kanske är viktigare än på mycket länge. Om jag tar på mig hatten som EU-minister kan jag se att vi också i det sammanhanget jobbar allt närmare och mer gemensamt mellan de nordiska länderna, liksom ibland i Norden-Baltikum, i att stå upp för stödet till Ukraina och i många andra viktiga frågor. Jag håller alltså verkligen med.

Jag skulle ändå säga att regeringen under ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet har stärkt samarbetet ytterligare på en rad områden, vilket jag var inne på. Vi uppskattar genuint Färöarnas, Grönlands och Ålands engagemang - och aktiva roll, skulle jag säga - i samarbetet. De kan närvara med egna representanter i praktiskt taget alla sammanhang inom Nordiska ministerrådet. Där kan de lägga fram förslag och framföra sina synpunkter. De har förvisso inte rösträtt, men vi vet att beslut i praktiken tas genom konsensus inom det nordiska samarbetet. Det utgör alltså sällan ett problem.

Vi kan också se tillbaka till 2007, då de självstyrande områdenas deltagande förstärktes genom Ålandsdokumentet. Genom det ges de möjlighet att ta en aktiv del i aktuellt lands ordförandeskap, delta i samarbetsministrarnas frågetimme i Nordiska rådet, svara på frågor och rekommendationer från Nordiska rådet och även ansöka om fullt medlemskap i nordiska institutioner och samarbetsorgan. Den senare möjligheten har ju inte minst Färöarna utnyttjat; man har på senare år sökt till och upptagits som medlem i de nordiska institutionerna Nordisk Energiforskning, Nordforsk, Nordic Innovation och Nordgen.

Nästa år - det hörde vi under sessionen - innehas också ordförandeskapet i ministerrådet av Finland och Åland tillsammans, vilket man gjorde en stor poäng av.

Frågan om ett fullvärdigt medlemskap i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har aktualiserats vid ett flertal tillfällen genom åren. Den har också vid flera tillfällen analyserats av sakkunniga jurister. Slutsatsen är i huvudsak, något förenklat, att internationella traktater som Helsingforsavtalet sluts mellan stater. Inom folkrätten är själva statsbegreppet centralt. Färöarna, Grönland och Åland företräds som huvudregel av Danmark respektive Finland, och det har bäring även på andra utrikespolitiska sammanhang än bara de som rör Nordiska ministerrådet.

De rättsliga förhållandena har inte ändrats i sak sedan vi diskuterade frågorna tidigare, men det sker ju en utveckling inom riksgemenskapen Danmark där den danska regeringen har bejakat en ökad grad av självbestämmande för Grönland och Färöarna inom ramen för riksgemenskapen. Faktum kvarstår dock fortfarande att den danska grundlagen inte tillåter att Grönland eller Färöarna blir självstyrande på områden som gäller bland annat utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik även om man där har fått visst utökat inflytande genom speciellt inrättade samordningsorgan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Inom ramen för det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet har de självstyrande områdena bjudits in på sedvanligt sätt till alla möten, inklusive det statsministermöte som ägde rum i Reykjavík nu i slutet av oktober och där man antog en gemensam deklaration om undanröjande av gränshinder. Grönland och Färöarna valde att tacka nej, vilket regeringen beklagar.

De självstyrande områdena var däremot inte inbjudna till toppmötet i Stockholm i maj med regeringscheferna för de nordiska länderna och Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och inte heller till toppmötet mellan regeringscheferna och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i slutet av oktober. Det mötet följde en etablerad ordning där ordförandelandet bjuder in och beslutar om agendan. I de här fallen diskuterades frågor där de självstyrande områdena inte har egen beslutskompetens.

Herr talman! Som jag försökte beskriva är det nordiska samarbetet oerhört viktigt. Jag tycker att de självstyrande områdena har en väldigt viktig och självklar roll i det sammanhanget.

Vad kan Sverige göra? Jo, bland annat uttrycka just detta men också försöka förklara bakgrunden till att det bjuds in till vissa möten i ett visst format och till andra i ett annat. Som jag uttryckte har regeringen inom ramen för det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet på sedvanligt sätt bjudit in samtliga, inklusive de självstyrande områdena.

Sedan har det ägt rum två möten av lite annan karaktär, varav ett med Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och ett annat med Volodymyr Zelenskyj, där de frågor som diskuterades var frågor där de självstyrande områdena inte hade egen beslutskompetens. Detta var bakgrunden. I övrigt, i de sedvanliga och brukliga mötena liksom i allt annat samarbete inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, har de självstyrande områdena en självklar plats.

Jag vill också återkomma till att vårt samarbete är mer relevant än någonsin tidigare. Det har från Nordiska rådet riktats en rekommendation om en översyn av Helsingforsavtalet. Detta är ett viktigt element i denna diskussion eftersom det reglerar samarbetsformerna. Utgångspunkten är ändå att avtalet på många sätt tjänar och har tjänat oss väl eftersom det nordiska samarbetet är dynamiskt och flexibelt, trots eller kanske tack vare att vi inte detaljreglerar exakt alla delar i vårt avtal.

Jag har stor respekt för att vi kanske kommer att ägna diskussionen åt det institutionella. Men låt oss också slå fast att det finns väldigt många viktiga politiska eller andra prioriterade frågor för det nordiska samarbetet framåt, som kanske ibland överskuggades i Reykjavík men som är nog så viktiga att hålla blicken på även framåt. Det handlar om fortsatt arbete mot gränshinder i Norden, fortsatt arbete för stärkt konkurrenskraft, kampen mot den organiserade brottsligheten, klimatet och, inte minst, fortsatt stöd till Ukraina.

Allt detta hoppas jag att vi ska kunna hitta bra samarbetsformer för, för att gemensamt föra arbetet vidare i Nordiska rådet och ministerrådet. Här har vi i regeringen vårt primära fokus: att verkligen driva på dessa frågor inom det nordiska samarbetet.

En eventuell översyn av Helsingforsavtalet kommer därtill att bli en ganska resurskrävande, svår och komplex process. Man behöver ta hänsyn till nationell lagstiftning, grundlag, folkrätt och EU-rätt. Men låt oss också komma ihåg att det utöver det formaliserade samarbetet i Nordiska ministerrådet finns andra, väl etablerade och fungerande nordiska regeringssamarbeten - på utrikes- och försvarsområdet, inklusive det informella utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet N5 och NB8, försvarssamarbetet Nordefco och, vad gäller krissamverkan, det så kallade Hagasamarbetet.

Jag ser alltså framför mig att vi på flera fronter behöver fördjupa och jobba gemensamt i Norden och både diskutera institutionella frågor och, inte minst, lösa de gränsöverskridande frågor som vi verkligen har att hantera.

Herr talman! Stort tack, ledamoten, för de orden! Återigen: Jag delar bilden att vi behöver ett starkt nordiskt samarbete, där alla känner sig inkluderade och välkomna. Vi i regeringen gör vad vi kan för att understryka värdet av alla deltagande parter i detta och kan inte annat än gå tillbaka till de former vi har. Vid de förvisso få ministerrådsmöten som jag själv hittills, sedan jag tillträdde, har hunnit både delta vid och leda som ordförandeland har jag uppfattat att vi har ett väldigt gott samarbete även med de självstyrande områdena i de sammanhangen och att alla verkligen kommer till tals. Jag uppfattar att det är samma sak i Nordiska rådet. Det finns alltså mycket positivt att bygga på.

Därtill behöver vi såklart diskutera de institutionella frågorna, vilket följer av den rekommendation som Nordiska rådet riktade. Det blir det nya finländska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet som får i uppdrag att samordna det arbetet framåt.

Jag tror att det handlar om att värna det goda samarbetet och att ta vidare eventuella institutionella frågor som behöver tas vidare - det gäller både politiska medskick vi har fått och frågan om deltagande - men att samtidigt inte glömma att vi mitt i allt detta har ett viktigt jobb att göra med att riva gränshinder, inte minst för många av de medborgare i våra nordiska länder som lever i gränsregionerna och ser att det finns riktiga brister som vi måste ta itu med. Jag tror att vi är överens om mycket i detta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.