Herr talman! Tack för svaret, statsrådet!

Läget är nu förändrat jämfört med när jag skrev interpellationen, men den är ändå värd att debattera. Bygget av Norrbotniabanan pågår nu mellan Umeå och Dåva. Nästa delsträcka är Dåva-Skellefteå, och därefter planeras det för sträckan Skellefteå-Luleå.

Det har inkommit överklaganden gällande sträckan Dåva-Skellefteå. De överklagandena hamnade på regeringens och därmed statsrådets bord för att behandlas i början av det här året.

Nu går året mot sitt slut. Vi har alldeles nyss för ett par veckor sedan fått svar från regeringen angående dessa överklaganden. Det har tagit nästan ett år, elva månader. Det är en mycket lång tid. Svaret som vi har fått är att regeringen har avslagit alla överklaganden.

Kommunerna, regionerna och näringslivet samt berörda fastighetsägare i norra Sverige har varit oroliga under det år som gått. De har inte vetat hur det ska bli, och de har inte haft någon tidsplan.

Fastighetsägare som väntat på att få sina fastigheter inlösta har inte kunnat få det förrän järnvägsplanerna vunnit laga kraft. De har befunnit sig i en mycket svår situation i ett vakuum där de inte har vetat vad som ska hända eller hur lång tid processen ska ta.

Flera fastighetsägare har kommit i kläm under fördröjningen av beslutet om överklagandena för sträckan Dåva-Skellefteå. Vissa av fastighetsägarna, och nu talar vi om privatpersoner, har köpt nya boenden och har stått med dubbla boendekostnader under en lång tid.

Av nio fastighetsägare på en gata i Skellefteå är det åtta som har köpt ersättningsbostäder redan våren 2022 för att järnvägsplanerna skulle vara klara till årsskiftet 2022/23, alltså för ett år sedan.

De står nu där med dubbla boenden sedan våren 2022 med allt vad det innebär med kostnader upp över öronen. Men efter regeringens beslut inleds nu förhoppningsvis fastighetsinlösningarna snarast.

Andra fastighetsägare har inte vågat köpa nytt boende. De står nu i den situationen att det är svårt att hitta boende i Skellefteå i dag med den utveckling som den gröna omställningen innebär och i och med kommunens utveckling med många som söker bostad i Skellefteå. Det finns knappt några fastigheter eller bostäder att köpa, och priserna för dessa är höga. Bostadsbristen är stor, som vi har debatterat tidigare i kväll.

Dessutom har de berörda kommunerna hamnat i en svår sits då de inte haft planeringsförutsättningar eftersom de varit tvungna att avvakta regeringens beslut. De har blivit begränsade i sitt handlingsutrymme.

Det är inte rimligt att enskilda fastighetsägare ska drabbas av ekonomiska förluster som beror på regeringens senfärdighet. Det är inte rimligt att de berörda kommunerna inte kunnat planera för att de inte har planeringsförutsättningar.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Regeringen har nu avslagit alla överklaganden som gäller Dåva-Skellefteå, vilket kan ses som en vinst för Västerbottens kustkommuner, för Region Västerbotten samt för hela resten av landet då Norrbotniabanan är en viktig länk för att bygga ihop hela landet. Det kan också ses som startskottet för det fortsatta bygget av Norrbotniabanan. Nu kan järnvägsplanerna vinna laga kraft på sträckan Dåva-Skellefteå.

Vi har dock kvar sträckan Skellefteå-Luleå, vilken också snarast behöver vinna laga kraft med tanke på den gröna industriomställningen som nu sker i norra Sverige. Hur lång tid ska arbetet med de järnvägsplanerna ta? Det har redan gått ett och ett halvt år sedan den nationella planen fastslog att järnvägsplanen skulle påbörjas och arbetet intensifieras.

Men avslagen på överklagandena för sträckan Dåva-Skellefteå är inte bara positiva för parterna i Västerbotten. Regeringen har inte tagit någon som helst hänsyn till ursprungsbefolkningen samerna i sitt avslag.

Delar av de krav som samerna ställde i sina överklaganden var egentligen rätt enkla att tillgodose, till exempel faunaövergångar. Den nya järnvägskorridoren blir ett hinder för renarnas vandringsväg. Faunaövergångar hade varit ett bra sätt att undvika det hindret.

Att bygga faunaövergångar är en i sammanhanget liten kostnad. Det handlar om övergångar som behöver passeras några gånger per år under vintern och våren. Var ligger problemet?

En olycka på vägen E4 eller järnvägen skapar betydligt längre stopp i trafiken än vad ett stopp för att flytta renar över spåret ett par gånger per år skulle innebära.

För mig är regeringens beslut att inte tillgodose samernas önskan om faunaövergångar obegripligt. Kusten blir helt avskuren för rennäringen.

Varför ville inte regeringen tillmötesgå dessa enkla krav från Sveriges ursprungsbefolkning?