Fru talman! Martin Westmont har frågat ministern för civilt försvar om han inom sitt ansvarsområde har tagit initiativ till en analys av om den aktuella sårbarhetsbedömningen är i fas med den utveckling vi ser i vårt närområde när det kommer till landets civila skydd för vår vattenförsörjning och om han i så fall kan redogöra för analysen.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Tillgång till rent dricksvatten är en samhällsviktig funktion i fredstid såväl som under fredstida krissituationer, höjd beredskap och ytterst krig. En trygg dricksvattenförsörjning är därför samhällsbärande och en grundbult i det civila försvaret och därmed också totalförsvaret. I Sverige är tillgång till rent vatten något vi ofta tar för givet, men även vi behöver säkerställa att vi har en stabil tillgång till rent vatten både nu och i framtiden.

Utvecklingen de senaste åren har ökat krismedvetenheten i samhället och visat oss vikten av beredskap. Samhällets krisberedskap utgår från den så kallade ansvarsprincipen, vilket innebär att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden har motsvarande ansvar även under krissituationer. När det gäller dricksvattenförsörjningen har kommunerna huvudansvaret. I ansvaret ingår att vidta de åtgärder som krävs för att verksamheten ska kunna fungera vid en kris.

Regeringen följer noga frågan och har gjort flera satsningar på att bygga upp det civila försvaret när det gäller dricksvattenförsörjning. Under 2022 tillsattes till exempel den så kallade Va-beredskapsutredningen som ska se över regelverk och ansvarsfördelning och vid behov föreslå förändringar för att säkerställa en robust och kontinuerlig leverans av vattentjänster. Utredningens betänkande ska redovisas senast den 30 november 2024. Jag ser fram emot att ta del av analysen och förslagen som kommer från utredningen.

Fru talman! Som jag nämnde i min inledning, och som interpellanten upprepade, är det kommunerna som har ansvaret för den allmänna dricksvattenförsörjningen i Sverige. Kostnaderna för dricksvattnet finansieras också genom en kommunal va-taxa.

En rapport från Svenskt Vatten visar på ett årligt investeringsbehov på 31 miljarder kronor för svensk va-infrastruktur. Svenskt Vattens hållbarhetsindex visar på ett stort behov av reinvestering och nyinvestering. Färre än 10 procent av kommunerna har en tillfredsställande status på sina anläggningar. Samtidigt har bara var tredje kommun en framtagen finansieringsplan.

Under det här året kommer länsstyrelserna att tilldelas anslag för planering och arbete med dricksvattenförsörjning under höjd beredskap - länsstyrelserna som företräder staten. En del av anslaget får lämnas som bidrag till kommunerna. Men kommunerna behöver jobba ännu mer förebyggande i sin planering och investering i va-infrastrukturen; det står helt klart.

I sammanhanget kan jag även nämna att Va-beredskapsutredningen nu ser över både regelverk och ansvarsfördelning och vid behov ska föreslå förändringar för att säkerställa leverans av helt livsavgörande vattentjänster. Det gäller både produktion och distribution av dricksvatten, men det gäller även dagvatten och spillvatten, där konsekvenserna i ett krisläge potentiellt skulle kunna bli ganska stora och hemska.

För tillfället pågår även arbetet med att implementera EU:s omfattande dricksvattendirektiv i svensk rätt. Genom direktivet införs en riskbaserad metod för dricksvattensäkerhet som omfattar hela kedjan, från tillrinningsområden ända in i husen till tappkranen. Syftet är bland annat att på ett bättre sätt förebygga risker och se till att åtgärder i första hand vidtas vid utsläppskällan.

Fru talman! Jag vill inte föregripa utredningen. Man får ju ändå erkänna att detta är ganska komplex materia. Vi har ledningsnät under jord i varenda kommun. Det är inget medborgarna ser. Det kommer jag själv ihåg som en utmaning när jag var kommunpolitiker hemma i Karlstad. Det var inte det sexigaste att vilja satsa på va, när medborgarna dessutom omedelbart ser vad kostnaden blir eftersom de får en höjd va-taxa.

Jag tror dock att både medborgare och kommunpolitiker behöver ta det ansvaret. Underhållet av våra va-ledningar är enormt eftersatt. Som medborgare kan man göra sin plikt genom att fråga sina kommunpolitiker hur det ser ut i just den egna kommunen och informera sig. Varje gång man går förbi den där vattenkranen och är törstig eller vill koka potatis eller sätta på kaffepannan på morgonen kan man fråga sig: Vad händer om det här vattnet skulle vara otjänligt? Situationen i ett normalt liv blir ganska snabbt allvarligt störd om vattnet inte rinner eller om vattnet inte är tjänligt.

Staten tar såklart ansvar och gör flera insatser. Vi har en vattenkatastrofgrupp, Vaka, under Livsmedelsverket, som kan stödja kommuner med bland annat nödvattentankar i händelse av en omfattande kris, exempelvis om va-infrastrukturen skulle skadas.

I vårändringsbudgeten för 2023 fick Livsmedelsverket 20 miljoner för beredskapshöjande åtgärder inom livsmedels- och dricksvattenförsörjningen. En del av de medlen gick också till inköp av nödvattenutrustning.

Från den 1 januari i år ska varje kommun ha en aktuell vattentjänstplan. Den ska innehålla kommunens långsiktiga planering av hur behovet av allmänna vattentjänster ska tillgodoses. Planen ska även innehålla en bedömning av vilka åtgärder som behöver vidtas för att de allmänna va-anläggningarna ska fungera vid en ökad belastning på grund av exempelvis skyfall, som vi har sett.

Vår förhoppning är att den nya lagstiftningen ska kunna bidra till att ställa högre krav för en säker och stabil vattenförsörjning och till att kommunerna ska stå bättre skyddade i händelse av kriser.

Fru talman! Interpellanten ställer flera frågor här som är på gränsen till det hypotetiska. Dessutom tror jag att interpellanten vet att alla delar i detta inte ligger under mitt direkta ansvar.

För att ändå försöka svara på frågan - vilket jag tycker är en hederssak - kan man väl konstatera att de flesta kommuner med någon form av landsbygd inte har kommunalt va-nät hela vägen. Självklart kan det i händelse av krig eller kris vara viktigt att ha separata system där man kan få tillgång till dricksvatten. Med det sagt kan jag inte gå längre, för det är inte mitt ansvarsområde rakt igenom. Men på den hypotetiska frågan är svaret ganska givet att så kan det såklart vara.

Målet med en dricksvattenpolitik måste vara att vi vid så få tillfällen som möjligt ska behöva använda nödvatten, att de tankar som vi nu har sett till finns i större omfattning inte ska behöva rullas ut. När man vrider på kranen ska det komma vatten, och detta vatten ska vara tjänligt. Det är där vi har det viktigaste arbetet. Det är därför vi har varit angelägna om att ställa högre krav och har tillsatt utredningar som arbetar med frågan.

Men sedan kokar det återigen ned till ansvarsfrågan. Det är varje kommun, ytterst varje kommunpolitiker, som har ansvar för att man har en va-infrastruktur som är i tillräckligt gott skick. Om man inte har det får man stå till svars för det inför sina medborgare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.